Så utmanas framtidens journalist


Hur ser journalistens roll ut i dagens och morgondagens medielandskap och vilken kompetens måste en modern journalist ha? Om det blev jag intervjuad av Berghs för en artikel på deras webb. Sedan ett halvår sitter jag i Berghs Advisory Board och att jag gör det pekar kanske på trenden att innehållsproduktion och det journalistiska hantverket börjar få en given plats i både köpt och ickeköpt kommunikation. Jag brukar säga att alla kan använda journalistiska metoder, men att kalla sig journalist kan bara den göra som arbetar på uppdrag av läsaren (eller ett medieföretag) där själva idén är bevakning och granskning, inte pr eller content marketing. alla håller inte med om den definitionen. Däremot finns det många hybridformer av redaktionell verksamhet där även en kommersiell avsändare kan bidra med genomlysning, granskning och rapportering av en fråga eller ett ämne på ett sätt som gynnar läsaren.

Här är några av svaren jag gav i intervjun:

Vilka förändringar kan du som tidigare arbetat som journalist se i branschen de senaste åren?
– En påtaglig förändring är nedskärningar på svenska redaktioner och att antalet personer som kan försörja sig på journalistik minskar. Samtidigt startas många nya initiativ. Den mest intressanta effekten tycker jag är när de sociala länk- och delningsstrategierna från sajter som Buzzfeed möter den traditionella tunga nyhets- och samhällsjournalistiken. Det råder ingen brist på intresset att konsumera bra journalistik, det gäller bara att våga släppa taget om den redaktionella processen för att göra papperstidning (som även används för webb av många tidningar) och hitta nya mer effektiva sätt att jobba på. Det visar om inte annat Aftonbladetrapporten som Aftonbladet publicerat nyligen.
Har journalisten en annan roll idag än tidigare?
– Journalistiken har alltid handlat om att granska, göra urval, förädla och lyfta fram. Att helt enkelt hjälpa läsaren, tittaren eller lyssnaren att förstå sin omvärld, och ifrågasätta makthavare i läsarens ställe. Den rollen fortsätter att vara viktig tillsammans med ett större fokus på dialog och analys. Det är numera ofta läsarna som är först på plats för att rapportera från nyhetshändelser. Självklart påverkar det journalistens roll, men gör den inte mindre viktig. En annan skillnad är att varje enskild journalist gör fler saker och skapar innehåll för fler än en kanal. Text och bild är fortfarande grundstenarna men video och live-rapportering ingår också i paletten tillsammans med läsarkontakt och research i sociala medier.
Vilka tror du är de största utmaningarna för journalister och branschen som helhet idag?
– För branschen är det givetvis att hitta sin plats i ett medielandskap som domineras av amerikanska IT-jättar. Det blir allt svårare att finansiera grävande journalistik på en marknad där lokaljournalistiken konkurrerar med facebookgrupper. Samtidigt sker en stor utveckling av exempelvis native advertising och redaktionell kommunikation med en tydlig kommersiell avsändare. Transparensen i dessa metoder är avgörande för att de nya kommersiella arenorna ska fungera tror jag.

Läs resten av intervjun på Berghs.se:

Journalistens roll – Död eller levande?

Bild överst: Presskonferens under Almedalsveckan, en av de mest journalisttäta platserna i Sverige, förutom Majorna i Göteborg förstås.

En bättre värld är inte värd att rapportera

Imorse handlade Morgonpasset i P3 bland annat om hur vi ska göra för att överleva en zombieapokalyps (ganska passande då känslan på väg till jobbet var just en övergiven postapokalyptisk stad). I de flesta svenska städer sitter det tiggare vid butiker och gator. Vi kan läsa om fruktansvärda övergrepp i krigets Syrien, hur Ebolan sprider sig i Västafrika och hur både nya och gamla konflikter blossar upp i Ukraina, Gaza och Pakistan. IS använder 15-åriga tjejer som sexslavar. Polismord och protester bryter ut i USA. Vi har ett framgångsrikt rasistiskt parti i vår riksdag och en pågående regeringskris.

Det ser mörkt ut. Men hur mörkt?

Inte så mörkt alls visar det sig. I artikeln The World Is Not Falling Apart beskriver Steven Pinker och Andrew Mack hur saker som dödlighet i krig, mord, sexuella övergrepp, barnmisshandel och andra typer av brott har minskat stadigt sedan man började mäta den typen av siffror. Det finns även fler demokratier än någonsin och antalet offer för massmord har minskat radikalt sedan 1980-talet.

”The world is not falling apart. The kinds of violence to which most people are vulnerable—homicide, rape, battering, child abuse—have been in steady decline in most of the world. Autocracy is giving way to democracy. Wars between states—by far the most destructive of all conflicts—are all but obsolete. The increase in the number and deadliness of civil wars since 2010 is circumscribed, puny in comparison with the decline that preceded it, and unlikely to escalate”.

Ändå är min (och kanske din) känsla att 2014 har varit ett mörkt år. Ett år när många människor fått lida och konflikter i omvärlden både eskalerat och drabbat många. Sanningen är väl att det också är en korrekt bild. För en lunta med statistik spelar ingen roll för den drabbade individen. Och framförallt bygger inte medias rapportering på att berätta om det som fungerar. Det är mediernas uppgift (och i vårt intresse) att rapportera om saker som avviker och som är av nyhetsvärde. Dit hör ofta konflikter, katastrofer och olyckor men sällan långsamt sjunkande brottsstatistik eller medelvärden som visar att vi har det bättre nu än för 10 år sedan.

Vi är dessutom själva publicister och rapporterar om våra egna konflikter och katastrofer i det egna flödet. Lägg till en mediemarknad som exploderat och du har fler källor att bekräfta bilden av en mörk utveckling än det går att räkna. Det kan finnas ett problem med det.

En skev världsbild baserad på överdriven rapportering av detaljer men bristfällig rapportering om helheten kan leda till att beslutsfattare begår misstag, till exempel i hur man reagerar mot hot från omvärlden (den hysteriska Ebola-skräcken på amerikanska flygplatser är ett exempel). Artikelförfattarna pekar på hur det kan finnas ett bättre sätt att förstå sin omvärld, och resultatet kan bli en bättre kalibrering av hur vi uppfattar de utmaningar vi möter, både som individer och som grupper eller nationer.

”It would limit the influence of terrorists, school shooters, decapitation cinematographers, and other violence impresarios. It might even dispel foreboding and embody, again, the hope of the world.”

Hoppas kan vi ju.

God Jul och Gott Nytt År. Hoppas du uppskattat några av de inlägg jag publicerat här på bloggen under hösten, varje dag – fem dagar i veckan. Jag tar ett litet uppehåll över jul men återkommer snart igen.

Bild: Från tv-serien Walking Dead. 

Får klimatskeptiker hjälp av media?

Runda Bordet SVT

Vi har nått en tipping point när det gäller de globala miljöfrågorna. Klimatskeptikerna får allt mindre utrymme inom både vetenskap och politik, samtidigt som samtalet om hur vi ska lösa energiutmaningarna i framtiden allt mer handlar om ny teknik och nya möjligheter snarare än domedagsprofetior och ett problemorienterat synsätt. Det var några av slutsatserna som kom från SVT:s nya samtalsprogram Runda bordet som hade premiär igår kväll.

”Hur är det ställt med klimatet – finns det hopp eller rusar vi mot vår undergång? Varför händer så lite? Vem borde göra vad? Hur lång tid har vi på oss? Gäster: Olof Persson, vd och koncernchef Volvo, Karin Bradley, bitr. lektor hållbar stadsutveckling KTH, Johan Rockström, professor i miljövetenskap och föreståndare Stockholm Resilience Centre, Gustaf Arrhenius, professor i filosofi och vd Institutet för Framtidsstudier samt Annika Jacobson, chef Greenpeace Sverige.” (från presentationen av första avsnittet)

Den namnkunniga panelen tog sig an de stora frågorna på ett både respektfullt och tillgängligt sätt. Det fanns även en sak jag reagerade extra mycket på. Det var när diskussionen handlade om vår förståelse som befolkning för de förändringar som är nödvändiga för att lösa klimatfrågorna. Johan Rockström från Stockholm Recilience Center sa något som fick mig att haja till (fritt transkriberat):

”Vi tenderar till att i media porträttera det som att antingen är man för eller emot att människan orsakat klimatförändringarna. Men det är mycket mer komplicerat än så. Media sätter ofta en förnekare mot en klimatforskare och så blir det bilden som gäller. Men när man gör en SIFO-undersökning i Sverige så litar ungefär 75 procent av befolkningen på forskningen och är helt övertygad om att människan orsakar klimatförändringarna och vill ha politiskt ledarskap. Samma sak i Tyskland och i Storbritannien. Och kan ni tänka er, i Kina är siffran 92 procent, Indien 91 procent och Brasilien 90 procent. I USA 66 procent. Medvetenheten hos medborgarna är mycket högre än journalisterna porträtterar det som.”

Risken med det här är enligt Johan Rockström att politikerna inte vågar ta tuffa klimatbeslut, eftersom de tror att befolkningen är mer kluven till frågan än den egentligen är. Det bromsar utvecklingen.

”Politikerna tror att det det finns omedvetenhet och brist på engagemang. Men i verkligheten finns ett jättestort mandat att agera. Det finns en tipping point i termer av engagemang.” (säger Johan Rockström i programmet)

Johan Rockströms utläggning pekar på något väldigt intressant inom det journalistiska hantverket, nämligen att hela tiden ge utrymme för ”den andra sidan” eller ”den andra parten”, oavsett hur marginell denna åsikt eller rörelse är. Rent dramaturgiskt blir en fråga enklare att presentera om det går att hitta en konflikt. Utgångspunkten är att om en politiker, företagsledare, forskare eller annan makthavare uttalar sig måste det finns en motpart som inte håller med och som måste ges utrymme för att balansera artikeln, inslaget eller reportaget. I de flesta fall är det här givetvis helt i sin ordning och den dag journalistik slutar vara ifrågasättande och kritisk förlorar den både sitt värde och sin relevans. Däremot går det att diskutera hur mycket utrymme olika parter ska ges tycker jag.

Det finns några andra områden där det här fenomenet förekommer, och där det tycks lika svårt att hantera inom journalistiken, till exempel jämställdhet och invandring. Grundlösa åsikter ställs mot vetenskapliga bevis som att båda har samma vikt. Fenomenet gör att medias bild av vad ”folk” tycker i en fråga eller en situation ger ett splittrat intryck när det i verkligheten kan råda samsyn hos en stor majoritet. På samma sätt försvinner frågor där konflikt saknas ut från de stora politiska debatterna. Det skedde till exempel med nätintegritet och försvarsfrågor i den senaste valrörelsen. De större partierna hade en samsyn och konfliktlinjen låg helt enkelt inom andra frågor.

Så går det till att vara expert i tv

Fredrik Wass i SVT Aktuellt

Första gången jag satte min fot i en tv-studio var när jag själv stod bakom kameran. Under studietiden jobbade jag extra som fotograf på en av TV4:s lokalstationer. Jag jobbade både med att sköta studiokameror i direktsändning och att följa med reportrar ut för att göra lokaljournalistik ”på fältet”. Studio-vanan har jag fått användning av när jag senare i min karriär fått agera talesperson eller expert i olika media-sammanhang. Som journalist, bloggare och nu kommunikationskonsult blir jag ibland tillfrågad om att uttala mig kring trender på webben, Facebooks framfart, företag som gör bort sig på nätet, integritetsfrågor, musikbranschens digitala förflyttning, sociala medier i allmänhet eller något annat webb- och it-relaterat.

Igår var det dags igen. SVT Aktuellt ringde och ville att jag skulle kommentera hur nätkampanjer som #BringBackOurGirls och #Kony2012 fungerar, och om många människors engagemang på nätet verkligen får någon effekt i praktiken eller bara leder till slacktivism (det korta svaret är: Det beror på). Inslaget kan du se 37 minuter in i sändningen, men det jag tänkte skriva om är själva processen det innebär att vara med i 3 minuter direktsänd intervju i ett av Sveriges största nyhetsprogram. Det som syns i rutan är ju lite av ett konstruerat samtal. Upplägget för att vara gäst i olika nyhetsprogram är ganska lika, oavsett vilken radio- tv- eller webb-tv-sändning det handlar om. Så här gick det till igår och så går det oftast till enligt min erfarenhet:

1. Får under dagen ett samtal eller ett sms från en researcher eller redaktör som 1. Beskriver att de ska göra ett inslag kring ett visst ämne och frågar om jag 2. är tillgänglig för att vara med i direktsändning, ofta samma kväll (logistiken är ofta avgörande, då det är ont om tid och redaktionen vill säkra upp att man faktiskt kan vara med och ta sig till studion, alternativt vara med via länk eller telefon – mer vanligt inom radion).

2. Vid det första samtalet gör researchern en förintervju och ställer frågor som liknar de som kommer ställas under det riktiga inslaget i nyhetsprogrammet. Här resonerar man ofta om lite olika spår och vinklar för att hitta en kärna med ett tydligt budskap. Eftersom det är så ont om tid för intervjun i sändningen (ofta max 3 minuter) är det viktigt att snabbt komma till poängen. Vanligtvis hinner programledarna inte ställa mer än 3-4 frågor innan de rundar av och sändningen fortsätter.

3. Efter samtalet börjar jag fundera på vad jag tycker är viktigt att få sagt, med erfarenheten att hälften av det ändå inte kommer att rymmas på den korta tiden. Jag jobbar vidare med andra saker på jobbet, men har mentalt börjat förbereda mig för sändningen senare på dagen.

4. Programledaren hör av sig under dagen (händer inte alltid) för att prata igenom ämnet en gång till. Ofta har hen fått ett antal frågor från researchern som nu ställs till mig ytterligare en gång. Det här skapar en trygghet hos båda parter kring vad diskussionen/intervjun kommer att handla om och vilken sorts svar jag kommer att ge i direktsändningen.

5. Programledaren eller researchern tar mina adressuppgifter och beställer en taxi till ett specifikt klockslag med marginal för att jag som gäst ska hinna till tv-huset och bli sminkad samt eventuellt hinna försnacka lite med programledaren på plats.

6. Jag tar på mig kläder utan synliga logotyper (om det är public service) samt ej vitt eller med täta mönster, vilket kan störa bilden.

7. Taxin hämtar mig hemma (om det är en kvällssändning) eller där jag råkar befinna mig och tar mig till tv-huset/tv-studion där en person möter upp mig i receptionen och tar mig till sminket. Som man utan hår går sminkningen snabbt. Min erfarenhet är att TV4 lägger mer tid på smink och hår rent generellt jämfört med SVT. TV4:s gäster blir helt enkelt fixade lite mer, framförallt kvinnliga gäster. Det är förstås ingen slump utan ingår i kanalens visuella profil.

8. Efter sminkningen tar jag plats i lobbyn/väntrummet. Där brukar det alltid sitta andra gäster som ska vara med i programmet och ibland småpratar man lite innan. Ska man vara med i en paneldiskussion kan det finnas en fara i att prata av sig för mycket med de andra före sändningen. Försöker då att prata om allt annat än just ämnet vi är där för att diskutera.

9. Under ett inslag, eller under väderpresentatörens dragning lotsar en studiovärd eller ljudtekniker in mig till min plats i studion samt sätter på mig en mikrofon. Hinner snabbt hälsa på programledaren (om det inte är gjort tidigare) och brukar sedan mentalt fokusera på de frågor jag vet ska komma, samt ta en slurk vatten för att inte tappa rösten mitt i sändningen.

10. Någon form av påa görs där programledaren läser en inledningstext från prompter, alternativt så visas ett färdigproducderat inslag. Därefter startar själva intervju i stil med ”Och då säger vi välkommen till Fredrik Wass, kommunikationsrådgivare…”

11. Programledaren ställer sin första fråga och jag svarar på den för för tredje eller fjärde gången den dagen. Ändå känns det inte som en repetition av det jag sagt tidigare, utan ofta dyker det upp nya vinklar och spår när man väl är på plats. Är det flera programledare turas de om att ställa frågor, vilket också brukar bli lite mer spontant.

12. Under intervjun försöker jag avläsa i programledarens kroppspråk och ögon hur långt det är kvar av tiden och om hen vill att jag ska utveckla eller avrunda mina svar. Efter några minuter, precis när det känns som att man blivit lite varm i kläderna och hamnat i en intressant diskussion är det dags att gå vidare.

13. Jag sitter kvar på min plats medan programledaren påar nästa inslag eller lämnar över till en kollega. I nästa lite längre paus kommer en studiotekniker/studiovärd fram och tar bort mikrofonen. Jag säger hejdå till folket i studion, går ut och får en taxi beställd. Slår på mobilen i taxin hem och får några sms från vänner som sett mig i tv och vill påpeka just det.

14. Den kvardröjande känslan bruka vara att min medverkan kändes helt okej, men att jag ville få sagt mer och kanske svarat på ett mer ekonomiskt sätt (dvs. färre ord för samma innehåll). Men jag kan villkoren för den här typen av inslag och vet att det aldrig kan bli en helt igenom faktaspäckad kommentar. Istället handlar det om att nyansera ett ämne eller ge perspektiv på ett inslag.

Tidsåtgången för mig som gäst för att medverka i 3 minuter nyhetssändning motsvarar ungefär en halvdag utspritt över en eller flera dagar, beroende på hur tidigt redaktionen hör av sig. Behöver jag göra egen research kring ämnet ökar förstås tiden det tar att förbereda sig. Jan Gradvall har tidigare uppmanat alla frilansare att alltid ta betalt för sin medverkan i olika program. Emanuel Karlsten har också skrivit om det. För mig som heltidsanställd konsult kan det sägas vara en del i jobbet.

Att ha gäster i nyhetsprogram är ju ett välbeprövat koncept och bryter av från växelspelet mellan klassisk prompterläsning blandat med förproducerade inslag. En aspekt att tänka på är att både fysisk tillgänglighet samt vanans makt spelar roll i valet av experter eller analyspersoner. Valet av person utgår förstås från sakkunskap, men även andra faktorer spelar in. Har personen varit med tidigare (dvs är personen van att prata i tv)? Brukar personen kunna sammanfatta det hen vill säga på ett tillgängligt och kortfattat sätt? Om det är en expert, verkar hen förtroendeingivande? Olika typer av program har förstås andra urvalskriterier.

(Det här inlägget kom till på uppmaning av en kollega som tyckte att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det egentligen går till bakom kulisserna när någon blir inbjuden att medverka i en sändning).

SVT Aktuellt Claes Elfsberg, Cecilia Gralde, Fredrik Wass