Säg (inte?) upp dig utan att ha nytt jobb

I en klassisk ”jag var nere på botten men nu är jag tillbaka och mer framgångsrik än någonsin”-berättelse från MaxKompetens vice vd Björn Jonasson får vi reda på hans råd – att absolut INTE säga upp dig om du inte har ett nytt jobb eller uppdrag att gå till. Det gjorde nämligen Jonasson för några år sedan och med inbokade semesterresor över världen blev det en kostsam period där sparpengarna gick åt till att upprätthålla livsstilen.

På LinkedIn har Björn Jonasson publicerat inlägget I quit my job and it was my biggest mistake ever, där han i tre steg förklarar exakt varför det var en dum idé att säga upp sig utifrån ett känslomässigt, ekonomiskt och karriärmässigt perspektiv. Många av kommentarerna till inlägget är ganska skeptiska till Jonassons berättelse och på ett sätt känns det lite som krokodiltårar när han beskriver en sommar utan jobb men med ekonomisk stabilitet som ”ens största misstag någonsin”.

Min erfarenhet är dessutom den motsatta. Jag har flera gånger sagt upp mig utan att ha ett fast jobb att gå till. Dock är jag en ganska riskmedveten och strategisk person, vilket gör att jag sällan gör saker i livet utan att ha tänkt igenom det noga och dessutom satt på mig (kanske lite för många) hängslen och livremmar innan det ens blir av. Det har gjort att jag antagligen missat en del chanser och möjligheter. Jag har till exempel inte vågat mig på att riska stora ekonomiska värden i ett bolag. Däremot har jag placerat mig själv i riskfyllda miljöer, jobbat utomlands i konfliktzoner och varit egenföretagare på en allt mer konkurrensutsatt frilansmarknad. Men alla dessa situationer och roller har föregåtts av en del analysarbete. En avvägning mellan insats och risk, vinster och vägval.

Mina tre frågor att ställa till sig själv när en funderar på att säga upp sig utan att ha ett jobb ser ut så här:

1. Hur ser ditt nätverk ut?
Vilka människor känner du som kan hjälpa dig till ett nytt uppdrag? Känner de till att du vill ha nytt jobb, och i så fall har de hintat om eventuella möjligheter i framtiden? Att säga ”det ordnar sig säkert” är inte samma sak som att faktiskt kunna erbjuda en kontakt eller ett jobb. Kolla upp.

2. Hur ser intresset för dig ut inom det område du vill jobba?
Har du blivit headhuntad till jobb du haft tidigare? Har andra arbetsgivare visat intresse för dig i andra sammanhang, eller när du sökt ett jobb som du kanske inte fått, men ändå varit nära att få? Ju fler ”kontaktpunkter” desto större sannolikhet att kunna aktivera en tidigare relation. En allmän efterfrågan på kunskap inom ditt område är förstås också att föredra.

3. Hur ser dina meriter ut?
För någon som jobbat länge i en bransch och har ett starkt CV minskar förstås risken att bli utan jobb (om inte branschen i sig försvinner eller transformeras), även om hen kanske inte får sitt drömuppdrag på första försöket. Är du nyutexad och på ditt första jobb är det antagligen en risk att bara säga upp dig och dra, men om ovanstående två punkter är gynnsamma kan det fungera ändå. Är du till exempel nyutbildad programmerare eller interaktionsdesigner med ett gäng smarta egna projekt som visar vad du går för, och vill ha jobb på ett it-företag, en startup eller en webbyrå? Då står fler dörrar öppna än om du är nyutexad från journalistutbildningen.

Sätt dig i förarsätet
Så, att säga att du aldrig ska säga upp dig utan att ha nytt jobb tycker jag låter som en defensiv strategi. Däremot ska du vara realistisk och kanske ställa in Tokyoresan och utlandssemestern när intäkterna drastiskt minskar. Min känsla efter att dels ha sagt upp mig flera gånger från fasta jobb och dessutom tackat nej till vikariat som kunnat gå över till fast tjänst är en känsla av att vara i kontroll över mitt eget liv och mina egna val. Min väg framåt får gärna påverkas av oväntade möjligheter och spännande möten, men jag vill själv sitta i förarsätet.

 

12 anledningar att älska Lena

Vad är väl en Bokmässa om inte alldeles… alldeles underbar. Men vad vet jag, jag var inte i Göteborg i helgen utan fick tråna på Instagram-flödet som kusinen från kulturkreddswannabe-landet. Vad jag dock funderade över är ett av huvudsyftena med en bokmässa, det vill säga att presentera och marknadsföra böcker samt låta både bransch och läsare träffa varandra på olika sätt. Njutningen var uppenbar hos schlagerartisten och författaren Björn Ranelid när SVT:s Babel tog rygg på honom vid hans förflyttning över mässgolvet. Det blev till synes stopp varannan meter för att ta bilder ihop med läsare och så det sedvanliga signeringsbordet med autografer på allt ifrån böcker till underarmar.

Lena Dunham

En annan författare som verkar gilla att kommunicera med sina fans/läsare är Lena Dunham, känd för allmän briljans och för att ha skapat tv-serien Girls. I höst kommer hon ut med boken Not That Kind Of Girl – A Young Woman Tells You What She’ve ”Learned”, en bok som blev känd långt innan den ens var skriven då Dunham enligt uppgift fått ett förskott på 3,5 miljoner dollar för att skriva den. Och som en del i lanseringen har hon producerat Ask Lena – 12 korta webb-tv-avsnitt där hon ger råd till bokens läsare i olika frågor på temat feminism, relationer, kroppsideal, sex etc.

Efter att bokplanerna och framförallt det lukrativa kontraktet blev känt uppstod en form av ”Lena Dunham backlash” i amerikanska medier enligt den gamla medielogiken att det som en gång hajpats också måste tas ner på jorden. Själv tycker jag att Ask Lena är helt i linje med det uttryck och den position som Lena Dunham skapat och förhoppningsvis kommer fortsätta att utveckla under lång tid framöver. En riktigt bra intervju med henne där du får reda på bakgrunden till hennes skapande hittar du hos Marc Maron Podcast, avsnitt 479 från i våras.

No, I am not a sexpert, a psychologist, or a dietician. But I am a girl with a keen interest in having it all, and what follows are hopeful dispatches from the frontlines of that struggle. – Lena Dunham.

Kan du tjäna pengar på en podd?

Dagens Industri-journalisten Stefan Lundell ligger tillsammans med Olle Aronsson bakom Digitalpodden, en podcast om entreprenörskap. Enligt honom har Dagens Industri missat att bevaka många av de svenska startups som startats de senaste åren. Delvis därför startades Digitalpodden. Förra veckan stod det klart att Stefan Lundell tar podden ett steg vidare genom att försöka bli en i gänget av digitala startups och lyckas kommersialisera den egna podcasten. Du kan läsa mer om det här. I 100 dagar kommer han att sitta på entreprenörshubben SUP46 på regeringsgatan i Stockholm tillsammans med andra entreprenörsbolag.

Att ha en aktör som Dagens Industri i ryggen är ju en drömsits för vilken mediestartup som helst. Det ska bli spännande att se om Stefan Lundell lyckas kommersialisera en produkt i ett medieformat med en än så länge begränsad räckvidd. Lundell ser två intäktsben för podden, dels att låsa in den och ta betalt för den som en premiumtjänst, och dels att erbjuda sponsorskap som bygger på olika typer av redaktionellt innehåll från annonsörer. Jag ser även eventverksamhet som ett tredje naturligt intäktsben eftersom medier har en tradition av att agera mötesplats mellan läsare/lyssnare och kommersiella aktörer. Mötesverksamhet och events är ofta en viktig del i verksamheten för nya mediestartups, speciellt i Silicon Valley med sajter som Techcrunch, Venture Beat och Pando Daily som exempel.

Skillnaden mellan poddar och olika typer av nyhetssajter eller bloggar är förstås engagemanget och tiden som krävs av mediekonsumenten. Du kan enkelt via en RSS-läsare följa innehållet i 100 bloggar samtidigt och snabbt få överblick över det viktigaste innehållet. Samma sak är i princip omöjligt för poddar upplever jag (tills it-jättarnas ljudöversättningsalgoritmer blivit lite bättre). Det gör podcasten till en kanal som är svårt att nå ut brett med, men som har högt observationsvärde när du väl fått en lyssnare att stanna kvar.

Själv drev jag podden Maktministeriet tillsammans med Julia Skott och Josefine Hådell i över två års tid. Vi hann göra över 50 avsnitt och hade en ständigt ökande lyssnarskara, men vi var också beroende av våra befintliga nätverk och plattformar (Twitterkonton, Facebookprofiler, egna bloggar osv) för att lyckas nå ut med podden. Stefan Lundell har som sagt DI i ryggen vilket vid första anblick borgar för goda chanser att nå ut. Att sedan få lyssnare att faktiskt betala för podden (i princip alla de stora svenska poddar är gratis med reklam eller andra annonsörssamarbeten) och få sponsorerna att strömma till är den stora utmaningen. Lyckas Stefan Lundell med det bildar han skola för ett gäng kommande bransch- och affärspoddar skulle jag tro.

Ut och lek – men akta dig för yxmördare

I slutet av den gata jag växte upp på fanns en skog. Bortom skogen fanns en fotbollsplan. Bortom den fanns en väg och sen ett förortscentrum. Jag minns den där skogen för att den var både skrämmande och spännande. Vi barn som lekte där var alltid oroliga för att något eller någon skulle finnas där. Något farligt.

Men vi ville inte undvika skogen. Vi drogs till dess mörker men också till den värld av fantasier och egna lekar som vi kunde projicera på den. Vi klev in i vår egen bubbla, ett eget Narnia med egna lagar, språk och folkslag. Skogen låg antagligen inte speciellt långt hemifrån, men det kändes väldigt långt. Det var som att vi fick vara ute på egna strövtåg i timmar utan att behöva vare sig rapportera hem (mobiltelefoner fanns inte) eller höra av oss på annat sätt.

Barn i gunga

Daily Mail skriver om hur barn förlorat rätten att ströva fritt på fyra generationer. Hur barn för några generationer sedan tilläts röra sig på betydligt större ytor utanför det egna hemmet jämfört med genomsnittsbarnet idag. Hur obevakad lek utan vuxnas närvaro blir mer och mer sällsynt och vilka begränsningar det innebär när enda sättet att umgås med vänner är om de vuxna kan hämta, lämna, skjutsa och så vidare. Detta gäller förstås inte alla barn, och alla platser, men tendensen tycker jag verkar finnas i många västsamhällen.

Jyri Engeström är finländsk entreprenör och bland annat fd. Product Manager of social & mobile apps på Google. Han skriver om skillnaderna mellan hur hans barn hade det hemma i Finland under några månader på sommaren och hur deras vanliga liv ser ut i deras amerikanska hem: ”They were calmer and acted – not older, but more mature. One of their grandparents joked that there’s no Finnish translation for ‘melt-down’”. Han driver också tesen att den enda värld amerikanska barn kan ströva helt fritt i är virtuell, till exempel Minecraft.

Den slentrianmässiga slutsatsen är det mantra som generationer före oss sagt i tusentals år: Det var bättre förr och ju mer barn är ute i naturen desto bättre. Hopp och lek! (läs gärna den här tabellen från nätforskaren Marcin de Kaminski om allt som någonsin varit farligt för barn och den gemensamma lösningen på det).

Riktigt så enkelt är det förstås inte. Jag ser inte det här som en fråga om inomhus vs utomhus, eller om stad vs landsbygd. Jag tycker istället det är intressant att reflektera över vilka föreställningar vi har kring hot och risker utifrån den berättelse vi skapar om vårt samhälle. Hur medierapporteringen under lång tid lärt oss att yxmördare och pedofiler när som helst kan dyka upp och hota vår existens, och hur andra risker med betydligt större sannolikhet att inträffa inte ens finns i vår tankevärld.

Det är också det här politik handlar om. Det handlar om att skapa ett narrativ för hur samhället ser ut, vilken väg vi är på väg och hur vi ska lösa de problem som dyker upp längs vägen. Samtidigt skapar miljoner användare sitt eget narrativ i Minecraft. Sitt eget samhällsbygge. Sin egen skog.

Döda syrsor på fikabordet?

Bitty Foods

Bitty foods gör kakor bakade med mjöl gjort på malda syrsor. När jag var i San Francisco i somras fick jag chansen att smaka dem och igår var det dags igen. Grundaren Megan Miller har ett förflutet från Bonniers R&D-avdelning men har nu sadlat om till entreprenör. Inför åskådarna på Pontus Schultz seminarium för ett mänskligare näringsliv gjorde hon en kort ”elevator pitch” för sitt bolag som redan är omskrivet i bland annat New York Times och Vouge.

Bitty Foods är en av många startups som rör sig inom hållbarhetsområdet och som försöker hitta lösningar på det där lite halvjobbiga problemet med att vi lever på en planet med begränsade naturtillgångar. Att tillverka ”cricket flour” är betydligt mer energisnålt än vanligt mjöl och det är också väldigt proteinrikt. Insekterna ”odlas” på ett hållbart sätt och mjölet som skapas går att använda till olika typer av bakverk. Megan Miller berättar om bolaget på en TEDx-föreläsning i New York.

Megan Miller

Hur de smakar? Som helt vanliga kakor, men vetskapen om vad de består av gjorde att jag verkligen kände efter när jag åt dem. Mer än vad jag skulle gjort vid traditionell kakglufsning antar jag, vilket också gjorde att jag började undra hur vanliga kakor egentligen smakar. Måste se över min smakpalett tror jag.

Att fortsätta döda djur för människans överlevnad går ju att resonera kring, med tanke på alla de vegetariska och veganska alternativ som finns. Jag tycker ändå att Bitty Foods står för något nytt, att vi genom innovation och att trotsa våra egna föreställningar om hur våra matvanor ser ut kan hitta vägar till ett mer hållbart samhälle.

På seminariet igår berättade även representanter för den svenska bilpoolen Sunfleet och rumbokningstjänsten AirBnB om sina företag. Tillsammans med Bitty Foods är de alla tre exempel på mer hållbara lösningar på tre av människans mest grundläggande behov – mat, transport och husrum.

Pontus Schultz pris för ett mänskligare näringsliv gick för övrigt till Karl-Johan Persson från HM. På bilden: Lisen Schultz, Karl-Johan Persson och Kronprinsessan Victoria som delade ut priset igår kväll.

Karl-Johan Persson

Luften gick ur oss när Pontus dog

Vi var mitt uppe i firandet av en kompis svensexa när beskedet nådde mig den där augustidagen för två år sedan. Pontus Schultz hade gått bort i en cykelolycka i södra Frankrike. Inte bara Veckans Affärer, tidningen där han varit chefredaktör sedan 2006, drabbades av chock. Det kändes som att hela mediebranschen blev kallare, mer cynisk och mindre optimistisk efter händelsen. Lite som att luften gick ur oss. Att något gick sönder.

Pontus SchultzPontus Schultz representerade så mycket. Han var framtidstron personifierad, övertygad om möjligheterna för både journalistiken och affärerna, och med hopp om ett mer mänskligt näringsliv där fler än vita medelålders män i kostym får plats. Ofta så tidig med sina analyser och spaningar att det dröjde länge innan de faktiskt blev verklighet på ett bredare plan. Men det blev de.

För mig personligen var Pontus Schultz den som öppnade dörren för mig hos Veckans Affärer. Tidningen trodde på mig och mitt digitala fokus när jag 2008, som ganska färsk frilansare, ville intervjua Kenth Muldin (då vd på STIM), Elin Alvemark (då Label Manager på PIAS) och Daniel Ek (vd på Spotify) kring framtidens musikkonsumtion och intäktsmodeller (se bild). Jag fick även intervjua smartingar som Clay Shirky, gjorde ett knäck om digitala karriärister med bland andra Katrine Kielos och Linda Skugge, och jag hoppade även in som webbredaktör på redaktionen några gånger.

Uppslag ur Veckans Affärer, februari 2008

Pontus död drabbade mig personligen mycket mer än jag hade trott, trots att jag inte kände honom personligen mer än som uppdragsgivare. Jag kommer på mig själv med att ganska ofta tänka på honom och vad han hade gjort om han fortfarande var i livet. Och självklart tänker jag på hans familj och nära anhöriga och smärtan av att förlora någon alldeles för tidigt. Att Pontus dog blev en personlig förlust för hans närstående, ett slag mot en mediebransch som redan stod på knäna och kanske också en punktering för många av de egna visioner människor i branschen hade haft.

Många av hans tidigare kollegor, vänner och familj har skrivit starka skildringar om Pontus Schultz och hans sätt att vara medmänniska och ledare på. Jag tänker inte försöka mig på det. Anledningen till att jag idag tänker på Pontus Schultz och vad han betytt är Pontus Schultz stiftelse för ett mänskligare näringsliv som ikväll kommer att dela ut sitt årliga pris till en person som ”gör betydande insatser för ökad hållbarhet, jämställdhet och mångfald i näringslivet”.

Jag kommer att besöka seminariet och prisutdelningen med vetskapen att Pontus Schultz gärning lever vidare i alla de som fick förmånen att möta honom. Några av dem finns på plats ikväll, och det känns både hoppfullt och starkt.

(Bild på Pontus Schultz: Bonnier R&D, CC BY-SA 2.0)

Kan skamkänslor rädda världen?

Skam, skuld, ära och prestige. Känslor som en inte bara känner sig stolt över direkt. Men de påverkar otroligt många mänskliga beslut och ibland är just vetskapen om att bli beskylld eller uthängd för ett beteende en mycket större rädsla än att förlora både pengar och makt. De krafter som är i rörelse när människor riskerar att skämmas alternativt bli stolta över sitt eget agerande är väldigt intressanta, och de kan dessutom omsättas i spelteorins värld.

Tidigare i veckan besökte jag forskningsstiftelsen Mistras 20-årsjubileum och lyssnade jag på en intressant dragning av Jennifer Jacquet om hur spelteori kan användas för att skapa samhällsförändringar. Jacquet är Assistant Professor på New York University, kallar sig ”Environmental social scientist”, och har bland annat forskat kring spel och mänskligt beteende där skamkänslor spelar en roll. I det här klippet pratar hon bland annat om skam online.

Skam som begrepp och som verktyg för förändring är intressant eftersom det ibland jämnar ut maktförhållanden mellan organisationer och individer. Stora multinationella bolag lägger enorma pengar på att bygga sitt varumärke, det vill säga sitt rykte, och enligt Jennifer Jacquet säger ett stort antal företagsledare att det i första hand är det egna företagets rykte (reputation) de bryr sig mest om när de bedömer företaget långsiktiga utveckling.

Samtidigt har vi de senaste åren fått se många exempel på hur en ensam konsument kan påverka ett helt företags rykte, bara genom ett blogginlägg, en statusuppdatering eller en tweet. Att skambelägga ett företag eller en organisation kan vara ett kraftfullt sätt att med små resurser skapa förändring, speciellt när inga andra åtgärder eller metoder är tillgängliga.

Jennifer Jacquet beskrev även hur förändringen av hur världsamfundet hanterar miljöfrågor kan fungera likadant. För att skapa gemensamma överenskommelser kring miljön måste skammen över att stå utanför eller misslyckas med miljömålen vara tillräckligt kännbara och förändra länders rykten/varumärken så negativt att de inte har råd att stå utanför.

Även myndigheter kan använda skam för att påverka sin omgivning. Delstaten Kalifornien har byggt en ”shaming website” för att få sina skattebetalare att betala delstatsskatt. Där listas de 500 skattebetalare som har de högsta skatteskulderna till delstaten (efter att ha blivit krävda på skulderna under lång tid och dessutom varnade vid flera tillfällen). Delstaten har fått in 360 miljoner dollar i saknade skatteintäkter på det sättet enligt Jacquet.

Samtidigt kan motsatsen till skam fungera minst lika bra. Ett tydligt exempel i Sverige är när Radiotjänst gick från att fokusera på att varna de som inte betalar sin tv-licens och istället hylla de som faktiskt gör det. Vem minns inte filmerna där en kör sjunger en tacksång till olika licensbetalare?

Ytterligare ett exempel när det gäller att skambelägga för att skapa förändring är den svenska bloggen Bilar i cykelbanan på flemminggatan som hänger ut bilister som felparkerar i cykelfältet.

Vad triggas du av? Rädslan för skam eller jakten på det goda ryktet?

(Bild: Hubert Burda Media, CC BY-NC-SA 2.0)

Konkurrenten välkomnar jätten från USA

Crowdfunding-rörelsen bubblar världen över och vittnar om en ny modell för att finansiera innovationer och projekt. Igår stod det klart att den svenska marknaden får en ny aktör när världens största crowdfundingsajt Kickstarter etablerar sig här (svenska sajten öppnar 21 oktober). Det verkar inte oroa Daniel Daboczy, vd för den svenska (och mindre) konkurrenten Funded By Me.

”Idag hälsar vi Kickstarter välkommen till Sverige! Nu är vi två stora aktörer som främjar crowdfunding. Vi bygger bolag och de hjälper till med produktutveckling”, skrev Daniel Daboczy muntert på Facebook.

Samtidigt publicerades ett längre välkomstbrev där David Daboczy pekar ut de båda konkurrenternas olika fokus, vilket även bekräftas i den här intervjun med Julie Wood, Kickstarters informationschef. ”Kickstarter ska vara en plats där man ger stöd åt saker för att de är häftiga, inte för att de kan bli lönsamma”, säger hon till Internetworld.

På Kickstarter kan vem som helst söka finansiärer till en idé eller en produkt och tack vare ”the power of many” kan en helt galen eller genial idé som vanligtvis vore svårt att finansiera få mängder av små bidrag från entusiaster världen över. I utbyte mot sin investering får medlemmarna oftast ta del av den produkt som skapats på olika sätt, och på olika nivåer. Produkterna kan till exempel vara en dokumentärfilmen genomskinlig högtalare eller en lifeloggingkamera. Kameran Narrative Clip är delvis Kickstarter-finansierad och överträffade förväntningarna häromåret när det svenska gänget bakom tjänsten sökte 50 000 dollar i finansiering men fick in hela 550 000 dollar vid kampanjens slut. Totalt bidrog 2871 personer med pengar till tillverkning och utveckling av kameran.

Till skillnad mot konkurrenten har svenska Funded By Me erbjudit möjligheten till ”equity crowdfunding”, det vill säga verkligt ägarskap i de projekt medlemmarna ger pengar till. Det gör det möjligt att finansiera till exempel startupföretag med relativt små summor från privatpersoner, och på ett tidigare stadium jämfört med traditionella investerare.

Ur mitt perspektiv blir det tydligt att båda tjänsterna gynnar varandra genom att höja medvetenheten om en än så länge ovanlig finansieringsmodell. I framtiden ser jag mängder av olika typer av crowdfunding-tjänster växa fram, alla med olika nischer och för olika branscher. Än så länge är Kickstarter den stora jätten med mängder av ”backers” världen över.

Lanseringen av Kickstarter Sverige i Färgfabriken
Lanseringen av Kickstarter Sverige i Färgfabriken

Jag var på plats vid lanseringen av svenska Kickstarter igår kväll och det var spännande att höra om både tjänsten och de projekt som finansierats genom den.

Transparens: När Funded By Me genomförde en finansieringsrunda för det egna bolaget tidigare i år, på sin egen plattform, var jag en av de som bidrog med en liten summa pengar, i första hand för att följa utvecklingen.

”Bottenlöst jävla trött på mediahatet”

När den Göteborgsbaserade journalisten Joakim Lamotte skrev en debattartikel på SVT Opinion om hur journalisterna har svikit landsbygden väcktes starka reaktioner. I artikeln skriver han bland annat:

”Vi tillhör inte de grupper som fått sälja allt vi äger för att överleva när samhällets skyddsnät havererat. Vi har inte tvingats lämna familj och vänner för att flytta till Norge för att jobben har tagit slut i Sverige. Istället lägger vi vår lediga tid på att raljera över de som röstar på Sverigedemokraterna och undrar vad SD:s väljare är oroliga för egentligen, medan ensamstående mammor i småstäder blir utförsäkrade och äldre sitter ensamma hemma eftersom de inte har råd med bussbiljett för att åka och hälsa på barnbarnen.”

Jag upplever att det verkar finnas en syn (framförallt från journalister i Göteborg) att Stockholm består av människor som bara sett Stockholm och inget annat under hela sitt liv. Min erfarenhet är precis tvärtom. De flesta jag känner som jobbar med journalistik eller kommunikation i huvudstaden är inflyttade från andra orter i Sverige och har ganska bra inblick i villkoren i hemkommunerna. Sen är förstås den konstitutionella (och stora delar av den ekonomiska) makten samlad i Stockholm vilket förklarar en del av det mediala fokuset. Jag skulle dock säga att Stockholms kranskommuner och förorter lever i en betydligt större medieskugga än många områden och städer på landsbygden.

Lamottes artikel fick flera journalister att reagera och framförallt la jag märke till två personer i flödet som båda beskriver sin verklighet utifrån ett ekonomi- och klassperspektiv. Här har jag samlat en del av deras twittrande nu på morgonen. Det är framförallt Christoffer Röstlund och Sofia Mirjamsdotter som båda reagerat på Lamottes verklighetsbeskrivning. Röstlund skriver bland annat att han är ”bottenlöst jävla trött på mediahatet”.

Läs flera av twitterinläggen i det här Storify-flödet.

Billigare tv är inte automatiskt sämre tv

Jag fortsätter skriva om valet då det finns många aspekter av det som är intressanta ur ett medie- och kommunikationsperspektiv. En sån sak är mediebevakningen, och kanske framförallt tv-bevakningen.

Unika och spänstiga partiledardebatter, profilerade gäster, erfarna producenter, lättsamt men också nördigt tilltal, rätt balans mellan underhållning och samhällsdebatt. Så skulle jag beskriva Aftonbladets tv-bevakning av årets valrörelse. Från de första sändningarna av Partiprogrammet till den unika första partiledardebatten som livesänts av en kvällstidning. Både Aftonbladet och Expressen har tillsammans flyttat fram positionerna och suddat ut gränserna för vad som definierar tv, tidning, webb och radio i valrörelsen och på mediekartan. Tillsammans med ett stort fokus på läsar/tittar-medverkan och alltid närvarande sociala medier-redaktörer har de bildat skola för en ny sorts samhällsprogram.

Hur stod sig då kvällstidningarna mot det trygga ånglok med starka resurser och mycket kunnande som SVT:s valprogram är? Min kollega Hampus Brynolf har löpande analyserat Twitter-statistiken under de stora tv-sända debatterna i slutet av valrörelsen (hos SVT, TV4, Aftonbladet och Expressen) och jämfört mängden omnämnanden. Twitter är inte representativt för svenska folket, däremot skulle jag säga att siffrorna går att ställa mot varandra för att se tendensen.

Mediehusens kamps på Twitter

Fortfarande är det SVT som skapar mest engagemang på Twitter under sina debatter, men kvällstidningarna gör bra ifrån sig och hamnar i nivå med några av TV4:s utfrågningar. Vi har sett början på ett trendbrott där SVT och TV4 får kliva ner från tv-tronen som de två dominerande aktörerna med livesända valdebatter. Kvällstidningarnas tv-satsningar har förstås rullat på ganska länge, men nu verkar tiden mogen för att på allvar ta upp kampen med tablå-drakarna (även om de har betydligt färre tittare live så gör ”long tail-effekten” en hel del när materialet kan återanvändas och styckas upp på respektive sajter).

Än så länge är det SVT som står för den så viktiga Valundersökningen under valdagskvällen, vilket alla andra medier refererar till. Och fortfarande upplever jag det är SVT som lockar de tyngsta gästerna och som har den mest påkostade produktionen. Men på vissa områden ligger konkurrenterna inte långt efter. Framförallt tvingas de vara mer snabbfotade och smarta i sina grepp på grund av mindre resurser, även om satsningarna ökar i storlek hela tiden. Och samtidigt är en kvällstidningsredaktions hela DNA baserat på snabbhet, närvarokänsla och flexibla arbetsmetoder, egenskaper som är som gjorda för live-tv.

Billigare tv är inte automatiskt sämre tv, men ofta en ny sorts tv.

Valdeltagandet har ökat för tredje valet i rad och ligger nu på cirka 85 procent. Huruvida mediernas bevakning bidragit till det kräver nog lite fler analyser, men både i diskussionerna mellan människor i sociala medier och i de traditionella mediernas olika valsatsningar känns det som att de politiska samtalen haft en synlig och konstant närvaro detta supervalår 2014.

Aftonbladets livesända partiledardebatt på Stockholm Waterfront