I tisdags hade jag det stora nöjet att dela ut pris på kundtidningsförlagens årliga firmafest Guldbladet. På scenen i Berns salonger framträdde reklamduon Judit & Judit castade för Com Hem-reklamen i fruktansvärd uppförsbacke. I publiken återfanns några av mina forna kolleger och en rad av landets absolut bästa skribenter och formgivare.

Mycket har hänt inom en av marknadsföringsgrenens mest snabbväxande sektorer. En del har att göra med identitet. För bara några år sedan hade dessa forna tidningsrävar svårt att tugga i sig att de pysslade med marknadsföring.
Nu har i stället skrået förgyllts med så tunga rekryteringar och så högklassiga produktioner att det formligen lyser av självförtroende.

Visst, det är en bit kvar till både Guldäggets storhet och 100-wattarens tyngd, men som disciplin är onekligen content marketing det som de etablerade mediehusen borde vara mest intresserade av.

När de stora mediehusen är i kris undrar jag varför man inte satsar på att bygga upp egna content marketing-avdelningar inhouse. Naturligtvis
skulle det vara frivilligt för de anställda att medverka och visst skulle det vara krav på ytterligare några tusen i lönekuvertet när månaden är slut. Jag tror att de stora mediehusen skulle ha goda möjligheter att bygga upp ett starkt växande ben som skulle kunna ge stora intäkter av nya pengar.

Jag tror naturligtvis inte att DN:s utrikesredaktion skulle vara beredd att exempelvis producera Sidas prisbelönade OmVärlden. Men om de hittade incitament och en trovärdighet i produktionen vore det onekligen ett nytt sätt att hitta pengar för att finansiera deras viktiga journalistik som nu monteras ned.

De duktiga yrkespersoner som samlades på Berns har medvind. Industrin är växande och de blir allt bättre på att ta betalt.
Är det pengar som hade kunnat hamna i våra kassor i stället? Hur ska vi i så fall göra för att lyckas?

Jag tror fler och fler mediehus skissar på den här idén. Det tänker jag själv ägna sommaren åt. På ritbordet ligger även planer på native advertising. Jag tror på idén men det gör inte vår marknadsanalytiker Sara Rosengren på sidan 37.

Det svenska digitala undret växte sig starkt under byråledare som Matias Palm-Jensen på Farfar. En av grogrunderna lär ha slagit rot under en kräftskiva. I ett av fjolårets nummer av Resumé tecknade reportern Per Torberger konturerna till det som nu har blivit ett globalt begrepp.
Som alla vet gick undret på export och slog sig ned i både Barcelona och New York i form av byråfilialer. Enskilda medarbetare spred sig över världen med starka case och jobb. De bidrog till att stärka ovanstående bild.
Nu är vi inne i nästa skede när mobilen som kommunikations­kanal ska erövra världen.
Vi på Resumé tänkte ge er hjälp på traven!

Med den nystartade tävlingen Creative Mobile Summer vill Resumé få de svenska byråerna på tårna. Med tävlingen vill vi visa på de goda exemplen och uppmana svenska byråer att ta täten även här – det digitala undret behöver ständigt förnyas. Faktiskt i samma takt som den tekniska utvecklingen. Och det är samma sak med kreativitet. Ingen kreatör eller byrå är bättre än sitt senaste jobb.
Med facit i hand ser vi att resultaten i den tävlingsverksamhet som Resumé bedriver ofta tjänar som ett karbonpapper på internationella tävlingsresultat. Därför är det särskilt viktigt att du som byråledare skickar in era bidrag till Creative Mobile Summer. Mer information hittar du på www.resume.se.

Om jag får tillåtelse att stanna kvar i aktuella Resuméprojekt har vi nu påbörjat ett jämställdhetsindex. Inspirationen kommer från Christina Knights utmärkta bok ”Mad women – a herstory of advertising”. Det sägs alltid att den svenska byråbranschen inte är jämställd och numera är det en sanning. Som tidning känns det som om uppgiften faller på oss att ta reda på fakta. Tillsammans med Add Gender kommer vi till försommaren att kunna presentera aktuell statistik och ge en rättvis bild av hur jämställd byråbranschen bevisligen är.
Mitt naturligtvis helt ovetenskapliga intryck av byråkulturen i Sverige är att rekryteringsbasen är relativt liten. Att skolorna som det rekryteras från är få. Att det finns få kvinnor i ledande positioner som ägare, vd eller cd. Att väldigt många män i 40-årsåldern dominerar det kreativa resultatet som konsumenterna ser. Att de dessutom bor relativt nära varandra och umgås med varandra. Vad betyder det för analysen och kreativiteten?
Men det är mitt helt ovetenskapliga intryck som jag redovisar för att lufta mina fördomar. Mätningen får tala sitt tydliga spår och tydligt redovisa verkligheten.
Jag ser mycket fram emot att höra din röst och möta dig på ovanstående två Resuméarrangemang.

I kölvattnet av 3:12-debatten och finansminister Anders Borgs vårbudget anar jag att vissa ledande reklambyrådirektörer har antagit en ny rollkaraktär. Ett lite tjusigare manér som andas undertonen att det helt plötsligt skulle vara fult att tjäna pengar.
Varför vågar ingen tydligt och klart göra gällande att de är i kommunikationsbranschen för att de vill ha betalt? Bakom alla svepande formuleringar om stimulans och hur kul det är att se varumärken växa är väl ändå drivkraften att tjäna pengar?

Förlåt om jag är för rättfram, men att döma av lönestati­stiken och de årligt återkommande inkomstlistor som publiceras är ledande chefer på byråerna duktiga på att ta betalt.

Då måste drivkraften att tjäna pengar rimligen spela roll, annars är ju valet enkelt. Att omvandla en byrå där alla har lika mycket betalt och med en platt organisation är rent tekniskt enkelt. Samma sak om man verkligen vill ha en jämställd personal med mångfaldsprägel.
Allt handlar faktiskt om vad man vill göra – och vad man inte är beredd att göra. Oftast är just det kopplat till hur det påverkar den egna inkomsten eller byråns vinst.

I mina ögon ska kommunikation – det man säger – bottna i de värderingar som styr både det egna handlandet och verksamheten. Kommunikationen ska vara direkt kopplad till vad man gör.
Tycker man att det är fult att tjäna pengar ­eller att man inte kan stå för den lönsamhet man kräver av sin byrå då ska det också återspeglas i den egna plånboken.

Det vill säga alla ni som inte kan stå för att ni vill tjäna pengar och dra nytta av den lagstiftning vi har borde – för att behålla er trovärdighet – sänka era löner betydligt.

Tycker ni att skattelagstiftningen är för mild och att ni på grund av det får betala för lite i skatt går det alldeles utmärkt att skänka delar av sin lön till välgörande ändamål. Att följa ett sådant resonemang och se att det leder till en faktisk handling där delar av lönen skänks bort för att lönsamhet inte är viktigt vore onekligen intressant att få skriva om.

Personligen tycker jag att vi borde vara stolta över vår lönsamhet och vår vilja att tjäna pengar. Jag är av uppfattningen att bra kommunikation leder till ökad lönsamhet och då borde även de som gör bra kommunikation tjäna rikligt med pengar.

Men stå för det.

Bryr du dig om vem som äger den kommunikations- eller reklambyrå som är er underleverantör? Är det viktigt för er hur deras ekonomi ser ut? Har ni ens koder för era leverantörer och vilka krav ni kan ställa på dem? Det borde ni ha.
I USA och bland större multinationella bolag är det här mer av en självklarhet, definitivt för andra leverantörer än de som arbetar med kommunikation.

Av någon anledning har alltid den kreativa näringen setts med lite mildare ögon. En beskrivning som har förekommit för att gestalta relationen mellan en marknads- eller produktchef och en reklambyrå är illustrationen av ett skolbarn på en fritidsgård. På reklambyrån får beställaren lite livsluft, lekrum och en chans att lyfta blicken och få prata bortom Excelarken.
Det är så klart en förminskande bild men kan kanske ges lite rättvisa.

Visst är samarbetet med en byrå oftast det som är roligast och som det kan finnas extra energi i.
Nu åter till den första frågeställningen. Kanske är det lätt att se på just den här underleverantören med lite blidare ögon.
För de företag som låter inköpsavdelningarna avgöra pitcherna lär risken vara liten.

Det sätter också några av frågeställningarna i det här numret i ett nytt perspektiv.
På sidorna 14–15 kan du läsa om planerna på ett nordiskt holdingbolag som ska satsa på att köpa kommunikationsbyråer. Det finns inga framgångsrika föregångsexempel och jag blir alltid fundersam till hur den ekonomiska tillväxten ska se ut. Som bekant brukar någon alltid vilja bli rik på holdingbolag och den notan ska någon annan stå för. Kanske är det du?

Detsamma med bolagsstrukturerna bakom framgångsrika byråer. I det här numret har vi tittat på Omnicoms ägarstruktur och vilka nyckelpersoner som är delägare. I svenska TBWA:s fall är det ett bolag registrerat på Cypern.
Har du problem med det?

I den efterföljande rapporteringen kring prinsessan Lilians bortgång är det en bit i historiebeskrivningen som ständigt återkommer och som provocerar mig.

Det handlar om hur svenska journalister hanterade informationen kring att prins Bertil i hemlighet samlevde med Lilian Craig. Deras relation var vid den aktuella tiden politiskt dödfödd och skulle inte tolereras av monarkin eller ur ett bredare rättvise­perspektiv i den opinionen. Bertils bröder hade gift sig med ofrälse och omedelbart förlorat sina titlar och förmåner. Nu var det så att arvsfursten Gustaf Adolf hade förolyckats i en flygolycka. Prins Bertil var tvungen att fungera som ställföreträdande. Dagens kung var då en omyndig prins och prins Bertil behövdes med fungerande prinstitel.

Rent mänskligt vittnar uppoffringen om hur kategoriskt och hårt institutioner som en monarki fungerar. Paret fick smyga med sin kärlek i över 30 år och ge upp tanken på att få egna barn och ett normalt fungerande liv.

Levnadsteckningen efter prinsessan Lilian berättar om en kvinna som ständigt satt hemma och väntade på sin sambo medan han representerade hovet utåt.

Ur perspektivet den omöjliga kärlekshistorien är det naturligtvis en given ingrediens. Men för oss som ser journalistik som något annat än att hovsamt stå med mössan i handen kan det inte annat än att framstå som provocerande.
I klartext: de svenska mediehusen teg i över 30 år kring något som sannolikt skulle kunna ha satt det svenska statsskicket på spel.
I 33 år struntade man i att publicera det som ”alla” visste om prins Bertils relation.

Lojaliteten mot läsarna åsidosattes.
Möjligheten till en bra story sköts på framtiden.

I efterhand har man dessutom mage att lite stolt återge detta övertramp i sina minnesbilagor som något ohyggligt tjusigt.
Utan att skämmas det minsta.

Det vittnar om en tid som flytt när medierna hade en egen intern dagordning med vedertagna sanningar som man kunde skydda. Förbi är den tid då tidningar kunde välja vad de ville publicera utan att bli genomskådade av sina läsare.

Vad är då bevekelsegrunderna för det här övertrampet? Jag är ingen konspirationsteoretiker. Antagligen är de högst mänskliga. Prins Bertil är den ende givne kommunikatören som den svenska kungafamiljen har haft tills Daniel Westling gjorde sitt intåg. Han var tillgänglig och vänlig. Dessutom med en smula humor och intresse för sådant som folk i gemen tycker är fräsigt. Sedan bjussade han alltid på några citat när det behövdes. Klart det fungerade.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som är hönan och ägget.
En medvetenhet som denna kärlekskranke prins lade sig till med för att han visste att han behövde allierade för att skydda sitt förhållande eller en genuin läggning som bara föll väldigt lägligt ut?

Det finns något som lever kvar. Tonen mot det svenska hovet är fortfarande på undantag. Antingen för att det sker flagranta publicistiska övergrepp i rapporteringen eller för att ledande svenska tidningar bara skickar ut vattenkammade pojkar som kommer med inställsamma frågor.

Jag efterlyser en förändring. En seriös rapportering över vad hovet tillför och vad de gör. Precis som vi bevakar politiker.
Men den kanske ingen vill ha?

Följer med stort intresse den behövliga diskussionen efter Christina Knights utmärkta bok ”Mad women – A herstory of advertising”.
Plötsligt slåss tunga byråledare om att få berätta om sin förträffliga syn på jämställdhet och kvinnliga byråkolleger.
Trots detta är kvinnor fortfarande kraftigt underrepresenterade (i vissa fall osynliga) när det gäller partnerskap, ledningsfunktioner, chefspositioner och höga löner.

En obekväm överraskning:
Till skillnad från företag som har stora börsstyrelser, anonyma institutionella ägare och starka fackförbund med krångliga strukturer har inte den svenska byråbranschen något att skylla på.
Det är nämligen bara för de svenska byråernas ägare att ändra på det ojämlika förhållande som råder på deras respektive arbetsplatser och som på alla sätt premierar dem som har kuk framför de som inte har det.
Det här är en struktur som ingen av ägarna till byråerna har tillräckligt stor lust att bryta. Alldeles för många ömma, manliga och lättkränkta tår står nämligen på spel.

Det finns två lösningar.
Den första:
Börjar kunderna ställa tydliga krav på jämställdhet kommer det nog införas kvickt.
För det finns få grupper med så väl utvecklat luktsinne efter pengar som höga chefer på byråsidan.

Det andra alternativet landar på oss:
Jag som 70-talist är begåvad med synen att jämlikhet ger ökad lönsamhet. Händer inte något konkret vill jag utmana byrå­ledarna för de största kommunikations­byråerna i Sverige.
Lägg fram ett jämställdhetsindex. Det ska innehålla löner, position, delägar- och partnerskap samt styrelseposter.
Meningen är för kunder och kommande rekryteringar att tydligt få se – inte vilka värderingar ni står för utan vad ni gör för era värderingar.
Om inte ni inför ett jämställdhetsindex så gör vi det. Vänta och se.

Vattenfalls nedmontering av sin kommunikationsavdelning är ett farligt tecken i tiden. Det visar hur lättvindigt ett ingenjörsdrivet företag ser på kommunikation när en fjärdedel av kommunikatörerna får gå från ett expansivt bolag som just nu genomlider en av sina stora kommunikationskriser. Ponera att Vattenfall hade haft ett reaktorhaveri i Forsmarks kärnkraftverk, hade man då valt att göra sig av med en fjärdedel av driftspersonalen eller hade 100 väktare entledigats om brister på säkerhetsavdelningen avslöjats?

Knappast! Vattenfall har brister i förtroende och det är uppenbart att de inte tänker ta omvärlden på allvar efter den renrakning av organisationen som just nu sker. Det är märkligt att två av de bolag som just nu nagelfars hårdast i svenska medier och som dessutom tycks sakna relevanta strategier på hur de ska svara med ett ärligt uppsåt är statliga eller delstatliga. Jämte Vattenfall tänker jag naturligtvis på Telia.
Vore jag topptjänsteman med någon form av självbevarelsedrift på något av de här bolagen skulle jag kräva en kommunikationsrevision och sedan en ordentlig åtgärdsplan. Jag skulle inte köpa nedrustningen av den avdelning som antagligen mer än någon annan har till uppgift att formulera hur framtidens affärer ska fortsätta att utvecklas. Läs om Vattenfall på sidorna 12–13.

Anders Borgs hårda toner blottlägger ett skattesystem som är mycket fördelaktigt för konsultbyråer. I det här numret fortsätter vi att granska byråernas bolagsupplägg och visar hur skattesystemet uppmuntrar till skattesatsar på 22 procent för partner till stora kommunikationsbyråer.
Finansdepartementet med Anders Borg i spetsen har förklarat krig mot konsultbranschen. Advokater och revisorer är i finansministerns skottglugg. Nu står reklam- och kommunikationsbyråer på tur.

Det är en fråga som man skulle kunna moralisera över. Vi väljer att avstå från det, men är ännu mer intresserade att höra vad du som kund tycker. Sidorna 8–9.

Bryr du dig om vem som äger den kommunikations- eller reklambyrå som är er underleverantör? Är det viktigt för er hur deras ekonomi ser ut? Har ni ens koder för era leverantörer och vilka krav ni kan ställa på dem? Det borde ni ha.
I USA och bland större multinationella bolag är det här mer av en självklarhet, definitivt för andra leverantörer än de som arbetar med kommunikation.

Av någon anledning har alltid den kreativa näringen setts med lite mildare ögon. En beskrivning som har förekommit för att gestalta relationen mellan en marknads- eller produktchef och en reklambyrå är illustrationen av ett skolbarn på en fritidsgård. På reklambyrån får beställaren lite livsluft, lekrum och en chans att lyfta blicken och få prata bortom Excelarken.

Det är så klart en förminskande bild men kan kanske ges lite rättvisa.
Visst är samarbetet med en byrå oftast det som är roligast och som det kan finnas extra energi i.

Nu åter till den första frågeställningen. Kanske är det lätt att se på just den här underleverantören med lite blidare ögon.
För de företag som låter inköpsavdelningarna avgöra pitcherna lär risken vara liten.

Det sätter också några av frågeställningarna i det här numret i ett nytt perspektiv.

På sidorna 14–15 kan du läsa om planerna på ett nordiskt holdingbolag som ska satsa på att köpa kommunikationsbyråer. Det finns inga framgångsrika föregångsexempel och jag blir alltid fundersam till hur den ekonomiska tillväxten ska se ut. Som bekant brukar någon alltid vilja bli rik på holdingbolag och den notan ska någon annan stå för. Kanske är det du?

Detsamma med bolagsstrukturerna bakom framgångsrika byråer. I det här numret har vi tittat på Omnicoms ägarstruktur och vilka nyckelpersoner som är delägare. I svenska TBWA:s fall är det ett bolag registrerat på Cypern.

Har du problem med det?

Resumé är en affärstidning för alla som arbetar med kommunikation. Vi lovar att allt vi gör ska innehålla nyheter, analys och inspiration. Vår grundinställning är att från sina bästa vänner får man sin ärligaste kritik.

Jösses, vad vi har att göra.

Vi är mitt i en stor strukturell förändring som dessutom sammanfaller med en dyster lågkonjunktur.
På mediesidan är alla överens om att den traditionella delen av mediesektorn kommer att minska drastiskt under de kommande åren. I stället för att växa genom ökad omsättning handlar det snarast nu om att krympa bolagen genom att minska omsättningen. Mediebranschen behöver hitta en ny kostym och en annan snabbrörlighet som kan finna vad morgondagens konsumenter och annonsörer verkligen vill ha (läs den meningen igen och fundera på vad ni egentligen gör).

Tiden är knapp.
Läsningen av Orvestosiffror och andra mätningar visar att fallhöjden är skrämmande låg och vi har att vänta att flera tidningar tvingas lägga ned under våren. Främst kommer det här att handla om magasin som nu vänder sig till yngre läsare. Paniken på förlagen kommer i stället att fokuseras på (tidigare?) kassakor som vänder sig till en äldre målgrupp. Paniken ligger i att hitta nya läsare när de äldre dör ut eller helt enkelt väljer att börja blogga i stället för att läsa magasin.

Det här gör att man ger upp tillväxten för att rädda det som räddas kan av guldkalvarna.
Dagstidningarna har det inte mycket roligare.

Åtminstone inte för pappersromantikerna. Jag tror att både Schibsted och Bonnier räknar på nya utgivningsupplägg. Kanske är vi bara ett pennstreck från att SvD kommer ut endast onsdag till söndag eller att DN slutar att komma ut på måndagarna. Nu lever vi mitt i förändringens tid och när fler mediekonsumenter hittar till nätet är det naturligt att pappersmedier försvinner. Vi gjorde det själva på Resumé vid förra årsskiftet. Sedan dess har läsningen på sajten ökat, antalet betalande prenumerationer har ökat liksom lönsamheten.

På tv-sidan är det likadant. Inom något år försvinner tablåerna när icke-linjär tv blir det nya vanliga. Innehåll är givetvis det viktigaste men tätt efter det följer en bra rättighetsjurist. De aktörer som hittar smidigast betalningsformer och bäst användarvänlighet kommer att vinna slaget. Det är inte nödvändigtvis de som är de stora tv-aktörerna i dag.

På reklamsidan är konkurrensen knivskarp och de som i nostalgiskt sinne ser tillbaka på tidigare decenniers vinstmarginaler får vänja sig vid nya siffror. Traditionell reklam är helt enkelt inte lika intressant och sättet att ta betalt på är minst lika omodernt. Det här kan man se på två sätt: anting­en möjligheten att fokusera på det föränderliga eller uppgivet fortsätta som förut.

Den kreativa krisen för traditionell reklam gör det så klart ännu tuffare för de etablerade medierna, särskilt i en tid då trenden blir än starkare att starta egna medier snarare än att gå i etablerade.

I höstas fick marknadsdirektören och informationsdirektören på en rad stora bolag frågan om man helt kunde stryka marknadsföringsbudgeten 2013. Kvartalskapitalismens resonemang tar sig outgrundliga vägar i den finansiella krisens spår.  Det i sin tur gör det tuffare för byråerna som möjligtvis har vunnit pitchen men nu får se möjligheten att producera bra kommunikation gå om intet.
Personligen tror jag att en av de stora nätverksbyråerna måste bort från den svenska marknaden. Frågan är bara vilket av nätverken som ger upp i Sverige först.

Det här är bara ett axplock av den verklighet vi rapporterar om.

Så igen:
Jösses, vad vi har att göra.

När den här strukturella förändringen sker riskerar många bolag att inte vara så förändringsbenägna.
Man vet vad man har men inte vad man får är ett gammalt uttryck.

I vår del av näringslivet har vi varit bortskämda med att rekrytering ska ske snabbt och smidigt. Intresset för att arbeta med marknadsföring och medier har av tradition varit stort. I takt med strukturella förändringar och attitydförändringar bland nya generationer kan det komma att förändras. Oavsett vilket är det på tiden att vi lär oss att ha en normalt utvecklad syn på rekrytering och HR och sluta stirra oss blinda på praktikanter när tillsättningar ska skötas.

Här kommer Talangforum in. År 2012 utsåg Resumé till Affärsmannaskapsåret. År 2013 blir Talang­året och vi kommer under året bjuda på en rad seminarier och aktiviteter för att understödja och inspirera vår del av näringslivet till att inte göra misstaget att förlora talang eller att inte värdesätta sin personal. Speciellt inte i tuffa tider.

Talangforum blir en mötesplats för alla oss som värdesätter och aktivt vill arbeta vidare med talang- och kommunikationsfrågor.
Håll utkik efter inbjudan – allt kommer naturligtvis att vara kostnadsfritt.

När det gäller vår egen utveckling kan vi konstatera att Resumé inte har stått starkare på över tio år och att vi befinner oss i helt rätt balans i strukturförändringen. Eftersom vår inställning är att en affärstidning måste befinna sig i ständig förändring kommer här några axplock på vad vi bjuder på 2013.

• Per Schlingmann gör debut som marknadsanalytiker i vår analysdel. Per är en av Sveriges mest intressanta kommunikatörer och kommer att kunna tillföra mycket till Resumés läsare.
Med start i nästa nummer kommer Per att kunna läsas i vartannat nummer av Resumé.

• På utlandssidan får Calle Sjönell sällskap av Julia Nordlund som ny krönikör.
Vi kommer fortsätta att utveckla vårt digitala erbjudande och räknar med flera nyheter under året. Det gäller även betalningsmodeller.
Detta är mitt löfte till dig som läsare:

• Vi ska fortsätta med hårda och rättvisa granskningar. Jag upplever att Resumé gör en varumärkesresa och att vår trovärdighet är stor.

• Vi har en nolltolerans mot fel eller hårdragningar. Du kan lita på din tidning. Alla fel rättas omedelbart under min ledare där vinjetten ”Resumé rättar” finns. Dessutom kommer den över 400 personer starka läsarpanelen fortsätta att utvärdera våra artiklar. Det bästa och det sämsta betyget publiceras i tidningen (sid 15 i detta nummer) och undersökningen i sin helhet finns på resume.se.

• Vi ska fortsätta att arrangera kvalitativa arrangemang, skräddarsydda för våra läsare.

• Allt vi gör ska vara nyheter, analys eller inspiration.

Vi är fortfarande den smarta affärstidningen om kommunikation.

Tack för att du läser oss.
Claes de Faire
chefredaktör

… men vi är halvvägs igenom det. I Leif Holmkvists genomgång av medieindustrins ekonomi är det tydligt att sektorn kommer att krympa.

På 2012 års redan dåliga resultat tas varsel, avvecklingar och strukturkostnader. Allt som är möjligt belastas året som i controllersammanhang benämns med epitet som helvetesåret.
Många bolag är nu halvvägs med strukturomvandlingen och eftersom tunga kostnader redan är tagna på många håll kan de stora koncernerna se fram emot en annan kostym att arbeta i.

Givet det kan det på sina håll snart gå mot ljusare tider. Inte bara våren är i antågande, utan även en ny verklighet. Vi lämnar definitivt ”Mad men”-stadiet av den svenska medieindustrin vid årsskiftet.
Meningen är inte att strö salt i såret. Ändå publicerar vi listan över reklambyråerna med högst personalkostnader i förhållande till lönsamheten.

Sambandet finns mellan medier och reklam. Vi går över i ett nytt tillstånd och det blir mindre lukrativt. Varken reklam eller medier kommer att kunna tjäna lika gräsligt mycket pengar i framtiden som under de gyllene decennier som vi har bakom oss. Marginaler förändras över tid och ändrar förutsättningarna för lönsamheten.

När vi nu börjar fatta det blir det också enklare att få rimligare krav. Klart är att även om det går mot tuffare tider kommer det krävas ännu mera jobb.

Under Hösten har jag fått ett par nya insikter och mina sammantagna erfarenheter som chefredaktör är att det finns otroliga effektiviseringsmöjligheter i mediebranschen.
Det ok som hänger över oss är den ”Mad men”-kultur som gör oss mindre lönsamma och mer prestigefyllda.

På sina håll är helvetet slut. Förutsatt att du inte är arbetsskygg.
Då har det just börjat.
Det finns inget som är så farligt som en verksamhet som inte går med vinst.