En bättre värld är inte värd att rapportera

Imorse handlade Morgonpasset i P3 bland annat om hur vi ska göra för att överleva en zombieapokalyps (ganska passande då känslan på väg till jobbet var just en övergiven postapokalyptisk stad). I de flesta svenska städer sitter det tiggare vid butiker och gator. Vi kan läsa om fruktansvärda övergrepp i krigets Syrien, hur Ebolan sprider sig i Västafrika och hur både nya och gamla konflikter blossar upp i Ukraina, Gaza och Pakistan. IS använder 15-åriga tjejer som sexslavar. Polismord och protester bryter ut i USA. Vi har ett framgångsrikt rasistiskt parti i vår riksdag och en pågående regeringskris.

Det ser mörkt ut. Men hur mörkt?

Inte så mörkt alls visar det sig. I artikeln The World Is Not Falling Apart beskriver Steven Pinker och Andrew Mack hur saker som dödlighet i krig, mord, sexuella övergrepp, barnmisshandel och andra typer av brott har minskat stadigt sedan man började mäta den typen av siffror. Det finns även fler demokratier än någonsin och antalet offer för massmord har minskat radikalt sedan 1980-talet.

”The world is not falling apart. The kinds of violence to which most people are vulnerable—homicide, rape, battering, child abuse—have been in steady decline in most of the world. Autocracy is giving way to democracy. Wars between states—by far the most destructive of all conflicts—are all but obsolete. The increase in the number and deadliness of civil wars since 2010 is circumscribed, puny in comparison with the decline that preceded it, and unlikely to escalate”.

Ändå är min (och kanske din) känsla att 2014 har varit ett mörkt år. Ett år när många människor fått lida och konflikter i omvärlden både eskalerat och drabbat många. Sanningen är väl att det också är en korrekt bild. För en lunta med statistik spelar ingen roll för den drabbade individen. Och framförallt bygger inte medias rapportering på att berätta om det som fungerar. Det är mediernas uppgift (och i vårt intresse) att rapportera om saker som avviker och som är av nyhetsvärde. Dit hör ofta konflikter, katastrofer och olyckor men sällan långsamt sjunkande brottsstatistik eller medelvärden som visar att vi har det bättre nu än för 10 år sedan.

Vi är dessutom själva publicister och rapporterar om våra egna konflikter och katastrofer i det egna flödet. Lägg till en mediemarknad som exploderat och du har fler källor att bekräfta bilden av en mörk utveckling än det går att räkna. Det kan finnas ett problem med det.

En skev världsbild baserad på överdriven rapportering av detaljer men bristfällig rapportering om helheten kan leda till att beslutsfattare begår misstag, till exempel i hur man reagerar mot hot från omvärlden (den hysteriska Ebola-skräcken på amerikanska flygplatser är ett exempel). Artikelförfattarna pekar på hur det kan finnas ett bättre sätt att förstå sin omvärld, och resultatet kan bli en bättre kalibrering av hur vi uppfattar de utmaningar vi möter, både som individer och som grupper eller nationer.

”It would limit the influence of terrorists, school shooters, decapitation cinematographers, and other violence impresarios. It might even dispel foreboding and embody, again, the hope of the world.”

Hoppas kan vi ju.

God Jul och Gott Nytt År. Hoppas du uppskattat några av de inlägg jag publicerat här på bloggen under hösten, varje dag – fem dagar i veckan. Jag tar ett litet uppehåll över jul men återkommer snart igen.

Bild: Från tv-serien Walking Dead. 

Här är FAQ-sidan som sticker ut i mängden

Förutom att todo-appen och tjänsten Teuxdeux har ett helt fantastiskt namn är den också precis så enkel att en sån som jag ska tycka om den. Den har inte mängder av finesser men de som finns är smarta. Tjänster som Todoist och andra är garanterat bättre för den hängivna projektledaren. Men det var inte det jag tänkte skriva om.

Teuxdeux har nämligen en väldigt fin FAQ-sida. Den ger svar på vanligt förekommande frågor men den innehåller också roliga svar på frågor som ingen någonsin har ställt. Jag tror jag sprang på Teuxdeux första gången för 5-6 år sedan, och sen dess har FAQ:n blivit lite mer seriös än tidigare. Men det finns fortfarande guldkorn, och det faktum att jag fortfarande återvänder till sidan för att se om nya frågor tillkommit kanske säger en del.

De flesta besöker en FAQ när något har gått fel. Därför kan man tänka sig att grundinställningen för den som läser sidan är problemorienterad och att man inte får skämta bort chansen att faktiskt hjälpa sina kunder. Samtidigt är det ett bra tillfälle att kommunicera varumärkets värderingar och kan man som användare både få hjälp med sina problem och dessutom skratta samtidigt är det ju en bonus.

Några exempel från FAQ:n:

Is it true that TeuxDeux is the 16th greatest invention of all time?
– Yes.

What are the other 15 greatest inventions?

– We can’t go into detail, but Nutella is 6th.

Can we have a view with 7 days instead of 5?
– Regrettably, no. We want you to watch happily as your work week ticks away. Then, when the weekend comes, soak up all the fun. Your to-dos for the weekend should generally only be things like: ”Drink lemonade in a hammock”, ”Take 3 naps”, and ”Hit the beach”.

Can you let us create custom backgrounds?

– No, I think Myspace has that.

Can you provide a month view, so I can scan everything I need to do this month
– Whoa there, partner. Let’s just take it down a notch. Don’t worry about the whole month. Live for today.

What deux yeux have teux deux teuxday?

Bild överst: Teuxdeux 404-sida.

Tillför värde när du ber om hjälp på nätet

Ibland uppstår situationer när jag försöker använda sociala medier, och människor i mitt nätverk, för att be om hjälp med saker. Det kan handla om att få tips om en bra restaurang i en stad, en bra frilansare, bästa redovisningsbyrån eller få inspel på ett ämne jag ska prata om i något sammanhang.

Samtidigt som jag gärna ”begär” hjälp från andra kan jag också bli irriterad när jag upplever att människor utnyttjar sina nätverk för egen vinning. Det finns ett antal personer som jag i princip bara ser i mitt flöde de gånger de behöver hjälp med något. De går in i en diskussionsgrupp och säger ”jag ska hålla en dragning om ämnet X, ge mig några bra tips på case som jag kan använda”. Däremellan är det tyst. Personerna bidrar sällan med synpunkter eller berättar om sina egna erfarenheter i andra diskussionstrådar, tills nästa gång de behöver hjälp med något. Då kommer ett inlägg där följarna förväntas bidra med sin kunskap, men egentligen inte får något tillbaka. Det har blivit ett så tydligt mönster att jag så fort jag ser namnet på någon av dessa personer räknar med att de ska vilja ha hjälp med något.

Det finns förstås något mänskligt i att vilja hjälpa till. När någon skriver ”Jag ska till San Francisco, några bra tips?” så kan jag bokstavligt talat inte hålla mig, utan måste berätta om mina favoritrestauranger eller tips på vad man ska undvika att göra. Jag triggas av att vilja lösa någon annans problem och samtidigt få berätta om något man själv har varit med om. Och för det mesta förväntar jag mig ingenting tillbaka.

För mig handlar det om värdeskapande. Om vi kommunicerar med varandra löpande om olika saker så skapas ett förtroende och en relation. När du sedan behöver hjälp så bidrar jag gärna, eftersom vi har en relation och jag vet att du är mer än bara någon som kräver hjälp av andra hela tiden. Men om ditt enda bidrag till den grupp vi är med i består av att efterlysa hjälp och tips så tröttnar jag efter ett tag.

Jag tror på att be om hjälp och bidra samtidigt. Det hände senast igår då jag på Facebook frågade vad mina vänner tycker om det politiska samtalsklimatet på nätet den senaste tiden. Jag ställde frågan, men jag gav också mitt eget perspektiv. Genom att själv reflektera kring svaret på frågan startade jag en diskussion redan i frågeställningen, istället för att bara ställa en kort fråga och sen fiska in svaren. Jag försökte sedan att fortsätta bidra med reflektioner och tankar när några personer valde att svara i kommentarsfältet.

Ovanstående är ett litet och ganska banalt exempel, men jag har märkt att det fungerar i både liten och stor skala. Genom att erbjuda värde och dialog samtidigt som du ber om hjälp visar du att du också är delaktig i lösningen. Att inte bara ställa frågor utan också löpande göra helt vanliga uppdateringar och bjuda på kunskap och värde i andra former är också ett sätt att bygga upp ett förtroendekapital. När du sen behöver snabb hjälp finns det hjälp att få, eftersom du varit med och hjälpt andra tidigare.

Jag vet inte om man kan ha en personlig strategi för sociala medier. Det känns ganska krystat. Men jag tror på att ha värdeskapande som ledord när det gäller att diskussioner som har mer professionell inriktning. Många företag och organisationer som driver sociala medier-konton skulle nog kunna nå ännu längre med sina uppdateringar om de inte bara ställde de obligatoriska aktiverande frågorna till sina följare, utan också tillförde värde i form av kunskap, erfarenheter, storytelling eller annan information. Och by the way så har även underhållning ett värde. Det är lätt att glömma bort. Kattklipp åt alla!

Exempel från Facebook där jag ställde en fråga om debattklimatet på nätet med anledning av en SVT-intervju jag skulle göra senare på dagen.

Här är den mest delade artikeln 2014

Vilka ämnen berör svenskarna mest och vad får oss att vilja dela artiklar vidare till andra i våra flöden? Det vet Ted Valentin. Idag publicerade han sin lista över de mest delade artiklar under 2014, baserat på statistik från hans tjänst SocialaNyheter.se.

Den som läser listan inser snabbt att det finns några gemensamma nämnare för de mest delade artiklarna. Det är ofta åsiktsmaterial som tydligt tar ställning och berör politiska frågor. Andra ämnen som är populära relaterar till det många människor känner igen. Dieter, väder och porr är tre exempel.

Alex Schulmans krönika Fy fan för er som ser på när det går åt helvete är den mest delade artikeln under 2014 och även förra året var Alex Schulman med i toppen.

”Artiklar som man kan ”ta ställning till”, antingen för eller mot, leder till många delningar. Sådant som polariserar delas och diskuteras mer. Detta är något som Alex Schulman (årets ”vinnande” skribent) känner mycket väl till. Hans artikel ”Vi skadar våra barn” från 2013, var också en polariserande artikel.” skriver Ted Valentin.

Ted Valentin reflekterar också över hur just delningsstatistik inte beskriver vilka artiklar som var bäst, utan snarare vilka som flest människor kunde relatera till. Han skulle gärna se en lista med Sveriges mest välskrivna och insiktsfulla artiklar 2014. Den är dock svårare att få fram kan tänkas.

Läs mer om årets lista på TedValentin.com.

Bild: Socialanyheter.se

Kan CSR-journalistik ersätta grävjobb?

Vad händer när en halv yrkeskår drabbad av mediekrisen gör en förflyttning över till uppdragsproducenter och kommunikationsbyråer? Går det att tänka sig en framtid där en kundtidning kan vinna Stora journalistpriset? Har det redan hänt?

Lite så funderar jag när det gäller journalistikens framtid. Gränserna mellan redaktion och annonsavdelning har sedan länge varit suddig inom en viss typ av medieprodukter, till exempel inom produkt- och livsstilsjournalistik. Men skulle vi kunna se en framtid där storbolag gör granskande reportage inom områden som ligger utanför deras intresse, men som ett led i en slags CSR-strategi? Barockt och fruktansvärt hojtar säkert försvararen av den fina och goda journalistiken. Kanske en väg att gå så länge stor transparens och tydlig avsändare finns med, säger medieutgivaren vars plånbok minskar successivt.

Det här och mycket annat tänker jag högt kring i det senaste avsnittet av Passion för kommunikation, en podcast som produceras av Cision. Som vanligt har jag min bästa whiskey-röst (varför spelas alltid poddar in på morgonen!). Hela avsnittet är i princip en orgie i fåfänga då jag tillåts orera om hur allt startade en gång för mig, mina bästa tips för att orka blogga i 10 år och massa annat som förklarar hur det djur som är min webbnärvaro har utvecklats genom åren, från starten av Bisonblog.se i oktober 2004 till vinsten av Cision PR Influencer Award 2014. Och som sagt, min syn på journalistiken och uppdragskommunikationens utveckling avhandlas också.

Tidigare gäster i podden har bland andra varit Seher Yilmas från Rättviseförmedlingen, Ehsan Fadakar från Aftonbladet och Rolf Van Den Brink från Dagens Opinion. Lyssna på alla avsnitt här.

Dagens roligaste är annars The Pie Rate Bay, sajten som låter dig ranka bästa pajerna. Sajten är byggd av Oskar Malm Wiklund.

pie-rate-bay

Därför avgör sociala medier det extra valet

Aftonbladets partiledardebatt i september 2014

Sociala medier som arena för opinionsbildning och röstfiske har varit på tapeten i åtminstone de senaste 10 åren. Både innan och efter en valrörelse spekuleras och undersöks det hur partierna lyckats med att nå fram till sina väljare. Partiarbetare gör studiebesök i USA under de amerikanska presidentvalen för att förstå sig på hur nätet används som arena av kampanjstaberna. Samtidigt används klassiskt valstugearbete, dörrknackning och traditionell annonsering fortfarande i stor utsträckning och vissa forskare hävdar med bestämdhet att sociala medier inte har en avgörande effekt på valresultatet.

I diskussionen utgår man ofta från vad partierna själva gör i sociala medier medan jag hellre vill fokusera på den opinionsbildning som sker mellan individer och grupper utanför partiorganisationerna. Det går att hävda att sociala medier inte är avgörande för partierna i deras valarbete, men att hävda att det inte har betydelse för väljarnas politiska åsikter vad som händer i sociala medier är något annat.

Nu är det som bekant dags för extra val, och rimligtvis lyfts frågan igen om vilken roll de sociala medierna kan och hinner spela. Jag tänker ta tillfället i akt och upprepa fem punkter som jag tidigare sammanställt när det gäller sociala mediers effekt på valrörelser i allmänhet. Slutsatsen jag drar kan kort summeras med: Människor avgör valet, var de än är.

    • Hur bra fungerar valstugor, torgmöten, frågestunder och direkta möten mellan väljare och politiker för att avgöra ett val? Det ska jämföras med att lägga motsvarande resurser på den sociala webbnärvaron. Sociala medier är en kanal, en kommunikationsplattform, men också en mötesarena. Budskap som bärs av plattformen vara avgörande, precis som ett möte i en valstuga, en tv-reklam eller en tidningsannons kan vara det. Via sociala medier når partierna dessutom befolkningsgrupper som de annars inte skulle kunna ha en dialog med. När vi har flera generationer som helt väljer bort tablå-tv så når inte heller delar av mediernas rapportering fram till stora grupper i befolkningen på samma sätt som tidigare.
    • Vad händer om ett parti helt skulle avstå sin närvaro i sociala medier, valstugor och tv-reklam under valrörelsen? Skulle det förändra valresultatet? Antagligen, vilket återigen sätter fokus på att sociala medier måste ses som en del av något större än en apparat som på ett mystiskt sätt skulle omvandla svagt väljarstöd till större, eller på egen hand lyfta ett parti till valseger.
    • Innehåll i sociala medier påverkar antagligen väljarna på ett marginellt sätt, men politiska val avgörs ofta just på marginalerna. Det är inte de som röstat på samma parti i hela sitt liv som är den viktigaste målgruppen under en valrörelse, utan snarare de som inte bestämt sig.
    • Mobilisering! All kommunikation handlar inte om att övertyga. Om ett parti ser sociala medier som en kanal för att jaga väljare kommer de att misslyckas. Däremot är sociala medier en central funktion för att mobilisera de egna leden, skapa engagemang, få valarbetare, peppa förtroendevalda att köra ända in i kaklet och så vidare, precis så som Obama använt sociala medier. Och om inte det spelar någon roll kan man undra vad som spelar roll.
    • Slutligen, dock inte av liten betydelse, är insikten om att det ofta är i samtal med andra, oavsett om det sker i sociala medier eller vid fysiska möten, som våra politiska åsikter färgas och avgörs. Att vi tar mer intryck av rekommendationer som kommer från våra egna vänner än via en marknadsföringskampanj lär inte vara någon nyhet för någon pr-makare.

Bild: Aftonbladets partiledardebatt i september 2014

Jan Gradvalls hemliga genuskupp

Robyn & Röyksopp

Att tala är silver att handla är guld. Så skulle man kunna summera budskapet i musikjournalisten Jan Gradvalls krönika i DI Weekend den 5 december. Sedan länge lägger han ut sina krönikor på den egna sajten och det var där jag kunde läsa om hur han det senaste året genomfört en medveten taktik för att minska mansdominansen i den egna musikbevakningen.

”Den första januariveckan 2014 inledde jag därför med att i DI Weekend enbart recensera album av kvinnliga artister. Det är ett grepp jag upprepat flera gånger under året, utan att påpeka det. Att nästan ingen har noterat det ser jag som positivt: urvalet får aldrig kännas sökt.
Under hela året har jag gjort mig själv medveten om mitt urval. När jag nu i december summerar så ser jag förändringen: under 2014 har jag recenserat album med 47 procent kvinnliga artister och 53 procent manliga.”, skriver han i krönikan.

Utöver det har Gradvall intervjuat 100 procent kvinnor till sina DI Weekend-intervjuer. Och när han lät tre vikarier fylla hans utrymme i tidningen under tre semesterveckor i somras blev det tre kvinnor som gjorde jobbet. Han har också gått med i uppropet Tacka Nej som jag, Thomas Frostberg och Marcin de Kaminski startade tillsammans med Rättviseförmedlingen förra året. Det är fint att han i krönikan fångat in Tacka Nej-mottot ”kompetens måste gå före”, då det är en väldigt viktig del i argumentationen. Män har kvoterats in tack vare kön under otroligt lång tid och i många situationer. Det är en osynlig kvotering och som ofta beskrivs som normalläge, snarare än den skevhet det egentligen är.

Att som man engagera sig i jämställdhetsfrågor är en bräcklig balansgång. Jan Gradvalls metod att verka i det tysta och sen reflektera över utfallet är ett bra sätt att göra skillnad utan att själv stå i strålkastarljuset. Det är heller ingen slump att det även kännetecknar Jan Gradvalls sätt att vara journalist.

Bild överst: Robyn och Röyksopp vid Øyafestivalen 2014. EP:n ”Do it again” recenserades i juni 2014 av Jan Gradvall. Foto: Kim Erlandsen, NRK P3 (CC BY-NC-SA-2.0)

Därför tackar jag ja

På tunnelbanan på väg hem från jobbet, mitt i kvällsrusningen, kom sms:et: ”Vi är vid Intellecta nu”. Jag inser att jag helt glömt bort de fyra gymnasieelever som producerar en dokumentär om sociala medier, och som jag lovat träffa. Jag hade stressat hela dagen och var på väg att köpa julklappar inför en stundande släktresa, men jag vände tillbaka till kontoret samtidigt som jag funderade på varför jag tackat ja till att medverka i en film som antagligen bara skulle visas för elevernas klasskamrater, och kanske några kompisar.

Jag tackar alltid ja om jag kan. När b- och c-uppsatsstudenter hört av sig för att göra intervjuer till sina arbeten ställer jag upp. När en skolreporter hör av sig och vill få några citat till en artikel svarar jag. När en bloggare ber om några ord kring den digitala utvecklingen vill jag leverera.

Dels handlar det om att jag själv varit i samma sits. Jag har själv researchat fram intervjupersoner som jag sedan försökt få kontakt med, utan framgång. Eller skickat ett hoppfullt mail som ung student till någon som jag tänkt borde veta mycket om ett ämne.

Men den största orsaken till att jag tackar ja är egenintresse. Det handlar om att jag tvingas formulera mig kring frågor jag jobbar med varje dag, och det är inte så dumt. När träffade du senast någon som frågade vad du jobbar med, vad som är bra och dåligt med det och varför det är viktigt att göra det? Till synes enkla intervjufrågor kan dölja riktigt svåra utmaningar och också dra saker till sin spets. Som igår när jag fick frågan ”Vad är bra och dåligt med sociala medier?”. En helt fantastisk fråga när man tänker på det, och den har förstås lika många svar som det finns användare. Men genom att tvingas svara på frågan sorterar du också dina egna tankar kring ämnet. Det blir tydligt var svagheterna i resonemangen finns och du får helt plötsligt försvara dig för saker som de flesta i din omgivning brukar tycka är självklart.

Jag tackar ja för att bli bättre. Hur gör du?

Williamsburg är ute – West Bedford är hett

West Bedford

Kan några välplacerade tweets skapa en ny stadsdel? Att hitta på nya ”konceptnamn” för stadsdelar är något som både mäklare, byggföretag och hipsters ägnat sig åt i många år. Hammarby Sjöstad, Liljeholmskajen och Hagastaden i Stockholm är bara några exempel på områden som är delvis uppdiktade namn för att särskilja sig från den plats de ursprungligen tillhör (Sickla/Hammarbyhamnen, Årstadal och Solna/Birkastan). Ett starkt platsvarumärke innebär klirr i kassan för mäklarfirmor, restauranger, butiker och hugade bostadssäljare och många har att vinna på att nischa sig och ladda ett nytt namn med nya värden, när det ursprungliga området inte känns tillräckligt hett.

Samma sak pågår i Williamsburg i New York just nu. Twitterkontot @WestBedfordNYC twittrade i september förra året ut ”As many of you have noticed, there is a massive amount of huge new bldg’s in West Williamsburg, near the river. Time for the the next DUMBO”.

West Bedford är alltså en del av Williamsburg (en redan hajpad stadsdel och ett veritabelt hipstermecka). Men West Bedford inkluderar bara de rikaste delarna av Williamsburg enligt det här inlägget på Gothamist.

”it will retain only the richest and newest parts of the ‘burg. It cuts out the Jewish area south of Broadway, the Hispanic areas West of Broadway and the Italian neighborhoods next to McCarren Park.”

Shayla Love som skrivit inlägget spekulerar i om något namn kan ha större attraktionsvärde än Williamsburg och konstaterar: ”vem vet i den elitistiska mäklarvärlden?”.

Om vi återvänder till ursprungsfrågan om några tweets kan skapa en ny stadsdel, så känns svaret givet. När tillräckligt många bestämt sig för att sätta ett namn på något brukar det förr eller senare bli just så. Och där fungerar hashtaggen ypperligt som katalysator.

Vad sägs om #SOSKA (south of skånegatan) som en utbrytardel ur SOFO på Södermalm i Stockholm? Eller #Monbijou som en utrytardel av Möllevången i Malmö? Ganska krystat men teoretiskt möjligt.

Alla kan behöva en Doktor Twittberg

Sociala medier-akuten i Partaj

”Allt från en skadad like-tumme till en misshandlad tweet”. Inget är omöjligt för sociala medier-akuten – presenterad av Partaj i Kanal5. Jag skrattade högt åt inslaget och tänkte på alla de ”akutmottagningar” som vi fått se i till exempel Almedalen eller på större konferenser. Upplägget går ut på att göra pr för sin verksamhet genom att erbjuda gratis och snabb rådgivning, inramat av känslan att det minsann är akut och bråttom.

Ibland kan man nästan sakna en Doktor Twittberg i verkliga livet som kom och styrde upp ens digitala liv litegrann. Eller i alla fall andras…

[youtubeplay id=”8QbHmil2Cw4″ size=”large”]

Foto: Kanal5 + eget montage