Vad vore Spotifys kommunikation utan Sophia Bendz?

Sophia Bendz (Foto: Allbright-stiftelsen)

Sophia Bendz är ett superproffs. Det vet jag efter att läst intervjun med henne i SvD om hennes karriär, investeringar och syn på kommunikation. Och kanske framförallt hur hennes kommunikationskunskaper hjälpt Spotify att bli ett miljardbolag. Men jag vet det också från åren då Spotify föddes.

När jag i april 2007 fick en inbjudan att börja använda den nya okända svenska musiktjänsten Spotify var jag helsåld. Inbjudan kom efter att jag varit på en konferens. Ett gäng studenter från Singapore hade lyckats med något som vi själva hade svårt med på den tiden – att dra ihop entreprenörer, webbmänniskor, journalister och konsulter till en gemensam unconference, där folk fick berätta om sina projekt och utbyta tankar och idéer. Konferensen hette ”Hej! 2007”, arrangerades på KTH tillsammans med några studenter från medieteknik-programmet och kom på något sätt att bli ett startskott för ett community av personer som alla var intresserade av den digitala utvecklingen just då. Ett #sthlmtech i sin linda. Flera startups föddes eller tog fart just åren 2006-2007, bland andra Soundcloud, Videoplaza och Spotify. Själv jobbade jag då som journalist på Internetworld och bevakade entreprenörskap, e-handel och sociala medier samt bloggade flitigt om samma sak på Bisonblog.se.

På konferensen talade bland andra Andreas Ehn, dåvarande CTO på Spotify, samt de båda Soundcloud-grundarna Alexander Ljung och Eric Wahlforss (jag tror inte att Soundcloud hade fötts ännu, men tjänsten låg på planeringsbordet och grundarna var på väg till Berlin). Efteråt fick deltagarna på konferensen en första beta-invite till Spotify. Själv kom jag hem, testade tjänsten och likt det Sophia Bendz säger i intevjun med henne, tänkte jag att det här var stort. Jag skrev en rad blogginlägg med titlar som ”Spotify kommer revolutionera ditt musiklyssnande” och jag kunde inte förstå varför det digitala musiklyssnandet inte alltid fungerat precis så här. Det skulle dröja mer än ett år innan tjänsten lanserades skarpt, och under en period var beta-inbjudningar hett byte bland musikintresserade i Stockholm och Sverige.

En annan sak som fungerade minst lika bra som tjänsten i sig var kommunikationen från företaget. Spotify gjorde det mesta rätt när de först la locket helt på och inte pratade med någon, vare sig media eller andra (kanske framförallt för att avtalen med musikbolagen faktiskt inte var klara ännu. Det var oklart om tjänsten skulle kunna släppas öppet.). Samtidigt skapade tystnaden också en enorm hajp. Det gick till och med så långt att när SVT skulle göra inslag om tjänsten och musikbranschens utveckling så hänvisade de SVT:s journalister till såna som mig – det vill säga tidiga användare, bloggare och entusiastiska anhängare av tjänsten. Det kunde se ut så här.

Ett ungt gäng från Spotifys tidigare dagar som het startup i Stockholm. Sophia Bendz längst till höger.
Ett ungt gäng från Spotifys tidiga dagar som het startup i Stockholm. Sophia Bendz längst till vänster. (Foto: Spotify)

När väl Spotify började prata, inför lanseringen av tjänsten hösten 2008, var det Sophia Bendz som höll i trådarna. Hon var den som styrde upp intervjuerna med vd:n Daniel Ek och de andra i bolaget och som noga valde vilka medier som var intressanta att få utrymme i.

Uppslag ur Veckans Affärer, februari 2008
Intervju jag gjorde med Daniel Ek i Veckans Affärer nr 18, 2008. Till höger Elin Alvemark, då label manager på PIAS.

Sedan gick åren och Spotify fortsatte växa, ta in mer kapital, öppna fler kontor och på allvar börja etablera sig i USA och ett gäng andra länder. Företaget rekryterade även bekanta från Stockholms entreprenörsvärld (till exempel Henrik Torstensson som numera är vd på Lifesum och tidigare jobbat på Stardoll bland annat). Hela tiden var Sophia Bendz med på resan och bidrog till att Spotify byggde sitt varumärke inte bara genom hur tjänsten fungerar och används, utan i hur kommunikationen med media och omvärlden gick till. De sista åren hade hon rollen som global marknadsdirektör.

Nu har Sophia Bendz slutat på Spotify och är investerare, styrelseproffs, engagerad i jämställdhetsfrågor och jagar utmaningar i stort (läs artikeln för mer bakgrund). För mig är hon ett exempel på hur viktig kommunikationen är, även när det som kommuniceras är en produkt eller tjänst som nästan säljer sig själv. Jag är inte utvecklare eller ekonom, men som tidigare journalist och skribent har jag mött många bolag och sett hur deras kommunikation fungerar ur ett utifrån-perspektiv. Hållbar och långsiktig kommunikation är svårt, speciellt de första åren på en startup när förutsättningarna hela tiden förändras. Men Spotify har redan från start kommunicerat på ett tydligt och medvetet sätt.

Vem vill du vara? Kan du förklara det för mig? är två frågor i Carolas låt främling, men det är också de två viktigaste frågorna att ställa sig för den som vill nåt ut med rätt budskap. Det kan Sophia Bendz.

Läs gärna artikeln Hon byggde Spotify från idé till miljardföretag på SvD.se.
Foto på Sophia Bendz: Allbright-stiftelsen.

Tinders PR-haveri avslöjar inbyggd relationsmoral

heart

Att beskriva hur internet förändrat dejtingkulturen är alltid spännande. Det känns inte som en konstig slutsats att den digitala utvecklingen påverkar hur vi bygger och startar relationer. Jag kanske inte skulle gå så långt som Vanity Fair, som beskriver det som en ”Dejting-apokalyps” med den populära appen Tinder i spetsen. Dock är reportaget intressant i sig, då det säger mycket om samtiden.

Reportaget fick Tinders PR-folk att gå i spinn, och inte på det bra sättet. I en lång rant av tweets gav de sig på både artikelförfattaren Nancy Jo Sales specifikt, och försökte också argumentera varför Tinder inte alls bara handlar om ”hookups” och flyktiga förbindelser, utan kan användas för alla typer av mänskliga möten. Wired har skrivit en bra sammanfattning av PR-folkets utspel.

Forna tiders längre mailkonversationer på traditionella dejtingsajter har ersatts av snabba bedömningar av utseende samt korta meddelanden i stil med ”ska vi knulla?”. Det är i alla fall den bilden som målas upp i reportaget hos Vanity Fair. Enligt Justin Garcia, forskare vid Kinsey Institute for Research in Sex, Gender and Reproduction, har det skett två större förändringar i hur människor möts och bygger relationer med varandra genom åren.

– Den första skedde för 10 000 till 15 000 år sedan, under jordbruksrevolutionen, när vi blev mindre av vandrare och mer bosättare” säger han till Vanity Fair. Det ledde till äktenskapet som ett kulturellt kontrakt. Den andra större förändringen är den som sker nu, genom internets etablering i världen.

Det som jag tycker är intressant, både med reportaget från Vanity Fair samt den efterföljande diskussionen, är att den sätter ljuset på vilken moral kring sex och relationer som finns i samhället. Är det okej för människor att vilja ses bara för att ha sex? Varför är det nödvändigtvis dåligt med tjänster som underlättar det beteendet? Och vad får det för konsekvenser för de samhällsinstitutioner som äktenskap, föräldraskap och kärnfamiljen är? Det vill säga fenomen som både lagstiftning, bostäder, arbetsliv och vårt sociala liv anpassat sig efter under lång tid.

Både i Vanity Fairs artikel och i Tinder-folkets försök att beskriva Tinder som långt mycket mer än bara en hookup-app, finns en inbäddad sexualmoral och en tydlig linje för vad som är accepterat beteende och vad som anses ”fult” eller ”lösaktigt”. En moral som i grunden är en 1900-talsmoral, men som antagligen kommer att utmanas i takt med att tekniken blir ett ännu viktigare och större inslag i hur vi upprätthåller våra relationer.

Relaterat: Det är så här vi dejtar nu

Kommunikation som tröskeleffekt

Det blir fred i ett land när de inblandade parterna erkänner freden, alternativt tror på att fred är möjlig. Men gäller samma sak krig, fast omvänt?

I den här studien från FOI går författarna igenom den svenska försvarsförmågan ur ett tröskelperspektiv. Få människor med insyn i militär verksamhet tror att Sverige skulle kunna försvara sig om vi blir attackerade av en stormakt. Men hur kan man agera avskräckande långt innan en eventuell attack sker? Kanske genom att skapa trösklar.

”En tröskel kan ses som en begränsad form av avskräckning. Avskräckning handlar om tre delar som samverkar: (1) vilja att möta ett väpnat angrepp; (2) förmåga att möta ett väpnat angrepp, och (3) trovärdig kommunikation av viljan och förmågan att möta ett väpnat angrepp. En tröskeleffekt utgör den påverkan försvararen har på angriparen före denne bestämmer sig för ett eventuellt väpnat angrepp. En annan tröskeleffekt uppstår då angreppet påbörjats och angriparen står inför att slutföra angreppet eller ej. En tillräcklig tröskel uppnås när en angripare avstår från väpnat angrepp eller känner sig tvungen att öka sin insats för att kunna ha en chans genomföra eller fullfölja angreppet. Angriparen måste uppfatta att dennes ursprungliga kalkyl inte går ihop, avseende förväntade för- och nackdelar förknippade med angreppet.” står det i beskrivningen av studien.

Punkt nummer tre är spännande; ”trovärdig kommunikation av viljan och förmågan att möta ett väpnat angrepp.”

Jag tänker att vi är och blir det vi kommunicerar, i alla fall tills första kontakten med fienden ägt rum. Jag funderar på hur den insikten kan användas i till exempel krishantering, marknadsföring eller pr. För bra kommunikation krävs planering och en tydlig strategi, men få planer överlever första kontakten med fienden, därför krävs en organisation som både har en stark långsiktig strategi, men som också kan ”omgruppera” och vara flexibel gentemot yttre förändringar och hot.

Förlåt att jag pratar så mycket krig, men ju mer jag sett av militära strategier, desto mer är jag övertygad om att de kan användas, något anpassade, även i det civila. Detsamma gäller för övrigt åt andra hållet också.

Jag fick ett mail om Våldtäktsbriefen…

Efter gårdagens inlägg om Våldtäktsbriefen (kampanjen för att ta fram ett nytt ord för våldtäkt) fick jag en del reaktioner. Anledningen till att jag skrev inlägget var för att diskutera kommunikationsmetoden som kampanjen använder, och hur jag som utomstående person uppfattade den. Jag ifrågasatte aldrig själva syftet med att uppmärksamma och driva en debatt kring våldtäktsbrott, vilket jag självklart ser som en viktig och bra ambition. Personer som Margret Attladotir och Hanna Fridén har kritiserat kampanjen utifrån att det inte skulle behövas ett nytt ord för våldtäkt.

Jag fick ett mail direkt från Linda Holmgren som skapat kampanjen och är aktuell med en bok som riktar sig till våldtäktsoffer. Jag frågade om det var okej att lägga ut hennes mail här på bloggen, och det sa hon ok till. (Några formuleringar har även använts av Linda som kommentar till tidigare inlägg).

Så här skrev hon:

”Frågan har ju minst sagt rört upp många känslor idag.
Först och viktigast: Nej tävlingen är inte fejk. Den baseras på mitt liv som i allra högsta grad är verkligt. Jag älskar ord och hittar ofta på nya när jag inte tycker att svenska språket räcker till.

Det jag vill uppnå med att skapa ett nytt ord är att gråzonen mellan rätt och fel ska försvinna. Männen som våldtog mig tog inte in sitt brott. Många gärningsmän gör som dom och använder sig av argumentet att det inte kan ha varit en våldtäkt när dom inte använde våld. I mitt fall drogade dom mig för att sedan kunna använda min kropp som dom ville. Att ha sex med någon mot hens vilja, alternativ utnyttja en försvarslös kropp, är alltid lika fel och det tycker jag att samtyckesbrott förtydligar (särskilt om lagförslaget det pratas om går igenom).
Hannas kommentar har jag lite svårt att ta till mig eftersom jag är ett offer själv och det skulle aldrig falla mig in att prata nedlåtande om någon annan med min historia.

Jag är inte så naiv att jag tror att det förändrar världen att vi skapar ett nytt ord, men något måste göras och detta är ett litet steg åt rätt håll. Dom senaste dagarna har samtyckesbrott fått otroligt många människor att reagera. Långt ifrån alla är positiva, men varje reaktion gör att frågan lyfts och det i sig är guld värt.

Har du förslag på bättre sätt du tycker jag kan jobba vidare tar jag otroligt gärna emot dom.”

Mitt svar till Linda såg ut så här:
”Jag förstår nu att tävlingen inte är fejk. Det jag redovisade i inlägget var en känsla av att den var det. Den känslan är förstås personlig och hänger lika mycket ihop med trenden i kommunikationsvärlden senaste tiden, som med ditt faktiska sätt att kommunicera kring ditt budskap. Det har inget med syftet eller ambitionen med kampanjen att göra. En del verkar ha blandat ihop diskussionen kring hur man genomför en kampanj med att man skulle vara emot själva syftet med kampanjen. Det är för mig helt olika saker.

Jag köper dina argument kring själva ordet samtyckesbrott, även om jag har svårt att tro att förbrytare skulle ändra sitt beteende på grund vilket ord som beskriver brottet. Tyvärr. För det finns inget jag hellre vill än att du och andra som drabbats hade sluppit det. Och jag förstår om kampen för att byta ord på en våldshandling (psykisk eller fysisk) hjälper till att mobilisera en motståndskraft och ett engagemang kring de frågorna.”
Våldtäktsbriefen

Det går att vinna pris och tacka nej

Det går att #TackaNej och ändå vinna pris. Det stod klart igår när jag blev utsedd som vinnare av Cision PR Influencer Award, vid Spinngalan i Stadshuset. När jag tog emot priset konstaterade jag att det kändes roligt att mina 10 000 timmar bloggande genom åren gett någon form av utdelning. Sedan uppmanade jag alla män i pr-branschen att gå in på www.tackanej.se och skriva på för att inte delta i helmanliga paneler.

Så här dagen efter kan jag konstatera att det inte direkt blev någon storm av nya män som anmält sig, men i dagarna firar TackaNej ett år. Det var alltså i november förra året som vi (Thomas Frostberg, Marcin de Kaminiski) lanserade initiativet tillsammans med Rättviseförmedlingen, vilket fick relativt stor uppmärksamhet. Sedan dess har allt ifrån universitetsrektorer till vd:ar skrivit under på att låta kompetens gå före kön. Män har kvoterats in på grund av sitt kön under väldigt lång tid, och att det är dags för en förändring. Att som man och inbjuden till en panel använda situationen till att samtidigt främja en mer medveten strategi för jämställdhet och mångfald hos arrangörerna av event och debatter är ett enkelt och konkret sätt att göra skillnad. Skriv gärna under du också, på tackanej.se.

Så här såg topp 5 ut i Cision PR Influencer Award 2014: 

1. Fredrik Wass , Intellecta Corporate
2. Niclas Strandh , Deepedition DigitalPR
3. Brit Stakston , Stakston AB
4. Hampus Brynolf , Intellecta Corporate
5. Staffan Dopping , K-Street Advisors

Vinnarmotiveringen löd:
”Årets vinnare av Cision PR Influencer Award är en högt respekterad person inom branschen med mångårig erfarenhet av att arbeta digitalt. Personen har en stark tro på att internet förändrar både samhället och människan. Detta återspeglas i ett brinnande engagemang där han lotsar oss genom förändringarna i den digitala världen och delar med sig av gedigen kunskap, insikter och åsikter. Som ett stjärnskott kom han in på listan detta år efter att ha tagit klivet över till byråvärlden. Tack vare det kunde han kamma hem förstaplatsen redan på första försöket!”
Här står det mer om hur rankingen gjordes.

Foto: Cision.