2012-08-01
4

Jag talar förstås om Facebookchimären. Facebook är så bra för att boosta oss själva. Vi får pepp och uppmuntrande tillrop från alla möjliga håll och kanter. Var fick vi det innan ifrån? Före fejan? Och varför är det mest våra gladaste stunder vi väljer att dela med oss av?

Jag är likadan själv. Det är lite självförverkligande att dela med sig av sitt lyckliga och sociala och guldskimrande liv. Och det blir lite obehaglig stämning när man skriver om att man gråter och känner sig minst på jorden. Jag vet det för jag har provat. Jag får mest feedback när jag är glad. I verkliga livet är det tvärtom. Gråter jag får jag fler kramar. Skrattar jag får jag färre.

Jag kanske verkligen ska testa det där med att skriva statusar som:

Ännu en jävla skitdag.

Ensam på lunchen idag igen :(

Jeansen sitter för tajt och jag har fått tio nya gråa hårstrån.

Gjorde världens sämsta presentation idag. Kan mista kunden.

Bråkat med tonårsdottern, igen.

Bara idioter på dejtingsajten.

Vad tror ni? Ska vi släppa in vår trista vardag på Facebook?