Ta med bebisen på möten i Silicon Valley

hermione-way
Hermione Way. Foto: Thomas Zimmermann (CC BY 2.0)

Det är ingen nyhet att innovationsekosystemet Silicon Valley har börjat nära ett nyvaknat intresse för jämställdhetsfrågor, något jag återkommer till med jämna mellanrum här på bloggen. Men hur är det egentligen i praktiken? Finns det utrymme för andra människotyper än ensamstående personer i 24-årsåldern bland it-världens hetaste startups?

Hermione Way är sedan länge en etablerad profil i techvärlden, från början som deltagare i utskällda reality-serien Startups: Silicon Valley hos BravoTV och som journalist för The Right Web, men numera också som medgrundare till en startup och som konsult åt flera bolag. Häromdagen skrev hon en uppdatering på Facebook om hur hon hanterat det faktum att hon är nybliven mamma i en mansdominerad it-värld och dessutom i ett land där barnomsorg inte är vare sig gratis eller självklart. Det faller ofta på kvinnan att stanna hemma om det inte finns finansiella resurser för barnomsorgen.

Men Hermione Way tar med sitt barn till alla aktiviteter hon gör i jobbet, som möten, event och konferenser.

”My baby has been to three hackathons and about 20 different networking events in Silicon Valley. I take her to all my meetings including meetings with investors. Most people at my office are male engineers and they awkwardly ignore her, especially when I get out my boobs to breastfeed. But generally the reaction is a positive one, obviously when she cries I take her outside so i’m not disturbing anyone.” skriver Hermione Way.

Hon tycker det är viktigt att kvinnor tar med sina bebisar för att påverka synen på arbetsplatsen som en mansdominerad arena.

”We need to see more babies in the work place. Careers should not have to be separate to motherhood. Co-working spaces and offices should think more about designing a space that accommodates mothers and babies.”

Entreprenörslivet kräver ofta både tid och engagemang i en omfattning som kan vara svår att kombinera med barn eller ens ett normalt socialt liv med vänner och partner. Det gäller både i USA och i Sverige, även om det är stor skillnad på hur villkoren för föräldraledighet och barnomsorg ser ut i USA jämfört med Sverige.

Ways uppmaning att skapa en arbetskultur som inkluderar de anställda, oavsett vilken fas de befinner sig i livet eller andra faktorer som kön, ålder och bakgrund, känns dock sund. Och att måla upp bilden av de besvärade programmerarna som blir lite obekväma när hon trampar in med bebisen på armen känns befriande på något sätt.

Samtidigt bör förstås en debatt drivas som handlar om balans mellan jobb och privatliv. För vissa innebär möjligheten att blanda ”bebislivet” med jobbåtaganden något som underlättar både jobb- och privatliv stort. För andra är det en fälla som riskerar att bidra till orimliga krav och ett liv där jobbet är närvarande hela tiden.

Så använder en 12-åring sociala medier

jonte-almnas-webcoast

Snapchat, Kik, Instagram, Ask.fm och Youtube. Det är de viktigaste sociala medierna för 12-åringen Jonte Arnäs i Göteborg. Under helgens unconference Webcoast hade en av sessionerna temat ”Hur unga använder sociala medier”, och flera barn berättade om hur de resonerar kring till exempel reklam på Youtube, mobbing på Ask.fm och varför de väljer vissa kanaler framför andra. Jonte Arnäs höll i sessionen som också filmades.

Facebook och Twitter är inte på kartan överhuvudtaget när det gäller vilka sociala medier just dessa barn använder. Flera av tjänsterna har ju åldersgränser från 13-15 år, men det har inte hindrat även yngre barn att använda dem. På frågan om vad Jonte Arnäs tycker om reklamen på Youtube, svarade han:

”Det är ett hyfsat sätt att tjäna pengar. Om du är barn kan du inte bli anställd, men du kan tjäna egna pengar på Youtube. […] Ingen vill ju kolla på reklamen. Det är ett sätt att tjäna pengar på något som ingen vill se”.

På Ask.fm förekommer ofta anonyma elaka kommentarer, och ibland hot om att sprida kränkande bilder om någon skvallrar, berättade Jonte Arnäs. Samtidigt tycker han att det finns många fördelar med tjänsten.

”Du kan skaffa vänner. Alla har en profil. Jag har skypat med ryssar, fast det går inte jättebra.”

Jonte själv skulle gärna läsa programmering i skolan och var kanske inte helnöjd med hur mycket lärarna känner till kring hur de använder nätet och vilka sociala medier som är aktuella.

Åsikterna och valet av sociala medier (där Facebook och Twitter är ute) bekräftar statistiken från undersökningen Svenskarna och internet, men det är alltid intressant att höra flera barn i grupp prata om hur de använder nätet. Ta en titt på videoklippet för att höra diskussionerna, eller sök på ”webcoast” på Bambuser.com för att se fler sessioner från helgens unconference.

[bambuser id=”5349806″ size=”large”]

Här kan du läsa mer om flera av sessionerna under helgen, och fler sammanfattningar kommer att läggas upp framöver.
Bild överst: Ur bambuser-klippet från sessionen.

Ut och lek – men akta dig för yxmördare

I slutet av den gata jag växte upp på fanns en skog. Bortom skogen fanns en fotbollsplan. Bortom den fanns en väg och sen ett förortscentrum. Jag minns den där skogen för att den var både skrämmande och spännande. Vi barn som lekte där var alltid oroliga för att något eller någon skulle finnas där. Något farligt.

Men vi ville inte undvika skogen. Vi drogs till dess mörker men också till den värld av fantasier och egna lekar som vi kunde projicera på den. Vi klev in i vår egen bubbla, ett eget Narnia med egna lagar, språk och folkslag. Skogen låg antagligen inte speciellt långt hemifrån, men det kändes väldigt långt. Det var som att vi fick vara ute på egna strövtåg i timmar utan att behöva vare sig rapportera hem (mobiltelefoner fanns inte) eller höra av oss på annat sätt.

Barn i gunga

Daily Mail skriver om hur barn förlorat rätten att ströva fritt på fyra generationer. Hur barn för några generationer sedan tilläts röra sig på betydligt större ytor utanför det egna hemmet jämfört med genomsnittsbarnet idag. Hur obevakad lek utan vuxnas närvaro blir mer och mer sällsynt och vilka begränsningar det innebär när enda sättet att umgås med vänner är om de vuxna kan hämta, lämna, skjutsa och så vidare. Detta gäller förstås inte alla barn, och alla platser, men tendensen tycker jag verkar finnas i många västsamhällen.

Jyri Engeström är finländsk entreprenör och bland annat fd. Product Manager of social & mobile apps på Google. Han skriver om skillnaderna mellan hur hans barn hade det hemma i Finland under några månader på sommaren och hur deras vanliga liv ser ut i deras amerikanska hem: ”They were calmer and acted – not older, but more mature. One of their grandparents joked that there’s no Finnish translation for ‘melt-down’”. Han driver också tesen att den enda värld amerikanska barn kan ströva helt fritt i är virtuell, till exempel Minecraft.

Den slentrianmässiga slutsatsen är det mantra som generationer före oss sagt i tusentals år: Det var bättre förr och ju mer barn är ute i naturen desto bättre. Hopp och lek! (läs gärna den här tabellen från nätforskaren Marcin de Kaminski om allt som någonsin varit farligt för barn och den gemensamma lösningen på det).

Riktigt så enkelt är det förstås inte. Jag ser inte det här som en fråga om inomhus vs utomhus, eller om stad vs landsbygd. Jag tycker istället det är intressant att reflektera över vilka föreställningar vi har kring hot och risker utifrån den berättelse vi skapar om vårt samhälle. Hur medierapporteringen under lång tid lärt oss att yxmördare och pedofiler när som helst kan dyka upp och hota vår existens, och hur andra risker med betydligt större sannolikhet att inträffa inte ens finns i vår tankevärld.

Det är också det här politik handlar om. Det handlar om att skapa ett narrativ för hur samhället ser ut, vilken väg vi är på väg och hur vi ska lösa de problem som dyker upp längs vägen. Samtidigt skapar miljoner användare sitt eget narrativ i Minecraft. Sitt eget samhällsbygge. Sin egen skog.