Att säga hej då till Resumé

Första gången jag träffade Viggo Cavling var på Lydmar. Han hade badtofflor och dålig hållning och han hade nyss satt in en platsannons om en reportertjänst. Jag genomled mina dagar på en idag insomnad pr-byrå, drömde framför skärmen om att göra något helt annat.
Viggos platsannons bestod av tre frågor. För att kvalificera sig som reporter på Resumé skulle man veta vad GCI var för något, vilken titel Eva Swartz hade och var Michael Storåkers bodde.

Det var första gången jag skrev ett brev till en potentiell arbetsgivare och struntade i corporatetramset, jag svarade bara på frågorna. Så satt vi där på Lydmar och drack Cola och Viggo pratade om sig själv och ett annalkande bad på Sturebadet och frågade ut mig. Några dagar senare var det klart. Jag tänkte mig Resumé som en kort fristad från pr-strategierna, mitt första frilansavtal var på sex månader, sedan skulle jag göra något annat. Kanske tillbaka till pr-branschen eller till Expressen.

Nu är det fem år sedan jag skrev på mitt Resuméavtal och trots en mängd smickrande erbjudanden har jag inte kommit härifrån. Kloka och lärorika samtal med Honken och Sundling, lektioner i rubriksättning med Maggan och extremt många roliga timmar med resten av redaktionen har fått mig att fråga vad som skulle vara bättre. Egentligen.

För mig kom Resumé att bli den arbetsplats där jag blev pappa och där jag gifte mig. Det var bakom skrivbordet på Gamla Brogatan som jag gick från att vara 26 år till att bli 31 år.
Och lärde mig mer om VAB än om mingel.
Det var här jag lärde mig att Björn Larsson lätt kunde bli hurinåthelvete jävla arg som helst och det var här Matias Palm-Jensen nogsamt förklarade för mig vilka känningar han hade bland mina chefer.
Det var här Johan Croneman kallade mig för årets tv-löfte, och här jag gjorde bort mig inför alla läsare genom att ha fel om Olle Svennings bok, blev listad som VAs Supertalang och nominerad till årets medarbetare på Bonnier Tidskrifter och fick veta av en mängd informationschefer vilken jävla pina jag var. Och här som Sammeli skrek att nu är det slut.

Det var också här som jag fick en mängd fina vänner i den djupt cyniskt härliga bransch som vi bevakar.
Men Viggo Cavling var väldigt tydlig med en sak när vi först började jobba ihop. Vi två skulle absolut inte bli kompisar, Viggo blev nämligen aldrig kompis med sina anställda. Han lät mig förstå att det fanns något djupt osunt bakom en vänskap mellan en chef och en medarbetare.

En duktig chef kom att bli en nära vän. Framförallt genom timmarna på samma redaktion med problem, lösningar och möjligheter. Genom luften på väg till Cannes, Göteborg och Almedalen. I hyrbilar längs med Västkusten på jakt efter Göran Persson.
På bron över Temsen på väg till Tate Modern eller vid utsiktspunkterna på Mariaberget och Brahegatan.

Där fanns också ett tålmodigt ledarskap som hjälpte mig att utvecklas enormt som reporter. Jag har fått möjligheten att gå från vara junior-reporter (som äldre kollegor kallade mig första året) till att ha ett eget tv-program. Viggo har heller aldrig protesterat när jag velat testa nya saker, som tv-programmen Frånvarande (med Sigge Eklund) och Nyhetsfajten (med Anita Jekander) . Bägge på Tv 8. Jag har också fått förtroendet och möjligheten att vara med och leda Sthlm Media Week och Kristallenseminariumet.

Och Resumé.

Resumé är en tidning som ingen läser men alla vet exakt vad som står i den. Ett blad som man någonstans inte kan låta bli att älska. En 60-årig legendar med enorm kunskap och analys.
Det finns idag nästan ingen händelse som man inte kan lägga en kommunikationsaspekt på. I möteplatsen mellan medier, reklam och politik står Resumé, som en röd flagga vid mittpunkten, den plats ni kommer till när ni vill veta. Jag har gjort mitt bästa för att alltid vara konsekventneutral och lojal mot mina läsare

Jag har lärt mig många läxor den hårda vägen under de här fem åren. Ibland har det gått snabbt och blivit slarvigt. Min hastighet har getts uttryck i nonchalans.
Ibland har jag gått för hårt fram och ibland har jag varit elak.

Till alla er som tycker att ni förtjänar en ursäkt. Förlåt! Låt oss skiljas som vänner.

Men jag kommer aldrig att be om ursäkt för att jag är målinriktad och leveransduglig. Att toppa tidningen och att ha flest artiklar i varje nummer har alltid varit mina personliga mål. Det finns nummer jag är särskild nöjd med och nummer som jag inte är särskilt nöjd med.

Men jag kan stå för alla.

Om några timmar stänger den här bloggen. På torsdag gör jag mitt sista nummer av Resumé.
Men tro mig, vi två kommer att ses i andra sammanhang.

Tack för mig!

Claes de Faire

Ps. Nya kontaktuppgifter kommer. Till dess växeln 08/736 53 00