Uber, vad är ditt problem?

Skandalerna kring taxi-tjänsten Uber slutar aldrig att dyka upp i nyhetsflödet. Tidigare i veckan rapporterade Di Digital om hur enkelt det är att registrera sig som privatförare i tjänstens UberPOP-erbjudande, utan några större kontroller av föraren. Som ett belysande exempel berättar Rebecka Nyberg idag om hur en UberPOP-förare kontaktade henne efter en körning och ville ses på en dejt. Rebecka har skyddat nummer sedan tidigare och tyckte förstås det var obehagligt att föraren utnyttjade situationen. Enligt Uber är personen avstängd från att kunna köra för Uber under tiden som händelsen utreds.

Men det slutar liksom inte. Regelbundet kommer nya avslöjanden kring Uber. Antingen är det företagsledningens etiskt tveksamma metoder (smutskastning av journalister som bevakar företaget till exempel), eller så är det säkerheten för passagerarna som äventyras (våldtäktsanklagelser riktade mot förare), eller det aktiva sabotage som Uber utsatt konkurrenter för. För att inte tala om diskussionerna kring villkor och lönenivåer för förarna som är anslutna till tjänsten.

Samtidigt rullar PR-maskineriet på. Senast i Almedalen där Uber hade närvaro tillsammans med Audi genom en Uber Pop Up-tjänst.

Jag har tidigare skrivit om alla skandaler som Uber varit inblandad i, framförallt i USA, men också i Indien. Men även i Sverige har kritiken vuxit sig starkare och starkare, bland annat efter deras utspel om att Transportstyrelsen aktivt motverkade deras etablering i Sverige under 2013, en etablering som delvis byggde på att bryta mot svensk lag (sen kan man förstås ha åsikter om att man borde ändra lagen, men det är en annan sak).

Jag testade Uber första gången i San Francisco för fyra år sedan och har åkt med tjänsten flera gånger även i Stockholm. Och jag gillar verkligen idén om att förändra taxibranschen och skapa innovation inom ett område som sett likadant ut under lång tid. Men måste Uber vara douchebags när de gör det?

Uber
En taxichaufför i Chicago protesterar mot Uber. Foto: Scott L (CC BY-SA 2.0)

Almedalen går utmärkt att följa från fastlandet

almedalen-video

Även om mediebevakningen ökat i intensitet för varje år så finns det stora blinda fläckar, eller medieskuggor på Visbys gator under Almedalsveckan. Merparten av alla intressanta seminarium, debatter och händelser når inte fram via de traditionella medierna. Men det betyder inte att de är omöjliga att följa.

Fler seminarium än någonsin dokumenteras genom livestreaming (och klipp man kan kolla på i efterhand) samt summeringar via bloggar, Twitter eller sajter som Makthavare.se,  Biståndsdebatten.se. För att inte tala om partiernas och organisationernas egna kanaler.

Faktum är att den som vill ha den bästa överblicken över hela Almedalsveckan nog gör klokast i att stanna hemma och följa flödena på nätet. Då missar man förstås ganska mycket av de direkta samtalen och diskussionerna, men har större möjligheter att hänga med i det som sägs på scenerna.

Det är lite som att besöka de olympiska spelen eller en musikfestival. Oavsett hur flitig du är så kommer det vara svårt att hinna gå på alla sporter eller lyssna på alla artister. Om du däremot bevakar det utifrån kan du antagligen ta del av långt fler programpunkter, men missar såklart mycket av den sociala aspekten.

Tre enkla, men ändå förhoppningsvis användbara tips:

  • Följ #Almedalen på Twitter. Via den taggen hittar du även andra taggar som kan dyka upp under veckan, kopplat till specifika händelser.
  • Sök på dina intresseområden i det officiella programmet på www.almedalsveckan.info. Där kan du även sortera fram de seminarium som sänds via webben. Praktiskt. Här har för övrigt Sveriges kommunikatörer listat 40 intressanta seminarium som sker under veckan.
  • Hitta organisationer och aktörer som sänder alla sina seminarium live och stanna kvar i deras pågående sändningar. Titta på inslag du kanske inte tänkt från början.
  • Bonustips: Den som har ett medie- eller sociala medier-bevakningsverktyg sätter förstås upp relevanta sökprofiler inför Almedalen och hittar på så sätt fram till godiset som finns bland de flera tusen programpunkterna.

Häromdagen spelade jag in podcasten Utvecklingssamtalet för tidningen OmVärldens räkning. Tillsammans med Brit Stakston, Carl Lagerqvist (Rädda Barnen) och Noak Löfgren (Biståndsdebatten.se) diskuterades hur man får ut det mesta av Almedalsveckan, oavsett om man är på plats eller inte. Lyssna gärna.

För övrigt meddelades idag att årets Almedalsvecka är den mest jämställda någonsin. I alla fall när det gäller antalet kvinnor och män som är paneldeltagare under veckans seminarium. Det skiljer sig dock stort mellan olika ämnen. Och precis som Seher Yilmaz från Rättviseförmedlingen påpekar så betyder det inte att kampen är över. Vem tar mest plats? Vilken roll har deltagarna i panelen och hur ser det ut med ytterligare mångfaldsperspektiv? Tre frågor som är minst lika viktiga.

Relaterat: Därför är Almedalen viktigare än mediebilden visar.

Därför är Almedalen viktigare än vad mediebilden visar

almedalen

”Ett Roskilde för det politiska Sverige. En rosérevansch för högstadienördarna. En surrande debattkupa som producerar honung till mediespalterna”.

beskrev jag Almedalsveckan efter mitt första besök. Sedan dess har bilden nyanserats ytterligare. Jag har stått en meter framför Gudrun Schyman när hon eldade upp 100 000 kronor i kontanter med budget från Studio Total. Jag har suttit med Dawit. Som en del av Makthavare.se-redaktionen intervjuade jag Wikileaks i en trädgård i Visby. Med Maktministeriet livepoddade vi på plats och intervjuade smartingar som Nicklas Lundblad och Nina Åkestam. Och från och med förra året är jag också en del av gänget som ger ut Almedalsbrevet, med en redaktion riggad för dataanalys och nördiga summeringar av det som händer i Almedalen varje dag.

Men framförallt har Almedalen inneburit fantastiskt många spännande möten och erfarenhetsutbyten. Varje år försöker jag förklara för den som aldrig varit med under Almedalsveckan vad den egentligen går ut på, det vill säga långt utanför mediebilden som oftast fokuserar på två saker; politiska utspel och makthavarnas närhet till den granskande makten i form av mingel.

För mig handlar Almedalsveckan om så mycket mer. Det är ett unikt tillfälle för olika aktörer inom politik, offentlig sektor, civilsamhället och näringslivet att närma sig varandra. Och självklart spelar det stor roll att alla besökare dels befinner sig på ett begränsat utrymme (Visby), dels på en ö (Gotland), långt ifrån hemmaplan. Det är det som skapar närheten till samtalen, den mer prestigelösa attityden och framförallt de oväntade mötena och insikterna.

Som skattebetalare VILL jag att offentlig sektor ska lära sig av varandras framgångar och misstag, så att inte min kommun eller mitt landsting gör om samma misstag som någon annan redan gjort. Jag vill att företrädare för olika organisationer och intressen ska stöta och blöta sina frågor gentemot andra för att dels sprida och ta del av information, men också se sin egen verksamhet utifrån ett större perspektiv.

Samtidigt är Almedalen också en plats för mobilisering av krafter, att inspirera parti- och organsationsmedlemmar. Att samla aktörer som rör sig inom samma område och erkänna varandras engagemang.

Det är få andra platser som erbjuder ett snabbare och bättre sätt att skapa inblick i en mängd frågor och ämnen som vid första anblick kanske inte verkar angå dig, men som ändå visar sig vara avgörande för din förmåga att lyckas. För den som jobbar med kommunikation finns dessutom enormt många spännande seminarium och samtal om kommunikation, media och journalistik i stort och smått.

Att besöka Almedalsveckan är också att ta ansvar. För din egen utveckling, men framförallt för samhällets.

Ses vi där?

Så lyckas du med din Almedalsdebatt

Samtal om samtal hos FKDV

Häromdagen deltog jag i ett rundabordssamtal (ja, bordet var faktiskt runt) som utgick från en av de mest paneldebatt-täta händelserna i Sverige – Almedalsveckan. Samtidigt var målet för vår diskussion att ta oss bort från just den traditionella paneldebatten med en moderator som frågar ut ett antal deltagare på en scen inför en oftast passiv publik. Hur kan man skapa ett samtal och en delaktighet mellan både panel och publik, och hur kan diskussionen bli inkluderande och mindre av separata monologer?

FKDV har erfarenhet av att ha filmat väldigt många seminarier i Almedalen, och det var också de som stod som värdar för rundabordsdiskussionen. Björn Falkevik från FKDV fanns med vid bordet tillsammans med Karin BäcklundMartin PalaciosCamilla Eriksson och så jag. I inlägget 7 insikter om framtidens paneldebatt sammanfattas det viktigaste från vår diskussion. För dig som arrangerar, deltar eller besöker en paneldebatt så kan det vara läsvärt.

Vi pratar bland annat om vikten av dokumentation, hur man engagerar en publik, varför ett rundabordssamtal är bättre än en moderatorsdriven debatt och en mängd andra saker. Första delen av samtalet är lite trevande, men sen sprakar det loss lite mer i slutet med flera konkreta idéer och tips.

Här är videoinspelningen av vårt samtal:

[youtubeplay id=”Iu90V89hLxU” size=”large”]

 

 

Mäta närvaro i pressklipp är bakvänt

Häromdagen såg jag hur GT:s kulturredaktör Ingrid Norrman med stolthet länkade till en artikel om hur tidningen avslöjat att Västra Götalandsregionens kultursekretariat åkt till Almedalen och spenderat motsvarande tre månaders arbetstid där 2009.

Så långt inget anmärkningsvärt, men när jag läste artikeln blev jag med ens skeptisk till grundtesen i ”avslöjandet”, nämligen att en almedalssatsning skulle gå att mäta i antal pressklipp.

”Hur lyckades man sprida bilden av kulturarbetet i Västra Götaland på de 480 arbetstimmarna? I de digitala arkiven hittade jag en artikel från Dagens Samhälle som lyfte fram regions kultursatsning i Almedalen. I en artikel i Svenska Dagbladet nämndes regionen i två meningar. Rätt klent utfall.” (ur artikeln på GT.se).

Jag frågade Ingrid Norrman som påpekade att politiker och tjänstemän själva säger att målet med Almedalsnärvaron är att sätta Västra Götaland på kartan. Det däremot, tycker jag verkar vara en rimlig målsättning. Frågan är dock om pressklipp är den rätta mätmetoden.

Den som varit i Visby under almedalsveckan eller försökt bevaka vad som händer där hemifrån fastlandet inser kanske är årets sämsta vecka för den som vill försöka få utrymme i media. Däremot är det en av årets bästa veckor för att träffa andra aktörer i ens egen bransch, utbyta erfarenheter samt skapa mängder av formella och informella möten med människor som har både inflytande och intresse i de frågor du representerar. Effekten av dessa aktiviteter går inte att mäta i pressklipp, men jag skulle vilja hävda att de är långt viktigare än medieuppmärksamhet, oavsett om du heter Västra Götalandsregionen, Centerpartiet, Aftonbladet, Umeå universitet eller någon av de andra hundratals aktörer som samsas i Visbys gränder under veckan.

Själv blir jag som skattebetalare provocerad om de politiker jag valt och de tjänstemän som arbetar för offentliga medel inte ser nyttan med Almedalen. Jag vill att de ska åka dit, jag vill att de ska lära sig av andras framgångar och misstag. Jag vill INTE att de ska sitta hemma i sin egen verksamhet som isolerade öar utan att få intryck från andra i samma bransch och försöka uppfinna sitt eget hjul när perfekta hjul redan rullar på många andra ställen i landet.

Därför; en viktig del i din almedalsstrategi bör vara hur du ska kunna lära dig så mycket som möjligt och dela med dig så mycket som möjligt, inte hur många pressklipp du skapar. Även om båda delar förstås kan vara bra.

För du har väl redan börjat planera för nästa års Almedalsvecka? Det har jag.

Bild från Stefan Löfvens almedalstal 2012.