Creative Weeks UnConference är en heldag med seminarier/samtal som pågår under avslappnade former med syftet att man ska dela med sig av sina erfarenheter och röra sig från rum till rum och delta i alla diskussioner. Konceptet är sprunget ur någons insikt att det är fikapausen mellan föreläsningarna som är det roliga. Och det är ju sant. Tyvärr resulterade inte dagen i så värst många intressanta samtal. Det övergripande temat var ”What I learned from…” och en av de första att prata var R/GAs Nick Law som valde temat What I learned from rugby. Den höga andelen sport-referenser gjorde att jag snabbt tappade intresset men sammanfattningsvis ansåg han att det fanns två framgångsfaktorer om man ville lyckas i reklambranschen: resilience och adaptability. Ganska självklart egentligen, och det var rätt många andra som bjöd på självklarheter.
Tyckte att temat ”Things I’ve learned from people less stupid” lät intressant men när gubben (har glömt/förträngt hans namn) räknat upp fem andra gubbar, som alla var ”genius” och ”amazing” som inspirationen till hans prat så tröttnade jag lite. Han nämnde faktiskt sin fru också. Med tillägget att hon antagligen inte skulle säga att hon var smartare än honom. Han (ska ta reda på vad han hette) satt och orerade och pratade om att det var viktigt med transparens och rapade upp lite diverse allmänna sanningar. Alltså fy fan vad trött man blev.
72 and sunny valde som sagt temat What I learned from Kenny Powers och delade med sig av sin historia kring hur de började jobba med Kenny Powers/Danny McBride för K-Swiss. Det var på det hela taget en rätt dude-ig dragning men den hade sina poänger. De pratade bland annat om hur det var att jobba med ”talents” och hur man som byrå måste gå helt andra vägar för att få till ett lyckat sådant kändis-samarbete. Där det gällde att få kändisen (och dennes kring-personer gissar jag) att känna att det är ett samarbete och inte ett uppdrag. I det ingick att kändisen fick ”riffa” lite under inspelningen. Haha. De avslutade i alla fall sin stund med att låta studenter på plats pitcha på dem. Det var himla sympatiskt.
Men det jag började tänka på när det satt där och visade roliga sketch-filmer var bara hur olika man verkar resonera kring humor och reklam här. Ibland verkar det nästan vara som ett självändamål här att man ska göra ROLIGA himla SPEX. Både när vi var på Wieden+Kennedy och när vi pratade med Robert & Adam på McCann kom det här upp som samtalsämne. Denna ständiga sketch-humor i reklamen. Inte för att den inte finns i Sverige men det var intressant att det blev så tydligt när tre olika byråpersoner tog upp det.
En av de sista samtalen vi deltog i var Miami Ad School NY’s Director Mehera O’ Briens session. Hennes prat hade temat I’ve learned more from my students than I have taught them. Hon drog upp en massa exempel på varför juniorer är bra. Tyvärr satt en del riktiga dinosaurier i publiken och bara spydde galla över ”The Millennials” och hur de inte fattar att de är där för att serva seniorerna. Helt sjukt deppig inställning. Vi försökte prata om att det finns en positiv sida till att nya generationer inte ser sig själva som undersåtar utan som jämlikar, och att det handlar om att jobba tillsammans och lära av varandra. Det gick sådär. Det blev en hel del ojande över vidriga juniorer som krävde sinnessjuka löner och fördelar på arbetsplatsen. Gud så tråkigt alla dessa människor måste ha på sina jobba tänker jag. Bara sitta och störa sig på hur ohängd ungdomen är idag.
Nu är det snart dags för One Show prisutdelning och B-Reel fest. Hej.