Jag fick ett mail om Våldtäktsbriefen…

Efter gårdagens inlägg om Våldtäktsbriefen (kampanjen för att ta fram ett nytt ord för våldtäkt) fick jag en del reaktioner. Anledningen till att jag skrev inlägget var för att diskutera kommunikationsmetoden som kampanjen använder, och hur jag som utomstående person uppfattade den. Jag ifrågasatte aldrig själva syftet med att uppmärksamma och driva en debatt kring våldtäktsbrott, vilket jag självklart ser som en viktig och bra ambition. Personer som Margret Attladotir och Hanna Fridén har kritiserat kampanjen utifrån att det inte skulle behövas ett nytt ord för våldtäkt.

Jag fick ett mail direkt från Linda Holmgren som skapat kampanjen och är aktuell med en bok som riktar sig till våldtäktsoffer. Jag frågade om det var okej att lägga ut hennes mail här på bloggen, och det sa hon ok till. (Några formuleringar har även använts av Linda som kommentar till tidigare inlägg).

Så här skrev hon:

”Frågan har ju minst sagt rört upp många känslor idag.
Först och viktigast: Nej tävlingen är inte fejk. Den baseras på mitt liv som i allra högsta grad är verkligt. Jag älskar ord och hittar ofta på nya när jag inte tycker att svenska språket räcker till.

Det jag vill uppnå med att skapa ett nytt ord är att gråzonen mellan rätt och fel ska försvinna. Männen som våldtog mig tog inte in sitt brott. Många gärningsmän gör som dom och använder sig av argumentet att det inte kan ha varit en våldtäkt när dom inte använde våld. I mitt fall drogade dom mig för att sedan kunna använda min kropp som dom ville. Att ha sex med någon mot hens vilja, alternativ utnyttja en försvarslös kropp, är alltid lika fel och det tycker jag att samtyckesbrott förtydligar (särskilt om lagförslaget det pratas om går igenom).
Hannas kommentar har jag lite svårt att ta till mig eftersom jag är ett offer själv och det skulle aldrig falla mig in att prata nedlåtande om någon annan med min historia.

Jag är inte så naiv att jag tror att det förändrar världen att vi skapar ett nytt ord, men något måste göras och detta är ett litet steg åt rätt håll. Dom senaste dagarna har samtyckesbrott fått otroligt många människor att reagera. Långt ifrån alla är positiva, men varje reaktion gör att frågan lyfts och det i sig är guld värt.

Har du förslag på bättre sätt du tycker jag kan jobba vidare tar jag otroligt gärna emot dom.”

Mitt svar till Linda såg ut så här:
”Jag förstår nu att tävlingen inte är fejk. Det jag redovisade i inlägget var en känsla av att den var det. Den känslan är förstås personlig och hänger lika mycket ihop med trenden i kommunikationsvärlden senaste tiden, som med ditt faktiska sätt att kommunicera kring ditt budskap. Det har inget med syftet eller ambitionen med kampanjen att göra. En del verkar ha blandat ihop diskussionen kring hur man genomför en kampanj med att man skulle vara emot själva syftet med kampanjen. Det är för mig helt olika saker.

Jag köper dina argument kring själva ordet samtyckesbrott, även om jag har svårt att tro att förbrytare skulle ändra sitt beteende på grund vilket ord som beskriver brottet. Tyvärr. För det finns inget jag hellre vill än att du och andra som drabbats hade sluppit det. Och jag förstår om kampen för att byta ord på en våldshandling (psykisk eller fysisk) hjälper till att mobilisera en motståndskraft och ett engagemang kring de frågorna.”
Våldtäktsbriefen

Är samtyckesbrott en PR-kupp?

Lite sent, men när jag idag läste om Våldtäktsbriefen och tävlingen i att hitta ett nytt ord för våldtäkt tänkte jag flera saker. Det första var att jag funderade på om hela kampanjen var fejk för att uppmärksamma ett ytterst allvarligt ämne. Senaste åren har ju lur och fejk blivit ett återkommande inslag i pr-branschen (tyvärr enligt vissa), och kanske var även denna kampanj ett sätt att få folk att reagera inom ett ämne som alltid är aktuellt. Linda Holmgren, som startade Våldtäktsbriefen och även tidigare skrivit en bok som riktar sig till våldtäktsoffer, verkar  vara en engagerad person med ett uttalat mål att minska antalet våldtäkter. Hon är dessutom själv drabbad personligen.

Linda Holmgren säger att ”det var ändå en väldigt rolig resa att gå igenom alla bidrag och prata igenom för- och nackdelar med var och ett. Jag älskar hur olika människors hjärnor tänker och tävlingen är ett perfekt exempel på det”. 

En annan sak jag tänkte var att om det i dessa tider av namntävlingar finns ett uttalat behov av att byta ut just ordet våldtäkt? Vad kommer själva ursprungsidén ifrån? Linda Holmgren förklarar det med att det sätter fokus på samtycket, samt visar att det inte måste handla om fysiskt våld. Flera i mitt flöde reagerade mot att det vinnande förslaget SAMTYCKESBROTT tar bort ordet våld från själva ordet, och gör det mer uddlöst.

Hanna Fridén skriver ”Jag känner mig förolämpad. Spottad på. De enda jag har sett vara positiva till begreppet är, drumroll, folk som har begått våldtäkt – de förstår ju att detta låter förmildrande för dem. Men det förminskar vad jag och andra våldtäktsoffer varit med om. Hela den här tävlingen känns som ett smaklöst, äckligt jippo på våldtäktsoffers bekostnad.”

Även Hanna lyfter känslan av att det kanske är en pr-kupp, eller fejkad kampanj, och hoppas att det ska vara det.

Vad tror du?

Uppdatering: Hans Kullin twittrade till mig och tyckte det var märkligt att jag ifrågasätter Linda Holmgrens motiv. Det var aldrig min mening. Snarare spekulerar jag i 1. Om en fejk-kampanj används för att få genomslag för hennes budskap och 2. Om det finns ett stort behov av ett nytt ord istället för våldtäkt. Sedan redovisar jag vad Hanna Fridén upplevde kampanjen samt frågar er läsare vad ni tror om det hela. Med tanke på senaste tidens debatt kring pr-kampanjer som maskerats på olika sätt (restaurang Dill från Lidl och Black från Marabou till exempel) ville jag testa om den känsla jag fick även uppfattats hos andra.

Våldtäktsbriefen

Sunkiga värderingar lyfts fram i ljuset

Länge stod de nästan utanför samhället. Ingen brydde sig om dem. Ingen tog dem riktigt på allvar. De fick hålla på med sina grejer nästan ostört och eventuella livstecken bemöttes med förstrött ointresse. Visst var de viktiga på många sätt, och de har haft stort inflytande på hur din och min vardag ser ut. Men de har också varit en ganska tyst grupp i näringslivet.

Sedan hände det. Gruppen visade sig vara nyckeln till framtiden. Deras arbete drog till sig både människor och kapital. Det blev status att finnas i deras närhet och de mest framgångsrika blev en sorts affärslivets superstjärnor.

Jag talar förstås om utvecklarna, eller programmerna. De som förut grävde ner sig i kod i en delad villa utanför Palo Alto eller Menlo Park, men som nu flyttat in till San Francisco, tar del av nöjesutbudet och gjort att hyresnivåerna skenat i staden. Samma sak har hänt i Sverige. Är du en het startup sitter du inte i Kista eller Ideon, du sitter i centrala Stockholm eller Malmö, trots akut bostadsbrist och beräkningar som visar hur mycket svenska it-bolag förlorar på att inte kunna erbjuda bostäder åt inflyttade talanger.

Samtidigt har programmerarkollektivets attityder och värderingar blivit en allt mer uppmärksammad fråga. Det är ett faktum att många av de sociala tjänster vi använder är skapade utifrån en ung mans perspektiv – den typiske utvecklaren. Den personen har behov av att åka taxi på ett smidigt sätt, lämna kläderna till kemtvätt, hyra billiga rum som nyinflyttad it-entreprenör och en massa andra saker som behövs för en ”20-something” i jakt på nästa stora grej.

Det gläder mig att strålkastarljuset blivit starkare för hur dessa personer påverkar sin omvärld, speciellt när de tjänster de skapar nås och används av miljontals människor.

Kritiken (och rättsprocessen) kring hur Tinder-grundarna behandlat en kvinnlig medgrundare är ett exempel. Den återkommande kritiken mot hur Uber hanterar både sina egna anställda, sina konkurrenter och persontransportmarknaden samt hur de hotat en kvinnlig journalist med att ”gräva fram detaljer” från hennes privatliv är också belysande.

Silicon Valley håller på att få ett kollektivt medvetande kring värderingsfrågor, och det känns upplyftande. På många platser i världen vill man skapa ett eget ”Silicon Valley”, även i de största svenska städerna. Men vi har samtidigt möjlighet att skapa en egen version av framgångsformeln utan att ärva precis alla de värderingar som byggde jättarna i USA. Sveriges mångfald, vår position inom jämställdhet och våra relativt icke-hierarkiska organisationer är tre positiva faktorer som gör att vi tål konkurrensen på en global marknad. Jag tycker att det skulle kunna synas ännu mer än vad det redan gör bland svenska startups och tillväxtinvesteringar.

På bilden överst: Garaget i Palo Alto som grundarna av it-jätten Hewlett Packard använde som sitt första kontor. 

Inte samma, men relaterat:

[youtubeplay id=”AJJ353epH3o” size=”large”]

Varumärken’s gonna varumärke

Förra veckan blev jag intervjuad av två studenter som skriver en magisteruppsats med fokus på hur företag använder sociala medier i allmänhet och hashtags i synnerhet. Det går alldeles utmärkt att köpa sig utrymma i sociala medier som företag, men drömmen för många är förstås att det egna innehållet ska sprida sig på egen hand, helt utan saftiga marknadsföringsbudgetar (även om många av de ”virala” kampanjer som ofta framhålls som exempel på lyckad organisk spridning har fått rejäl skjuts av köpt utrymme, framförallt i inledningen av kampanjen). Kan man dessutom få kunderna att använda en gemensam hashtag innebär det utökade chanser till både exponering och insikter eftersom det blir tydligt var och när ens produkter eller tjänster diskuteras, och kanske framförallt av vilka.

Samtidigt finns det något som skaver när det gäller att jacka in i den existerande nätkulturen som kommersiell aktör och uppmana folk att prata om ens erbjudande på ett sätt som företaget tänkt ut, snarare än på ett sätt som uppstår organiskt. Jag tycker det känns mycket mer genuint när ett företag gör en Throwback Thursday (#tbt) eller en Follow Friday (#ff) och deltar i det samtal som redan pågår i olika kanaler, snarare än att försöka styra följare och användare till att bete sig på ett sätt som regisseras av företaget.

Tävlingar i stil med ”berätta om ditt bästa semesterminne med vår produkt och tagga med #MittBästaFöretagetxMinne så kan du vinna ett presentkort” skapar enkelt en närvaro och synlighet. Men som företag måste man också ställa sig frågan vilka personer det är som kommer att nappa på tävligen. För gigantiska konsumentföretag kanske volym är det viktigaste och det spelar ingen roll om det är målgruppens trendsättare som deltar i tävlingen och ”taggar rätt”, men jag tror ingen skulle säga emot om jag påstod att det vi delar i sociala medier också hjälper till att bygga vår identitet.

Vilken bild av mig får mina följare när jag delar det innehåll som ditt företag vill att jag ska sprida? Vill jag uppfattas som en person som hoppar på en tävling/uppmaning och lånar ut mitt sociala flöde för att eventuellt få chansen att vinna ett pris? Vilken sorts erbjudanden, produkter eller tjänster vill människor förknippas med på en nivå som gör att de gärna berättar om det för andra i sina flöden?

Ovanstående frågor tror jag är grundläggande i att avgöra den sociala kraften i ett kommersiellt budskap. Det går att jämföra med inchecknings-rabatter. Alla vill inte checka in och berätta för sina vänner att de besöker McDonalds, bara för att få en gratis kaffe. Medan det nog inte är lika svårt att få folk att checka in på biografen och berätta vilken film de ska se, för att få en uppgraderad popcornmeny.

Varumärken’s gonna varumärke, så att säga.

Nedan ett exempel från tidigare i år när ett företag (SL) fångar upp den befintliga nätkulturen kring Doge och lyckas balansera både tajming och tonfall på ett sätt som fungerar.

Får klimatskeptiker hjälp av media?

Runda Bordet SVT

Vi har nått en tipping point när det gäller de globala miljöfrågorna. Klimatskeptikerna får allt mindre utrymme inom både vetenskap och politik, samtidigt som samtalet om hur vi ska lösa energiutmaningarna i framtiden allt mer handlar om ny teknik och nya möjligheter snarare än domedagsprofetior och ett problemorienterat synsätt. Det var några av slutsatserna som kom från SVT:s nya samtalsprogram Runda bordet som hade premiär igår kväll.

”Hur är det ställt med klimatet – finns det hopp eller rusar vi mot vår undergång? Varför händer så lite? Vem borde göra vad? Hur lång tid har vi på oss? Gäster: Olof Persson, vd och koncernchef Volvo, Karin Bradley, bitr. lektor hållbar stadsutveckling KTH, Johan Rockström, professor i miljövetenskap och föreståndare Stockholm Resilience Centre, Gustaf Arrhenius, professor i filosofi och vd Institutet för Framtidsstudier samt Annika Jacobson, chef Greenpeace Sverige.” (från presentationen av första avsnittet)

Den namnkunniga panelen tog sig an de stora frågorna på ett både respektfullt och tillgängligt sätt. Det fanns även en sak jag reagerade extra mycket på. Det var när diskussionen handlade om vår förståelse som befolkning för de förändringar som är nödvändiga för att lösa klimatfrågorna. Johan Rockström från Stockholm Recilience Center sa något som fick mig att haja till (fritt transkriberat):

”Vi tenderar till att i media porträttera det som att antingen är man för eller emot att människan orsakat klimatförändringarna. Men det är mycket mer komplicerat än så. Media sätter ofta en förnekare mot en klimatforskare och så blir det bilden som gäller. Men när man gör en SIFO-undersökning i Sverige så litar ungefär 75 procent av befolkningen på forskningen och är helt övertygad om att människan orsakar klimatförändringarna och vill ha politiskt ledarskap. Samma sak i Tyskland och i Storbritannien. Och kan ni tänka er, i Kina är siffran 92 procent, Indien 91 procent och Brasilien 90 procent. I USA 66 procent. Medvetenheten hos medborgarna är mycket högre än journalisterna porträtterar det som.”

Risken med det här är enligt Johan Rockström att politikerna inte vågar ta tuffa klimatbeslut, eftersom de tror att befolkningen är mer kluven till frågan än den egentligen är. Det bromsar utvecklingen.

”Politikerna tror att det det finns omedvetenhet och brist på engagemang. Men i verkligheten finns ett jättestort mandat att agera. Det finns en tipping point i termer av engagemang.” (säger Johan Rockström i programmet)

Johan Rockströms utläggning pekar på något väldigt intressant inom det journalistiska hantverket, nämligen att hela tiden ge utrymme för ”den andra sidan” eller ”den andra parten”, oavsett hur marginell denna åsikt eller rörelse är. Rent dramaturgiskt blir en fråga enklare att presentera om det går att hitta en konflikt. Utgångspunkten är att om en politiker, företagsledare, forskare eller annan makthavare uttalar sig måste det finns en motpart som inte håller med och som måste ges utrymme för att balansera artikeln, inslaget eller reportaget. I de flesta fall är det här givetvis helt i sin ordning och den dag journalistik slutar vara ifrågasättande och kritisk förlorar den både sitt värde och sin relevans. Däremot går det att diskutera hur mycket utrymme olika parter ska ges tycker jag.

Det finns några andra områden där det här fenomenet förekommer, och där det tycks lika svårt att hantera inom journalistiken, till exempel jämställdhet och invandring. Grundlösa åsikter ställs mot vetenskapliga bevis som att båda har samma vikt. Fenomenet gör att medias bild av vad ”folk” tycker i en fråga eller en situation ger ett splittrat intryck när det i verkligheten kan råda samsyn hos en stor majoritet. På samma sätt försvinner frågor där konflikt saknas ut från de stora politiska debatterna. Det skedde till exempel med nätintegritet och försvarsfrågor i den senaste valrörelsen. De större partierna hade en samsyn och konfliktlinjen låg helt enkelt inom andra frågor.

Det går att vinna pris och tacka nej

Det går att #TackaNej och ändå vinna pris. Det stod klart igår när jag blev utsedd som vinnare av Cision PR Influencer Award, vid Spinngalan i Stadshuset. När jag tog emot priset konstaterade jag att det kändes roligt att mina 10 000 timmar bloggande genom åren gett någon form av utdelning. Sedan uppmanade jag alla män i pr-branschen att gå in på www.tackanej.se och skriva på för att inte delta i helmanliga paneler.

Så här dagen efter kan jag konstatera att det inte direkt blev någon storm av nya män som anmält sig, men i dagarna firar TackaNej ett år. Det var alltså i november förra året som vi (Thomas Frostberg, Marcin de Kaminiski) lanserade initiativet tillsammans med Rättviseförmedlingen, vilket fick relativt stor uppmärksamhet. Sedan dess har allt ifrån universitetsrektorer till vd:ar skrivit under på att låta kompetens gå före kön. Män har kvoterats in på grund av sitt kön under väldigt lång tid, och att det är dags för en förändring. Att som man och inbjuden till en panel använda situationen till att samtidigt främja en mer medveten strategi för jämställdhet och mångfald hos arrangörerna av event och debatter är ett enkelt och konkret sätt att göra skillnad. Skriv gärna under du också, på tackanej.se.

Så här såg topp 5 ut i Cision PR Influencer Award 2014: 

1. Fredrik Wass , Intellecta Corporate
2. Niclas Strandh , Deepedition DigitalPR
3. Brit Stakston , Stakston AB
4. Hampus Brynolf , Intellecta Corporate
5. Staffan Dopping , K-Street Advisors

Vinnarmotiveringen löd:
”Årets vinnare av Cision PR Influencer Award är en högt respekterad person inom branschen med mångårig erfarenhet av att arbeta digitalt. Personen har en stark tro på att internet förändrar både samhället och människan. Detta återspeglas i ett brinnande engagemang där han lotsar oss genom förändringarna i den digitala världen och delar med sig av gedigen kunskap, insikter och åsikter. Som ett stjärnskott kom han in på listan detta år efter att ha tagit klivet över till byråvärlden. Tack vare det kunde han kamma hem förstaplatsen redan på första försöket!”
Här står det mer om hur rankingen gjordes.

Foto: Cision.

Våldsmoralist javisst

Populärkulturen är fylld av vålds- och vapenskildringar. Några av de största blockbuster-filmerna Hollywood producerat bygger ofta på skildringar av mord, extrema våldsdåd eller misshandel av människor. Detsamma gäller de största succéerna inom spelvärlden. Ända sedan filmen Motorsågsmassakern hade premiär har diskussionen om det så kallade videovåldet och vilken effekt underhållningsvåld har på dess publik pågått med en mer eller mindre hög frekvens.

Själv har jag inga problem med att spela Battlefield eller kolla på Homeland. Jag tror inte att det gör mig till en massmördare. Däremot finns det något som får mig att reagera (som tur är). Det är när skildringar av autentiskt våld visas. Det kan handla om mobilfilmade klipp från en krigszon, en demonstration eller en gänguppgörelse. Jag blir fortfarande berörd, som tur är. Jag tar fortfarande illa vid mig, även om jag också känner hur äktheten i det jag får se skapar en (inte alltid önskvärd) attraktion för innehållet i sig. Likt den som saktar ner vid en trafikolycka för att se vad som hänt, är det nästan omöjligt att motstå kraften i det som är äkta, oavsett om det är söta kattungar på youtube eller en bambuser-sändning från pågående attacker i Syrien.

Efter att själv ha burit både uniform och vapen i en konfliktzon började jag även reagera negativt på en viss sorts bilder i sociala medier – poserandet. Du vet när en kompis har besökt en skjutbana och lägger upp bilder på instagram där hen med vapen vill se tuff och hård ut. Eller när någon ska på maskerad och tar bilder av sig själv hållandes i en replika av ett handeldvapen. Jag har gjort det själv också och förstår mekanismen som ligger bakom. Tror jag.

Det jag tänker är att en våldskultur tar sig olika uttryck, både i populärkulturen, i väpnade konflikter och i människors liv. Så länge vår fascination för vapen och våld är så stor (och bekräftas i så många olika uttryck) kommer det också upprätthålla en maktordning som bygger på just våldsanvändningen.

Har jag gått och blivit antivåldsmoralist? Nja, precis på samma sätt som den egna tiden i uniform fick mig att reagera starkare på våldsskildringar, gav den mig också insikter om våldsmonopolets väsen och situationer där jag på riktigt inte kan se hur en icke väpnad konfliktlösning vore möjlig.

It’s complicated. Som vanligt.

Samverkan med en tysk officer under min tid utlandsstyrkan.

Hemlig källa: Facebook kan bli intranät

Facebook har planer på att lansera ett ”Facebook for work” enligt källor till Financial Times, rapporterar Mashable. Tjänsten ska fungera ungefär som vanliga Facebook med nyhetsflöde, grupper och direktmeddelanden, men också med möjlighet för arbetsgrupper och kollegor att dela och arbeta med dokument. Tjänsten kommer också att hållas helt separerad från användarens vanliga Facebookprofil (även om jag gissar att själva inloggningen blir gemensam).

Redan idag använder många företag och organisationer Facebook som en sorts intranät med låsta grupper där anställda kommunicerar och delar erfarenheter (och publicerar affärskritisk information), så utvecklingen av en särskild Facebook-plattform riktad mot företag känns logisk. De närmaste konkurrenterna på den svenska marknaden blir intranätleverantörer som EpiServer och Sharepoint (Microsoft), eller varför inte Google Drive och andra kollaborativa dokumenthanterare. Yammer är ytterligare ett exempel. Och om vi ser utvecklingen ur ett socialt perspektiv tror jag att Facebook har mycket att komma med.

Det är helt klart värt att fundera på hur mycket av det dagliga interna arbetet som skulle gå att sköta via ett Facebookliknande gränssnitt med samarbetsytor och dokumentdelning. Den stora vanan vid Facebook hos användarna och enkelheten i plattformen är förstås en stark konkurrensfördel. Intranätsystem brukar inte vara kända för att vara de mest pedagogiska verktygen alla gånger, men när det gäller mer tekniska intranätlösningar med kopplingar till olika interna it-system och andra lösningar lär de traditionella aktörerna inte behöva se sin affär hotad än så länge.

Facebook har enligt Mashable avböjt att kommentera uppgifterna.

Rosetta vinner över Interstellar

Världen är rymdtokig just nu. Bioaktuella filmen Interstellar är inte bara ett två timmar och 49 minuter kosmologiskt samtal på vita duken. Det har också väckt frågan om vilken planet vi lämnar till våra barn, som Katrine Marçal träffsäkert beskriver i sin ledarkrönika. Samtidigt lyckas den Europeiska rymdorganisationen landa med en rymdsond på en komet, detta efter att ha avfyrat sonden för 10 år sedan. Mäktigt.

Rymdresor är ganska dyra. Men vad får vi egentligen för pengarna? Det har Scienceogram räknat ut. För samma pris (1,4 miljarder euro) som en nätt liten Rosetta-expedition till kometen Churyumov-Gerasimenko kan du köpa drygt fyra stycken Airbus A380. Det motsvarar 3,5 euro per invånare i Europa. En biobiljett för att gå och se Interstellar kostar i genomsnitt 8,5 euro. Jag skulle garanterat välja kometlandning före biobesök när det gäller upplevt värde för både mig personligen och människans fortlevnad. Känns rimligt att det är just de två perspektiven som är de enda jag bryr mig om i den här jämförelsen.

Sett ur ett uppmärksamhetsperspektiv känns det dessutom som att Rosetta-rymdsonden vinner med hästlängder över Interstellar. Jag menar, fler personer skrev om kometlandningen på Twitter än om Kim Kardashians nakenbilder. Det är stort.

Bild: Scienceogram.org.

99 problems but the reporter ain’t one

I fredags publicerade Aftonbladet sitt interna dokument Aftonbladetrapporten, en innovationsrapport sammanställd av 7 egna medarbetare på uppdrag av chefredaktör Jan Helin. Rapporten blev snabbt en snackis på Twitter och en bild av Aftonbladet som en toppstyrd, cheföverlastad och reaktiv organisation målades upp. Att många beslut tas på magkänsla samtidigt som många medarbetare eftersöker mer mätning, data och it-stöd i både det operativa och strategiska arbetet blir också tydligt.

Reporter-rollen beskrivs som viktig och en stor del av Aftonbladets själ, men den är hårt ansatt med höga leveranskrav, otydliga krav från flera chefsled och en otydlig förväntan om sociala medier-närvaro och uppföljning av publicerat innehåll. Aftonbladetrapporten beskriver också medarbetarnas förväntan på modernt ledarskap, något som inte bara tidningsredaktioner kan ta till sig och lära sig av.

Samtidigt är ju Aftonbladet en framgångssaga på många sätt och uppenbarligen gör både enskilda individer och organisationen som helhet många saker helt rätt, speciellt när man jämför med konkurrenterna. Men rapporten kändes inte fokuserad kring att beskriva de saker som fungerar bra och kan utvecklas, utan snarare ligger fokus på den interna frustrationen med ett problemorienterat anslag. Kanske kommer dokumentet fungera lika mycket som en ventil, en känsla av att ”nu äntligen har vi fått säga hur det egentligen är” för alla de medarbetare som medverkat, än en strategi för framtiden.

Jag har läst hela rapporten och lyfte ur sex korta men tänkvärda citat som fångar in några av de insikter som framgick efter de nästan 100 medarbetarintervjuerna.

1. ”En ”lagom” gruppstorlek enligt amerikansk forskning för en person med ansvar anses vara åtta till tio personer. Samma matematik på Aftonbladets nyhetsredaktion visar alltså att det går exakt två anställda per chef.”

2. ”Mjukvaran tar över även hos oss. Vi behöver inom kort vara ett onlineföretag som distribuerar – bland annat – nyheter. Och når vi inte det målet riskerar vi att gå under.”

3. ”Att vara snabbast är en sårbar position i det nya medielandskapet där ”breaking news” blir virala i sociala medier långt före etablerade medier snappar upp dem.”

4. ”Användarna vill ha det bästa. De har inte tålamod med appar som tar flera sekunder att ladda eller annonser som är för inkräktande. Lojaliteten till varumärken kommer i andra hand.”

5. ”Vi stannar aldrig upp och mäter hur många som avinstallerar appen eller en skickad flash, i frustration över att de ansåg sig få en irrelevant nyhet för mycket.”

6. ”Om vi tror att vi ska kunna vara där folk är måste vi ha folk som passar in. Vi har inte verklighetskontakt alla dagar. Och då pratar jag inte om Twitter.”

Även om författarna till rapporten inte säger att den ska ses som en plan för framtiden, utan istället beskriva nuläget, ger de ändå efter varje kapitel ett antal rekommendationer på förändringar som Aftonbladet borde göra utifrån den beskrivna bilden. Rapporten utgår i stor utsträckning från hur det ser ut i nuläget på Aftonbladet. Frågan är vad som skulle hända om en extern grupp tog sig an att beskriva organisationen? (något som författarna också reflekterar över i avslutningsorden). Min känsla är att det skulle bli mindre fokus på problem eller fördelar med specifika lösningar och diverse oskrivna regler, och mer fokus på bakomliggande drivkrafter och motivation hos både medarbetare och chefer. Samt en tydligare utblick mot omvärlden och Aftonbladets roll gentemot läsarna.

Så här skriver Aftonbladets chefredaktör Jan Helin om den publicerade rapporten.

Foto: Patrick Strang (CC-licens).