En vän har köpt en båt. Jag stod vid sidan om och försökte nå igenom med förnuftsmässiga argument emot. Den enorma prislappen, den korta säsongen, det lynniga vädret och varvskostnaderna. Ingenting bet och jag insåg att båtägare lever under en sorts självbedrägeri som går utöver det vanliga.

-Det är en enorm frihetskänsla att bara ge sig ut på havet. Jag tror det sitter i generna, sa min vän lyriskt när vi satt på plastdynorna i sittbrunnen.

Jag svarade att jag antagligen saknade den där genen där man pressar in familjen i en minimal farkost som dryper av fukt och mögeldoft och kallar det för semester. Han skrattade till och smekte med handen över ratten.

-Du skulle gilla det Anders, att bara ge sig ut och framåt kvällen sen ankra upp i en avskild bukt, njuta av tystnaden och naturen, det är livet, fortsatte han och tog på sig den vegamössa som ingick i köpet.

-Vet du, sa jag. Det är nog inte båten jag inte klarar av, utan mer människorna.

-Hur menar du?

-Båtfolket, som skvalpar omkring i skärgården och stirrar maniskt in i en GPS-plotter för att slutligen förtöja vid samma bryggor där 100 andra båtar ligger och skaver mot varandra. Sen sitter alla som en flock fiskmåsar och äter burksill på papperstallrikar och dricker lådvin i industriella mängder iförda fasansfulla kläder, gärna med en scarves runt halsen.

-Anders, lugn nu….

-De granskar och dömer andra båtägare och deras farkoster. Träbåtägare fnyser åt plastbåtägare och vice versa. I takt med att lådvinet töms tvingas de slutligen ner i ruffen för att, i bästa fall kissa, i ett öskar eller hink som de sen balanserar ut och tömmer diskret ut från aktern samtidigt som barnen i grannbåten borstar tänderna i havet. Östersjön smakar aldrig mer bräckt än så.

Min vän hade vid det här laget tagit av sig vegamössan och liksom viftande den framför mig, men jag hade precis fått upp ångan.

-Sen kommer nattens blodbuss, mygg stora som humlor, och dricker sig proppmätta tills de flaxar asberusade genom den frostkalla sommarnatten. Då kryper båtfolket ner i ruffen till det hopplösa skenet av en fotogenlampa som effektivt förbränner allt syre som finns i den klaustrofobiska glasfibersarkofagen. De ligger i sina ”bingar” som har samma rörelseutrymme som i en magnetröntgenkamera och andas in varandras acetondoftande utandningsluft. Eventuella impulser till semestersex dödas slutgiltigt av att grannbåten som spelat E-type sedan kl 3 på eftermiddagen nu gått över till Skrillex. Det enda kluckande ljud som går att urskilja är den andra grannbåtens septitank. ”Det här är livet” tänker båtfolket. Ett folk som anser sig vara finare än de som åker på husvagnssemestrar, trots att de ägnar sig åt exakt samma sak.

Min vän reste sig upp och gick upp på bryggan utan ett ord eller en blick åt mitt håll. Jag tror inte han var arg på mig, han hade nog bara efterköpsdissonans.

Jag letar efter mina diabilder (läs gärna den meningen igen, man hör den inte så ofta) och öppnar därför dörren till garderoben där sånt som inte används längre förvaras i väntan på Godot. Efter att ha flyttat på en vit Dialog, en kameraväska utan kamera och en låda gymnasielitteratur, stöter mina fingrar emot något taggigt. Och visst är det spikmattan som hoppfullt spänner sina vassa ögon i mig. Spikmattan, som fick en så central roll i varje framsynt hem en nyfiken men försvinnande kort tid för ett par år sedan. Vad hände sen, undrar jag och blir sittande med den i famnen. Det fanns ju så många möjligheter med spikmattan. Möjligheten att lägga spikmattan under kinden, t ex. Ett effektivt sätt att  ge ansiktet lyster. (Att det sedan ser ut som om man haft svår acne, får man bortse ifrån.) Möjligheten att ställa sig på spikmattan. Gärna på ett ben och med det andra lindat kring det första i en frigjord, men lite kissnödig position. Möjligheten att lägga sig på mage på sin spikmatta. ”En kraftig användning”, om jag får tro den lilla broschyr som singlar ner från en av hyllorna. Det låter starkt, lite som en tarmsköljning, och följs också av informationen om att man kan tvätta sin matta.

Försiktigt provar jag en progressiv ställning: på knä, som i bön, och med skallen på mattan. Det gör ont men ska vara stimulerande om man orkar hålla ut i 20 minuter. Jag klarar lika många sekunder innan jag får syn på mig själv i hallspegeln och bestämmer mig för att var sak har sin tid. Spikmattans har kommit och gått.

Det är en hårfin skillnad mellan att ge bra service och vara påfrestande. Balansgången blev extra tydlig för mig i helgen när jag och min familj var ute på krogen. Servitören öppnade starkt med att hälsa lite för glatt och familjärt på oss alla. Han var under 30 år och talade ändå som om han hade i en roll i svensk pilsnerfilm.

-Varmt välkomna go’ vänner, varmt, varmt välkomna. Och vilken kvinnlig fägring du har med dig, blinkade han kamratligt till mig.

Redan där knöt sig min högerhand ofrivilligt till en knotig hickoryrot. Jag nickade stumt till svar för att liksom skapa en balans mellan oss, en subtil signal om att han skulle tagga ner lite. Han begrep det förstås inte utan la en hand på min axel (ett gigantiskt misstag) och ledde oss mot bordet. Där frågade han vad han kunde erbjuda ”för att fukta våra strupar”. Jag höll emot impulsen att slå honom och vi beställde under hans märkliga bifall.

-Utmärkt val, utmärkt val, gott folk.

Efter ett kort tag återvände han med två cola light, ett glas rosé, en alkoholfri öl och sjönk ner på huk vid bordsänden, la huvudet lite intimt på sned och ställde en helt idiotisk fråga.

-Så, vad tycker herrskapet om för typ av mat?

-Spelar det någon roll? frågade jag snabbt.

-Hur menar du,vännen? svarade han och log lite oroligt mot mig.

-Du antyder att du kan servera mig något som jag verkligen tycker om, men som inte finns på menyn.

Han skrattade till lite och bytte inriktning.

-Vad vill de tre sköna damerna ha, ska vi börja där?

Min familjs beställningar togs emot av honom under gillande nickar och instämmande hummanden. Till slut vände sig mot mig igen med sin lilla penna mot sitt lilla block.

-Och slutligen, vad vill min herre ha?

-Har du grävling?

Han tittade glosögt på mig och blinkade till lite nervöst.

-Jag tycker väldigt mycket om grävling. Hjulhusmörad grävling på en hård macka med lite syltad lök och sicilianska oliver vid sidan om. Men om ni inte kan få till det så får det väl bli oxfilén med de rostade rotfrukterna.

När vår beställning sen serverades var han mer återhållsam och professionell. Jag trodde att kvällen var räddad, men precis innan han skulle återvända mot köket stannade han upp och kunde liksom inte låta bli.

-Ja, smaklig spis, kära vänner, väl bekomme!

Då brast det för mig och hade inte min fru greppat tag i mitt skärp så hade mina händer varit runt hans hals. Och likt en grävling hade jag inte släppt taget förrän det knakade.

När Medelhavsländernas gubbar och gummor ställer ut en stol på trottoaren för att försäkra sig om en pratstund eller två med förbipasserande, ja då ställer vi nordeuropéer oss i skrivarrummet. Ingenstans är småpratat så självklart och otvunget som just där. Den ofrånkomliga fysiska närheten gör det nästan omöjligt att förbli tyst. Medan vi pressar oss förbi varandra, hukar oss för att fylla på papper, sträcker oss för att nå en ny toner eller bara konstaterar att det vi förväntat oss skulle ligga där, inte har kommit ut – ja då tar vi fram den bästa av våra sidor: den småpratande, spontantrevliga.

”Den här kanske är din?” Säger vi och räcker bredvilligt över en faktura till den nyss inkomna kollegan. ”Är det du som skriver ut 20… 30 sidor undersökningar?” ”Oj, nu fick jag med mig en veckoplanering från Bergatrollets förskola och  avslutningshälsningar från Bästaste 4B-Berit. Känns det som dina?”

Som referens att bolla sina egna tillkortakommande med är skrivaren oöverträffad. När idéerna uteblir och kaffet känns surt kan man alltid gå till skrivaren och finna någon som har det värre. ”Vad i helvete är det för fel på den här jävla maskinen!” ”Vem är det som skriver ut telefonkatalogen på högblankt fotopapper!” ”Hur många fack finns det egentligen att öppna när något papper har fastnat!”

Till sist – skrivaren som teknisk inkörsport. Prao-elever, lingvister och teknikfobiker–  ingen kommer undan en skrivare som ber om en omstart, signalerar tekniskt fel eller bara blinkar irriterat. Skrivaren är altaret och rummet den står i kyrkan mitt i byn. Alla är välkomna.

Av en slump hamnar jag på ett möte där ett designföretag ska prata med företagsledningen om en ny design av företagets starkaste varumärke. Jag är vän med VD:n och vi ska egentligen spela golf, men han dras in i mötet lite hastigt och ber mig hänga på.

-Det går fort. Du kanske kan tillföra något?

-Jag kan inget om design, säger jag och följer lakoniskt med in i ett mötesrum där 12 personer sitter och ser uppjagade ut. Hälften av dem har antingen mössor på sig eller glasögon som skyddsombud skulle kunna rekommendera för svetsare. Jag utgår fördomsfullt och korrekt från att de kommer från designbyrån.

-Anders är en vän bara, säger VD’n när folk tittar på mig. Sen börjar designbyrån sin presentation och visar lite bilder som ger historiken kring produktens utséende och de förändringar som gjorts, vilka effekter de haft och vilka de överväger att testa nu. Jag håller på att kollapsa av tristess, i synnerhet när de börjar diskutera om Kalles frisyr kan bli lite modernare, om hans ögon ska bli lite mer öppna och inte kisa så mycket, om den blå bakgrundsfärgen skulle vinna på att bli lite mer ljusblå och därmed signallera både ”lekfullhet” och ”prisvärde”. Alla verkar vara överens om att Kalles skjortkrage är förlegad och borde ersättas med en mer folklig t-shirt.

Mötet hettar till lite när någon tycker att Kalle skulle äta en hård macka med kaviar på igen, som han gjorde förut. Någon från designbyrån håller på att få infarkt över den idén och menar att det är kunderna som ska köpa och äta Kaviar, inte Kalle själv.

-Att backa bandet nu vore förödande, säger en person som rimligen aldrig ens sett ett kassettband.

-Vad tycker du Anders? frågar VD’n mig plötsligt.

-De där fräknarna, säger jag och pekar med min golfhandskebeklädda vänsterhand. En tryckt tystnad lägger sig i rummet. Jag reser mig upp och går fram till projektorduken och kisar på fräknarna i Kalles ansikte.

-De är centrala, säger någon från designbyrån med lite vibrato på stämman. Kalle ÄR fräknar, det signalerar dessutom hälsa, utomhus och vitalitet.

-Ja, jag kan ju ingenting om det där, men själv tänker jag bara på en skenande hudcancer, säger jag och skakar olycksbådande på huvudet. Alla i rummet kastar nervösa ögonkast mot varandra.

-Ett galloperande malignt melanom som gör att Kalle till slut bara sitter hålögt och knaprar cellgifter och släpar sig runt på olika strålbehandlingar.

-Vi kanske ska gå och golfa nu Anders, säger VD’n och bryter tystnaden i rummet.

Men jag har fått syn på någonting mer som jag vill dela med mig av.

-Och den där hyttventilen Kalle tittar ut genom, är den bra? Jag får en massa associationer till gamla tyska porrfilmer med män i sjömanskostymer som är på andra sidan av ventilen och……ja, eller katolska kardinaler för den delen som….

När VD’n och jag sitter i bilen lite senare på väg mot golfbanan trummar han lite på ratten och nickar belåtet.

-Skönt att du tog upp det där med hyttventilen Anders. Du satte nog ord på vad vi alla suttit och tänkt på runt bordet av och till.

Ska vi åka till Ikea? Frågar vi varandra vid frukostbordet en solig lördag i maj. Det står en felköpt rullgardin i ett hörn av hallen. Rullgardinen Enje visade sig vara transparent som en modern företagsledning och känns inte toppen. Priset motiverar i och för sig knappast bil tor Ikea, men man kan ju ändå inte bara låta den stå.

Alltså åker vi med Enje till Kungens Kurva.

Väl framme går vi målmedvetet mot Byte och Återköp. Vi sneglar inte ens åt torghandeln, 5-kronorskorven och fästingbussen.

Det är 30 nummer före oss i kön till återlämningen. Det första numret tar fem minuter. Det är frestande att i det här läget ställa ifrån sig Enje och gå till Zetas istället, men istället läser vi mejl, instagrammar och kollar igenom twitterflödet lite planlöst, som man ju gärna gör när man blir stående i princip var som helst. När det är gjort börjar vi se oss omkring irl också. Vi noterar att väldigt många ska lämna tillbaka just rullgardiner. Väldigt många är gravida också, OCH ska lämna tillbaka rullgardiner. Har de legat sömnlösa i vårljuset och därför fördrivit tiden med sex? Och nu, när de är gravida, ja då letar de efter en heltäckande rullgardin så att de äntligen får sova ut.

Kommen så långt i mina tankar ser jag att något mer förenar mina olycksbröder och systrar i återlämningen: trekvartsbyxan. Tatuerade vader, vårbleka ben och spinkiga anklar – i princip alla väntar på sin tur med trekvartsbyxan som ett missklädsamt vårtecken viftande någonstans nedanför knät. Det är inte vackert. Det är möjligen bekvämt. Men det är framförallt varken eller. Ett tecken på obeslutsamhet och benägenhet att göra felval.

18 nummer kvar i kön till Byte och Återköp. En 5-kronors korv kanske?

Jag kör hem från Småland. En del av Sverige som de lika gärna kunde använda för att göra testsprängningar av kärnvapen, om ni frågar mig. Jag har haft ännu ett fruktlöst möte med ett företag som envisas med att betala generöst för mina åsikter och råd, för att sen inte följa dem alls. Jag borde inte bry mig, tänker jag och kör utmed en hopplös, enfilig s.k motorväg helt utan vare sig sevärdheter eller mobiltäckning. Framför mig kör en tunnhårig gubbe sin Porsche och skickar SMS samtidigt. Det gjorde han redan när han körde om mig, det var därför jag tutade på honom och fick ett långfinger till svar.

Plötsligt anar jag någonting som fladdrar till i vägrenen lite längre fram. En rörelse av någonting svart som liksom kastar sig in mot vägen. Jag hör ljudet av en kropp slå mot Porschen och ser det svarta byltet studsa ut i vägrenen igen med en våldsam hastighet. Gubben stannar inte, utan gasar snarare på. Det aset, tänker jag och bromsar snabbt in och känner hur adrenalinet forsar i blodet. Trevande går jag ut för se vad det är han har kört på. Jag sneglar oroligt åt alla håll, men ser ingenting. Kanske klarade den sig, vad det nu än var, tänker jag och är på väg att hoppa in i bilen igen, när ett gnällande ljud når mina öron. Det övergår till ett sorts rytmiskt ylande ljud och jag hämtar fram fälgkorset ur bakluckan innan jag går mot ljudkällan.

Synen är fruktansvärd. En stor skogskatt ligger svårt skadad och försöker ta sig därifrån, men kroppen är illa tilltygad och lyder inte. Jag går fram till den och faller ner på knä med fälgkorset tryckt mot bröstet, som Påven, tänker jag utan att riktigt veta vad jag får det ifrån. Katten tittar vädjande på mig och jag vet vad som krävs av mig. Det går inte att vara svag nu, jag måste visa barmhärtighet och snabbhet. Jag lyfter korset mot den regntunga, småländska skyn och väser lågt för mig själv. ”God Gud förlåt mig”, vilket är otippat för en ateist, men just där och då kändes det så rätt.

Sen slår jag. En gång, två gånger för att sen helt tappa besinningen och bara slå ursinnigt i chock, av sorg eller av nåd. Och kanske tror jag för ett ögonblick att det är Porscheägaren jag slår. ”Ditt djävla as, din djävla äckliga, förbannade, helvetes skithög….” skriker jag. Det är först när jag slutat slå som jag känner att jag inte är ensam. En buss fullastad med scouter i 9-års åldern har stannat bredvid mig. Ett 20-tal vargungar i uniform tittar chockat på mig där jag står i diket med blodstänk i hela ansiktet och fälgkorset luddigt av katthår. De står runt sin ledare, en kristuslik gestalt i löjliga kläder. Han håller för ögonen på några av barnen som gråter öppet, samtidigt som han tittar äcklat på mig.

”Det är en skogskatt” säger jag för att bryta den obekväma tystnaden.

Ungefär samtidigt som jag börjat utveckla en orättvis allergi för parfym, har doft seglat upp som en trendmarkör på framgångshimlen. I DI i veckan, kan man exempelvis läsa att en kvinna med någorlunda ambition inte behöver en utan fem genomtänkta parfymer i sitt badrumsskåp: Två arbetsrelaterade dofter (den vänliga, som lockar till sig förtroenden och den koncisa, som framkallar avslut) och tre privata: (den fräscha, som ger ett rent och piggt intryck, den sensuella kvällsparfymen och den chicka, dofternas svar på haute couture – lite oklart när den ska användas.)

Det är med den här informationen i färskt minne som jag angör parfymavdelningen på NK redan samma dag. Expediterna är på tå. Letar jag efter något speciellt? Har jag någon favorit? Kryddig, söt, frisk? Kan de hjälpa till? Själva älskar de doften de just byggt upp ett varuberg av.

Jag säger att jag letar efter något riktigt dyrt, men ger mig inte in i den något luddiga förklaringen om att ska man nu ändå få eksem ska det banne mig vara värt det. Å andra sidan verkar ingen reagera det minsta på mitt önskemål – att favoritdoften ska vara dyr kan vara ett kriterium så gott som något.

Efter fyra dofter – den ena tung som ett opiumrus, den andra starkt vaniljdoftande, den tredje som en utspilld gin tonic, den färde som mormors näsduk – kommer jag så äntligen till den dyraste av dem alla. ”Honom ska vi ha!” Ropar jag med spansk brytning i ett fruktlöst försök att framkalla några leenden.

Jag går från ord till handling och slår till på doften som kommer att ”plocka fram min personliga karaktär” genom att vara ”tät och mystisk samt omgiven av tre exotiska, men sublima toner”.

Hela min kavajärm doftar nu framgång och redan på väg till tunnelbanan är risken uppenbar att parfymen inte kommer att nöja sig med att ta fram min karaktär utan dessutom hitta huvudvärken och en släng av illamåendet. I ett doftmoln som ger mig gott om utrymme för mig själv i vagnen, bekantar jag mig med min nya signatur och redan innan jag kommit hem vet jag att jag gjort ett misstag. Doften är inte bara påträngande och av en sort som växer i takt med utsöndrad kroppsvärme. Den är väldigt lik en gammal hudkräm jag hade på 90-talet också. Jag letar i minnet. Gamla träningsbaggar, duschrum och gymnastikskåp passerar revy. Och så har jag det! Jag är säker. Jag har provat mig fram till den perfekta doften men faktum kvarstår – jag har lagt ned en halv månadslön på en flaska LdB.

Jag var i New York nyligen. Eller Brooklyn rättare sagt. Williamsburg för att vara kusligt exakt och samtidigt lite märkvärdig och trendkänslig. Eftersom vintern bitit sig fast som en grävling även där, var det rätt kallt och rått. Och för en känslig själ som jag innebar det att jag drabbades av en tråkig hosta. Så jag slank in i en mataffär för att köpa något jag kunde självbehandla mig med.

Jag hittade en stor glasburk med ekologiskt odlad honung bredvid vattenpiporna och gick nöjt för att betala. Kvinnan vid kassan bredvid mig kändes väldigt bekant på något oklart sätt, tills det gick upp för mig att det var Meryl Streep. Uppenbarligen ute med ett barnbarn. Jag försökte att inte stirra, men hade stora svårigheter att hålla blicken borta. När hon placerat barnbarnet i sittvagnen, kämpade hon med att försöka lyfta ner sin tunga matkasse från bandet. Jag hade precis betalat min honung och fått den i en plastkasse och grep tillfället.

-Allow me Mrs Streep, sa jag och log älskvärt. Hon tittade upp på mig, samtidigt som jag drog min plastkasses handtag över handleden och därmed frigjorde mina händer. Jag sträckte mig mot hennes tunga kasse utan en tanke på att min plastpåse med honungsburken liksom slungades som en katapult i samma rörelse. Meryl Streeps barnbarn fick burken med full kraft rakt i ansiktet. Skriket blandades med ett bubblande näsblod och katastrofen var ett faktum. Polisen anlände efter 12 minuter, vilken känns som en väldigt lång tid när man ligger med ansiktet mot ett stengolv och har en 120 kilos väktare på ryggen.

-I love your movies Mrs Streep, kved jag fram.

Jag bjöds nyligen in till KTH för att hålla ett föredrag om marknadsföring och kommunikation. Läraren som ringde menade att deras blivande tekniker behövde få insikter om vikten av ett marknadsanpassat synsätt. Jag avböjde direkt och sa att tekniker ska fortsätta att vara tekniker och söka svar på frågor vi inte ens ställt. Inte försöka bli inställsamma månglare som tillfredsställer marknadens andefattiga behov. Annars får vi snart en värld helt utan överraskningar.

-Oj, jaha om det är så du ser på saken så…

-Jag sa det bara för att fånga din uppmärksamhet.

Sen tackade jag nej och snirklade mig i 20 minuter tills han slutligen begrep vad jag ville höra: Smicker.

-Du som är så erkänt skicklig och meriterad, det vore verkligen fantastiskt om du ville komma.

-Tänker du på något särskilt jag gjort som väcker beundran?

-Åh, det är ju så mycket….

-Nämn något i högen bara.

-Jag kan ju inte detaljerna, men alla stora företag som du hjälpt…

-Tänker du på IBM?

-Ja, exakt, det minns man ju. Det vore roligt för ungdomarna att få ditt perspektiv på ett globalt teknikföretag som…

-Jag har har aldrig jobbat med IBM.

-Inte?

-Nej.

-Då måste det vara något annat stort mjukvaruföretag jag tänker på…

-Där jag gjort en omistlig och avgörade insats för företagets syn på sitt erbjudande, sina kunder och sitt ansvar bortom aktieägarna.

-Ja, exakt….jag minns inte riktigt bolaget….vad var det nu igen…?

-Du har nog förväxlat med mig någon annan. Branschen haglar nämligen av idioter som tar åt sig äran för saker som inte haft ett dugg med vare sig marknadsföring eller kommunikation att göra. Men de är så skickliga på att efterkonstruera att de kan åka runt och hålla föredrag som andra svagsinta betalar för att lyssna på.

-Jaha. Men kan du inte prata om det? Att det du sysslar med spelar mindre roll än vad många tror?

-Nu har du missuppfattat mig. När JAG är inblandad så är det hela skillnaden.

-….jag förstår….

-Jag är inte säker på att du gör det och det oroar mig.

-Så du tänker inte komma?

-Efter det här samtalet känns det plötsligt avgörande att komma.

-Vad glad jag blir.

-En back starköl och en Jack Daniels backstage bara.

-Klockan 10 på morgonen?

-Du har rätt. En bag-in-box med rosé och en flaska Explorer.