SVT Aktuellt struntade i att räkna kön

Bild från den briljanta Tumblr-bloggen "Congrats, you have an all-male panel"
Bild från den briljanta Tumblr-bloggen ”Congrats, you have an all-male panel

Att räkna är viktigt. Och för representation i media kanske ännu viktigare. SVT:s Aktuellt hade tidigare ett projekt där redaktionen räknade hur många män, kvinnor och personer med nordiskt klingande namn som förekom i sändningarna. Något som verkar ha funkat hyfsat när det gäller jämställdhet, men inte lika bra för övrig mångfald. Nu rapporterar Kulturnyheterna att Aktuellt lagt ned projektet i brist på tid.

P1 Morgon i Sveriges Radio verkar ha lyckats lite bättre. De har verkligen utnyttjat räknandets magi när de gått från 73 procents manliga gäster till att oftast uppnå 50/50 mellan kvinnor och män enligt Kulturnyheterna (sen kan gott könsdebatten i sig reflekteras också, apropå ytterligare kön).

Räknandet hjälper till att sätta ljuset på strukturella problem och skapar goda argument för förändringsarbete. Men berättar siffrorna varför strukturen ser ut som den gör? Oftast inte. Då krävs djupare analys. Nyligen släpptes ”Områdesrapport utöver de jämställdhetspolitiska delmålen: Media inklusive sociala medier” av Madeleine Kleberg, docent vid Stockholms universitet. I slutordet för Kleberg ett intressant resonemang kring effekten av räknandet kopplat till journalistrollen. Vad händer när man uppnår jämställdhet både i bevakningen och bland redaktionsmedlemmarna?

”Man kan givetvis diskutera den förväntan som finns om att just kvinnor ska ”göra skillnad” i journalistiken. Krav ställs inte på att 31 manliga journalisters arbete ska medföra en normativ förändring. Den ”manliga” journalistiken utgör i stället normen och därmed innebär förväntningarna på att kvinnor ska göra något annorlunda just för att de definieras som de ”andra” med uppenbar risk för marginalisering. Det är inte lätt att göra skillnad i en arbetskultur där nyhetsvärderingen ofta anses sitta i väggarna alternativt i ryggmärgen. Det är lättare att tala om fördelningen kvinnor och män i olika yrkesgrupper inom medier än att diskutera en nyhetsvärdering som tenderar att misskreditera kvinnors erfarenheter.”

Med andra ord: Bara för att en struktur förändras till att inkludera mångfaldsaspekter som kön och härkomst betyder det inte att de normer som präglar kulturen förändras automatiskt. Fundera på’t.

Relaterat: Häromdagen berättade Rättviseförmedlingen om hur deras nya tjänst Rättviseräknaren nu kommer att börjar testas hos olika redaktioner. Den gör till exempel att Aktuellt slipper rodda med sina excel-ark och manuellt mata in uppgifter kring deras sändningar. Istället ska verktyget automatiskt mäta och belysa innehållet ur ett mångfaldsperspektiv på ett snabbt och enkelt sätt. Sedan måste förstås räknandet leda till handling.

Beyoncés moralvideo ingen slump

Beyonce

Det känns som att musikbranschen just nu är mer värderingsdriven än på länge. Är det oroligheter i vår omvärld, feminismens starka frammarsch eller andra faktorer som gör att politik och samhällsfrågor allt mer syns i både artisters verk likväl som i övrig populärkultur?

När jag besökte Popaganda i somras uppmanade flera artister sin publik att ”rösta rätt” i valet. Och på P3guld-galan häromdagen saknades inte politiska röster. Att Beyoncé släppte den här videon med en 11 minuter lång monolog om hennes eget liv, hennes syn på omvärlden, förtryck och moral känns inte som någon slump.

[youtubeplay id=”x4pPNxUzGvc” size=”large”]

Här är fyra Twitter-typer som kollar på Agenda

Att titta på SVT Agenda på söndagkvällarna och samtidigt följa kommentarerna på Twitter är en fascinerande upplevelse. Jag tycker mig ha utkristalliserat fyra sorters twittrare:

  1. Partisten. Visar tydligt vilket lag hen håller på och skriver saker som ”Har aldrig sett partiledare x så stark som hen är i kväll #NuGällerDet” (oavsett hur bra eller dåligt partiledaren presterar)
  2. Mediamänniskan/kommentatorn. Vill vara ”objektiv” och kommenterar innehåll, form och struktur på sändningen och skriver saker som ”Otroligt sunkig frågeställning från Agenda nu #Mediekritik”
  3. Komikern. Vill hitta den perfekta onelinern för komisk effekt och många retweets och skriver saker som ”Se upp, kolbiten sägs ha skymtats i lobbyn till tv-huset #rekvisita” (gör ofta flera försök för att hitta fram till något som tar fart).
  4. Hejaklacken. Följer flödet men skriver inte så mycket själv, är dock aktiv genom att retweeta vad andra skriver och placera ut strategiska favorit-markeringar till tweets hen håller med om.
Här är några exempel som twittrades ut under kvällens program. Kan du kategorisera dem?

Och självklart avslutar jag med meta-meta-twittraren. Det vill säga jag, som twittrar om att andra twittrar om Agenda:

Foto: SVT

Frågan som var stendöd i valet

Istället för att försöka analysera det parlamentariska kaoset som gårdagens valresultat innebär (andra gör det bättre) och inse det sorgliga och samhällsfarliga i sd:s framgångar (Killinggänget gör det bättre) tänkte jag lyfta ett perspektiv jag saknat i valrörelsen.

Problemet med politiska debatter i allmänhet och valrörelser i synnerhet är det debattvakuum som inträffar i frågor där det finns ett blocköverskridande samförstånd (eller i alla fall ett ointresse att debattera). För mig blev det slående hur frånvarande digitaliseringsfrågorna varit i årets valrörelse. Det manifesterades kanske mest tydligt när Piratpartiet röstades bort från EU-parlamentet tidigare i år, men också i alla de partiledardebatter och utfrågningar som ägt rum de senaste veckorna. Jag själv har aldrig röstat på Piratpartiet men självklart varit intresserad av de relevanta frågor partiet driver, dock inte med en helhetspolitik jag velat stödja.

Integritetsfrågorna verkar stendöda. Frågor kring övervakning är försvinnande få. Kritiska röster har funnits men sällan dominerat debatten. Detta under ett år då vi sett stora avslöjanden på den internationella arenan i spåren efter Edvard Snowdens läckta dokument, med stort intresse från publiken i Almedalen när The Guardian berättade om hur de jobbade tillsammans med nämnde Snowden i avslöjandena.

Nedanstående tweet skrev jag i fredags kväll. Den fick 73 retweets, vilket tyder på att många känner igen sig i problemformuleringen (även om just Twitter som debattarena självklart inte är representativt för hela svenska folket).

Övervakningsfrågor i valrörelsen

Frågor kring hur vi vill att staten ska agera och hantera sin digitala närvaro och myndighetsutövning har bäring på många andra frågor. Dessutom finns det mycket att diskutera när det gäller att några stora amerikanska it-jättar har byggt infrastrukturen för vårt digitala samhälle. Det är lite som att amerikanska Department of Transporation skulle styra över hur vi bygger våra vägar i Sverige. Eller att General Electric (GE) skulle sköta vår elförsörjning. Fundera på det.

Personligen använder jag tjänster från Google, Apple, Facebook och andra jättar varje dag, och mitt digitala liv skulle vara fattigare utan dem. Dock finns krafter som både vill begränsa nätfriheten samt låsa in oss på kommersiella arenor, istället för att ha en fri tillgång till det öppna nätet. Jag vet inte vad som krävs för att vi som medborgare ska bli mer intresserade och medvetna om den kamp som pågår just nu mellan statlig styrning, kommersiella intressen och medborgerlig frihet. Fler avslöjanden? Större skandaler?

Det är för många som tjänar på likgiltigheten.