Ännu ett tecken på att datorerna tar över

The Matrix- och Terminator-filmerna bygger på den bärande idén att datorer och maskiner i framtiden blir så smarta att de inte bara kan driva och underhålla sig själva, utan också tar över herraväldet på jorden. Även andra filmer bygger på en postapokalyptisk tillvaro där människorna är de överlägset mer intelligenta maskinernas slavar.

”Skynet är ett fiktivt datornätverk i berättelserna om Terminator. Skynet var ursprungligen ett automatiseringssystem för USA:s militär, men det blev självmedvetet, och försökte utplåna människorna i en kärnvapenattack som kom att kallas Domedagen. Efter Domedagen kämpade de överlevande människorna mot Skynets maskiner. De tre första filmerna – Terminator, Terminator 2 och Terminator 3 handlar om tiden innan Skynet tog makten. Det framtida Skynet hade då skickat tillbaka Terminatorer i tiden för att oskadliggöra motståndsmannen John Connor.” Källa: Wikipedia.

Låt mig presentera – början på SkyNet. Forskare har lyckats skapa en algoritm som utvecklar en problemlösningsförmåga när den ställs inför vissa utmaningar. I det specifika fallet handlar det om att forskarnas datornätverk Deep-Q lyckats lära sig spela ett tv-spel helt utan instruktioner, bara genom det egna lärandet.

”Scientists tested Deep Q’s problem-solving abilities on the Atari 2600 gaming platform. Deep-Q learned not only the rules for a variety of games (49 games in total) in a range of different environments, but the behaviors required to maximize scores. It did so with minimal prior knowledge, receiving only visual images (in pixel form) and the game score as inputs. In these experiments, the authors used the same algorithm, network architecture, and hyperparameters on each game—the exact same limitations a human player would have, given we can’t swap brains out.” Ur artikeln ”AI masters 49 Atari 2600 games without instructions”

Lika bra att packa jeepen med färskvatten och dra ut på landet innan de tv-spelande superdatorerna styr oss alla.

Foto Atari 2600: Wikipedia.

Rättviseförmedlingens kommunikation imponerar

Rättvisefestival

Att Rättviseförmedlingen till helgen firar femårsjubileum känns konstigt. Det känns som att Lina Thomsgårds skapelse funnits längre än fem år. Samtidigt inser jag att det hinner hända ganska mycket på samma tid. Om du var en femtonårig högstadieelev när Rättis startade är du nu en 20-årig postgymnasial jobbsökare med framtidsångest. Vad som dock inte ger ångest är resultatet som Rättis uppnått.

Mitt största intryck av Rättviseförmedlingen är att de lyckats skapa ett extremt problemlösningsorienterat och positivt tonfall kring frågor som vanligtvis lätt blir infekterade. Det finns en tydlighet och en skärpa i deras kommunikation som alltid är inkluderande och förklarande men aldrig uddlöst. Jag har anlitat Rättviseförmedlingen som journalist och alltid fått snabb respons och dessutom alltid många bra förslag från deras efterlysningslistor. Jag har också sett Lina Thomsgård, Seher Yilmaz och andra representanter debattera och kommunicera, både i sociala medier och i paneldebatter och intervjuer. Alltid med en positiv grundton, men aldrig undfallande. Det imponerar stort med tanke på den strida ström av påhopp, hat och hot som i princip alla jämställdhets- och mångfaldsdebattörer utsätts för i det offentliga. Jag vet inte om jag hade orkat, något jag även var inne på när jag skrev en krönika till Fredrika Bremer-förbundets tidning Hertha, förra året.

Ur krönikan ”På köpet blir de kallade manshatare, rabiata, militanta”
”Skulle jag själv våga det som många kvinnor vågar om jag kände till riskerna? Jag vet inte. Skulle jag våga ge mig in i diskussioner och debatter och riskera trakasserier och hat som svar? Jag vet inte. Och när jag väl engagerar mig i jämställdhetsfrågor ständigt bli utmålad som hysterisk manshatare för mina helt legitima, välgrundade och vetenskapligt bevisade åsikter? Jag vet inte. Att tro att det går att förändra, att inte alla är likadana och att de flesta vill väl, samtidigt som ens tillvaro fylls av “bevis” på motsatsen. Det är att vara modig för den som rör sig i jämställdhetens frontlinje.”

Rättviseförmedlingen går i frontlinjen och på söndag arrangeras det Rättvisefestival på Moderna Museet med en diger lista av medverkande. Bland annat gör Kristoffer Triumf en intervju med Rättviseförmedlingens ordförande Seher Yilmaz. Soraya Hashim berättar om allt det som Rättviseförmedlingen åstadkommit sedan starten. Moa Svan, Alice Bah-Khunke, Lina Thomsgård, Seher Yilmaz, Beatrice Eli och Ester Martin Bergsmark medverkar under födelsedagsshowen och Bianca Kronlöf presenterar sin nya film Svenskjävel (förhandvisning). Nina Åkestam och ett gäng andra personer föreläser också. Se hela programmet här.

The Simpsons attack mot Uber och Lyft

Uber

I det senaste avsnittet av The Simpsons börjar Marge köra taxi på fritiden, åt ett bolag misstänkt likt startup-taxi-bolag som Lyft eller Uber. Avsnittet finns på amerikanska Hulu och enligt Venturebeat riktas en rejäl känga mot taximarknadens utmanare.

“So, you’re a taxi?” asks Marge.
“No no no no no. We’re a social media-based rideshare service,” responds the driver, in the obviously scripted legalese that ride-booking companies have had to adopt to avoid regulation.
från artikeln Watch The Simpsons take on Lyft vs taxis and the pains of the gig economy.

Personligen har jag extremt svårt för ledningen hos amerikanska Uber samt alla de anmärkningsvärda skandaler som bolaget gjort sig skyldiga till. Allt ifrån hur de beter sig mot sina förare, men också synen på journalister (med hot om att förfölja och kartlägga journalister som skriver dåligt om tjänsten). Dock har jag själv använt Uber vid flera tillfällen (första gången i San Francisco 2011 och numera även i Sverige). Jag har alltid varit nöjd med både tjänsten och upplevelsen. Då är det extra synd att det verkar vara rena douchebags i toppen, eller som New York Times skriver: ”What all these incidents have in common is that they offer a portrait of a company without adults in charge”.

Bild: Lynn Friedman, San Francisco (CC-licens)

Hur en enda tweet kan förstöra ett liv

Kommer du ihåg Justine Sacco? Inte? Det tror jag att hon själv är ganska glad över. En enda oaktsam tweet för lite över ett år sedan ödelade i princip hela hennes karriär och startade en lavin av näthat, skämt och reaktioner. Historien om hennes öde ger en inblick i konsekvenserna av en hyperuppkopplad värld där 140 teckens begränsning också innebär enorma risker för den som vill kontrollera hur den uppfattas av omgivningen.

Justine Sacco var pr-personen från IAC som den 20 december satte sig på en flight från New York till Sydafrika, twittrade ut några snabba tweets, innan hon satte telefonen i flight mode för flygturen över atlanten. Vid landningen hade en hel värld uppmärksammat hennes tweets, hashtaggen #HasJustineLandedYet trendade worldwide, hon var i stort sett redan uppsagd från sitt jobb och hade fått enormt mycket kritik. Hennes telefon fylldes snabbt med hundratals meddelanden och mentions från både vänner och upprörda människor.

Den tweet som startade allt var den här:

“Going to Africa. Hope I don’t get AIDS. Just kidding. I’m white!”

Jag minns själv händelsen och hur många tech-bloggar rapporterade om händelsen, något som förstås gav det ännu mer spridning.

I efterhand har Justine Sacco berättat att tweeten var ett sätt att göra sig lustig över amerikanernas inskränkta inställning och dessutom ironisera över sitt eget ”white privilege”. Den var ironiskt skriven, men som de flesta vet, är ironi dömt att misslyckas på nätet – framförallt när innehållet visas upp utan sin kontext.

Hade alla de som upprördes över tweeten läst vad Justine Sacco skrivit i övrigt kanske reaktionerna blivit annorlunda. Men det var för sent.

Diskussionen om näthatets konsekvenser pågår konstant, men kanske diskuterar vi för sällan de ”karaktärsmord” som sker i kölvattnet på ogenomtänkta statusuppdateringar. Vem har inte sagt något ogenomtänkt i ett svagt ögonblick och sedan ångra sig? Idag kan ett litet snedsteg få livsavgörande konsekvenser. Ibland är det befogat, men jag skulle säga att det lika ofta beror på bristen på kontext. Vi kan inte läsa in tonlägen och sammanhang utan agerar på bristfällig kunskap.

Den som inte gjort sig skyldig till en överdriven reaktion på nätet får gärna kasta första stenen, jag vet i alla fall att jag gör det regelbundet. Det går fort att avfärda någon eller något. Dessutom krävs svartvita resonemang för att få extra spridning i tyckonomins flöden. En liten tröst skulle möjligtvis kunna vara att lika snabbt som något uppmärksammas och kritiseras långt mer än vad som får anses rimligt, lika snabbt riktas strålkastarljuset till nästa uppdatering att kritisera, uttalande att fördöma eller person att hänga ut.

Den som lyckas kontextualisera debatterna på nätet och öka den emotionella bandbredden för vår kommunikation på nätet sitter antagligen på en av de viktigaste sociala uppfinningarna för framtidens webb.

Här är konkurrenten till Viralgranskaren

Metros Viralgranskaren vann Stora journalistpriset som Årets förnyare förra året. Och nu kommer nästa tjänst som lanserar journalistisk källkritik som ett nytt fenomen (att källkritik i sig kan vinna journalistpriser inom förnyelse-området är värt ett helt eget inlägg egentligen). Sajtkoll.se smyglanserades igår under parollen ”Snabb källkritik på nätet”.

När Metros viralgranskare granskar innehållet i det människor delar – vare sig det är artiklar, bilder, statusuppdateringar eller annat så kommer Sajtkoll att granska avsändaren. Du som användare kommer att kunna mata in en domänadress, till exempel Avpixlat.info eller någon annan tveksam avsändare, och få fram ett svar baserat på en manuell granskning av redaktionen för Sajtkoll.

Redaktören för Sajtkoll är Kolbjörn Guwallius, som även jobbat med Jack Werner för reportage i Metro tidigare.

”Syftet med SAJTKOLL.se är att verifiera och kategorisera avsändarna bakom olika sajter. Eftersom sajter kan ha snarlika adresser eller försöka ge intryck av att vara något annat än de är, är deras webbadresser den säkraste söktermen. Syftet är också att hjälpa till med bedömningen av uppgifter du redan har hittat snarare än att rekommendera trovärdiga källor att vända sig till för att hitta information.” från Sajtkoll.se

”Bra källkritiskt initiativ” säger Jack Werner på Twitter. ”Till er som driver den här nya sajten: i vilket politiskt läger huserar ni? Vänster ? Höger?” säger Christer Kyreus.

Ett ideellt nätprojekt som bygger på manuell granskning av eventuellt ganska stora volymer låter spontant som en stor utmaning. Samtidigt är det spännande med fler tjänster av den här typen, som tillsammans kan lyfta källkritiken som fenomen och göra den mer tillgänglig

Hela redaktionen (som inledningsvis arbetar ideellt med projektet, men säger sig vill crowdfunda kostnaderna) består av:

  • Kolbjörn Guwallius, redaktör
  • Per Björklund, chefredaktör för Fria Tidningen
  • Victoria da Silva, frilansande nyhetstextare
  • Magnus Wallström, redaktör för Gatukonst.se
Sajtkoll finns också på Twitter och Facebook.

Så skapar du en folkrörelse

Att skapa och driva folkrörelser är en särskild förmåga. Sätt förmågan i fel händer och du blir en ny Hitler, men använd den till att göra gott och du får ”the power of many” till ditt förfogande. Nyckeln till att engagera människor och få dessa med dig ligger i att få deltagarna att känna sig behövda. Kajsa Ekis Ekman har ett bra resonemang kring det i den här ledartexten. Hon beskriver hur till exempel fascismen får fäste och hur det kan komma sig att människor frivilligt ansluter sig till dess rörelse, och att samma fenomen kan tillämpas oavsett grundläggande ideologi. Det är behovet att bli sedd som är det centrala.

”Den som vill förstå människans lott idag måste börja i hennes känsla av överflödighet. Samhällets budskap till henne lyder: Din existens är onödig. Är du riktigt duktig och driven kanske du kan få en plats, men det är upp till dig att göra något av ditt liv, fylla det med mening. Och om du misslyckas, tro inte att någon kommer att fråga efter dig, skit på dig i din ensamhet! Leta därför efter de som säger att de behöver människor och du kommer att hitta en framgångsrik rörelse. Politisk, kulturell eller religiös.” skriver Kajsa Ekis Ekman.

Jag känner igen det här väldigt väl från de nätrörelser jag själv varit med och startat eller tagit del av, och också hur mitt tidigare arbete på olika redaktioner och som frilansjournalist sett ut. Efter att ha jobbat gentemot ”en publik” i form av följare, läsare, tittare eller lyssnare i många år och i många olika sammanhang så börjar man uppfatta vissa mönster, oavsett om det handlar om att jobba med public service-radio, tidningsjournalistik, driva facebooksidor, twitterkonton, bloggar eller starta olika utmaningar och upprop, som till exempel TackaNej, Blogg100 och Crop100.

Jag har en teori.

När människor triggas att delta i något finns ett sug efter styrning. Ofta vill man veta hur man bäst ska lyckas med det engagemang man anslutit sig till. Man vill bli anspråkstagen, ja sedd och behövd, och man vill veta reglerna för hur engagemangets ramar ser ut. Ju starkare känslan av att vara en del i rörelse är, desto viktigare blir återkopplingen för deltagandet, eller i alla fall kontakten och dialogen med både initiativtagare och andra deltagare. Och samma sak gäller för motståndarna, som i sin tur stärks i sitt engagemang med motsvarande intensitet.

I sin text beskriver Kajsa Ekis Ekman varför vänsterrörelsen misslyckats att rekrytera anhängare när extremhögern lyckats bättre. Hon hävdar att det är svårare att bli behövd och sedd för den som vill ansluta till vänstern, medan en person som hyser rasistiska åsikter ganska lätt kan både hitta ett sammanhang och känna sig inkluderad i sd-kretsar utan krav på intellektuell spänst eller andra formella meriter.

Jag tror att det finns en sanning i resonemanget, och jag tror också att vi kan koppla budskapet om att få människor att känna sig behövda till både vår professionella kommunikationsuppgift likväl som vårt privatliv. En bekräftad och trygg person är sällan en farlig person, och en kund som är sedd och bekräftad blir sällan missnöjd.

Det är vad jag tror.

(Bild överst: Blogg100-deltagare vid vid finalen för utmaningen 2013, ett event på Historiska museet med ett 100-tal deltagare på plats i regi av mig som grundare av Blogg100 och Sveriges Kommunikatörer, som såg nyttan av att stötta en kommunikationsrörelse. Foto: Lars Lundqvist)

Kommunikation som tröskeleffekt

Det blir fred i ett land när de inblandade parterna erkänner freden, alternativt tror på att fred är möjlig. Men gäller samma sak krig, fast omvänt?

I den här studien från FOI går författarna igenom den svenska försvarsförmågan ur ett tröskelperspektiv. Få människor med insyn i militär verksamhet tror att Sverige skulle kunna försvara sig om vi blir attackerade av en stormakt. Men hur kan man agera avskräckande långt innan en eventuell attack sker? Kanske genom att skapa trösklar.

”En tröskel kan ses som en begränsad form av avskräckning. Avskräckning handlar om tre delar som samverkar: (1) vilja att möta ett väpnat angrepp; (2) förmåga att möta ett väpnat angrepp, och (3) trovärdig kommunikation av viljan och förmågan att möta ett väpnat angrepp. En tröskeleffekt utgör den påverkan försvararen har på angriparen före denne bestämmer sig för ett eventuellt väpnat angrepp. En annan tröskeleffekt uppstår då angreppet påbörjats och angriparen står inför att slutföra angreppet eller ej. En tillräcklig tröskel uppnås när en angripare avstår från väpnat angrepp eller känner sig tvungen att öka sin insats för att kunna ha en chans genomföra eller fullfölja angreppet. Angriparen måste uppfatta att dennes ursprungliga kalkyl inte går ihop, avseende förväntade för- och nackdelar förknippade med angreppet.” står det i beskrivningen av studien.

Punkt nummer tre är spännande; ”trovärdig kommunikation av viljan och förmågan att möta ett väpnat angrepp.”

Jag tänker att vi är och blir det vi kommunicerar, i alla fall tills första kontakten med fienden ägt rum. Jag funderar på hur den insikten kan användas i till exempel krishantering, marknadsföring eller pr. För bra kommunikation krävs planering och en tydlig strategi, men få planer överlever första kontakten med fienden, därför krävs en organisation som både har en stark långsiktig strategi, men som också kan ”omgruppera” och vara flexibel gentemot yttre förändringar och hot.

Förlåt att jag pratar så mycket krig, men ju mer jag sett av militära strategier, desto mer är jag övertygad om att de kan användas, något anpassade, även i det civila. Detsamma gäller för övrigt åt andra hållet också.

Att dela som en del av identiteten

Det brukar sägas att det som blir viralt på nätet får läsaren, tittaren eller lyssnaren att tänk OMG, WTF, LOL. Det är någon slags formel som blivit en halvsanning och som används för att beskriva psykologin bakom hur många klicksajter tänker och fungerar. Andra faktorer som påverkar spridningen är hur den som delar uppfattas av omgivning genom själva delningen.

Att framstå som rolig, smart, initierad, tidig, trendmedveten, engagerad, analytisk eller någon annan egenskap gentemot sin omgivning kan vara värt mycket, och det vi länkar till, delar och kommenterar hjälper förstås till att bygga bilden av oss inför andra. Att dela något blir en del av ens identitetsbyggande.

Jag tänkte på det häromdagen när det här ambitiösa reportaget om ISIS delades av många i mitt flöde. En person delade länken och skrev samtidigt att hen inte orkat läsa igenom hela ännu, men ändå ville tipsa andra om reportaget. Det är en känsla jag verkligen kan relatera till. Jag scannar väldigt mycket information varje dag, precis som du. Ofta känner jag instinktivt efter bara några rader in i en artikel eller en text att ”det här vill jag tipsa andra om”, eller i mitt fall kanske även blogga om. Jag börjar då automatiskt att söka efter bra citat i texten som kan användas för en statusuppdatering, och jag känner också ett behov av att snabbt hitta slutsatsen i innehållet. Vad är vinkeln, och hur kan jag formulera mig när jag tipsar andra om det här? Detta långt innan jag läst klart.

Den långsiktiga konsekvensen av det här beteendet vet jag inte. Jag är inte säker på att det är speciellt positivt, samtidigt uppskattar jag alla de tips och länkar jag får ta del av varje dag, kuraterade och utvalda av andra som i sin tur fått tips i sina flöden. Virala succéer lyckas rida genom alla lager i de flestas flöden, men är det på bekostnad av den längre och djupare läsningen? Innehållet som inte får plats att summera i en statusuppdatering, eller som kräver betydligt längre tid att förstå än den stund jag lägger på att skumma en sida?

Oklart.

Google och Twitter – fiendens fiender

Nyligen stod det klart att Google sluter avtal med Twitter om att kunna indexera alla tweets, något som inte varit möjligt sedan 2011 när Google+ lanserades (och Twitter upplevde det som en konkurrent till den egna tjänsten). Det gör det dels möjligt för Google att presentera sökresultat som bättre reflekterar realtidshändelser och nyheter än tidigare eftersom Twitter nästan blivit synonymt med realtidsrapportering. Twitter får i sin tur tillgång till Googles massiva användarskara och förbättrar sin räckvidd. Är det en win-win-situation, eller vem av parterna tjänar egentligen mest på överenskommelsen?

Enligt Azeem Ashar på Venture Beat är händelsen att betrakta som ett avtal mellan fiendens fiender. I alla fall om dina fiender heter Facebook och Apple. Twitter kommer nu att kunna konkurrera med Facebook i Googles sökindex. Samtidigt kommer inte Apple vara den enda stora spelaren med direkt tillgång till Twitters direktström av miljontals tweets. Dessutom går avtalet mellan Apple och Google om att låta Google vara default-sökmotor i Apples Safari-webbläsare ut snart, och det spekuleras om förhandlingsläget inför en eventuell ny avtalsperiod. Samtidigt står Microsoft (Bing) och Yahoo! i kö för att få ta plats som default-webbläsare i Apples operativsystem.

”Den här överenskommelsen kommer att gynna både Google, Twitter och deras gemensamma användare – på bekostnad av Facebook och Apple”, skriver Azeem Ashar.

”Avtalet förtydligar utvecklingen som Twitters vd Dick Costolo gör när det handlar om att få tweets att synas för fler icke-användare och att skapa större annonsintäkter från en bredare publik. Twitter, som också levererar sin data till Microsofts Bing-sökmotor och Yahoo!, siktar på att driva mer trafik till sin sajt när användartillväxten bromsat upp”, skriver Sarah Frier för Bloomberg Report.

Konferensstrategier för mångfald

Webbdagarna i Stockholm

Två av Sveriges största konferenser inom webb och den digitala utvecklingen har sedan länge haft mångfald och jämställdhet högt prioriterade när det gäller innehållet både på och utanför scenerna. Jag tänker på Webbdagarna från Internetworld och The Conference från Media Evolution.

Här finns Webbdagarnas nya eventkulturpolicy där arrangörerna listar ett antal målsättningar för innehållet i de olika konferenserna. Policyn är även något som kommuniceras i god tid till de föreläsare och företag som medverkar i olika former.

”Det ska inte vara lätt att ordna konferenser och event i världklass. Det tar tid, kräver att man itererar talare och program otaliga gånger, har väldefinierade och tydligt kommunicerade mål och fokus och inte ger upp i första taget. Vill man ha talare utöver dem som är allra mest vana att stå på scen och tala (inte sällan vita män) krävs ibland större flexibilitet, fler samtal och andra sätt att ta den första kontakten”, skriver Webbdagarnas programdirektör Paulina Modlitba Söderlund, i en text om hur de jobbat med att ta fram policyn.

Parallellt har Martin Törnqvist, programdirektör för The Conference i Malmö, skrivit en guide för hur du kan tänka kring att göra research och hitta både innehållsteman och människor till ditt event.

”Jag får ofta frågan hur vi hittar alla bra talare till The Conference. Det korta svaret – det tar ett år. Det är faktiskt ett ganska bra svar, om jag får säga det själv, och det avslöjar också min grundläggande övertygelse att tid är den enskilt viktigaste faktorn vid skapa en kuraterad kontext för kunskapsutbyte”, skriver Martin Törnqvist i inlägget Daily Research 101, A six step guide to master your area of interest.

Initiativet TackaNej som startades av Rättviseförmedlingen tillsammans med Thomas Frostberg, Marcin de Kaminski, jag själv och mängder av engagerade och aktiva personer som ofta blir inbjudna att tala på konferenser eller i paneler, är fortfarande aktivt. Gå gärna in på sajten och registrera dig om du också tror på att fler perspektiv bidrar till bättre innehåll, och att kompetens måste gå före kön.