Så reagerar fansen på Tidal-lanseringen

Tidal
Skärmbild från startsidan på Tidal.com.

Efter den stjärnspäckade lanseringen av nya musiktjänsten Tidal med bland andra Rihanna, Daft Punk, Nicki Minaj, Madonna, Alicia Keys, Beyonce, Kanye West, Chris Martin och Jay-Z som fanbärare har det varit väldigt intressant att följa reaktionerna från fansen världen över (samt även lite halvroliga artiklar som den från Gawker). Det går såklart att göra affärsanalyser samt även ifrågasätta varför ingen av artisterna tidigare kritiserat musikförlagen för att inte betala mer till artisterna än vad de gör (med tanke på hur liten del av streamingavgifterna från tjänster som Spotify som faktiskt går till distributören och hur mycket som går till musikförlagen).

Men i slutändan är det ändå fansen som bestämmer. Därför försökte jag göra ett icke-vetenskapligt nedslag bland fansens kommentarer på bland andra Madonnas, Rihannas och Beyonces instagram-konton, där artisterna marknadsför Tidal genom att ladda upp bilder från lanseringen.

Förenklat kan man säga att Tidal delar in fansen i två läger: Dels de som älskar sin favoritartist och väljer att uttrycka det i kommentarsfältet, utan att kommentera just Tidal eller själva lanseringen. Och dels de som är kritiska till tjänsten av olika skäl. Det finns även några som verkar tycka att Tidal är en bra idé, men de är ganska få.

Lanseringen av Tidal är så långt ifrån indie som går att komma. Istället är det musikbranschens mest lönsamma och breda artister som går i bräschen. Frågan är om det gynnar totalintrycket att så många artister går ut samtidigt och kräver mer pengar av sina fans genom en musiktjänst som är svår att förklara nyttan av på användarnivå (annat än det något diffusa ”bättre ljud”). Det som återstår är hoppet om att fansen ska byta till Tidal av ren och pur idoldyrkan för de enskilda artisterna, vilket säkert många kommer att göra, men kanske inte tillräckligt många.

Visst går det att driva en tes genom att välja vilka kommentarer man vill lyfta fram, men min reaktion när jag skummar hundratals kommentarer är just att väldigt få hyllar själva tjänsten, men många gillar såklart sin artist. Här är några kommentarer jag fångade upp:

@smooooothcriminal
I love you and respect your artistry @madonna but let’s not pretend this isn’t about greed. You have more money than you will ever know what to do with… meanwhile, your fans can’t afford this service or your exorbitant ticket prices for your tour… and you’re still making money. I know it’s hard, but remember what it was like when you were poor and struggling

@brandonahmir
How about donating half the proceeds to feeding the kids then, you havet o know that thining that everone is going to just cancel their free spotify account and pay 20 dollars a month just because it is owned by a group of artists is not going to win anybody over. […] The more music goes off spotify will just make end users transition to streaming radio not tidal. […] You might get the high school student demographic in the suburbs but that is about it

@Ericcraigis
If you truly are a fan and a music lover paying for your music shouldn’t be offensive. These artists are the few. 95 % are bankrupt under the ”free” tiers. It’s simply unsustainable.

@Carlosphilster
Removing your music from other services is not sharing. It’s monopoly. Let your fans choose which service they want, as long as they pay. #freedom

@Darreniconhumphreys
As much as I love Madonna & my music I just don’t get it? There’s nothing at all making me think ”I must have this”.

@benderella
I prefer buying a cd so only the artist I listen to get my money. I think that Tidal is not for me. I don’t need HQ music because I don’t own a audiophile equipment. iTunes is ok for me.

Några Beyonce-fans är inte heller så nöjda.

tidal-kommentar2tidal-kommentar1

Starbucks vd svarar anti-gay-aktivisten

starbucks
Starbucks. Foto: Marco Paköeningrat (CC BY-SA 2.0)

Inte alla beslut är ekonomiska beslut. Det konstaterade Starbucks vd Howard Schultz när han vid bolagsstämman svarade en aktieägare som var kritisk till att bolaget stöttar homoäktenskap. Den kritiska aktieägaren är aktiv motståndare mot samkönade äktenskap och grundare av organisationen Corporate Morality Action Center. Starbucks beslut har även fått medlemmarna av organisationen National Organization for Marriage att bojkotta Starbucks. Samtidigt är det inte direkt som att det gått dåligt för cafékedjan under det senaste året.

”I don’t know how many things you invest in, but I would suspect not many things, companies, products, investments have returned 38% over the last 12 months. Having said that, it is not an economic decision to me. The lens in which we are making that decision is through the lens of our people. We employ over 200,000 people in this company, and we want to embrace diversity. Of all kinds.”

Enligt en artikeln i Forbes Magazine jublade publiken när vd:n Howard Schultz sa ovanstående, och han påpekade också att om aktieägaren trodde att han kunde få större avkastning än de 38 procenten han fick förra året, så är det ett fritt land. Det går bra att sälja sina aktier och istället investera i valfritt annat bolag.

Visst är Starbucks-vd:ns svar till anti-gay-aktivisten en händelse som känns fantastisk att sprida vidare och berätta om, men det är också ett tydligt exempel på hur företag och varumärken både har och kan använda sin makt till att påverka mer än kassaflöden. Att Apples vd Tim Cook berättat öppet om sin homosexualitet är en annan händelse som kan tyckas självklar i vissa ögon, men som varit långt ifrån det för bara några år sedan.

EU-kommissionens digitala avdelning vill #TackaNej

tackanej

När vi startade TackaNej för 1,5 år sedan var vårt fokus i första hand att skapa en medvetenhet och förändring bland de som arrangerar paneldebatter och seminarium i Sverige. Företagsledare, universitetsprofessorer, medieprofiler och många andra finns nu med på listan över de som vill att kompetens ska gå före kön, och vill se ett slut på enkönade paneler.

Vad vi nog inte räknat med var den internationella uppmärksamheten för initiativet, först i form av norska #TakkNej och omnämnande i några engelskspråkiga tidningar. Senare i form av att Melinda Gates twittrande om initiativet, en tweet som i dagsläget retweetats 532 gånger. Det satte ytterligare ljus på TackaNej, och nu står det klart att även EU-kommissionens avdelning för digitala frågor, DG CONNECT, väljer att lansera ett liknande initiativ.

I inlägget ”All-male panels in tech: we say no!” skriver DG CONNECT:

”So here is what we will do:
1. we will always include at least two women speakers at events which we organise
2. we will no longer accept invitations to speak on all-male panels or at all-male conferences organised by outside stakeholders.
3. if DG CONNECT staff speak at events outside the EU or if the organiser is not a European affiliate (for example an embassy or a company headquartered outside the EU), we will try to ensure better representation for women, but we obviously can’t guarantee it.”

Det känns fantastiskt att den här typen av initiativ och policys nu når ända upp på EU-nivå, dessutom inom ett traditionellt mansdominerat område. Förhoppningsvis skapar det ytterligare ringar på vattnet och bidrar till kampen för ett mer jämställt samhälle.

DG CONNECT uppmanar också andra att tipsa om kvinnor inom tech-området, och de vill också sprida information om sitt initiativ inom branschen.

”And if you are organising a conference about tech matters or planning to speak at one, spread the word about our policy. The more we apply it, the quicker we will make this change happen.”

Ja, du ser ju. Intet öga torrt. Nu tar vi helg med en bra känsla i kroppen.

Stå upp och jobba-hetsen

För att leva ett långt och lyckligt liv bör du äta förtifjorton frukter per dag, sova minst 13 timmar varje natt, träna 3,6 gånger i veckan (inte för lite och inte för mycket), köpa närodlat och ekologiskt, vara vegan, meditera varje dag och  ”unna dig” en skorpa då och då. Men framförallt ska du stå upp och jobba framför din dator! Du blir i princip ett fysiskt praktexemplar utan vare sig ledvärk, huvudvärk eller några som helst genetiskt ärftliga åkommor i stil med cancer eller hjärtinfart. Bara du står upp.

”I was once a standing-desk skeptic, too. But, after I made the switch four days ago, I could immediately sense a difference in how I felt: way more self-righteous. At a standing desk, your metabolism will increase. (That numb feeling in your feet is your body burning calories.) You will soon be able to eat whatever you want, whenever you want it. You can even mash a bunch of Pringles into a big ball and then snack on the Pringle ball throughout your workday. (This is what I do.)”

Älsket på den här satiriska New Yorker-artikeln är stort.

Samtidigt på en annan del av internet, verkligheten som överträffar sig själv. Ja jag tittar på dig, du entreprenör som hittade på ”The Level – a balance board for standing desk users, and it’s kind of awesome”.

the-level
The Level (Bild: Kickstarter.com)

 

Svårt att inte beröras av ”Frysboxgate”

omslag-journalistenI tidningen Journalistens artikel En frysbox för 30 miljoner sätts strålkastarljuset på vad som i bästa fall kan beskrivas som ett ledarskapshaveri, och i värsta fall en systematisk utfrysning med inslag av personalrättsliga tortyrredskap. I alla fall om det som står i artikeln stämmer. Den handlar om hur Dagens Nyheter behandlat en grupp anställda under 2013-2014.

Journalistens redogörelse beskrivs av DN:s nuvarande HR-chef som en partsinlaga omöjlig att kommentera (och ja, som arbetsgivare ska man inte kommentera pågående eller tidigare personalärenden, fundera själv på om du skulle vilja att din chef berättade öppet om hur hen hanterat din anställning, vad ni diskuterat och pratat om till exempel).

Men den systematiska kritiken från facket, uppslutningen från andra tidningars fackombud och den dokumentation som finns i fallet (enligt Journalisten) stödjer åtminstone att väldigt många saker inte direkt skötts smidigt på Marieberg, dessutom med resultatet att DN förmodligen förlorat mer pengar än nödvändigt, trots att målet varit det motsatta – besparingar medelst utfrysning i syfte att få anställda att säga upp sig själva och acceptera uppgörelse. Det är inte första gången det skrivs om turerna på DN, men Journalistens redogörelse är intressant nutidshistoria i en hårt pressad mediebransch.

Några avsnitt i artikeln är extra anmärkningsvärda. Som när mångårige DN-medarbetaren Bo Keskikangas berättar om mötet med dåvarande personalchefen.

”Jag fick veta att mina arbetsuppgifter inte fanns kvar […] Fast det gjorde de förstås. Det sitter en bemanningsanställd och sköter de arbetsuppgifterna i dag. Arbetsuppgifterna fanns bara inte kvar för mig.”

Eller vad ”DN 150 år”-gruppen fick arbeta med inledningsvis, när de placerats i ”frysboxen”.

”Den 14 oktober börjar de tagga recensioner från DNs arkiv. Det är ett arbete som ”en mellanstadieelev skulle klara”. […] Vad ingen berättar för dem är att när DN laddat upp de taggade recensionerna till DNs separata filmsajt kraschar sajten som begravs i tysthet.” 
Nästan tragikomiskt blir det när vi får läsa om vad 150år-gruppen får för uppdrag väl tillbaka i Marieberg.
”De får i uppdrag att skriva en tweet om dagen om något från DNs historia samt enstaka historiska texter till sidan 2.”
Och redigerarna som vann internationella priser var enligt DN helt oförmögna att göra det jobb de redan gjort i många år.

”De åtta uppsagda hade jobbat i mellan 15 och 40 år på DN och sju av dem var redigerare. Några av dem hade vunnit pris för sin redigering i SNDs internationella tidningsdesigntävling när DN utsågs till världens bäst designade tidning 2013. […] En och en blev de inkallade till Henrik Fontin i Rudolf Wall-rummet den här veckan i augusti och sades upp på grund av att de inte var kvalificerade att redigera tidningssidor.”

Dagens Nyheters vd Gunilla Herlitz och chefredaktör Peter Wolodarski har avböjt att bli intervjuade av Journalisten i samband med reportaget.

När Facebook funkar nästan för bra

Igår kväll kände jag mig lite krasslig och beslöt mig för att gå och lägga mig tidigt. När jag låg i sängen hörde jag ett helikopterljud utanför mitt hus. Det var ganska högljutt så uppenbarligen var det inte fråga om någon av Södersjukhusets ambulanshelikoptrar som bara passerade. Det här ljudet var konstant.

Två minuter senare går jag in på Facebook och en av de första uppdateringar jag ser i mitt flöde är nedanstående från gruppen Allt om Liljeholmskajen (området där jag bor):

liljeholmskajen

I gruppen hade någon undrat precis samma sak som jag. Och bara en minut efteråt hade en person gått in på Polisens hemsida och förmodligen hittat orsaken till helikopternärvaron (ett pågående befarat inbrott på en större byggarbetsplats i närheten).

På något sätt gav min upplevelse en inblick i hur riktigt smarta algoritmer skulle kunna fungera. Lite som ett förlängt medvetande som blandar information om min geografiska plats, vilka ord som andra använder för att beskriva en nyss uppkommen händelse och förmågan att presentera informationen för mig vid precis rätt tillfälle. Det här görs ju redan idag genom olika tjänster och appar som känner av var vi är och vad vi gör. Men att höra ett ljud, titta på sin skärm och där få en förklaring till ljudet, utan att jag själv behöver söka efter det, där är vi nog inte riktigt än. Inte på bred skala i alla fall.

För nej, den här gången är jag ganska övertygad om att det handlade om en tillfällighet. Jag har besökt just den här gruppen några gånger senaste dagarna, vilket höjer synligheten för den i mitt personliga flöde. Hade jag inte gjort det hade jag antagligen missat meddelandet om helikoptern.

Det påminner mig om ett av avsnitten i den senaste och avslutande säsongen av briljanta Parks and Recreation, som helt ägnas åt en både rolig och tänkvärd kritik mot Amazon, drönare, Google, Apple och allt vad nätövervakning och integritet heter. En liten inblick får du i trailern nedan, där alla klipp är hämtade från avsnitt 7 – Gryzzlbox.

[dailymotionplay id=”x2g3iii” size=”large”]

Måste andras liv vara roligare än mitt?

facebook statusuppdatering

Det vi ser av varandras liv på nätet är bara fragment, noga utvalda och sällan heltäckande. Det känns som en gammal diskussion, men ändå värd att påminna om. En gång avföljde jag ett gäng personer vars uppdateringar fick mig att må sämre än om jag inte sett dem.

Vad var det som skavde? Kanske var det bara en alltför likriktad inblick i ett liv jag inte levde själv, eller en påminnelse om den jag kunde vara, men inte var? Avundsjuka är inte en känsla att vara stolt över, men den drev mig ändå att aktivt välja bort uppdateringar från i grunden bra och vettiga människor i min omgivning. Ibland är det lätt att glömma att det perfekta inte finns.

Jag kom att tänka på det när jag såg den här kortfilmen, om verkligheten bakom uppdateringarna.

[vimeoplay id=”97115097″ size=”large”]

14-åringen blev deras viktigaste investerare

investor

Vad skulle du säga om du blev kontaktat av en 14-årig pojke som säger att han är villig att investera i ditt företag? Exakt det hände en entreprenör som förblir anonym, men som under Pando Dailys vinjett Startup Anonymous berättar om hur det som från början lät som en bluff visade sig vara en av hens viktigaste lärdomar.

Efter att entreprenören blivit kontaktad flera gånger av mer eller mindre oseriösa personer som alla sa sig vara intresserade av att investera i bolaget var hen minst sagt skeptisk när okända personer hörde av sig med erbjudanden. Risken att det var fråga om ännu en ”däcksparkare” var hög, så när hen fick ett mail från en person som kort och gott löd ”Söker ni investeringskapital?” ringde varningsklockorna högt.

Entreprenören, trött på oseriösa förslag, svarade kort och gott ”Ja, varför undrar du?”. Efter ytterligare lite dialog kom det fram att det var fråga om en son och hans pappa som tillsammans investerade i olika bolag. Entreprenören googlade ”sonen” och hittade information om en revisor från South Carolina, fortfarande i tron att det var två vuxna personer som utgjorde investeringsteamet. De bestämde sig att höras på telefon, även om entreprenören inte förväntade sig någon större investering. När den som svarade i telefon lät som en ung pojke blev entreprenören förvirrad, men diskussionen drog ändå igång. Efter ungefär 15 minuter kom till slut pappan in i samtalet och sa kort och gott ”we’re in”.

Entreprenören visst inte vad hen skulle tro, men bad i alla fall de båda udda investerarna att berätta om sig själva. Då tog pappan över:

Pappan: “As Anthony mentioned, we’re a father/son team that has invested in a few companies over the past two years, most recently X and Y. My son, Anthony, is 14 years old and has a knack for picking investments. My name is Josh Green (not actual name) and I’m the former President/CEO of (Huge Media Company) …” […]

Turns out that Anthony was a kid. Just finishing up 7th grade. In his free time, rather than playing Playstation, he was reading tech blogs and playing with new products. Instead of playing pick up basketball after school, he was learning how to code. He aspires to be a venture capitalist someday and is already well on his way”, skriver entreprenören i sin text hos Pando Daily.

Pappa/son-teamet blev inte bara investerare, den unga pojken blev också en av de mest aktiva ägarna och entreprenören fick sig en erfarenhet han tagit med sig sedan dess.

”I come back to this experience often to remind myself that opportunities are occasionally where you least expect them. […] Startups can bring about really fascinating encounters sometimes, all you have to do is be open to accepting them.”

Historier berättade under anonymitet kan förstås vara uppdiktade, men visst gillar man tanken på den tidigare mediechefen som tillsammans med sin son drar igång ett investeringsteam?

Bild: Pexels.com

Spelkritikerns svar till de som dödshotat henne i flera år

Anita Sarkeesian. Foto: Global Panorama (CC BY-SA 2.0)
Anita Sarkeesian. Foto: Susanne Nilsson (CC BY-SA 2.0)

Antalet hot om mord, våldtäkt och olika typer av attentat riktade mot feministen och spelkulturkritikern Anita Sarkeesian går knappt att räkna. De senaste åren i hennes liv har bestått av en ändlös ström av hatattacker och olika försök att tysta hennes röst i det offentliga. Hon har bland annat tvingats ställa in en föreläsning på ett universitet när ett bombhot riktades mot henne.

Varför?

För att hon hade och har mage att kritisera de misogyna sexistiska strukturer som frodas i bland annat spelvärlden.

I talet ”What I couldn’t say” berättar hon om sin upplevelser efter att ha levt under ständiga hot om våld och död i flera år. Hon berättar också om hur hon själv tvingats ändra sitt beteende, allt för att undvika att uppfattas exakt på det sätt som hennes kritiker själva beter sig.

”What I couldn’t say is “fuck you.” To the thousands of men who turned their misogyny into a game, in which gendered slurs, death and rape threats are weapons used to take down the big bad villain, which in this case is me. My life is not a game. I’ve been harassed and threatened for going on three years with no end in sight. And all because I dared to question the obvious, self-evident sexism running rampant in the games industry.” – Bustle.com

What I Couldn’t Say

[youtubeplay id=”fhgEuY64ECw” size=”large”]

Det är inte första gången jag skriver om #Gamergate och Anita Sarkeesian. Läs gärna inlägget En stinkande normbomb från i höstas för en bakgrund till den uppblossande debatten kring kvinnlig representation i spel, och det hat som kvinnliga kritiker fått utstå i kölvattnet av den.

Byrån byter namn i protest mot Dolce & Gabbana

I veckan har fler kändisar, bland annat Elton John, drivit på för en bojkott av Dolce & Gabbana efter några anmärkningsvärda uttalanden från grundarna kring att barn födda med IVF-behandling skulle vara syntetiska. Hashtaggen #‎boycottedolcegabbana‬ har lanserats och människor reagerar både i det stora och lilla.

Byrån DigitasLBi har beslutat sig för att byta namn under en vecka och ta bort bokstäverna D och G ur namnet. Samtidigt uppmanar de andra att göra samma sak genom taggen #dropDandG. Ett litet men effektivt statement.

Så här skriver byråns nordamerikanska vd Tony Weisman och chief creative officer Ronald Ng i ett uttalande hos Adage:

”You’ve probably heard about the recent controversy surrounding Dolce & Gabbana’s comments on IVF and (their idea of) ‘traditional’ family. It’s caused a global uproar, largely led by Elton John’s pledge to #BoycottDolceGabbana.
And today, we’re taking a stand – to support Elton’s movement. To support diversity, acceptance, family – in all its forms.
To #dropDandG.
Shortly, we’ll change our name (meet: ”iitasLBi”) across our social channels, office signage, and email signatures (artwork below, so you can, too).”