Krishantering och mediekrisens psykologi

Westander hade förra veckan ett seminarium om Mediekrisens psykologi (se nedan eller gå till sidan här). Jag tänkte dela med mig av några punkter jag tyckte var extra intressanta.

[bambuser id=”4375235″ size=”large”]
Det typiska när ens organisation hamnar i en mediekris är att både chefer och medarbetare reagerar starkt, och man blir ofta handlingsförlamade. Att många reagerar starkt beror på att våra identiteter idag hänger tätt samman med våra arbetsplatser, och vid en mediekris blir vår självbild hotad när organisationen ifrågasätts och hängs ut.

Krissituationer blir därför stressfyllda och de krisdrabbade känner sig ofta inkompetenta och värdelösa. Självbilden försämras snabbt. Det spelar ingen roll hur rutinerade chefer och politiker är, kriser är svårhanterliga för alla. Ofta kämpar de drabbade med näbbar och klor för att försöka försvara sin självbild och mediabild. Man vill neka den negativa bild som målas upp, vilket leder till att folk ibland väljer att ljuga för att försöka rädda sitt skinn.

Hur förhindrar man kriser?

Det finns inga enkla eller snabba lösningar. Vad det handlar om för att förhindra kriser är att bygga en öppenhet i kulturen. En organisationskultur där kritik är välkommet och där whistle-blowers trivs. Det gäller också att sätta upp en plan för krishantering. Förbered er i organisationen att inte skjuta budbäraren. Det är ”ingen rök utan eld” som gäller även när din egen organisation blir granskad. När Janne Josefsson ringer på dörren bör betraktas som ett perfekt tillfälle att utveckla organisationen och inte sticka huvudet i sanden.

Hemligheten är att bra kriskommunikation sker varje dag. Det är kriser som vi varken ser eller hör något om, som inte står i tidningar eller visas på TV. Ofta handlar det om att besvara och bemöta kritiken på ett öppet och smart sätt. Att erkänna sina misstag och se till att rätta till dem är grundläggande.