@fbi har nu en miljon följare

I veckan stod det klart att FBI:s Twitterkonto @fbi nu har över en miljon följare. Den federala undersökningsbyrån verkar nöjda med deras egen användning av kontot enligt ett uttalande, och beskriver det som att sociala medier både hjälpt till att informera omvärlden om FBI:s verksamhet, men också att lösa brott.

”The Bureau’s social media sites have been instrumental in enlisting support from the public to apprehend fugitives and locate missing children and have served as important platforms for informing the public about various threats and online schemes.” från FBI Reaches One Million Twitter Followers

Hemma i Sverige har vi börjat vänja oss vid att ha dialog med myndigheter i sociala medier. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB), Polisen, Försvarsmakten och Brandkåren är exempel på några myndigheter med uppdrag inom säkerhet och räddningstjänst som alla finns representerade på olika sätt.

Södersjukhusets twitterkonto är ett stafettkonto (rotation curation) där olika anställda på sjukhuset turas om att skriva varje vecka, för att spegla hela verksamheten gentemot följarna. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att skapa insyn och förståelse för verksamhetens villkor.

Det som blir extra intressant är när myndigheter börjar kommunicera med varandra via sociala medier (som Polisen och Södersjukhuset ovan). Var går gränserna för vad vi som medborgare (och skattebetalare) tycker att myndigheter ska kommunicera kring på öppna plattformar? Och i FBI:s och Polisens fall, när skapar närvaron en känsla av övervakning eller ”storebror ser dig”?

Så ser Facebook ut om 10 år

Facebook

Igår avslöjade Facebook sifforna för tredje kvartalet och samtidigt presenterade vd:n Mark Zuckerberg planerna för företaget inför de kommande 10 åren. Nästa år kommer Facebook öka sina kostnader med så mycket som 50-70 procent enligt Mark Zuckerberg. Enligt Business Insider kommer det framförallt att bero på stora investeringar i rekrytering av fler anställda och investeringar inom annonsteknologi.

Samtidigt kommer företaget att fortsätta driva användare till Facebooks separata tjänster – WhatsApp, Messenger, Search, Video, NewsFeed, Oculus och Instagram. Precis som att Google en gång var bara en sökmotor och numera är en produktfamilj med digitala tjänster inom en mängd områden, var Facebook från början bara ett socialt nätverk, men har nu ett ekosystem av produkter som tillsammans drar till sig miljarder användare. När väl Facebooks olika tjänster skalats upp ännu mer i antal användare ska de kommersialiseras så långt det går, skriver Business Insider.

Facebook kommer även satsa mycket på annonsörernas möjligheter att nischa sina erbjudanden och skapa datadrivna kampanjer på de olika plattformarna, framförallt inom mobilt. En intressant detalj är att företaget även vill förbättra möjligheten att mäta konvertering mellan online och offline.

Precis som jag skrivit tidigare är målet för Facebook att inte bara vara ett nätverk eller att erbjuda kommunikationstjänster för sina användare. I framtiden vill företaget vara själva infrastrukturen som vi använder på nätet. Ett steg i det är att inom en 10-årsperiod skapa vad Zuckerberg kallar ”the next major computing platform”. Enligt Business Insider tror Zuckerberg att augmented reality spelar en stor roll i internetanvändandet i framtiden och Facebooks Oculus-teknik blir en viktig komponent.

Så för att summera: Facebook satsar på att fortsätta öka sin miljardpublik, hitta nya sätt att tjäna pengar på användarna och i framtiden skapa en helt ny teknisk plattform för vårt digitala liv.

”For the next 10 years our focus is on driving the fundamental changes in the world that we need to achieve our mission, connecting the whole world, understanding a world with big leaps in AIs and developing the next generation of platforms, especially in computing. […] As I’ve said before, with Oculus, we’re making a long-term bet on the future of computing. Every 10 to 15 years, a new major computing platform arrives and we think that virtual and augmented reality are important parts of this upcoming next platform.” sa Mark Zuckerberg i samband med att Facebooks resultat för tredje kvartalet presenterades. Hela talet finns transkriberat hos Seeking Alpha.

Foto: Marco Paköeningrat (CC-licens)

Bitterljuvt att ranka i topp på jämställdhet

World Economic Forum gör varje år rankingen The Global Gender Gap Index. Årets ranking placerar Sverige på en fjärde plats i världen när det gäller kriterier som mäter könsskillnader inom områden som ekonomi, politik, utbildning och hälsa. Etta i världen är Island och våra grannländer Finland och Norge hamnar på andra respektive tredje plats.

Problemet (om det nu finns ett problem) med den här typen av rankningssystem är att även antifeminister och jämställdister använder sig av det för att bevisa sin tes. ”Titta, vi är redan mest jämställda i världen – vi behöver alltså inte ägna oss åt att fortsätta utjämna könsskillnader eller frigöra kvinnor och män från förlegade könsroller” verkar resonemanget gå. Jag tänker att det är precis tvärtom. Det som gör att Sverige hamnar i topp 5 vid en sådan här rankning är antagligen att vi INTE nöjer oss med status quo, att vi hela tiden fortsätter utmana normer och genom både politiska reformer, satsningar från näringslivet och en aktiv debatt fortsätter hålla oss i framkant. Att vi ens kan göra det är förstås ett resultat av 200 års fred, en hittills relativt välfungerande välfärd och en samhällskultur där dessa frågor finns långt högre på agendan jämfört med nästan alla andra länder i världen.

Men den som följt jämställdhetsdebatten och framförallt antifeministernas framfart vet att vi har otroligt långt kvar. Rasism och främlingsfientlighet har också en tydlig koppling till en bakåtsträvande syn på jämställdhetsfrågorna. Och med ett rasistiskt och konservativt parti som sd i riksdagen är det lätt att hålla sig för skratt, trots en fin placering i rankingen. Det blir nästan lite bitterljuvt med den här typen av rapporter som både bekräftar att vi är på rätt väg, men som också kan användas som argument för att bromsa utvecklingen.

Sveriges placering inom olika områden Plats
Overall Index 4
Economic Participation and Opportunity 15
Educational Attainment 43
Health and Survival 100
Political Empowerment 5

 

Klicka på kartan för att se hur andra länder placerat sig, samt vilken placering de har inom olika områden.

Global Gender Gap

Läs gärna den här artikeln hos Washington Post om rankingen.

”Nordic countries blessed with robust social democracies make up the top five places in the rankings, beginning with tiny Iceland. The bottom five countries — Yemen, Pakistan, Chad, Syria and Mali — are racked with political instability and conflict and are home to large rural populations within which traditional mores hold sway.”

Den ofrivilliga feministen

Isabella Löwengrip

För den som skrivit om entreprenörskap, bloggar och sociala medier de senaste 10 åren har Isabella Löwengrip varit en person (med personan Blondinbella) som varit svår att undvika. Många reportage har gjorts om hennes blogg och hennes metoder för att behålla läsarnas intresse genom åren. Storyn om den unga kvinnan som startat 11 aktiebolag (och lagt ner sex av dem) och ständigt verkar provocera sin omgivning har varit tacksam att berätta. Under tidigare uppdrag har jag själv varit med om att publicera artiklar om henne och samtidigt fått se den egna sajten få besöksrekord, bara som en effekt av en länk från hennes blogg.

Samtidigt tog det lång tid innan traditionella medier ens började rapportera om fenomenet Blondinbella. Det har även florerat många föreställningar om vem hon är och vad hon står för, något som också förändrats över tiden. I en intervju i podcasten Värvet nyligen sa hon ett antal saker som ger ytterligare perspektiv på vad som driver en av Sveriges mest framgångsrika bloggare, men också vad det innebär att vara tjej eller kvinna i ständigt digitalt strålkastarljus.

Tre saker som slog mig när jag lyssnade på Värvet-intervjun med Isabella Löwengrip:

  • De hat och hot hon tagit emot genom åren verkar ha kommit från kvinnor i större utsträckning än män, även om det finns rikligt med exempel på kränkningar och hat från alla håll. Isabella Löwengrip har inte öppnat sin egen post på många år, hon har polisanmält många hot och attacker. Enda gången det blev en fällande dom var det när en man utgett sig för att vara en annan man och hotat ett antal personer (däribland Isabella Löwengrip). De kvinnor som blev hotade fick ingen kompensation, däremot fick mannen vars identitet stulits skadestånd. Det verkar vara mer regel än undantag att det är såna här saker kvinnor i offentligheten får stå ut med, och jag funderar på vad det gör med en person.
  • Isabella Löwengrip har klarat sig själv sedan hon var 14 år. Hon flyttade då hemifrån efter en period där hon regelbundet blev utslängd ur sitt ena hem av sin pappa och fick bo hos kompisar, och samtidigt inte kom så bra överens med sin mammas nya man i sitt andra hem. Hon har inte längre någon kontakt med sin pappa även om han var den som hjälpte henne juridiskt i början av hennes bloggande. Jag vet att det länge spekulerades det kring pappans roll i hennes företagande och att det egentligen skulle varit pappan som stod för både företagande och affärsstrategiskt tänk. Det är inte första gången man misstänkliggör kvinnors egen förmåga genom att hänvisa till män i deras omgivning som ”masterminds” bakom deras framgång.
  • Hon är en ofrivillig feminist i den mån att hon vägrar kalla sig för det, men brinner för frågor som kvinnors företagande, rättigheter och villkor. Hon har ofta hamnat i luven med andra feminister och verkar uppleva att den feministiska ”åsiktskorridoren” är trång (samtidigt som många av hennes kritiker pekar på att hon har feminismen att tacka för mycket av det hon gör idag). Politiskt uttrycker hon att hon förändrats genom åren, från att ha varit en aktiv moderat och medlem i MUF till att numera känna sig närmare Centerpartiet. Vid en fråga om hennes klassbakgrund beskriver hon den som medelklass/arbetarklass där båda hennes föräldrar utbildade sig sent i livet.

Fotnot: Löwengrip Invest AB omsatte cirka 2,5 miljoner kronor 2013. Spotlife omsatte 4,7 miljoner 2013. Economista Sweden AB omsatte 1,9 miljoner 2013. Blondinbella AB omsatte 120 000 kr 2013.

Foto: Webbstjärnan .SE (CC-licens)

Är Stockholmsföraktet ett självförakt?

Stockholm

Igår kväll debatterade Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och journalisten Emanuel Karlsten i SVT:s Agenda. Ämnet för kvällen var lokaljournalistikens osäkra framtid, och jag vet inte om Mattsson och Karlsten egentligen var motståndare i diskussionen, men i en tråd på Twitter efteråt kom en kommentar om de bådas hemvist. Någon skrev att det var typiskt att två Stockholmare blev inbjudna när landsbygdens journalistik skulle debatteras. Karlsten opponerade sig med hänvisning till att han är från Visby och bor och jobbar i Göteborg. Det slog mig vilket starkt Stockholmsförakt det finns på vissa håll i Sverige. Ett förakt som både ryms i redaktionell form (läs: SVT Göteborg) men också genom sociala medier.

Det är ganska få som jobbar inom medie- eller kommunikationsbranschen som är födda och uppvuxna i Stockholm. De flesta är helt enkelt inflyttade från olika delar av landet, och därför blir konflikten mellan stad och landsbygd ännu mer intressant. Min slutsats blir lika kort som tydlig, i alla fall om min hobbyanalys stämmer. Jag tänker att misstänksamheten och irritationen över ”Stockholmare” som fenomen lika mycket handlar om ett förakt mot de som flyttade från hemorten. Det är kanske även där som attityden att storstadsbor skulle anse sig vara förmer än andra kommer ifrån. Stockholmsföraktet är kanske lika mycket ett självförakt riktat mot ”en del av oss” som blev ”en del av dem” men också en frustration över svårigheten att nå igenom den massiva koncentration på storstäderna som riksmedia ägnar sig åt (vilket i sin tur förklaras av att ekonomisk och politisk makt, reell och informell, är samlad där. I kombination med en krisande mediebransch). Att landsbygden exotifieras och bara dyker upp på nyhetsagendan vid avvikande händelser (i brist på löpande bevakning) är också en högst aktuell och relevant debatt. Och det är kanske ingen konstig gissning att det bidrar till motsättningar.

En konfliktlinje mellan stad och landsbygd finns i de flesta länder och världsdelar, precis som att folk på landsbygden ofta är åsiktsmässigt betydligt mer konservativt än storstäder. Själv har jag gjort resan fram och tillbaka mellan större och mindre orter. Jag är född i Stockholm, uppvuxen i Norrköping, pluggat och bott i Enköping, Uddevalla, Göteborg och Halmstad samt även bott i USA och Afghanistan. Jag minns att jag hade väldigt svårt för Stockholmare när jag var yngre och jag minns inte ens vad det grundade sig på, som det brukar vara med fördomar med andra ord.

 Bild överst: Magnus Nordström, (CC BY-NC-ND 2.0)

Så skriver du den perfekta tweeten

LOL OMG WTF

Den här veckan har jag varit på någon slags miniturné och föreläst i Stockholm, Göteborg och Umeå för olika uppdragsgivare. En del av min dragning har handlat om hur innehåll sprids och vad vi älskar att dela i sociala medier, men också hur vi mäter genomslagskraften på nätet. Klicksajter som Buzzfeed, Upworthy, Lajkat, Newsner och Omtalat har förstås väldigt bra koll på det här och gör sitt bästa för att optimera allt ifrån rubriker och puffbilder till exakta formuleringar i anslutning till länkarna. BBC Radio1-journalisterna Ben Cooper och Joe Harland talar om LOL+OMG+WTF-faktorn. Om innehåll på nätet får oss att reagera på alla tre sätt blir det en given viral succé.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin rycker ut till klickets försvar och pekar på klickjaktens något smutsiga rykte och han spekulerar i om det är övergången till sociala medier som gjort att rubriksättandets konst nedvärderats:

”Rubriksättandet har länge kallats för journalistikens Formel 1. Förmågan att i sex eller sju ord formulera vinkeln på ett innehåll så att det lockar till läsning. Nu har den konstformen blivit extremt mätbar, inför det får vi redaktörer lite ångest. […] Steget mellan att läsa och att klicka är sannolikt mycket litet. Få klickar på något som de inte avser att läsa. Men klicka låter fult, läsa låter fint.”

Efter att ha jobbat på olika tidningsredaktioner och företag som webbredaktör, bloggat aktivt sedan 2004 och varje dag analyserat hur det innehåll jag skapar och sprider tas emot har jag kommit fram till några enkla sanningar om vad som fungerar och inte fungerar på nätet. Det hjälper även när till exempel Twitter själva delar med sig av härligheterna om vilka tweets som funkar bäst. Så, här är HELA LISTAN:

Fem saker som får dina tweets att spridas mer

  1. Starkt innehåll sprider sig självt (ju starkare budskap desto mindre behov av att tweaka rubriker och försöka trixa med formuleringarna)
  2. Tweets som innehåller bilder eller rörligt innehåll är den enskilt viktigaste faktorn för att öka synligheten och spridningen på en tweet
  3. Inlägg som innehåller siffror, hashtags och citat ökar chanserna till spridning ytterligare 
  4. Formuleringar som ”Så gör du…”, ”Därför fungerar inte…” eller ”8 saker som visar att..” ökar engagemanget
  5. En uppmaning att dela informationen vidare fungerar förvånansvärt bra. ”RT = kärlek” och liknande har visat sig effektivt. Bör dock användas sparsamt för mer kommersiella budskap, men fungerar bra för personliga inlägg eller ideella kampanjer

Och för att föregå med gott exempel: Så här twittrade jag om det här blogginlägget alldeles nyss (se nedan). Jag tror jag fick med allt på listan, även om första punkten såklart är upp till dig att bedöma:

 

Jag hoppas på Shekarabi

Den som någon gång har gett sig i kast med att svara på en offentlig upphandling vet att det kan få även den mest inbitne formulärjunkien att bli en smula frustrerad. Stora myndigheter och offentliga företag upphandlar kommunikationstjänster och det finns stora uppdrag att hämta. Samtidigt krävs ibland en examen i ”formulär-kunskap” och ”skall-kravs-uppfyllnad” för att lyckas få alla uppgifter på rätt plats, och alla boxar ikryssade på rätt sidor.

Jag älskar verkligen idén bakom lagen om offentlig upphandling (LOU), att hindra korruption, svågerpolitik och jävsituationer samt göra beslutsprocesser transparenta för omvärlden. Och att myndigheter tvingas utannonsera vilka tjänster de tänker upphandla så att fler aktörer kan konkurrera om uppdragen. Det ska för vem som helst finnas möjlighet att se varför en leverantör är vald och hur den kvalificerade sig till uppdraget. Så långt allt väl, men de flesta skulle nog hålla med mig om att det finns en del baksidor av lagen också.

Som konsult sitter jag regelbundet och arbetar med upphandlingssvar tillsammans med mina medarbetare och försöker vinna kommunikationsuppdrag av olika typer. Det kan vara allt ifrån digitala strategier, pr-uppdrag, design, tidnings- och webbproduktion till rena skribentuppdrag eller andra typer av projekt. Det som är gemensamt är att både den upphandlande parten likväl som vi byråer som vill svara på upphandlingen måste hålla tungan rätt i mun för att inte bli diskvalificerade på grund av något litet misstag, eller ett missförstånd mellan parterna. Det händer att byråer lägger massor av timmar på att göra en perfekt pitch och sedan inte vinner upphandlingen på grund av någon missad liten formalia-detalj. Eller att den upphandlande myndigheten skrivit upphandlingsunderlaget på ett sånt sätt att i princip ingen kan kvalificera sig.

Ardalan Shekarabi, civilminister (s). (Foto: Socialdemokraterna/Anders Löwdin. CC-licens)

Jag blir dock en smula hoppfull när jag läser intervjun med Sveriges nya civilminister Ardalan Shekarabi (s) i Dagens Samhälle. Han talar om att förtydliga lagstiftningen kring offentlig upphandling, bland annat utifrån nya EU-direktiv.

”De styrmodeller som funnits har begränsat medarbetarnas handlingsutrymme. New Public Management blev inte som det var tänkt. Bland annat har vi fått stora inslag av onödig byråkrati”, säger han till Dagens Samhälle.

Jag vet inte om all byråkrati är onödig, en del behövs, men jag skulle säga att många välkomnar en utveckling av hur offentliga upphandlingar ska fungera. Ardalan Shekarabi har fokus på bland annat upphandling av välfärdstjänster. Men jag hoppas att även vi i kommunikationsbranschen får en släng av sleven genom enklare och mindre byråkratiska upphandlingsmetoder. Det sparar både tid och skattepengar.

Uppdatering: Som ett brev på posten innehåller den nya budgetpropositionen från regeringen som kom idag ett förslag om en ny myndighet för upphandlingsstöd.

Källkritiken är död – Leve källkritiken

När texter och bilder med uppseendeväckande faktauppgifter sprids med viralhastighet är det lätt att placera källkritiken på samma plats som när man kollar på en romantisk komedi; De flesta förstår att relationer inte alltid fungerar som på film, och att den där härligt höstmysiga New York-scenen med alla löven på gatan antagligen skulle motsvaras av en grå novembertisdag i en trist Stockholmsförort om den ägde rum i verkligheten. Ändå vill vi titta filmerna, och ändå sprider vi uppgifter vidare utan att ha någon som helst koll på om de stämmer.

Jag tänkte på det när jag såg den här bilden passera i mitt flöde:

soldat

Jag tror i och för sig inte att den här typen av uppmaningar får oss att helt sluta dela uppgifter som vi inte vet är 100 procent korrekta. Men det sätter ljuset på ett aktuellt fenomen.

Medias roll som gatekeeper (och faktagranskare) har urholkats både av nätets hastighet, mediernas brist på resurser och vår egen möjlighet att via sociala medier skapa och sprida innehåll och nyheter utan att passera en redaktion eller någon annan form av kontrollinstans. Metro gör ett förtjänstfullt jobb med sin Viralgranskare anförd av Jack Werner, och jag hoppas vi kommer se fler exempel på den typen av ”voice of reason” i framtiden. Samtidigt finns det också fördelar med mångfalden av källor och sätt att sprida innehåll på.

För om nätet gör det möjligt att sprida lögner lika snabbt som fiberkablarna ger det oss också möjlighet att nå ut med motbilder och perspektiv som förr i tiden aldrig fått utrymme i något av de begränsade utrymmen som de etablerade medierna erbjöd sina läsare. Vinnaren är den som vet hur man sållar och kan skapa både tekniska och kunskapsmässiga filter gentemot den information som sköljer över oss all vaken tid.

Källkritiken är död. Leve källkritiken.

Mäta närvaro i pressklipp är bakvänt

Häromdagen såg jag hur GT:s kulturredaktör Ingrid Norrman med stolthet länkade till en artikel om hur tidningen avslöjat att Västra Götalandsregionens kultursekretariat åkt till Almedalen och spenderat motsvarande tre månaders arbetstid där 2009.

Så långt inget anmärkningsvärt, men när jag läste artikeln blev jag med ens skeptisk till grundtesen i ”avslöjandet”, nämligen att en almedalssatsning skulle gå att mäta i antal pressklipp.

”Hur lyckades man sprida bilden av kulturarbetet i Västra Götaland på de 480 arbetstimmarna? I de digitala arkiven hittade jag en artikel från Dagens Samhälle som lyfte fram regions kultursatsning i Almedalen. I en artikel i Svenska Dagbladet nämndes regionen i två meningar. Rätt klent utfall.” (ur artikeln på GT.se).

Jag frågade Ingrid Norrman som påpekade att politiker och tjänstemän själva säger att målet med Almedalsnärvaron är att sätta Västra Götaland på kartan. Det däremot, tycker jag verkar vara en rimlig målsättning. Frågan är dock om pressklipp är den rätta mätmetoden.

Den som varit i Visby under almedalsveckan eller försökt bevaka vad som händer där hemifrån fastlandet inser kanske är årets sämsta vecka för den som vill försöka få utrymme i media. Däremot är det en av årets bästa veckor för att träffa andra aktörer i ens egen bransch, utbyta erfarenheter samt skapa mängder av formella och informella möten med människor som har både inflytande och intresse i de frågor du representerar. Effekten av dessa aktiviteter går inte att mäta i pressklipp, men jag skulle vilja hävda att de är långt viktigare än medieuppmärksamhet, oavsett om du heter Västra Götalandsregionen, Centerpartiet, Aftonbladet, Umeå universitet eller någon av de andra hundratals aktörer som samsas i Visbys gränder under veckan.

Själv blir jag som skattebetalare provocerad om de politiker jag valt och de tjänstemän som arbetar för offentliga medel inte ser nyttan med Almedalen. Jag vill att de ska åka dit, jag vill att de ska lära sig av andras framgångar och misstag. Jag vill INTE att de ska sitta hemma i sin egen verksamhet som isolerade öar utan att få intryck från andra i samma bransch och försöka uppfinna sitt eget hjul när perfekta hjul redan rullar på många andra ställen i landet.

Därför; en viktig del i din almedalsstrategi bör vara hur du ska kunna lära dig så mycket som möjligt och dela med dig så mycket som möjligt, inte hur många pressklipp du skapar. Även om båda delar förstås kan vara bra.

För du har väl redan börjat planera för nästa års Almedalsvecka? Det har jag.

Bild från Stefan Löfvens almedalstal 2012.

Rysk spaning sker även i ditt flöde

Rysk ubåt, "Project 641” - B-39

Misstänkt närvaro av undervattensfarkost i svenska vatten, Ebola-varning på Arlanda och en partiledare sjukskriven för utbrändhet. För en svensk twittrare med någon som helst satir- eller humorambition har den senaste veckan nästan inneburit en överdos stoff att bygga snärtiga oneliners och virala bildlistor på. Den som vill läsa ryska tweets om händelsen kan även följa taggen #podvodnayalodka. Bristen på information gör också att spekulationerna blir vilda på gränsen till hysteriska, något som många svenska försvarstwittrare och bloggare konstaterat. Även Reddit har gett sig in att spekulera med utgångspunkt i ryska sociala medier.

 

Samtidigt finns det något som gör att i alla fall mitt skratt fastnar i halsen; svenskarnas relativa ovana vid nationella hot och kriser, framförallt av militär karaktär. Det märks i hur svenska journalister ställer sina frågor på Försvarsmaktens presskonferenser till hur det finns en naivitet hos oss när vi diskuterar, sprider och hanterar uppgifter som främmande makt givet samlar in och analyserar.

Vi vet sedan tidigare hur rysk underrättelsepersonal använt bland annat Twitter för att kartlägga både svensk försvarsmaktspersonal och opinionsläget hos svenska folket när det gäller till exempel utvecklingen i Ukraina och Ryssland.

Det vore konstigt om rysk signalspaning inte hade haft ett digitalt öra ständigt riktat mot vårt och andra land, nu med större möjligheter att följa både folkets röst och dess fysiska aktiviteter än någonsin tidigare. I ett inlägg från i våras skrev jag så här:

”Värt att fundera på i all mediekonsumtion (både traditionella och sociala medier) är vem som tjänar på att just du sprider informationen vidare, eller att just du nås av budskapet. Vem kan tänkas ha intressen av att påverka din uppfattning om en viss fråga, och kan det finnas andra aktörer bakom kulisserna än de du ser i strålkastarljuset?”

Mig veterligen finns det i princip en enda journalist i Sverige helt fokuserad på försvarsfrågor förutom Svenska Dagbladets Mikael Holmström. Sannolikt lär svenska medier behöva förstärka kompetensen på området och rapporteringen i de här frågorna de närmsta åren, vilket utvecklingen i vårt närområde skvallrat om långt innan den nu pågående underrättelseoperationen i Stockholms skärgård.

(Givetvis kommer även ovanstående blogginlägg att kartläggas och analyseras i både svenska och ryska signalspaningsfilter.)

Bild överst, Creative Commons, Kevin Labianco. Motiv: Den ryska ubåten B-39 eller ”Project 641”, flitigt använd under kalla kriget.