LIDL’s restaurang, en PR-bluff?

LIDL har tillsammans med reklambyrån INGO öppnat popup-restaurangen DILL vid Slussen i Stockholm. Namnet DILL kommer av en omkastning av bokstäverna i LIDL. Restaurangen håller öppet mellan 13 sep och 4 okt 2013, och man har tagit in stjärnkocken Michael Wignall som under denna tid skall laga rätter med råvaror inköpta på Lidl.

Restaurangen har marknadsförts med att Michael Wignall öppnar popup-restaruang i Stockholm som fokuserar på molekylär gastronomi, men till ett rimligt pris. Tanken har varit att i efterhand avslöja att LIDL ligger bakom popup-resutaruangen för att bevisa att billig mat inte behöver vara sämre.

Kommunikationsstrategin bygger på att LIDL ska förknippas med kvalitet istället för ”lågpris och sämre kvalitet”. Jag läste om en undersökning som visade att när samma kyckling säljs till samma pris på LIDL respektive ICA – så uppfattas den som billigare hos LIDL, men att kycklingen är av bättre kvalitet på ICA. Perception som är ett resultat av deras varumärken.

Aftonbladets Josefin Karlsson kallar DILL restaurangen för en ”PR-bluff” (ett uttryck jag gärna skulle vilja höra definitionen av?). Paul Ronge, som uttalar sig i artikeln, hävdar att Lidl försöker ”låtsas att man är nånting man inte är”. Han menar att Lidl fört gästerna bakom ljuset genom att inte tydligt signalera att det är Lidl som ligger bakom popup-restaurangen, som för övrigt är fullbokad fram till stängningsdagen den 4:e oktober. Det verkar nästan som att de i sin kritik utgår ifrån att restauranger i normalfallet köper in dyra råvaror och är transparenta med dess ursprung.

Jag förstår inte vad det är som anses vara en bluff med kampanjen. Det hade varit en sak om Paul och Josefin varit och ätit på restaurangen och sedan ansett att maten var dålig. Eller är bluffen att folk blir besvikna när Lild säljer god mat?

Jag tycker till skillnad från dem att kampanjen är ett kul grepp och att man lyfter fram sin poäng på ett kreativt sätt. Sen är det nog snarare regel än undantag att restauranger i allmänhet köper in billiga råvaror – men långt ifrån alla som tar 495 kronor för en nio-rätters avsmakningsmeny. Se kampanjfilmen nedan.

[youtubeplay id=”S62mQyLAZl8″ size=”large”]

Podcasts

Har ett fenomen eller begrepp etablerat sig hos allmänheten när det används i ICA reklamen? Nu verkar turen ha kommit till podcasts, mediekanalen jag funderat lite extra på under veckan. Spaningen handlar om att det finns kännetecken som gör det här fenomenet lite spännande.

Det första och självklara handlar om lyssnandet. När jag ser till min egen omgivning känner jag folk som aldrig lyssnar eller knappt vet hur man laddar ner ett program. Samtidigt är podcasts hos andra av mina bekanta en stor del av den dagliga ”media inandningen”. Jag själv räknas in i den senare gruppen. Det är svårt att på rak arm komma på en annan kanal som kantas av lika stora skillnader i konsumtionsmönster från person till person.

För det andra har utvecklingen nått det stadiet att ”alla kändisar” skaffar sig egna program. Många backas också upp av tidningar, TV-kanaler och/eller sponsorer. Jag var själv delaktig i en podcast för två år sedan och då var det helt andra tider. När vi spelade in gick det att nå höga placeringar på podcast-toppen utan några kända namn bakom mickarna. Idag är läget annorlunda. Jag skulle säga att det krävs minst en ”kändis” alternativt ett mediahus i ryggen för att nå lyssnartoppen, om nu det är målet.

Det som särskiljer podcasts mest av allt är att det går så snabbt och enkelt att producera program. Vilket gör det möjligt att kommunicera mellan varandra, med andra kanaler eller med sina lyssnare på ett snabbare och enklare sätt. Exempel är Mattson & Helin (alias Janne & Mertzi) som ofta tar upp ämnen och frågor som lyssnare skriver via bl.a. Twitter. Eller Hasse & Jenny som sökte vittnen till ”mysteriet med den sönderslagna Kristallen”, en historia som uppdagats i tidningar och andra podcasts. Ett tredje exempel är DN journalisten Po Tidholm. Han skrev i sin recension av Lars Winnerbäcks skiva ett svar på sångarens hälsning från intervjun i Värvet-podden, en podd som släpptes bara dagarna innan. Denna snabbhet och enkelhet öppnar upp nya kommunikationsmöjligheter som är spännande. Podcasten skapar små broar mellan TV, webb, tidningar och radio.

Detta blir därför en helg som går i podd-lyssnandets tecken. Speciellt eftersom jag fått acceptera att tennissäsongen utomhus tog slut efter veckans temperaturförändringar. Tre podd-favoriter är Medierna, Reklamradio och Godmorgon Världen. Det ryktas också om ny säsong av P3 dokumentär!

Trevlig helg.

Starbucks visar vägen

Förra året gick Starbucks CEO och grundare Howard Schults ut och riktade kritik mot amerikanska politiska ledare och valkampanjerna som blev de dyraste någonsin. Att så mycket pengar lades på valet samtidigt som valdeltagandet sjunker och arbetslösheten stiger tyckte Schults var mycket oroväckande. Han ansåg att de politiska ledarna sätter ideologi före lösningar på problem. Kritiken riktades partioberoende mot både demokrater och republikaner, även om Schults själv är uttalad demokrat. Hans budskap till andra höga chefer var att kliva fram och ta samhällsansvar och motverka kampanj-donationer. Han menar att en politisk ledare inte ska köpa sig in i vita huset utan bli framröstad av folket – för landets bästa.

Starbucks drev frågan genom kampanjen ”We are indivisible” som lanserades i slutet av juni 2012. I kampanjen ingick att Schults som representant för Starbucks publicerade ett öppet brev som helsida annons i bl.a. NY Times och Washington Post. Budskapet med kampanjen var att (1) tillsammans uppmana regeringschefer att sätta partianda åt sidan och tala sanningsenligt om de utmaningar landet står inför. (2) Att medborgarna skulle engagera sig i debatten och (3) uppmana amerikanska företag att satsa sina pengar på att skapa fler jobb istället för att försöka påverka politiken.

Starbucks pistolSchults hävdade i en intervju att Starbucks skulle fortsätta använda sin plattform för att försöka påverka viktiga samhällsfrågor även i framtiden. Detta skedde nu i dagarna när Starbucks vädjade till sina gäster att lämna vapnen hemma vid cafebesök, även i stater där det är tillåtet att bära vapen.

Starbucks finns idag i 58 länder och har en oerhört stark plattform att kunna påverka både politik och samhällsfrågor. Man skulle kunna jämföra Starbucks ställningstagande i USA med att IKEA skulle visa engagemang i vissa svenska samhällsfrågor. Deras agerande är därför intressant ur ett kommunikationsperspektiv – att företag genom sin kommunikation försöker påverka debatter och viktiga samhällsfrågor. Det kan nämligen vara både enklare och effektivare för företag än för politiker att ta ställning, eftersom de inte är beroende av t.ex. valsedlar eller partiprogram.

Bakom agerandet kan det mycket väl ligga en genuin oro för vad som händer i det amerikanska samhället och dess politik. Samtidigt skulle många kalla det för rena PR kampanjer. Vad som står klart är att de signaler som sänds ut stärker Starbucks värderingar och således dess varumärke. Det finns säkert kritik som kan riktas mot Starbucks i övrigt, men jag skulle vilja påstå att de visar hur ett bra CSR arbete ska gå till. Ett agerande som vi troligtvis kommer få se mer av från fler företag i framtiden.

Den röda veckan

”Häll upp mer av det röda” sjunger Lasse i en av sina nya låtar, vilket är precis vad jag kommer göra denna helg då skivan är släppt. Vad passar egentligen bättre vid höstens intrång än att först Lasse Dubbelve släpper ett album och inom kort Melissa. För min del blir det inga tatuerade texter, däremot förbereder jag mig på att melankoli och vemod kommer strömma ur högtalarna.

Men det är inte bara mitt glas som lyser rött den här veckan. Jag tror kriskommunikatörerna sett rött efter nyheten om flygbolaget Thai Airways som målade över sin logga efter flygkrasch. Det kändes lite som en grundkurs i usel kriskommunikation.

Ett annat företag som satts under press är Boliden. Deras publika relationer (PR) och sociala ansvarstagande (CSR) blöder kraftigt efter nyheten om att de stäms för sina dumpningar av gift i Chile under 80-talet. Dumpningarna som ledde till att hundratals människor blivit lidande av de giftiga ämnena. Vart den historien tar vägen får vi se, men det är ett bra exempel på att det är ett företags handlingar som har störst påverkan på dess image – och inte vad ett företag ”säger” att de gör. Ett tema jag kommer återkomma till här på bloggen. Trevlig helg tills vidare!

 

För den som inte tar PR på allvar

Jag har märkt att det hos många finns en oklarhet kring vad PR handlar om, en oklarhet som jag känner igen mig i från tiden innan jag satte mig in i ämnet. En vanlig bild av PR tror jag hänger samman med det klassiska uttrycket ”PR-trick”. Vilket det finns visst fog för, eftersom många okunniga ”lallare” i branschen tyvärr springer runt med fuktigt finger i luften och kör just PR-trick med både sin omgivning och sig själva.

Men PR har också en sida som är betydligt allvarligare och har större inverkan på världen än att betraktas som ”oseriösa trick”. PR står för Public Relations, alltså relationen till sin omvärld. Det kan handla om en person, företag, organisation eller ett lands relationer med sin omvärld. Och just vad gäller ett lands relationer till omvärlden läste jag en artikel om Azerbaijan i Time International (South Pacific Edition), som handlade om deras arbete med att försöka tvätta bort sin diktatur-image. Ett bra exempel på när PR lämnar barnteatern för att gå på vuxenbio.

Ingen blev nog gladare än Azerbaijan’s president, Ilham Aliyev, när de vann Eurovision 2011 för att få bli värdar året därpå. Detta gav dem ett kraftfullt verktyg i processen att tvätta imagen av sig själva mot omvärlden. Eurovision har precis som OS, fotbolls-VM och andra idrottsarrangemang blivit effektiva PR-verktyg för detta ändamål.

AzerbajdzjanAzerbaijan, med sina 9,4 miljoner invånare, ligger i utkanten av Europa och angränsar till bl.a. Iran, Ryssland och Turkiet. Regimen i landet har gjort sig känd som en hård diktatur som inte bryr sig om mänskliga fri- och rättigheter. Ett land där politiskt oppositionella och journalister genom åren fängslats och torterats.  Regimen har sedan länge arbetat med PR för att påverka denna negativa bild och istället försökt skapa bilden av ett modernt, välbärgat oljeland där utvecklingen går snabbt framåt.

Under 2007 arbetade presidenten med den Washingtonbaserade ”political and business”-byrån Jefferson Waterman International i arbetet med landets PR frågor. Man har genom åren uppvaktat utländska politiker att besöka landet och visa upp sig tillsammans med dess politiker. 2009 betalade de Tony Blair 143,000 dollar för att komma dit och hålla ett 20 min långt tal vid öppnandet av ett metanol kraftverk. Ett annat exempel var när de 2010 flög in ett 10:tal journalister från några av Londons största tidningar med privatplan till Baku, för öppnandet av nattklubben Chinar. Det blev tre dagar packade med fri champagne, privatchaufförer, gift bags med dyr kaviar och uppträdande av den brittiska popgruppen Sugababes. Besöket resulterade bl.a. i en artikel i en av de största brittiska tidningarna Daily Mail med rubriken ”Amazing Azerbaijan: Baku to the future in the capital city at the very edge of Europe”.

Under 2011 sägs regeringen ha spenderat 38 miljoner dollar för att marknadsföra landet vilket bl.a. inkluderade reklam för landet på CNN, som visade upp unga shoppande kvinnor i huvudstaden Baku. Och 2012 fick landet arrangera Europas största musikhändelse Eurovision Song Contest, en tävling som satte landet på kartan. Den som såg tävlingen kanske noterade att det mellan bidragen spelades upp reklamfilmer för ett land som inte verkade ha några brister. Dock ledde Eurovision också till att det kastades ljus på regimens förtryck. Klart står att PR inte ska betraktas som några små lustiga trick. PR ingår i kommunikationsparaplyet som kanske är det mäktigaste vapnet för att påverka människor och dess verklighetsuppfattningar. Ett vapen och en kunskap som bör tas på fullaste allvar.

Apple – från innovation till trygghet

Vid gårdagens presentation av kommande iPhone 5s och 5c klamrade Apple sig fast ytterligare vid vad jag uppfattar som deras nya position – företaget som står för enkelhet och trygghet. De glider allt längre från sin gamla position som det innovativa företaget. Den största nyheten vid gårdagens event handlade om Touch-ID funktionen, att man genom sitt fingeravtryck ska kunna låsa upp telefonen. Förutom att man får ”ID-kontroll/avlyssnings vibbar” känns det inte som en nyhet tillräcklig för att gå tillbaks till sin gamla position. Att uppfattas som en innovativ mobiltillverkare är förstås en svår position att hålla på en mogen marknad och det varumärke som vill ta den positionen måste släppa en rejäl bomb (som Apple gjorde 2007). Alla vet att det inte räcker med ny kamera, ökad batteritid eller för den delen en ny bokstav i modellnamnet.

iphone 5c i olika färger
iphone 5c i olika färger

En annan nyhet kring varumärkesstrategin är att man för första gången lanserar en ny modell tillsammans med ”billigare modeller” i glada färger. När visionären inte längre står vid rodret prioriteras rimligen ägares kortsiktiga vinster före långsiktigt varumärkespositionering. Skillnaden med att rikta sitt varumärke till bredare konsumentgrupper är att man går från premium och ”status markör” till att bli något mer alldagligt, enkelt och tryggt. Det kanske inte är någon oväntad utveckling då de blivit så stora de senaste åren. Däremot kan denna utveckling kännas tråkig för de konsumenter som värdesätter nytänk, innovation och premium-känslan. Ett alternativ hade varit att sälja billigare modeller respektive dyrare modeller under olika varumärken, likt Toyota och Lexus, men så blev inte fallet.

Det ska bli mycket spännande att följa utvecklingen av ett av världens största varumärken. Extra intressant när det verkar röra på sig inom företagets väggar. Det blir också spännande att följa vilken mobiltillverkare som i framtiden kommer sätta sig på tronen som det innovativa mobilvarumärket – nu när kronan ser ut att ha lämnat äpplet.

Att sälja en bärkasse

Kommunikation och varumärkesbyggande handlar som bekant om så mycket mer än att ”bara” göra reklam eller på andra sätt syssla med explicita budskap. Ett exempel på mer implicit kommunikation som jag funderat lite kring är det här med butiker som tar betalt för sina bärkassar.

Ur ett kommunikativt perspektiv är det väldigt intressant om man tänker på HUR butiken och dess personal går till väga när de tar betalt för bärkassar och hur detta påverkar vilka signaler de sänder ut. Det finns både butiker som bestämt sig för att försäljning av bärkassar är en viktig inkomstkälla och det finns butiker som är mindre noga och/eller aldrig tar betalt för dem. Det är ganska naturligt att det första alternativet uppfattas som minst givmilt.

Om man utgår ifrån att små detaljer i mötet med kunden kan sända ut signaler som påverkar hur kunden uppfattar företaget. Då kan försäljning av en bärkasse vara en detalj som sänder ut en ”girighets-signal”, speciellt om kunden handlar varor för mycket pengar. Ett exempel på en butik där personalen är mer ”nitisk” än många andra är systembolaget, där är man väldigt noga med att kunderna ska betala för sina kassar. Jag utgår ifrån att detta är av prioritet när personal utbildas. Eftersom systembolaget är i en annan konkurrenssituation kan man förstå att de inte behöver vara lika noga med vilka signaler som sänds ut, vilket däremot är av större vikt för mer konkurrensutsatta företag.

Jag var nämligen inne i en allt-i-allo butik i Lund häromdagen och köpte några småsaker. En butik jag varit i några gånger tidigare och där jag noterat att personalen just är ”nitiska” med att kunden måste betala för bärkassen. De glömmer aldrig att fråga varje kund om de ”vill ha en kasse till varorna?” för att sedan ivrigt knappa in en och femtio på kassan för varje kasse. Deras beredskap kring bärkasse-försäljningen skiljer sig inte om du köper en ask Läkerol eller om du köper en korg med varor. Denna butik är ett bra exempel när personalen sänder ut en ”girighets-signal” och jag som kund närmast uppfattar dem som snåla, speciellt om jag handlar varor för 400 kronor och det första som händer vid kassan är att de står givakt för att för att ta betalt för en bärkasse.

Fenomenet är väl ett exempel på när ekonomens excel-dokument får konsekvenser för vad personalen kommunicerar för signaler. Jag skulle rekommendera en mer avslappnad och flexibel inställning om man nu bestämt sig för att ta betalt för sina bärkassar. Sänd inte ut signalen att ”vår högsta prioritering är att varje kund ska betala för sin bärkasse”, för så länge du inte har någon utstuderad trash branding strategi (som t.ex. Ryan Air) så uppfattas du bara som snål och girig.

Kliver in på arenan

Oj! Att komma som ouppvärmd Resume-bloggare och skriva om kommunikation kanske innebär att lägga ribban högt och riskera rivning. Men eftersom det regnar mängder av reklambudskap över den här arenan har jag bestämt mig att för att mina inlägg ska skrivas under paraplybegreppet strategisk kommunikation. Här ska jag försöka reda ut ett och annat och dela med mig av tankar och reflektioner. Som tur är består strategisk kommunikation av de tre stabila och intressanta byggstenar: PR, marknadskommunikation och internkommunikation – vilket jag tror kan göra bloggen rolig och intressant. Inläggen kommer rikta in sig på dessa områden och analysera vad organisationer gör eller kan göra för att kommunicera via dessa och skapa värde.

Kommunikation är ju i sig ett klurigt begrepp som har lika många definitioner som människor du frågar. Det blir inte lättare att reda ut dess betydelse när alla människor dagligen ägnar sig åt att kommunicera, vilket gör att många upplever sig vara experter på området. De senare årens forskning pekar mot att kommunikation snarare handlar om pågående processer och delning av kunskap – och inte, som både många praktiker och tidigare forskning hävdat, att kommunikation skulle vara en funktion eller bara betyda överföring av information. Den senaste personen jag hörde påpeka vikten av att kommunikation bör ses som delning av kunskap var doktoranden och föreläsaren Sigge Birkenfalk i Reklamradio-podden som jag lyssnade på häromdagen. Delning av kunskap är inte bara en beskrivning av kommunikation som jag ansluter mig till, utan också målet och min förhoppning med den här bloggen. Du är varmt välkommen och jag hoppas du följer med på resan!