2008-08-25
0

Igår kväll förvånade jag mig själv genom att avsluta helgen som en Easy rider-rebell.

Jag struntade i 21-nyheterna.

Istället höll jag mig kvar till minnena av signaturmelodin till ”Här är ditt liv”.
Dokumentären om Lasse Holmqvist som repriserades i söndagskväll är otroligt bra. Det som intresserar mig mest är en människas drivkrafter. Lasse Holmqvist vilja och mod förtjänar uppmärksamhet. Detsamma gäller hans intervjuer.

Jag älskar alla program där Jarl Kulle helt plötsligt kommer in.

En människas ljudminne är fantastiskt. För mig är det glada pianoplinkandet som inledde programmen en försiktig antydan som höjde förväntningarna på kvällen. Första programmet sändes 1980 och det sista 1988. Jag måste ha sett alla för det var på den tiden jag tillbringade kvällarna på en heltäckningsmatta på Gustavsviksvägen 67 i Motala. Kanske hann jag somna innan stora, snälla Lasse Holmqvist avrundade programmet.

I går stod jag ensam framför strykbrädat och kände ett uppdämt behov av att gråta. Saga om Lasse Holmqvist är olidligt sorglig.

Några timmar tidigare hade jag mött upp baksmällans fulaste ansikte på Anglais. Innan dess hann jag uppleva den fruktansvärda känsla som genomsyrar en man som hjälplöst hänger från en lekställning och plötsligt känner sina jeans spricka i grenen. (Ja, Calle, det var Acne). Kanske blir just trasiga Acnejeans sensommarens mest symptomatiska åkomma.

Erik sms:ade från Nikki beach att han numera är en sommarmänniska. Inte alls det höstideal som vi så troget hållit oss till tidigare. Aldrig att jag byter.

Söta Cecilia Gyllenhammar. Vad menar du? Tror du är fel ute. Som jag brukar säga: ”när du väl hör näktergalen spela, bejaka det”.