Sociala medier och den självbekräftande loopen

DISCLAIMER: det här handlar inte om internationell reklam.

Häromveckan hade vi Chris Clarke, ECD på LBi i London som gästföreläsare på Berghs. Tyvärr filmade vi det inte så jag kan inte dela med mig av det till er. Men han pratade i alla fall i racerfart i 45 minuter och påpekade så många bra saker att jag inte ens hann lägga alla på minnet.

En liknelse han gjorde var hur vi hela tiden pratar om att vi ska inte mata våra kroppar med skräpmat, men att vi utan att reflektera över det konstant matar våra hjärnor med skräp. Som exempel tog han sociala medier, där vi befinner oss i något han kallade för en ”självbekräftande loop” där vi bara följer/följs av människor som tycker och tänker ungefär som vi själva. Facebook hjälper oss ju ytterligare på traven med att bara lyfta fram de som vi oftast interagerar med ändå. Självklart blir man lite slapp av allt detta. Man blir aldrig utmanad och det uppstår sällan någon riktig diskussion.

De enda undantagen jag har sett på senare tid är dj-debatten som uppstod på Facebook när en tjej påpekade att de borde ha fler kvinnliga djs i sin lineup. Jädrar vad folk tände till då.

Andra exemplet pågår på Twitter just nu. Margret Atladottir, chefredaktör på Nöjesguiden, skrev på Twitter och berättade om hur hon av några (manliga) branschkollegor hade kallats för en ”tredje klassens Ebba von Sydow” och beskrev hur illa hon tyckte om att bli behandlad så. Med all rätt.  Och HERREGUD vad det började blåsa. Nivån på visa av inläggen var oerhört deprimerande, som tex varför hon nu går till Riche om hon inte gillar rika män. Osv osv.

Tonen och ilskan i inläggen är nedslående. Det påminde mig också om hur sällan man ändå hamnar i en situation där det tänder till sådär (antagligen för att man i princip alltid befinner sig i den ovan nämnda självbekräftande loopen)  Men med undantaget feminism/jämställdhet som uppenbarligen fortfarande är oerhört provocerande för vissa.

Tyvärr kommer jag ofta på mig själv med att ha svårt för att ta mig utanför min självbekräftande loop och ta strid för det jag bryr mig om, som exempelvis jämställdhet. Kanske ett nyårslöfte för 2012?