2012-08-23
0

Nu ska jag bjuda på en av de klantigaste grejerna jag någonsin gjort. Jag och en fotograf skulle göra ett antal sidor för en stor mattidning. Det skulle handla om champagne.

Vi åkte ner till fantastiska paret Thierry Perrion och hans svenska fru Jessica. Deras champagnehus ligger i en av de vackraste byar jag varit i (och då hade vi ändå hus i Toscana under hela min uppväxt!). Byn heter Verzenay och närmaste stora stad är Reims. Jessica kom dit för att plocka druvor och lära sig franska. Hon blev såklart förälskad i ChampagneThierry och blev kvar även när druvplocksäsongen var över.

Vi var där några dagar. Hängde. Intervjuade. Lagade mat och drack champagne. I alla fall efter klockan ett på dagarna.

Vi hade planerat för en avskedsmiddag på innergården och Jessica hade bjudit dit några svenska mediekillar och en fransk konstnär och lite annat löst folk. Den franske konstnären var svår och snygg och gick alltid barfota genom byn i sina vita fladdrande byxor. Tillsammans skulle vi alla äta gott OCH dricka Thierrys föräldrars bröllopschampagne.

En stor kväll alltså.

Den där 50-åriga flaskan hade snurrats på hur mycket som helst, och till och med jag hade fått jobbet att skruva lite på den två gånger om dagen för att allt grums skulle samlas i flaskhalsen. Och i en 50 år gammal dryck finns det mycket grums.

Kvällen K kom. Konstnären kom. Svår, barfota och där av en enda anledning, att få smaka dessa värdefulla gamla bubblor.

Mediekillarna var också där, kaxiga och coola som fan.

Eftersom jag hade tagit hand om flaskan och hade ett visst ansvar för den så bad Thierry mig att hämta upp den. Jag tänkte att nu kommer jag snubbla, det gör jag ju i vanliga fall hela tiden. Men inte. ChampagneCharlie bar flaskan så fint upp för källartrappen och ut på gården. Jag höll den som man skulle, alltså i samma vinkel som den hade legat i i 50 år.

Väl framme vid bordet ska jag briljera lite. Jag är ändå kvällens huvudperson! Jag går fram till Thierry och hans sabreringssabel.

Tra la la, oh la la eller nåt liknande säger jag, och rätar upp flaskan. Jag skakar dessutom flaskjäveln lite. Allt grums flyger omkring därinne. Innehållet såg ut som min sons akvarium gör när jag/vi inte brytt oss om att byta vatten och se till att pumpen funkar.

Konstnären reste sig och gick hem på sina bara fötter. Mediekillarna undrade om jag verkligen jobbade för den stora mattidningen. Thierry gick ner med flaskan igen och la den tillrätta och sa att det kommer väl fler tillfällen att få smaka hans föräldrars bröllopschampagne. Fotografen ville bara åka hem till hotellrummet i Reims. Själv gick jag bakom huset och ringde hem och grät.

Jag hade helt klart sabbat ett stort ögonblick.

Och jag har aldrig åkt tillbaka sedan dess. Trots att det är den vackraste by jag har sett.

Grumset heter egentligen sediment och syftet med att snurra flaskan sakta och vända den upp och ner är att fällningen ska hamna precis vid korken. Fällningen måste väck från flaskan annars gör de små partiklarna champagnen grumlig. För hand gör man det genom att flaskan öppnas upp och ner och jästfällningen skjuts ut och så vänder man flaskan rätt igen. Snabbt som tusan.

ChampagneCharlie är en klassiker. Och jag älskar champagne och jag kallas för Charlie. Därav ChampagneCharlie.