Medmänniskor av Stefan Einhorn

Inledningsvis vill jag säga att det här en bok som jag nog inte själv skulle komma på att köpa. Det är snarare så att min kära moder har en förkärlek för den här typen av böcker, hur man nu ska tolka detta. Vips låg den i alla fall brevlådan utanför husknuten..

Medmänniskor är en uppföljare på Stefan Einhorns Konsten att svara snäll, som har sålts i mer än 250 000 exemplar. Så när det snackas om att egoismen och girigheten breder ut sig i samhället finns det, med tanke på Stefan Einhorns försäljningssiffror, uppenbarligen ett intresse av att göra gott. Och det känns ju positivt.

Sedan kan man konstatera att en bok om hur man ska behandla och interagera med sina medmänniskor inte känns som något nytt under solen. Det är väl ungefär grundbudskapet i Bibeln. Stefan Einhorns egna tolkningar och tips kring hur man bör behandla sina medmänniskor kan väl snarare tolkas som ett försök att sätta in urgamla budskap i moderna sammanhang. Men tyvärr blir läsupplevelsen något tröttsam. 

I tolv berättelser, med övergångar mellan varje berättelse och kommentarer från författaren, vill denne mejsla in sitt budskap och olika varianter på detta.

Det kryllar av den här typen av böcker där författaren försöker skapa aha-upplevelser hos läsaren. Det är nog heller inte ovanligt att man som läsare känner, oj sjutton så ska jag förändra mitt liv och kanske rentav fäller en tår, för att dagen efter fastna i invanda mönster.

Man kan också bli smått deprimerad att det ska krävas speciella böcker för att vara snäll eller behandla sina medmänniskor väl, det borde räcka med sunda förnuftet eller?

Hur blev då just Stefan Einhorn så himla snäll? Ryktet säger att han lärde det sig av sina föräldrar som varit med om Förintelsen och ändå kunnat acceptera det hela. Han har också själv varit med om en livskris. Och där började väl allt antar jag.

Språkmässigt känns boken tafflig och bjuder ingen större utmaning. Den berömda littervetaren Harold Bloom tycker att böcker som inte kräver någon särskild någon ansträngning inte är värda att lägga tid på. Om man ska gå på hans resonemang är inte boken värd ett ruttet lingon.

Nu tycker jag dock att det är förmätet att ha en sådan inställning till böcker.  Man måste också komma ihåg att Stefan Einhorn inte är författare till yrket, vilket märks i läsupplevelsen jämfört med mer erfarna författare. I slutordet tackar han också olika personer som har lärt honom om skönlitterärt skrivande, vilket kanske kan tyckas något märkligt.

Nåja, boken har ändå en del poänger här och där och ett trevligt budskap. Så på så sätt är den ändå ett spännande försök att lära mänskligheten vad godhet är och hur man bör behandla sina medmänniskor.

Betyg: 2