Hon är USA:s teknikchef

Megan Smith

Megan Smith var tidigare chef för affärsutveckling på Google i nio år. Sedan början av september är hon Chief Technology Officer (CTO) of the United States. Smaka på den titeln. Ganska maffig, eller hur?

USA:s CTO kallas formellt för ”Associate Director for the Office of Science and Technology Policy” och är en position som skapats under Obamas tid i Vita Huset. Uppdraget består bland annat av att arbeta med hur teknik kan användas för att skapa jobb och reducera kostnader för hälso- och sjukvård, samt skydda USA.

Megan Smith tycker det är viktigt att lyfta fram hur de entreprenörer och utvecklare som idag finns i startupvärlden kan göra stor nytta även i offentliga verksamheter. Utmaningarna är ofta minst lika stora, samtidigt som det arbete du gör påverkar miljontals människor.

”So many kids at the top schools apply for Teach for America. I’d like to talk to those young people and say: Consider government. It’s real service, and you can affect hundreds of millions of people. And if you’re working for U.S.A.I.D. and the State Department, you can affect billions of people.” Megan Smith i en intervju hos Washington Post.

I USA är it-standarden hos de offentliga instituationerna ganska eftersatt, men samtidigt påpekar hon att det finns utrymme för förändring.

”We’re working with talented regulators, figuring out how to help innovators have a space in which to prototype and plan — what we call “sandboxing” — while we’re still protecting the American people. […] If you come, you can bring your own methods. The American government will be whatever we all make of it.”

Megan Smith vill förstås locka till sig smarta hjärnor och försöker marknadsföra staten som arbetsgivare så gott hon kan. Och även om offentliga uppdragsgivare ofta kan uppfattas som lite mer byråkratiska så finns det fördelar med att jobba mot staten i både Sverige och USA ur ett entreprenörsperspektiv. Budgetutrymmet för utvecklingsprojekt påverkas till exempel inte lika mycket av de ekonomiska cyklerna som det gör inom näringslivet. Målen för olika projekt är sällan att sälja mer av en tjänst eller en produkt utan snarare att underlätta medborgarnas liv, vilket påverkar synen på vad till exempel konvertering innebär i ett offentligt webbprojekt.

Det ska bli spännande att se hur Megan Smiths bakgrund och roll kommer att påverka Obamas it-politik, om den gör det. Samtidigt planerar Oliver Stone en film om Edward Snowden, en centralfigur när det gäller kritiken mot det statliga digitala samhälle vi alla lever i sedan många år. Huvudrollen som Snowden kommer att spelas av Joseph Gordon-Levitt.

Foto: David Sifry (CC-licens)

Den ofrivilliga feministen

Isabella Löwengrip

För den som skrivit om entreprenörskap, bloggar och sociala medier de senaste 10 åren har Isabella Löwengrip varit en person (med personan Blondinbella) som varit svår att undvika. Många reportage har gjorts om hennes blogg och hennes metoder för att behålla läsarnas intresse genom åren. Storyn om den unga kvinnan som startat 11 aktiebolag (och lagt ner sex av dem) och ständigt verkar provocera sin omgivning har varit tacksam att berätta. Under tidigare uppdrag har jag själv varit med om att publicera artiklar om henne och samtidigt fått se den egna sajten få besöksrekord, bara som en effekt av en länk från hennes blogg.

Samtidigt tog det lång tid innan traditionella medier ens började rapportera om fenomenet Blondinbella. Det har även florerat många föreställningar om vem hon är och vad hon står för, något som också förändrats över tiden. I en intervju i podcasten Värvet nyligen sa hon ett antal saker som ger ytterligare perspektiv på vad som driver en av Sveriges mest framgångsrika bloggare, men också vad det innebär att vara tjej eller kvinna i ständigt digitalt strålkastarljus.

Tre saker som slog mig när jag lyssnade på Värvet-intervjun med Isabella Löwengrip:

  • De hat och hot hon tagit emot genom åren verkar ha kommit från kvinnor i större utsträckning än män, även om det finns rikligt med exempel på kränkningar och hat från alla håll. Isabella Löwengrip har inte öppnat sin egen post på många år, hon har polisanmält många hot och attacker. Enda gången det blev en fällande dom var det när en man utgett sig för att vara en annan man och hotat ett antal personer (däribland Isabella Löwengrip). De kvinnor som blev hotade fick ingen kompensation, däremot fick mannen vars identitet stulits skadestånd. Det verkar vara mer regel än undantag att det är såna här saker kvinnor i offentligheten får stå ut med, och jag funderar på vad det gör med en person.
  • Isabella Löwengrip har klarat sig själv sedan hon var 14 år. Hon flyttade då hemifrån efter en period där hon regelbundet blev utslängd ur sitt ena hem av sin pappa och fick bo hos kompisar, och samtidigt inte kom så bra överens med sin mammas nya man i sitt andra hem. Hon har inte längre någon kontakt med sin pappa även om han var den som hjälpte henne juridiskt i början av hennes bloggande. Jag vet att det länge spekulerades det kring pappans roll i hennes företagande och att det egentligen skulle varit pappan som stod för både företagande och affärsstrategiskt tänk. Det är inte första gången man misstänkliggör kvinnors egen förmåga genom att hänvisa till män i deras omgivning som ”masterminds” bakom deras framgång.
  • Hon är en ofrivillig feminist i den mån att hon vägrar kalla sig för det, men brinner för frågor som kvinnors företagande, rättigheter och villkor. Hon har ofta hamnat i luven med andra feminister och verkar uppleva att den feministiska ”åsiktskorridoren” är trång (samtidigt som många av hennes kritiker pekar på att hon har feminismen att tacka för mycket av det hon gör idag). Politiskt uttrycker hon att hon förändrats genom åren, från att ha varit en aktiv moderat och medlem i MUF till att numera känna sig närmare Centerpartiet. Vid en fråga om hennes klassbakgrund beskriver hon den som medelklass/arbetarklass där båda hennes föräldrar utbildade sig sent i livet.

Fotnot: Löwengrip Invest AB omsatte cirka 2,5 miljoner kronor 2013. Spotlife omsatte 4,7 miljoner 2013. Economista Sweden AB omsatte 1,9 miljoner 2013. Blondinbella AB omsatte 120 000 kr 2013.

Foto: Webbstjärnan .SE (CC-licens)

Webbsverige behöver mer Kiss and Tell

Hela det politiska Sverige började vädra karriärblod häromdagen när detaljerna från Daniel Suhonens nya bok Partiledaren som klev in i kylan dök upp i media. Författaren själv har ivrigt ställt upp i intervjuer med de största svenska medierna och berättar utförligt om tiden med Håkan Juholt som socialdemokratisk partiledare (och hans egen roll som talskrivare och vad det verkar självutnämnd mastermind). Han tar verkligen till brösttoner och kallar det som hände Juholt för ”Vår tids mord på Ceasar”. Dagens Samhälles debattredaktör Andreas Henriksson konstaterar på Facebook att ”Det borde skrivas fler böcker i den här politiska ”kiss and tell”-genren i Sverige”.

Jag håller med honom, och även om den House of Cards-älskande delen av min hjärna gillar att få ta del av rävspelet och makthungern i den politiska världen, är jag minst lika intresserad av vad som händer bakom kulisserna på några av de mest sönderkramade företagen i Sverige – startupbolagen.

Hos bransch och affärstidningar lyfts ofta framgångsrika entreprenörer fram, och alla älskar en vinnarstory. Berättelsen om Mojang, Klarna, Skype och Spotify återanvänds och skapar tillsammans en nästan mytisk dimension kring det svenska it- och webblandskapet. Men få verkar vilja hänga ut konkurrenter i branschen, eller tidigare samarbetspartners, på samma sätt som i den politiska världen. Kanske ligger skillnaden i att det handlar om ekonomisk framgång och inte politisk makt, och att skiten riskerar att sprätta även åt det egna hållet när väl fläkten sätts igång. Samtidigt finns det otroligt mycket att lära av att inte bara analysera hur vinnarna lyckats, utan också hur förlorarna misslyckats.

Visst bevakar bransch- och affärspress många av de aktuella it-bolagen och berättar om både misslyckanden och ibland även lite mer intrikata avslöjanden. Men det är sällan som de inblandade personerna själva väljer att berätta sin story (som Daniel Suhonen gör i sin bok).

Det behövs en motvikt mot rena hyllningssajter som Swedish Startup Space. Vilken entreprenör skriver en ”Entreprenören som klev in i kylan”-bok (eller blogg)? Vem har råd att göra det?

Kan du tjäna pengar på en podd?

Dagens Industri-journalisten Stefan Lundell ligger tillsammans med Olle Aronsson bakom Digitalpodden, en podcast om entreprenörskap. Enligt honom har Dagens Industri missat att bevaka många av de svenska startups som startats de senaste åren. Delvis därför startades Digitalpodden. Förra veckan stod det klart att Stefan Lundell tar podden ett steg vidare genom att försöka bli en i gänget av digitala startups och lyckas kommersialisera den egna podcasten. Du kan läsa mer om det här. I 100 dagar kommer han att sitta på entreprenörshubben SUP46 på regeringsgatan i Stockholm tillsammans med andra entreprenörsbolag.

Att ha en aktör som Dagens Industri i ryggen är ju en drömsits för vilken mediestartup som helst. Det ska bli spännande att se om Stefan Lundell lyckas kommersialisera en produkt i ett medieformat med en än så länge begränsad räckvidd. Lundell ser två intäktsben för podden, dels att låsa in den och ta betalt för den som en premiumtjänst, och dels att erbjuda sponsorskap som bygger på olika typer av redaktionellt innehåll från annonsörer. Jag ser även eventverksamhet som ett tredje naturligt intäktsben eftersom medier har en tradition av att agera mötesplats mellan läsare/lyssnare och kommersiella aktörer. Mötesverksamhet och events är ofta en viktig del i verksamheten för nya mediestartups, speciellt i Silicon Valley med sajter som Techcrunch, Venture Beat och Pando Daily som exempel.

Skillnaden mellan poddar och olika typer av nyhetssajter eller bloggar är förstås engagemanget och tiden som krävs av mediekonsumenten. Du kan enkelt via en RSS-läsare följa innehållet i 100 bloggar samtidigt och snabbt få överblick över det viktigaste innehållet. Samma sak är i princip omöjligt för poddar upplever jag (tills it-jättarnas ljudöversättningsalgoritmer blivit lite bättre). Det gör podcasten till en kanal som är svårt att nå ut brett med, men som har högt observationsvärde när du väl fått en lyssnare att stanna kvar.

Själv drev jag podden Maktministeriet tillsammans med Julia Skott och Josefine Hådell i över två års tid. Vi hann göra över 50 avsnitt och hade en ständigt ökande lyssnarskara, men vi var också beroende av våra befintliga nätverk och plattformar (Twitterkonton, Facebookprofiler, egna bloggar osv) för att lyckas nå ut med podden. Stefan Lundell har som sagt DI i ryggen vilket vid första anblick borgar för goda chanser att nå ut. Att sedan få lyssnare att faktiskt betala för podden (i princip alla de stora svenska poddar är gratis med reklam eller andra annonsörssamarbeten) och få sponsorerna att strömma till är den stora utmaningen. Lyckas Stefan Lundell med det bildar han skola för ett gäng kommande bransch- och affärspoddar skulle jag tro.