”Data är människor. Data är vi.”

Idag är jag på plats i Malmö för The Conference, en av de bästa konferenserna om vad som händer både i den digitala och fysiska världen när det gäller beteenden, attityder, teknik och samhällsutveckling. The Conference har alltid haft ett lite mer filosofiskt anslag än de flesta andra svenska webb- och kommunikationskonferenser. Här ryms de större penseldragen och de mer visionära perspektiven.

Johanna Koljonen är huvudmoderator för konferensen och inledde morgonen med att introducera den första keynotetalaren Aral Balkan som pratade om ett aktuellt tema: Demokratisk design och hur de stora it-jättarna från Silicon Vally huserar allt mer av vårt digitala liv. Det kanske var okej när tekniken var som en butler som gjorde vad vi sa åt den, men kanske inte lika okej när det handlar om att övervaka våra resvanor genom hur vi använder Google Maps eller basera kommersiella erbjudanden utifrån vad vi skriver i våra privata anteckningar i telefonen. Vårt digitala liv håller på att bli en förlängning av oss själva, snarare än döda enheter som vi använder då och då. Det får konsekvenser när det gäller integritet, övervakning och säkerhet.

Aral Balkan tog upp hur slaveriet handlade om att sälja kroppar, men att vi nu behöver ett nytt namn för vad det innebär att sälja allt det som vi består av, förutom kroppen. Vår data helt enkelt.

”Data is people. Data is us.” konstaterade Aral Balkan. Han pratade också om tre olika typer av design.

silicon-valley-designopen source design

ethical-design

Själv jobbar Balkan på en tjänst kallad Heartbeat tillsammans med två medgrundaren. Tjänsten bygger på peer-to-peer-teknik och ska göra det möjligt att ha kontakt med sina vänner, både privat och öppet, utan inblandning av en tredje part. ”We’re a tiny & independent social enterprise building technology that respects human rights.” beskriver de sig som på hemsidan.

Sambotestet och dina privata uppgifter

Det är fantastiskt när företag och varumärken lyckas aktivera sina målgrupper genom att de frivilligt vill delta i tester och dessutom dela resultatet med sina vänner. Senast i raden är Sambotestet från Fastighetsbyrån. Jag har sett flera av mina vänner på Facebook dela testet som går ut på att ta reda på vem du borde bli sambo med, utifrån en mängd parametrar. Jag vet inte exakt hur det fungerar, för när jag själv tänkte prova Sambotestet och skulle ge Fastighetsbyrån tillgång till delar av min Facebook-information kände jag att det tog stopp.

sambotestet

Jag är inte helt säker på om jag tycker det känns okej att Fastighetsbyrån får tillgång till mina privata meddelanden, relationer, vänners relationer osv. Det är förstås upp till var och en att avgöra vad de vill dela med tredje part, och dessutom får vi åtminstone chansen att ta ställning till det. Flera av mina vänner har uppenbarligen velat göra testet och därför accepterat tillgången till den personliga informationen.

den här sidan kan du själv se vilka appar och tjänster som har någon form av tillgång till din Facebook-information. Som jag skrivit om tidigare vill Facebook gärna vara vår digitala infrastruktur, eller körkort om man så vill, och ju fler sajter och tjänster vi använder Facebook-login för, desto bättre för den stora it-jätten. Även externa annonsörer (som Fastighetsbyrån) kan via appar får tillgång till den information vi delar, vilket i sig inte behöver vara ett problem.

För oss användare handlar det om att ställa nyttan (eller underhållningsvärdet) mot delandet av vår personliga information. Den relationen tycker jag ska vara ett kontrakt vi omförhandlar hela tiden, inte något som vi går med på automatiskt.

Om du gjort testet, berätta gärna hur du resonerade kring delningen av dina uppgifter.

Uppdatering: Jag hade inte sett det innan jag skrev inlägget, men idag släppte .SE sin internetguide om Användarvillkoren som ingen läser. Bra läsning på samma tema.

Frågan som var stendöd i valet

Istället för att försöka analysera det parlamentariska kaoset som gårdagens valresultat innebär (andra gör det bättre) och inse det sorgliga och samhällsfarliga i sd:s framgångar (Killinggänget gör det bättre) tänkte jag lyfta ett perspektiv jag saknat i valrörelsen.

Problemet med politiska debatter i allmänhet och valrörelser i synnerhet är det debattvakuum som inträffar i frågor där det finns ett blocköverskridande samförstånd (eller i alla fall ett ointresse att debattera). För mig blev det slående hur frånvarande digitaliseringsfrågorna varit i årets valrörelse. Det manifesterades kanske mest tydligt när Piratpartiet röstades bort från EU-parlamentet tidigare i år, men också i alla de partiledardebatter och utfrågningar som ägt rum de senaste veckorna. Jag själv har aldrig röstat på Piratpartiet men självklart varit intresserad av de relevanta frågor partiet driver, dock inte med en helhetspolitik jag velat stödja.

Integritetsfrågorna verkar stendöda. Frågor kring övervakning är försvinnande få. Kritiska röster har funnits men sällan dominerat debatten. Detta under ett år då vi sett stora avslöjanden på den internationella arenan i spåren efter Edvard Snowdens läckta dokument, med stort intresse från publiken i Almedalen när The Guardian berättade om hur de jobbade tillsammans med nämnde Snowden i avslöjandena.

Nedanstående tweet skrev jag i fredags kväll. Den fick 73 retweets, vilket tyder på att många känner igen sig i problemformuleringen (även om just Twitter som debattarena självklart inte är representativt för hela svenska folket).

Övervakningsfrågor i valrörelsen

Frågor kring hur vi vill att staten ska agera och hantera sin digitala närvaro och myndighetsutövning har bäring på många andra frågor. Dessutom finns det mycket att diskutera när det gäller att några stora amerikanska it-jättar har byggt infrastrukturen för vårt digitala samhälle. Det är lite som att amerikanska Department of Transporation skulle styra över hur vi bygger våra vägar i Sverige. Eller att General Electric (GE) skulle sköta vår elförsörjning. Fundera på det.

Personligen använder jag tjänster från Google, Apple, Facebook och andra jättar varje dag, och mitt digitala liv skulle vara fattigare utan dem. Dock finns krafter som både vill begränsa nätfriheten samt låsa in oss på kommersiella arenor, istället för att ha en fri tillgång till det öppna nätet. Jag vet inte vad som krävs för att vi som medborgare ska bli mer intresserade och medvetna om den kamp som pågår just nu mellan statlig styrning, kommersiella intressen och medborgerlig frihet. Fler avslöjanden? Större skandaler?

Det är för många som tjänar på likgiltigheten.