IT-världens misogyna lalaland

Omslag Newsweek februari 2015

96 procent av delägarna i amerikanska riskkapitalbolag är män. Samma siffra för tjugo år sedan var 97 procent. Den feministiska revolutionen går långsamt i startupvärlden och där Wall Street delvis förbättrats genom mångfaldskonsulter och diskrimineringsfall som fått rättsliga konsekvenser, verkar Silicon Valley fortfarande bestå av ett misogynt lalaland. Det är slutsatsen när Newsweek fokuserar på hur kvinnors villkor ser ut i västvärldens internationella it-centrum.

Precis som under den industriella revolutionen skapas nu ikoner, grundare och ägare inom it-världen som kommer leva kvar i generationer spår Newsweek. Framtidens byggnader och monument kommer ha namn som Jobs, Zuckerberg, Musk eller Gates skrivna i sina stenfasader, precis som att namn som Rockefeller, Carnegie och Morgan är några av det amerikanska näringslivets tungviktare. Gemensamt är förstås att alla dessa ikoner är män.

Newsweek beskriver ett affärsklimat i Silicon Valley där i princip alla kvinnliga entreprenörer kan berätta om hur de utsatts för någon form av sexism eller kränkande beteende kopplat till deras yrkesroll. Det kan vara vid en pitch för en manlig investerare eller i kontakt med andra entreprenörer och utvecklare i dalen.

Det eviga mantrat ”vi investerar i bra team med bra idéer, oavsett kön” upprepas förstås i oändlighet från investerar-håll, samtidigt som startup-pitchar med lösningar eller tjänster som riktar sig till kvinnor kan bemötas med ”jag vet inte, jag måste hem och fråga min fru” från den manliga investeraren.

”VCs are not funding women. According to a study by Babson College, only 2.7 percent of the 6,517 companies that received venture funding from 2011 to 2013 had women CEOs. Meanwhile, the Kauffman report found that female-run startups produce a 31 percent higher return on investment than startups run by men.”

Newsweek beskriver också hur de flesta manliga investerarna har liten eller ingen erfarenhet av att ha arbetat med kvinnor under hela sitt professionella yrkesliv. Deras relation till kvinnor baseras på relationen de har till sin familj, fruar och personer i underställd position snarare än finansiella partners, kollegor eller medgrundare.

Grundarna av Glassbreakers vill ändra på det här. Glassbreakers är en plattform för mentorskap som riktar sig till företag som vill främja kvinnor i sin verksamhet, men det är också en tjänst som sammanför kvinnor inom samma yrken och på samma nivå för utbyte av erfarenheter, kontakter och tips. Glassbreakers skapar mentorrelationer mellan personer på samma nivå, snarare än de traditionella juniora/seniora rollerna.

“Traditional mentorship, established in male-dominated industry, is between very senior and very junior people. But the problem for women in the workforce is that there are many more mentees than mentors. Also, the tech industry is changing so fast that women even five or 10 years older may have very little of practical use to share with younger workers”, säger Eilieen Carey, en av grundarna till Glassbreakers, till Newsweek.

Glassbreakers

När tjänsten lanserades begränsat till Bay Area (området kring San Francisco Bay) för en månad sedan valde 1500 kvinnor att registrera sig enligt Newsweek.

Personligen är jag trött på försvarstalen om att det är idén som räknas eller att kompetens måste gå före kön när det så tydligt finns en systematisk och affärsmässigt negativ diskriminering mot kvinnor i startupvärlden. Det verkar vara viktigare att behålla de misogyna strukturerna än att tjäna pengar för många av it-världens investerare.

Reportaget i Newsweek om kvinnor i Silicon Valley är belysande på många nivåer så jag rekommenderar verkligen att du läser hela.

Musikbranschen – en tillbakablick utan svar

Att Joshua O’Connor nämner Spotify i rubriken på den här omfattande tidslinjen som beskriver musikbranschens utveckling ända sedan begynnelsen av inspelat ljud säger en del. Genom att skrolla dig igenom ”Can Recording Artists Survive Spotify?” på Timeline.com får du en informativ och bra tillbakablick över alla de olika inspelningsformat för musik som både finns och funnits samt hur royalty-systemet en gång kom till.

Frågan som artikelförfattaren ställer i rubriken får dock inget riktigt svar i artikeln, annat än några rader i slutet om att de artister som vill tjäna pengar 2015 måste finna sig i att vara bra live, och att gamla format som vinylskivor och kasettband sett ett visst uppsving på sistone. Självklart finns Taylor Swifts avhopp från Spotify med i historiebeskrivningen med ett resonemang om varför många (stora) artister inte gillar streaming. Tidslinjen innehåller också ett gäng musikvideoklipp och intressanta fakta som i alla fall jag inte kände till om de tidiga innovationerna.

Men det känns som att det saknas några viktiga analyser och slutsatser, som till exempel hur en alternativ utveckling skulle ha sett ut, och kanske ett resonemang där man sätter musikbranschens utveckling i perspektiv mot andra branscher som påverkats av den digitala utvecklingen. Det är ju inte direkt det enda området där tidigare säkra inkomstkällor baserat på distribution av fysiska produkter bytts ut till betydligt mer snåla freemium-modeller som tvingat en hel yrkeskår att ställa om. (hej mediebranschen).

Ändå läs- och sevärt.

Googles toppchef: Internet försvinner

Uttalandet kan verka drastiskt, men ju mer man tänker på det känns ju mer logiskt blir det. När Googles styrelseordförande Eric Schmidt dessutom säger i en intervju med Fast Company under World Economic Forum i Davos att internet kommer försvinna i framtiden syftar han på den faktiska relationen mellan människor och internet. Idag är vi relativt medvetna om vad som är uppkopplat och inte. Vi förnimmer internet via våra mobiler, datorer och andra prylar.

I framtiden är internet integrerat i vår fysiska verklighet till en nivå då det slutar att betraktas som en teknologi, och snarare ses som en del av den fysiska världen, lika självklart som asfalterade gator (vi pratar sällan om att vi ansluter till vägnätet). Samtidigt påverkas också det fysiska rummet av vilka vi är som individer vilket är ett nytt och stort steg i mänsklighetens historia.

Våren 2008 skrev jag ett av de längsta reportage jag någonsin skrivit som journalist. Det publicerades i tidningen Fokus och handlade om hur internet påverkar människan. Sedan dess länkar jag ofta till reportaget i olika sammanhang, och så även nu. I en av de många intervjuer jag gjorde till det 17 sidor långa reportaget pratade Googles policy manager Nicklas Lundblad om hur internet mer liknar en biologisk organism till sin uppbyggnad än ett tillverkat ”föremål”. Eric Schmidts framtidsspaning bekräftar bilden av det fullt ut integrerade nätet och är förstås redan ett av de största paradigmskiften i mänsklighetens historia.

Hej Matrix.

Bild överst: Will Lion (CC-licens)

Chefredaktören: Det finns massa pengar

Anna Lindberg

Anna Lindberg är en av de smartaste mediecheferna i Sverige just nu. Hon har länge levt med en fot i print och en i det digitala. Hon förstår styrkan i det gamla men också möjligheterna i det nya. Att läsa hennes kolumn om hur hon ser på sitt uppdrag som chefredaktör och publisher på Corren bekräftar den bilden.

Anna Lindberg beskriver hur många i hennes omgivning ställt samma typ av frågor när det stod klart att hon skulle få jobbet som chefredaktör. Alla frågorna hade ett bekymmers-skimmer över sig. ”Mediebranschen går ju på knäna, hur ska det gå?” tycktes vara huvudbudskapet.

I det läget väljer Anna Lindberg att fokusera på möjligheterna i den digitala affären och kraven på att som medieprodukt vara närmare publiken, läsaren, lyssnaren eller tittaren än någonsin.

”Och, i takt med att allt mer av marknadsföring och transaktioner blir digitalt, så finns det en massa pengar för oss att slåss om. Den svenska digitala reklammarknaden växer på ett magnifikt sätt, så ingen ska tro att det inte finns pengar. För det gör det. Däremot måste vi spetsa, utveckla, skaffa rätt kompetens för att vara med och ta del av dem. För så länge våra digitala intäkter ökar – och det gör de – så finns det en chans för oss att skapa de muskler vi behöver för att vara just relevanta för vår publik, oavsett kanal.”

Så skriver en modern mediechef. Visst är jag fullt medveten om att slaget om framtidens mediefinansiering är långt ifrån färdigt, men för att det ens ska bli en fajt att tala om krävs att deltagarna åtminstone vågar tro att det går. Och det gör Anna Lindberg.

Kolumn på Corren.se: Ni är det viktigaste vi har.

Stockholmare som pratar om sig själva

Sergels torg

Felicia Feldts bekantskapskrets ställer inte några frågor till henne när de ses. Hon lyssnar och ställer följdfrågor till dem, men tycks bara få en monolog som svar. En egocentrisk skönsång utan slut. Det framgår i den här krönikan av henne och som länkats friskt i mitt flöde.

Efter en helkväll utan att någon ställt frågor till Felicia och hennes man åker de hem, uppgivna. En annan gång ifrågasatte hennes man ett par som var på middag hos dem och bara talade om sig själva, vilket dock ledde till en fördjupad och bättre diskussion under slutet av kvällen.

En bekant till mig länkade till krönikan och hävdade att det var ett Stockholmsfenomen. När hen flyttade till Stockholm hade hen upptäckt samma sak som Felicia Feldt, men efterhand hade hen vant sig och antagligen blivit likadan själv. I kommentarerna till uppdateringen kom medhåll från flera personer, och också en diskussion om konversationskultur i olika delar av landet. Att kontrastera landsbygd mot storstad är alltid populärt för den som jagar klick. Och det får gärna vara Stockholm mot resten av landet. Att sen Stockholm befolkas av kanske 70 procent inflyttade lantisar är förstås en detalj som sällan framgår i debatten.

Själv håller jag med både Felicia Feldt om den allmänna trenden och min bekant som pratade om ”monologkonversationen” som ett Stockholmsfenomen. Dock delar vi antagligen inte synen på orsaken och att det nödvändigtvis skulle vara något dåligt.

Det kan givetvis finnas många skäl att Felicia Feldt och hennes partner upplever det som att ingen ställer frågor till dem, men om vi utgår från att det faktiskt handlar om ett fokus från vännerna på att i första hand berätta om sig själva och föra en monolog, oavsett beteende hos omgivningen så tänker jag tre saker, och självklart utgår jag från mig själv i denna mediala era av anekdotisk bevisföring.

  1. När jag umgås med vänner räknar jag med att vi alla bidrar till samtalet. Att vi aktivt och entusiastiskt både kommenterar och bryter in i varandras berättelser för att både visa att vi deltar i konversationen men också för att till exempel säga emot varandra, bidra med ett perspektiv eller på andra sätt relatera till vad vi säger.
  2. Ibland hamnar jag i lite mer stela sociala situationer och känner mig nästan manisk i att jag då försöker få igång en konversation eller ”hålla låda”. Likt deltagarna i den amerikanska samtalskulturen är jag kanske rädd för tystnaden, och för att kunna läsa av min omgivning och söka bekräftelse från motparten är jag beroende av samtalet som katalysator. Kroppspråket visar förstås mycket, men det talade ordet är viktigt.
  3. Om vi utgår från premissen att det här med ”monologkonversation” är mer av ett storstadsfenomen så tror jag att det har flera orsaker. Dels finns det många människor i en storstad och du möter folk du aldrig träffat nästan dagligen. För att snabba upp processen att skapa förtroende eller bygga en relation så tror jag att vi i större utsträckning pratar på själva, utan att vänta på att bli insläppta eller på en fråga från omgivningen. Jag tror också (kanske fördomsfullt) att storstäderna befolkas av personer som är något mer utåtriktade och kontaktsökande, eftersom de en gång varit nykomlingar utan speciellt stort nätverk av människor runt sig. Kanske har de också ett större behov av att ”berätta vad de vill”, men den analysen känns mer svag.

Så för att summera: Ja, jag känner igen mig i Felicia Feldts bild av att vara en pratkvarn som ofta och gärna berättar om mig själv, men när jag analyserar min omgivning inser jag att jag även dras till andra pratkvarnar. Och vårt sätt att spegla varandra och bygga våra relationer bygger på att vi visar engagemang i varandras ”monologer” och att vi ofta avbryter, eller i alla fall ger oss in i en diskussion, snarare än att sitta tysta och vänta på vår tur. Men det kanske bara är vi som är så?

Bubblare: Har de sociala mediernas roll i att få oss att hela tiden beskriva oss själva och det vi gör även påverkat hur vi konverserar ansikte mot ansikte?

Orka blogga – så gör du

Det brukar vara december som är den hetsigaste månaden jobbmässigt, men januari verkar hålla samma tempo. Därav lite ångest över att hinna med att skriva inlägg här på bloggen. Jag tänkte därför passa på att skriva lite om hur jag gör när jag känner att jag inte har något att skriva om, när idéerna är slut och deadline-ångesten börjar närma sig. Jag har sällan mängder av inlägg förhandspublicerade, utan skriver oftast inläggen samma dag de publiceras. Det gör jag för att försöka hålla mig aktuell, även om det också ger en del problem de dagar jag verkligen har fullt upp med annat.

Här är några av mina knep för att komma igång med skrivandet:

Jag brukar till exempel gräva där jag står. Idag är jag och föreläser i Malmö på Creative Day och skulle antagligen kunna skriva något om det. Eller så gräver jag mitt i eget flöde. Vad länkar folk till på Twitter? Jag kanske följer några olika hashtaggar sedan tidigare som jag kan spana in och se om det finns något intressant.

Ibland funkar det att ställa öppna frågor till sig själv, i stil med Vilken trend påverkar mig mest just nu? eller Hur ser mitt jobb ut framtiden? osv. Det går i princip att skapa ett oändligt antal frågor som man kan plocka fram när inspirationen tryter.

Ytterligare en metod, som kanske är lite mer av ”recycling”-karaktär, är att återanvända saker du redan publicerat. Genom att titta i mitt eget Twitter-, Facebook- eller Instagram-flöde så kan jag hitta uppslag och idéer som jag kanske inte tänkt på att jag haft. Eller så kan jag summera saker i stil med ”bästa tweetsen från senaste veckan” och göra andra typer av listor baserat på vad andra har publicerat.

Det mest fascinerande, och det här sker väldigt ofta, är att slutresultatet sällan handlar om det jag först trodde när jag började skriva inlägget. Istället är det viktigaste syftet att bara komma igång med skrivandet. Då kommer tankebanorna och analyserna dyka upp på köpet.

Och helt plötsligt har jag skrivit ett inlägg om att blogga, istället för ett inlägg om min föreläsning som jag först tänkt.

Trevlig helg!

[youtubeplay id=”NTSGp4UdEvQ” size=”large”]

Stockholms startups hetare än någonsin

Stockholm Business Region vill uppmärksamma oss på hur stark den svenska startupscenen är just nu. Och varför inte. Deras sammanställning nedan visar hur 2014 antagligen var ett av de mest framgångsrika åren någonsin om man summerar investerat kapital i Stockholmsbaserade startups, börsnoteringar, exits och andra händelser (inte minst communitybyggandet).

En av höjdpunkterna är den gigantiska exiten som Minecraftbyggarna Mojang gjorde när företaget blev uppköpt av Microsoft. 2,5 miljarder dollar på ett bräde till grundarna. Något som grundaren Notch själv kommenterade i ett inlägg i september som avslutades med orden ”It’s not about the money. It’s about my sanity.”.

Samtidigt står det nu klart att SIME-gänget med Ola Ahlvarsson i spetsen startar ännu en arena som ska hjälpa entreprenörer och andra aktörer i innovations-ekosystemet att mötas och utvecklas. Platsen heter Epicenter och ligger i samma hus som SUP46 på Malmskillnadsgatan. Det verkar bli lite av ett kontorshotell med eventverksamhet och erbjudanden till de som väljer att jobba i lokalerna.

”Epicenter offers over 6 000 m2 in the heart of Stockholm dedicated to innovative fast growing companies, corporate innovation initiatives, cool members from all over the world and a SIME stage alive with great speakers and events every week. If you have not been to Stockholm for a while this is a great moment to come over….” skriver Ola Ahlvarsson på Facebook.

Kvinnor avgörande för intelligenta grupper

Roddarlag

En intelligent grupp löser sina uppgifter bättre än andra grupper, kommunicerar bra mellan gruppmedlemmarna och innehåller generellt fler kvinnor än män. Det är slutsatserna efter en forskningsstudie som genomfördes vid M.I.T 2010 och som återupprepades med några tillägg förra året.

Studien hade 697 deltagare och målet var att undersöka människors förmåga att arbeta i grupp. Alla deltagarna delades in i grupper med två till fem deltagare och fick sedan i uppgift att lösa olika typer av problem som skulle simulera verkliga situationer. En uppgift handlade om logisk analys, en annan om brainstorming och andra om planering eller att föra moraliska resonemang. Precis som att enskilda individer ofta är bra på flera olika saker och har en generell intelligens, visade det sig att vissa grupper också hade det. De genomförde alla uppgifter bättre överlag jämfört med andra grupper.

Målet med studien var att ta reda på varför vissa grupper presterade bättre (och var mer ”intelligenta”) än andra och forskarna kom fram till tre slutsatser.

    1. Alla medlemmar i de bästa grupperna bidrog till diskussionerna, snarare än att en eller två personer dominerade samtalet.
    2. De fick också högre poäng på ett test kallat ”Reading the mind in the eyes” som mäter hur bra människor kan tyda komplexa känslor genom att bara se bilder på olika ansikten där endast ögonen går att se.
    3. Grupper med fler kvinnor presterade bättre än grupper med fler män. Forskarna noterade att det inte nödvändigtvis verkar handla om att ha en jämn balans mellan män och kvinnor för att få en intelligent grupp. Att bara ha fler kvinnor ökade gruppernas förmåga oavsett antal män.

”This last effect, however, was partly explained by the fact that women, on average, were better at “mindreading” than men.”

När forskarna genomförde samma undersökning igen, fyra år efter det första tillfället, la de till ett villkor för hur vissa av grupperna skulle samarbeta. Den här gången fick vissa grupper lösa uppgifterna på distans från varandra, via olika onlineverktyg. Det som forskarna kunde konstatera att förmågan att avläsa känslor och tonlägen var lika viktigt och fungerade på samma sätt, oavsett om gruppen träffades fysiskt eller samarbetade via nätet.

”What makes teams smart must be not just the ability to read facial expressions, but a more general ability, known as “Theory of Mind,” to consider and keep track of what other people feel, know and believe.”

I den här artikeln hos New York Times har forskarna beskrivit undersökningen och sina slutsatser.

Jag lägger det här till högen av starka evidens för att ryggmärgsreaktionen ”kompetens är viktigast” när någon blir kritiserad för att ha helmanliga grupper, företag, byråer osv. är om inte irrelevant så i alla fall problematisk. Definitionen av kompetens måste även rymma förmågan att samarbeta på ett intelligent sätt för att till exempel skapa bättre affärer, smartare lösningar eller mer välfungerande arbetsmetoder.

Foto: Matt (CC BY 2.0)

Beyoncés moralvideo ingen slump

Beyonce

Det känns som att musikbranschen just nu är mer värderingsdriven än på länge. Är det oroligheter i vår omvärld, feminismens starka frammarsch eller andra faktorer som gör att politik och samhällsfrågor allt mer syns i både artisters verk likväl som i övrig populärkultur?

När jag besökte Popaganda i somras uppmanade flera artister sin publik att ”rösta rätt” i valet. Och på P3guld-galan häromdagen saknades inte politiska röster. Att Beyoncé släppte den här videon med en 11 minuter lång monolog om hennes eget liv, hennes syn på omvärlden, förtryck och moral känns inte som någon slump.

[youtubeplay id=”x4pPNxUzGvc” size=”large”]

Viktigaste vapenslaget i Putins Ryssland

tv-apparater

Kommunikation är det viktigaste vapenslaget i Putins Ryssland. Det slår journalisten och tv-producenten Peter Pomerantsev fast i den här artikeln på Politoco.com. Han beskriver hur Kremls propagandachef har sagt att informationskrig är den viktigaste typen av krig och att det rensar vägen för militära handlingar.

”And Putin’s Russia is very good at it, having combined the dirtiest mechanisms of PR, brainwashing techniques pioneered in cults and a rich KGB tradition of psy-ops into a sort of television Frankenstein with which it controls its own population, conquers neighboring countries and attacks the West. ”

Enligt Peter Pomerantsev insåg den ryska ledningen på 00-talet att televisionen var ett av de viktigaste verktygen om greppet om befolkningen som byggts upp under Sovjet-eran skulle kunna bevaras i ett av världens största länder både till yta och befolkning.  Samtidigt som tv-innehåll kunde påverka invånarnas attityder och värderingar genom ren propaganda, måste det även bjuda på bra underhållning som får tittarna att stanna. Peter Pomerantsev berättar om hur han som västerländsk tv-producent blev inbjuden att producera underhållnings-tv för den ryska publiken. Enligt honom var hans uppgift aldrig att producera propaganda, men han fick en god insyn i hur andra program hade en tydlig politisk agenda.

”The 21st century Kremlin might be controlling the media just as it did in the Soviet era, but there’s one mistake today’s Russian will never repeat: It will never let television become dull. In fact, the goal is to synthesize Soviet control with Western entertainment—and for that it needs the help of Western producers who, Russians believe, know the alchemical secret of great television formats.”

Även i nutid spelar kontrollen över televisionen en viktig roll, trots internets genomslag världen över.

”The first thing Russian militias do when they take a town in East Ukraine is seize the television towers and switch them over to Kremlin channels. Soon after, the locals begin to rant about fascists in Kyiv and dark U.S. plots to purge Russian speakers from East Ukraine.”

Läs hela artikeln Inside Putin’s Information War.
På samma tema: Rysk spaning sker även i ditt flöde.

Trevlig helg!

Bild överst, foto: Walt Jabsco (Creative Commons BY-NC-ND 2.0)