Aftonbladets Serial-klon har potential

Fallet

Idag lanserade Aftonbladet sin ”Serial-klon” Fallet. Det är en podcast i cirka 10 delar som kommer att rullas ut de närmsta veckorna. Efter den nästan viral-artade succén för den amerikanska podden Serial är det lätt att se hur en svensk variant skulle kunna fånga samma publik. Sveriges Radios dokumentärsatsningar har banat vägen sedan länge. Några av mina favoriter är P3 Dokumentärs avsnitt om allt ifrån Tjörnbron och spårvagnsolyckan i Göteborg till morden i Malexander och Tjernobylkatastrofen.

Fallet berättar om en 29 år gammal mordhistoria där den då femtonårige Samir erkänner mordet på sin mamma, för att ett år senare ta tillbaka erkännandet. Anders Johansson återvänder till den där våren 1986, tre månader efter Palme-mordet, och intervjuar personer som varit inblandade i fallet vid den tiden. Även Samir hörs i inledningen av avsnittet, men får begränsat utrymme.

Hur är då podden? Ja, vid första anblick är det verkligen en Serial-klon. Till och med sajten för Fallet ser nästan identisk ut som den för Serial. Den rutinerade kriminalreportern Anders Johansson lotsar oss genom mordfallet och han gör det med en initierad och trovärdig röst, dock ibland med ett tempo som kan bli lite väl sävligt på sina ställen. Detsamma gäller för många av intervjupersonerna som på grund av det snart 30-åriga fallet numera är i pensionsåldern. De flesta är även män, vilket såklart speglar hur den rättsskipande yrkeskåren såg ut kring 1986, men ljudmässigt i mina öron är det lite av en gubbkavalkad, med få undantag.

Jag gillar formatet och Aftonbladets ambitioner. Kanske blir jag inte så väldigt engagerade i just den här mordhistorien, just på grund av att den ligger långt borta i tid och inte bär på några spektakulära element utöver att det var ett mord. Kanske hade jag blivit mer engagerad om den nutida Samir fått större utrymme i det första avsnittet. Men berättandet och produktionen gör att jag ändå vill fortsätta lyssna på nästa avsnitt, och det är väl egentligen det viktigaste.

99 problems but the reporter ain’t one

I fredags publicerade Aftonbladet sitt interna dokument Aftonbladetrapporten, en innovationsrapport sammanställd av 7 egna medarbetare på uppdrag av chefredaktör Jan Helin. Rapporten blev snabbt en snackis på Twitter och en bild av Aftonbladet som en toppstyrd, cheföverlastad och reaktiv organisation målades upp. Att många beslut tas på magkänsla samtidigt som många medarbetare eftersöker mer mätning, data och it-stöd i både det operativa och strategiska arbetet blir också tydligt.

Reporter-rollen beskrivs som viktig och en stor del av Aftonbladets själ, men den är hårt ansatt med höga leveranskrav, otydliga krav från flera chefsled och en otydlig förväntan om sociala medier-närvaro och uppföljning av publicerat innehåll. Aftonbladetrapporten beskriver också medarbetarnas förväntan på modernt ledarskap, något som inte bara tidningsredaktioner kan ta till sig och lära sig av.

Samtidigt är ju Aftonbladet en framgångssaga på många sätt och uppenbarligen gör både enskilda individer och organisationen som helhet många saker helt rätt, speciellt när man jämför med konkurrenterna. Men rapporten kändes inte fokuserad kring att beskriva de saker som fungerar bra och kan utvecklas, utan snarare ligger fokus på den interna frustrationen med ett problemorienterat anslag. Kanske kommer dokumentet fungera lika mycket som en ventil, en känsla av att ”nu äntligen har vi fått säga hur det egentligen är” för alla de medarbetare som medverkat, än en strategi för framtiden.

Jag har läst hela rapporten och lyfte ur sex korta men tänkvärda citat som fångar in några av de insikter som framgick efter de nästan 100 medarbetarintervjuerna.

1. ”En ”lagom” gruppstorlek enligt amerikansk forskning för en person med ansvar anses vara åtta till tio personer. Samma matematik på Aftonbladets nyhetsredaktion visar alltså att det går exakt två anställda per chef.”

2. ”Mjukvaran tar över även hos oss. Vi behöver inom kort vara ett onlineföretag som distribuerar – bland annat – nyheter. Och når vi inte det målet riskerar vi att gå under.”

3. ”Att vara snabbast är en sårbar position i det nya medielandskapet där ”breaking news” blir virala i sociala medier långt före etablerade medier snappar upp dem.”

4. ”Användarna vill ha det bästa. De har inte tålamod med appar som tar flera sekunder att ladda eller annonser som är för inkräktande. Lojaliteten till varumärken kommer i andra hand.”

5. ”Vi stannar aldrig upp och mäter hur många som avinstallerar appen eller en skickad flash, i frustration över att de ansåg sig få en irrelevant nyhet för mycket.”

6. ”Om vi tror att vi ska kunna vara där folk är måste vi ha folk som passar in. Vi har inte verklighetskontakt alla dagar. Och då pratar jag inte om Twitter.”

Även om författarna till rapporten inte säger att den ska ses som en plan för framtiden, utan istället beskriva nuläget, ger de ändå efter varje kapitel ett antal rekommendationer på förändringar som Aftonbladet borde göra utifrån den beskrivna bilden. Rapporten utgår i stor utsträckning från hur det ser ut i nuläget på Aftonbladet. Frågan är vad som skulle hända om en extern grupp tog sig an att beskriva organisationen? (något som författarna också reflekterar över i avslutningsorden). Min känsla är att det skulle bli mindre fokus på problem eller fördelar med specifika lösningar och diverse oskrivna regler, och mer fokus på bakomliggande drivkrafter och motivation hos både medarbetare och chefer. Samt en tydligare utblick mot omvärlden och Aftonbladets roll gentemot läsarna.

Så här skriver Aftonbladets chefredaktör Jan Helin om den publicerade rapporten.

Foto: Patrick Strang (CC-licens).

Billigare tv är inte automatiskt sämre tv

Jag fortsätter skriva om valet då det finns många aspekter av det som är intressanta ur ett medie- och kommunikationsperspektiv. En sån sak är mediebevakningen, och kanske framförallt tv-bevakningen.

Unika och spänstiga partiledardebatter, profilerade gäster, erfarna producenter, lättsamt men också nördigt tilltal, rätt balans mellan underhållning och samhällsdebatt. Så skulle jag beskriva Aftonbladets tv-bevakning av årets valrörelse. Från de första sändningarna av Partiprogrammet till den unika första partiledardebatten som livesänts av en kvällstidning. Både Aftonbladet och Expressen har tillsammans flyttat fram positionerna och suddat ut gränserna för vad som definierar tv, tidning, webb och radio i valrörelsen och på mediekartan. Tillsammans med ett stort fokus på läsar/tittar-medverkan och alltid närvarande sociala medier-redaktörer har de bildat skola för en ny sorts samhällsprogram.

Hur stod sig då kvällstidningarna mot det trygga ånglok med starka resurser och mycket kunnande som SVT:s valprogram är? Min kollega Hampus Brynolf har löpande analyserat Twitter-statistiken under de stora tv-sända debatterna i slutet av valrörelsen (hos SVT, TV4, Aftonbladet och Expressen) och jämfört mängden omnämnanden. Twitter är inte representativt för svenska folket, däremot skulle jag säga att siffrorna går att ställa mot varandra för att se tendensen.

Mediehusens kamps på Twitter

Fortfarande är det SVT som skapar mest engagemang på Twitter under sina debatter, men kvällstidningarna gör bra ifrån sig och hamnar i nivå med några av TV4:s utfrågningar. Vi har sett början på ett trendbrott där SVT och TV4 får kliva ner från tv-tronen som de två dominerande aktörerna med livesända valdebatter. Kvällstidningarnas tv-satsningar har förstås rullat på ganska länge, men nu verkar tiden mogen för att på allvar ta upp kampen med tablå-drakarna (även om de har betydligt färre tittare live så gör ”long tail-effekten” en hel del när materialet kan återanvändas och styckas upp på respektive sajter).

Än så länge är det SVT som står för den så viktiga Valundersökningen under valdagskvällen, vilket alla andra medier refererar till. Och fortfarande upplever jag det är SVT som lockar de tyngsta gästerna och som har den mest påkostade produktionen. Men på vissa områden ligger konkurrenterna inte långt efter. Framförallt tvingas de vara mer snabbfotade och smarta i sina grepp på grund av mindre resurser, även om satsningarna ökar i storlek hela tiden. Och samtidigt är en kvällstidningsredaktions hela DNA baserat på snabbhet, närvarokänsla och flexibla arbetsmetoder, egenskaper som är som gjorda för live-tv.

Billigare tv är inte automatiskt sämre tv, men ofta en ny sorts tv.

Valdeltagandet har ökat för tredje valet i rad och ligger nu på cirka 85 procent. Huruvida mediernas bevakning bidragit till det kräver nog lite fler analyser, men både i diskussionerna mellan människor i sociala medier och i de traditionella mediernas olika valsatsningar känns det som att de politiska samtalen haft en synlig och konstant närvaro detta supervalår 2014.

Aftonbladets livesända partiledardebatt på Stockholm Waterfront