Informationskrig i praktiken

Per Torberger uppmärksammade det här inslaget från BBC som på ett tydligt sätt visar mediernas makt i konflikter, och hur informationskrigföring används för att skapa distans mellan människor och driva den egna agendan. Han konstaterar uppgivet det gamla talesättet att krigets första offer är sanningen, och efter att ha sett klippet är det inte svårt att hålla med.

ryska-medier
Bild från BBC-inslaget. Klicka för att se klippet.

Tre ryska tv-stationer berättade om en 10-årig flicka som sägs ha dödats av granatsplitter från Ukrainska styrkor. När BBC-reportern försöker hitta platsen där det hände, eller prata med personer som bor i området verkar ingen ha konkret information om att det faktiskt ägt rum. En rysk journalist medger också att de tvingats rapportera om händelsen och att flickan inte existerar i verkligheten.

”Ryssarna vet att medierna är styrda”

carl-bildt-rysk-tv

Nyligen besökte jag försvarshögskolan för ett seminarium om rysk propaganda (går att se här). Flera av föreläsarna beskrev ett ryskt medieklimat präglat av mer eller mindre styrda medier där Russia Today (RT) kanske är det mest framträdande från svensk horisont. Men Sverige underskattar ryssarnas egen förmåga att tänka källkritiskt samtidigt som vi själva är bättre på att skämta om andra än att själva bli utsatta för satir. Det hävdar Anechka Ю. M-ova, eller @AnyaInLove som hennes twitternamn lyder.

”Anya” är en anonym svensk bloggare och twittrare som bor och arbetar i Ryssland och som skriver initierade inlägg om landets utveckling. Jag har tidigare skrivit om informationskrigföring och rysk signalspaning i våra flöden och efter att ha läst inläggen på Anyas blogg kände jag att jag ville veta mer om rysk mediekritik och hur hon uppfattar den ryska synen på omvärlden. Jag gjorde därför en liten intervju med henne mot löfte om anonymitet (dock vet jag hennes riktiga identitet). Det blev flera långa och intressanta svar.

”Medborgarna vet att staten också har sin agenda”

Hur upplever du att ryska medborgare själva ser på sina egna medier?
– Ryssar har en helt annan syn på medier än svenskar. Vi får inte glömma att ryssarna fostrats i en tradition där man vet att medierna är styrda av ett eller annat intresse, för så har det alltid varit. Man skulle nog kunna säga att svenskar är mer naiva. En svensk förväntar sig att en nyhet är “sann”. En ryss förväntar sig snarare att en nyhet tillhör någons agenda, säger Anya.

– Propaganda i Sverige är något dåligt, som hjärntvätt kanske. I Ryssland är det “statens sätt att berätta för medborgarna hur saker och ting egentligen ligger till”. Fast medborgarna vet att staten också har sin agenda och relaterar mer till den som “detta är statens åsikt”, men man måste inte hålla med. Jag skulle jag nog säga att ryssar alltså är mer skeptiska till medierna än vad svenskar tror.

Har vi alltså i Sverige en överdrivet negativ bild av ryska folkets möjlighet att skapa en balanserad bild av omvärlden?
– Det tror jag absolut. Ibland är det som om vi bär på en slags överlägsenhet i vår självbild som svenskar, att vi själva minsann inte skulle låta oss påverkas av media. Sedan ser vi exempel på rysk propaganda och ryssar som vi uppfattar agerar därefter och tänker väl att ”jösses, de verkar inte kunna tänka själv alls!?”.

– En katastrofalt låg procent ryssar talar ett annat europeiskt språk, engelska inräknat. Nyheterna man får är inhemska och om man får välja mellan att lyssna till ett budskap man vet är förvrängt, men som kommer från ens egna, eller ett budskap som god knows who står bakom och kommer utrikes ifrån, ja då väljer man såklart att lyssna till sin egen media, skepsis eller ej. Ryssar i Moskva pratar relativt öppet om att “den nya tidens krig är ett propagandakrig” och då är ställningstagandet för Ryssland ännu mer självklart, i stil med att om propagandakrig är detsamma som vår tids krig, är det fortfarande varje medborgares plikt att stå på sitt eget lands sida, förvrängd info eller ej.

”Vi förstår inte Ryssland, vi vill kanske inte förstå”

Varför tror du att just Ryssland blivit ett tacksamt mål för den typen av satir?
– Detta är i princip kulturhistoria. Vi har historiskt sett alltid haft en komplex relation till Ryssland, exempelvis har de flesta aktiva krig som Sverige varit med om varit just mot Ryssland. Det speglas än i dag i hur vi uttrycker oss om landet. Sverige har en lång tradition av att behöva kategorisera Ryssland i en kategori vi själva inte tillhör. Elisabeth Högborg, mångårig rysslandskorrespondent, uttryckte det ganska väl en gång, hon sade att vi ser Sverige och Ryssland som motsatser. Sverige är enligt oss i vågskålen för gott, rättfärdigt, högutvecklat, rationellt och så vidare. Vad är då Ryssland, som vi tänker inte alls är som vi? Ryssland måste vara tvärtom; Onda, orättvisa, underutvecklat, irrationellt et cetera. På vissa plan är det visserligen sant, Ryssland och Sverige är inte identiska länder. Men den här polariseringen gör att vi tappar, eller rentav avsäger oss, förmågan att se på Ryssland på ett nyanserat vis, säger hon.

– Ett sätt att hantera något som vi inte kan sätta fingret på är just humor. Vi förstår inte Ryssland, vi vill kanske inte förstå, vi vill inte prata om det som ett problem, det blir för komplicerat, det kräver kunskap, det kräver att man är nyanserad, så vi skämtar. Det är inte bara i satir, det syns i nyhetsartiklar också. “Ryssarna förbjuder svärord i TV”, “Ryssarna gör si, ryssarna gör så”. Det hela bär en air av “titta, vilka tokigheter!” över sig. Vi kan också ställa oss frågan vilka länder skämtar vi inte skämtar om? Varför? Vi skämtar inte om länder vi inte bryr oss ett vitten om, exempelvis. Länder vars existens inte rör oss i ryggen. Men Ryssland rör oss i ryggen.

”Humor är viktigt i Ryssland”

Det ryska satirprogrammet Yesterday Live har bland annat gjort ett uppmärksammat inslag som handlar om svenskarnas rädsla för en rysk invation, ett klipp som även textades på engelska och fick spridning utanför Ryssland.

[youtubeplay id=”cyPsqsH8I4M” size=”medium”]

Vi skrattar, men hur mycket allvar finns i den typen av program?
– Reaktionerna är högst olika, långt ifrån alla (svenskar) kan begripa att ryssarna kan skämta om sig själva och Sverige utan elakhet. Ryssland gjorde också ett svar på tingeling-videon från melodifestivalen för några år sedan. Den blev inte heller särskilt väl mottagen i Sverige, för att man i den tog upp slaget om Poltava. Så svenskar kanske i regel tycker att “man får tåla litet humor” men när Ryssland för en gångs skull skämtar tillbaka litet, då är reaktionerna inte alls lika förlåtande som när Sverige skämtar om Ryssland. Tyvärr, säger Anya.

– Sverige är väl inte lika duktiga på att ta skämt som att skämta om andra. Ryssar är å andra sidan extremt duktiga på satir och humor! Det var ofta ett av få sätt att ge samhället en känga under sovjettiden och än idag skämtas det om det egna samhället. Det finns ett hutlöst populärt humorprogram där universitet från hela Ryssland tävlar i spex år efter år och kändisar sitter i publiken. Putin har blivit grovt skämtad om från scenen – medan han själv satt i publiken! Han höll på att kvävas av skratt. Humor är viktigt i Ryssland, jag antar att det är högst naturligt i länder där andelen orättvisor är hög och takten med vilken dessa utjämnas är låg.

Hur stor är sannolikheten att den typen av inslag är en del av informationskrigföring tror du?
– Det är en spännande fråga. Om den typen av sketch, med skämt om Sverige, hade varit lika vanlig i Ryssland som de svenska skämten och nidbilderna om Ryssland är i Sverige hade jag nog sagt att de hade haft viss betydelse. Som det är nu är Ryssland relativt ointresserat av Sverige som land, de flesta ryssar blandar konstant ihop Sverige med Schweiz och när man förklarat vilket land som är vilket blir de vara glada att få höra mer.

– Sverige har väldigt gott rykte i Ryssland, det ses som ett rikt, modernt och socialt tryggt land. Alla har växt upp till den sovjetiska tecknade Karlsson på taket, folk åker till IKEA och gillar den rena “minimalism” som man kallar svensk designstil. De sportintresserade känner igen Tre Kronor, de litteraturintresserade tror att alla sitter på kammaren och läser Strindberg. Sveriges intresse för HBTQ-frågor ses oftast som västerländskt hellre än typiskt svenskt, men de som känner till hur stor plats frågan tar i den svenska debatten bemöter snarare detta med oförstånd. Det är inget man lägger sig i å andra sidan, så länge ett land håller sina frågor för sig själva och inte lägger sig i ryska politiskt ideologiska förehavanden har gemene ryss inget att klaga över.

Din blogg är anonym, men du har blivit erbjuden och också skrivit artiklar i svenska medier, hur viktig är anonymiteten för dig?
– Väldigt viktig. Jag lever ett vanligt liv och att skriva om Ryssland är varken mitt levebröd eller mitt officiella uppdrag. Det är en hobby jag har, visserligen förankrad i min studiebakgrund. Mitt vardagsliv, jobb och familj är vad jag prioriterar ifall jag tvingas välja.

”Jag skulle inte vilja hamna på en rysk hatsajt”

Upplever du att det kan få konsekvenser att inte vara anonym?
– Ja, jag har ett för Sverige unikt namn. Om Google var begränsat till Sverige skulle jag nog inte bry mig så mycket, men jag vill ogärna att en potentiell arbetsgivare googlar mig och ser att jag skrivit om för Ryssland känsliga ämnen. Dessutom vill jag inte att man skall tro att jag bara arbetar hos dem för att få visum, men har ett annat jobb på sidan om. Ryssland är dessutom en känslig fråga för många, även utanför Ryssland. Det blir gärna väldigt hätskt väldigt fort. Jag skulle inte vilja hamna på en rysk hatsajt och göra mig till eventuell måltavla för de galningar som ofta huserar på sådana. Jag upplever visserligen att hotbilden mot mig i så fall skulle vara i princip försumbar, men varför skulle jag ens ta den lilla risken? Jag är inte journalist, bara en vanlig privatperson. Det är inte värt att göra sig arbetslös eller riskera sin familj för en hobby.

Hur hade du resonerat om du istället bott och arbetat i Sverige?
– Mycket annorlunda, troligen. Fast nu bor jag inte där och har inga planer att göra det inom den närmaste framtiden. Hade jag haft ett jobb i Sverige, som inte hade något emot att jag lade ned hiskeligt mycket fritid på Ryssland, hade jag inte alls tyckt att det varit viktigt att vara anonym. Hade mitt skrivande om Ryssland varit mitt jobb, hade jag haft presspass och vaktad entré till mitt bostadsområde, då hade det också varit en helt annan sak.

Hur ser du på Rysslands utveckling just nu?
– En sak jag kan säga är att utvecklingen gått bakåt för den ryska pressfriheten ett bra tag nu och jag kan bara förutspå att det kommer att ta lång tid för den att vända. Kanske ser vi också en möjlighet för Moskvas nationalister med olika stora inslag av brunt i sina ideologier att kunna ta ett steg framåt nu när den politiska kartan för oppositionen målas om. I och med veckans erkännande i Nemtsovmordet kan vi också tänka oss att det kan komma att ske en del omförhandlingar med ledningen i Tjetjenien, vilket torde kunna bli en kostsam och i värsta fall våldsam historia. Detta är mina teorier bara. Jag försöker verkligen att vara försiktig vad det gäller att tala sig om Rysslands utveckling.

Ett gäng svenska försvarsbloggare driver en aktiv debatt om försvarsfrågor, där även analyser av Ryssland blivit vanligt förekommande sedan upptrappningen i konflikten med Ukraina. Tycker du att de har rätt i sina analyser om säkerhetsläget?
– Jag lägger mig inte i deras analyser per se, det är deras jobb och inte mitt och jag måste förlita mig på att de gör analyser efter bästa förmåga grundat på hur de har lärt sig att se på problem och frågeställningar. Däremot tycker jag att de ofta saknar det underlag eller den kunskap som krävs för att de skall kunna tillgodogöra sig förståelse för ryska politiska förehavanden, något som kan vara nog så viktigt när det kommer till att skapa en frågeställning eller se nyktert på ett problem. Ibland är det något så enkelt som att de saknar språket, majoriteten pratar inte ryska eller besitter inte den kulturella förståelse som krävs för att förstå nyanser eller jargong.

– Människor inom försvaret har ofta ett visst sätt att se på Ryssland, människor inom den akademiska antropologiska världen ett annat. Båda synsätten behövs tycker jag, men ibland upplever jag ett motstånd från dem med militärt intresse att försöka söka hjälp utanför den egna kretsen och leta efter kompletterande perspektiv. Personligen anser jag att det är en säkerhetsrisk att utforma analyser utan att kolla på alla tänkbara perspektiv.

”Använd inte Ryssland som slagträ i svensk politik”

Anya tycker att vi måste gräva lite djupare än det mest uppenbara för att göra korrekta analyser av läget i Ryssland.
– Det är viktigt att granska stormakter i ens närområde inte bara utifrån utan också hur det inre maskineriet ser ut. Jag är trött på att människor som har som jobb att kartlägga Ryssland säger att “Putins agerande är ologiskt!” eller liknande. Hade man lagt ned någon timme av analysen på hur hans politik förs, hans beslut brukar tas, hans folk ser på hur han agerar, då hade det inte tett sig lika ologiskt. Man bör försöka se på länder i sin intressesfär med ett intresse av att begripa. Orkar man inte själv lära sig om landet inifrån finns det faktiskt gott om svensk expertis utanför försvaret, inte heller räcker det att prata med en expert, man bör lyssna på flera forskare från olika universitet, utrikeskorrespondenter i Ryssland, författare och diplomater.

– Ibland tycker jag att det fokuseras litet väl mycket på hur rysk jargong upplevs från svenskt håll och att man på denna subjektiva upplevelse, av något man kanske inte ens begriper till fullo, försöker dra en svensk inrikespolitiskt intressant poäng. Detta gäller inte främst försvarstwittrare, utan svensk opinionsbildning överlag. Ryssland bör inte användas som ett slagträ i svensk inrikespolitik, Ryssland är visserligen en betydelsebärande faktor för vår utrikespolitik och vår försvarspolitik, men det betyder inte att exempelvis sossar och moderater bör använda landet som ett hot för vad som kommer ske om Sverige inte gör som sossar eller moderater vill. Det är så billigt, dåligt och ofta innehåller den här typen av opinionsbildning mängder av feltolkningar eller rena faktafel. Det gynnar verkligen inte någon.

Foto överst: Från ryskt tv-inslag om Carl Bildt.

Viktigaste vapenslaget i Putins Ryssland

tv-apparater

Kommunikation är det viktigaste vapenslaget i Putins Ryssland. Det slår journalisten och tv-producenten Peter Pomerantsev fast i den här artikeln på Politoco.com. Han beskriver hur Kremls propagandachef har sagt att informationskrig är den viktigaste typen av krig och att det rensar vägen för militära handlingar.

”And Putin’s Russia is very good at it, having combined the dirtiest mechanisms of PR, brainwashing techniques pioneered in cults and a rich KGB tradition of psy-ops into a sort of television Frankenstein with which it controls its own population, conquers neighboring countries and attacks the West. ”

Enligt Peter Pomerantsev insåg den ryska ledningen på 00-talet att televisionen var ett av de viktigaste verktygen om greppet om befolkningen som byggts upp under Sovjet-eran skulle kunna bevaras i ett av världens största länder både till yta och befolkning.  Samtidigt som tv-innehåll kunde påverka invånarnas attityder och värderingar genom ren propaganda, måste det även bjuda på bra underhållning som får tittarna att stanna. Peter Pomerantsev berättar om hur han som västerländsk tv-producent blev inbjuden att producera underhållnings-tv för den ryska publiken. Enligt honom var hans uppgift aldrig att producera propaganda, men han fick en god insyn i hur andra program hade en tydlig politisk agenda.

”The 21st century Kremlin might be controlling the media just as it did in the Soviet era, but there’s one mistake today’s Russian will never repeat: It will never let television become dull. In fact, the goal is to synthesize Soviet control with Western entertainment—and for that it needs the help of Western producers who, Russians believe, know the alchemical secret of great television formats.”

Även i nutid spelar kontrollen över televisionen en viktig roll, trots internets genomslag världen över.

”The first thing Russian militias do when they take a town in East Ukraine is seize the television towers and switch them over to Kremlin channels. Soon after, the locals begin to rant about fascists in Kyiv and dark U.S. plots to purge Russian speakers from East Ukraine.”

Läs hela artikeln Inside Putin’s Information War.
På samma tema: Rysk spaning sker även i ditt flöde.

Trevlig helg!

Bild överst, foto: Walt Jabsco (Creative Commons BY-NC-ND 2.0)

Rysk spaning sker även i ditt flöde

Rysk ubåt, "Project 641” - B-39

Misstänkt närvaro av undervattensfarkost i svenska vatten, Ebola-varning på Arlanda och en partiledare sjukskriven för utbrändhet. För en svensk twittrare med någon som helst satir- eller humorambition har den senaste veckan nästan inneburit en överdos stoff att bygga snärtiga oneliners och virala bildlistor på. Den som vill läsa ryska tweets om händelsen kan även följa taggen #podvodnayalodka. Bristen på information gör också att spekulationerna blir vilda på gränsen till hysteriska, något som många svenska försvarstwittrare och bloggare konstaterat. Även Reddit har gett sig in att spekulera med utgångspunkt i ryska sociala medier.

 

Samtidigt finns det något som gör att i alla fall mitt skratt fastnar i halsen; svenskarnas relativa ovana vid nationella hot och kriser, framförallt av militär karaktär. Det märks i hur svenska journalister ställer sina frågor på Försvarsmaktens presskonferenser till hur det finns en naivitet hos oss när vi diskuterar, sprider och hanterar uppgifter som främmande makt givet samlar in och analyserar.

Vi vet sedan tidigare hur rysk underrättelsepersonal använt bland annat Twitter för att kartlägga både svensk försvarsmaktspersonal och opinionsläget hos svenska folket när det gäller till exempel utvecklingen i Ukraina och Ryssland.

Det vore konstigt om rysk signalspaning inte hade haft ett digitalt öra ständigt riktat mot vårt och andra land, nu med större möjligheter att följa både folkets röst och dess fysiska aktiviteter än någonsin tidigare. I ett inlägg från i våras skrev jag så här:

”Värt att fundera på i all mediekonsumtion (både traditionella och sociala medier) är vem som tjänar på att just du sprider informationen vidare, eller att just du nås av budskapet. Vem kan tänkas ha intressen av att påverka din uppfattning om en viss fråga, och kan det finnas andra aktörer bakom kulisserna än de du ser i strålkastarljuset?”

Mig veterligen finns det i princip en enda journalist i Sverige helt fokuserad på försvarsfrågor förutom Svenska Dagbladets Mikael Holmström. Sannolikt lär svenska medier behöva förstärka kompetensen på området och rapporteringen i de här frågorna de närmsta åren, vilket utvecklingen i vårt närområde skvallrat om långt innan den nu pågående underrättelseoperationen i Stockholms skärgård.

(Givetvis kommer även ovanstående blogginlägg att kartläggas och analyseras i både svenska och ryska signalspaningsfilter.)

Bild överst, Creative Commons, Kevin Labianco. Motiv: Den ryska ubåten B-39 eller ”Project 641”, flitigt använd under kalla kriget.