”Data är människor. Data är vi.”

Idag är jag på plats i Malmö för The Conference, en av de bästa konferenserna om vad som händer både i den digitala och fysiska världen när det gäller beteenden, attityder, teknik och samhällsutveckling. The Conference har alltid haft ett lite mer filosofiskt anslag än de flesta andra svenska webb- och kommunikationskonferenser. Här ryms de större penseldragen och de mer visionära perspektiven.

Johanna Koljonen är huvudmoderator för konferensen och inledde morgonen med att introducera den första keynotetalaren Aral Balkan som pratade om ett aktuellt tema: Demokratisk design och hur de stora it-jättarna från Silicon Vally huserar allt mer av vårt digitala liv. Det kanske var okej när tekniken var som en butler som gjorde vad vi sa åt den, men kanske inte lika okej när det handlar om att övervaka våra resvanor genom hur vi använder Google Maps eller basera kommersiella erbjudanden utifrån vad vi skriver i våra privata anteckningar i telefonen. Vårt digitala liv håller på att bli en förlängning av oss själva, snarare än döda enheter som vi använder då och då. Det får konsekvenser när det gäller integritet, övervakning och säkerhet.

Aral Balkan tog upp hur slaveriet handlade om att sälja kroppar, men att vi nu behöver ett nytt namn för vad det innebär att sälja allt det som vi består av, förutom kroppen. Vår data helt enkelt.

”Data is people. Data is us.” konstaterade Aral Balkan. Han pratade också om tre olika typer av design.

silicon-valley-designopen source design

ethical-design

Själv jobbar Balkan på en tjänst kallad Heartbeat tillsammans med två medgrundaren. Tjänsten bygger på peer-to-peer-teknik och ska göra det möjligt att ha kontakt med sina vänner, både privat och öppet, utan inblandning av en tredje part. ”We’re a tiny & independent social enterprise building technology that respects human rights.” beskriver de sig som på hemsidan.

silicon-valley-white-male-privilege-class-war

Vet inte varför, men det finns få saker jag myser lika mycket åt som artiklar som belyser inskränkta startupmänniskors syn på världen. Ofta män, ofta unga, och ofta fokuserade på att utveckla tjänster som löser problem som en ung och relativt välbetald man har i livet, till exempel att låta någon annan tvätta ens kläder, laga ens mat, hitta nya tjejer, eller förflytta en till olika platser. I artikeln ”One Tweet Shows What Silicon Valley Really Thinks of the People It’s Crushing” på Mic.com, berättas om hur tvättautomater tvingats stänga ner i konkurrens med tvättjänster riktade mot de mer högavlönade invånarna i staden. Och skribenten Jack Smith oroar sig över hur tekniken kan bidra till att öka klyftorna i ett samhälle.

”Laundromats, buses, trains, restaurants, health insurance — we share these things precisely because it benefits society as a whole to participate, even when we are not individually always actively benefiting. Businesses have always been at war to replace one another in a constant struggle to provide a better quality of life. It’s always been an organic ecosystem, but technology, like a steroid, has injected a fuel into this ecology that’s causing rapid flux. Titanic businesses like Kodak are replaced by tiny startups like Instagram in a handful of years, and Uber is swallowing the cabs of the world — both public and private — whole. The question is: When we have all of these new, boutique services, who will benefit?”

Kanske är rubriken som gömmer sig i URL:en till artikeln mer intressant än den rubrik som står på sidan: /silicon-valley-white-male-privilege-class-war/

Ta med bebisen på möten i Silicon Valley

hermione-way
Hermione Way. Foto: Thomas Zimmermann (CC BY 2.0)

Det är ingen nyhet att innovationsekosystemet Silicon Valley har börjat nära ett nyvaknat intresse för jämställdhetsfrågor, något jag återkommer till med jämna mellanrum här på bloggen. Men hur är det egentligen i praktiken? Finns det utrymme för andra människotyper än ensamstående personer i 24-årsåldern bland it-världens hetaste startups?

Hermione Way är sedan länge en etablerad profil i techvärlden, från början som deltagare i utskällda reality-serien Startups: Silicon Valley hos BravoTV och som journalist för The Right Web, men numera också som medgrundare till en startup och som konsult åt flera bolag. Häromdagen skrev hon en uppdatering på Facebook om hur hon hanterat det faktum att hon är nybliven mamma i en mansdominerad it-värld och dessutom i ett land där barnomsorg inte är vare sig gratis eller självklart. Det faller ofta på kvinnan att stanna hemma om det inte finns finansiella resurser för barnomsorgen.

Men Hermione Way tar med sitt barn till alla aktiviteter hon gör i jobbet, som möten, event och konferenser.

”My baby has been to three hackathons and about 20 different networking events in Silicon Valley. I take her to all my meetings including meetings with investors. Most people at my office are male engineers and they awkwardly ignore her, especially when I get out my boobs to breastfeed. But generally the reaction is a positive one, obviously when she cries I take her outside so i’m not disturbing anyone.” skriver Hermione Way.

Hon tycker det är viktigt att kvinnor tar med sina bebisar för att påverka synen på arbetsplatsen som en mansdominerad arena.

”We need to see more babies in the work place. Careers should not have to be separate to motherhood. Co-working spaces and offices should think more about designing a space that accommodates mothers and babies.”

Entreprenörslivet kräver ofta både tid och engagemang i en omfattning som kan vara svår att kombinera med barn eller ens ett normalt socialt liv med vänner och partner. Det gäller både i USA och i Sverige, även om det är stor skillnad på hur villkoren för föräldraledighet och barnomsorg ser ut i USA jämfört med Sverige.

Ways uppmaning att skapa en arbetskultur som inkluderar de anställda, oavsett vilken fas de befinner sig i livet eller andra faktorer som kön, ålder och bakgrund, känns dock sund. Och att måla upp bilden av de besvärade programmerarna som blir lite obekväma när hon trampar in med bebisen på armen känns befriande på något sätt.

Samtidigt bör förstås en debatt drivas som handlar om balans mellan jobb och privatliv. För vissa innebär möjligheten att blanda ”bebislivet” med jobbåtaganden något som underlättar både jobb- och privatliv stort. För andra är det en fälla som riskerar att bidra till orimliga krav och ett liv där jobbet är närvarande hela tiden.

IT-världens misogyna lalaland

Omslag Newsweek februari 2015

96 procent av delägarna i amerikanska riskkapitalbolag är män. Samma siffra för tjugo år sedan var 97 procent. Den feministiska revolutionen går långsamt i startupvärlden och där Wall Street delvis förbättrats genom mångfaldskonsulter och diskrimineringsfall som fått rättsliga konsekvenser, verkar Silicon Valley fortfarande bestå av ett misogynt lalaland. Det är slutsatsen när Newsweek fokuserar på hur kvinnors villkor ser ut i västvärldens internationella it-centrum.

Precis som under den industriella revolutionen skapas nu ikoner, grundare och ägare inom it-världen som kommer leva kvar i generationer spår Newsweek. Framtidens byggnader och monument kommer ha namn som Jobs, Zuckerberg, Musk eller Gates skrivna i sina stenfasader, precis som att namn som Rockefeller, Carnegie och Morgan är några av det amerikanska näringslivets tungviktare. Gemensamt är förstås att alla dessa ikoner är män.

Newsweek beskriver ett affärsklimat i Silicon Valley där i princip alla kvinnliga entreprenörer kan berätta om hur de utsatts för någon form av sexism eller kränkande beteende kopplat till deras yrkesroll. Det kan vara vid en pitch för en manlig investerare eller i kontakt med andra entreprenörer och utvecklare i dalen.

Det eviga mantrat ”vi investerar i bra team med bra idéer, oavsett kön” upprepas förstås i oändlighet från investerar-håll, samtidigt som startup-pitchar med lösningar eller tjänster som riktar sig till kvinnor kan bemötas med ”jag vet inte, jag måste hem och fråga min fru” från den manliga investeraren.

”VCs are not funding women. According to a study by Babson College, only 2.7 percent of the 6,517 companies that received venture funding from 2011 to 2013 had women CEOs. Meanwhile, the Kauffman report found that female-run startups produce a 31 percent higher return on investment than startups run by men.”

Newsweek beskriver också hur de flesta manliga investerarna har liten eller ingen erfarenhet av att ha arbetat med kvinnor under hela sitt professionella yrkesliv. Deras relation till kvinnor baseras på relationen de har till sin familj, fruar och personer i underställd position snarare än finansiella partners, kollegor eller medgrundare.

Grundarna av Glassbreakers vill ändra på det här. Glassbreakers är en plattform för mentorskap som riktar sig till företag som vill främja kvinnor i sin verksamhet, men det är också en tjänst som sammanför kvinnor inom samma yrken och på samma nivå för utbyte av erfarenheter, kontakter och tips. Glassbreakers skapar mentorrelationer mellan personer på samma nivå, snarare än de traditionella juniora/seniora rollerna.

“Traditional mentorship, established in male-dominated industry, is between very senior and very junior people. But the problem for women in the workforce is that there are many more mentees than mentors. Also, the tech industry is changing so fast that women even five or 10 years older may have very little of practical use to share with younger workers”, säger Eilieen Carey, en av grundarna till Glassbreakers, till Newsweek.

Glassbreakers

När tjänsten lanserades begränsat till Bay Area (området kring San Francisco Bay) för en månad sedan valde 1500 kvinnor att registrera sig enligt Newsweek.

Personligen är jag trött på försvarstalen om att det är idén som räknas eller att kompetens måste gå före kön när det så tydligt finns en systematisk och affärsmässigt negativ diskriminering mot kvinnor i startupvärlden. Det verkar vara viktigare att behålla de misogyna strukturerna än att tjäna pengar för många av it-världens investerare.

Reportaget i Newsweek om kvinnor i Silicon Valley är belysande på många nivåer så jag rekommenderar verkligen att du läser hela.

Sunkiga värderingar lyfts fram i ljuset

Länge stod de nästan utanför samhället. Ingen brydde sig om dem. Ingen tog dem riktigt på allvar. De fick hålla på med sina grejer nästan ostört och eventuella livstecken bemöttes med förstrött ointresse. Visst var de viktiga på många sätt, och de har haft stort inflytande på hur din och min vardag ser ut. Men de har också varit en ganska tyst grupp i näringslivet.

Sedan hände det. Gruppen visade sig vara nyckeln till framtiden. Deras arbete drog till sig både människor och kapital. Det blev status att finnas i deras närhet och de mest framgångsrika blev en sorts affärslivets superstjärnor.

Jag talar förstås om utvecklarna, eller programmerna. De som förut grävde ner sig i kod i en delad villa utanför Palo Alto eller Menlo Park, men som nu flyttat in till San Francisco, tar del av nöjesutbudet och gjort att hyresnivåerna skenat i staden. Samma sak har hänt i Sverige. Är du en het startup sitter du inte i Kista eller Ideon, du sitter i centrala Stockholm eller Malmö, trots akut bostadsbrist och beräkningar som visar hur mycket svenska it-bolag förlorar på att inte kunna erbjuda bostäder åt inflyttade talanger.

Samtidigt har programmerarkollektivets attityder och värderingar blivit en allt mer uppmärksammad fråga. Det är ett faktum att många av de sociala tjänster vi använder är skapade utifrån en ung mans perspektiv – den typiske utvecklaren. Den personen har behov av att åka taxi på ett smidigt sätt, lämna kläderna till kemtvätt, hyra billiga rum som nyinflyttad it-entreprenör och en massa andra saker som behövs för en ”20-something” i jakt på nästa stora grej.

Det gläder mig att strålkastarljuset blivit starkare för hur dessa personer påverkar sin omvärld, speciellt när de tjänster de skapar nås och används av miljontals människor.

Kritiken (och rättsprocessen) kring hur Tinder-grundarna behandlat en kvinnlig medgrundare är ett exempel. Den återkommande kritiken mot hur Uber hanterar både sina egna anställda, sina konkurrenter och persontransportmarknaden samt hur de hotat en kvinnlig journalist med att ”gräva fram detaljer” från hennes privatliv är också belysande.

Silicon Valley håller på att få ett kollektivt medvetande kring värderingsfrågor, och det känns upplyftande. På många platser i världen vill man skapa ett eget ”Silicon Valley”, även i de största svenska städerna. Men vi har samtidigt möjlighet att skapa en egen version av framgångsformeln utan att ärva precis alla de värderingar som byggde jättarna i USA. Sveriges mångfald, vår position inom jämställdhet och våra relativt icke-hierarkiska organisationer är tre positiva faktorer som gör att vi tål konkurrensen på en global marknad. Jag tycker att det skulle kunna synas ännu mer än vad det redan gör bland svenska startups och tillväxtinvesteringar.

På bilden överst: Garaget i Palo Alto som grundarna av it-jätten Hewlett Packard använde som sitt första kontor. 

Inte samma, men relaterat:

[youtubeplay id=”AJJ353epH3o” size=”large”]

Gentrifieringskaos på fotbollsplanen

Janne Josefssons hatobjekt nummer ett – Södermalm, brukar ofta beskyllas för att i princip bara ge plats åt kulturskribenter, låtsas-DJs och halva Twittereliten. En isolerad ö där ”alla” är medelklass och har samma livsstil. Men det är inte bara Hornstulls invånare som klagar på att gentrifieringen gått för långt, du vet när nyinflyttning och nybyggen höjer statusen på ett område så att de som bodde där från början trängs ut till förmån för personer med högre inkomster. De senaste åren har fenomenet med gentrifiering blivit ett problem för San Francisco stad.

Förut var programmerarna i Silicon Valley fullt nöjda med att sitta ute i Menlo Park, Mountain View eller Palo Alto med sin Jolt cola och lägga hela sin vakna tid bakom en skärm i nåns vardagsrum för att bygga ”nästa Google”. Nu krävs mer för att tillgodose en nördkultur som inte bara börjat betraktas som näringslivets vinnare, utan också blivit ett ekonomiskt nav med mängder av nyblivna exitstinna entreprenörer redo att spendera eller i alla fall upprätthålla en livsstil som lämnar avtryck. Kraven på tillgång till utbud och nöjen från unga startup-människor har lett till lite av en massinflyttning till San Francisco, både för it-företagen och människorna. Twitter har till exempel placerat sitt huvudkontor i kanten av Tenderloin, ett av stadens ruffigaste områden, i utbyte mot skattelättnader från staden San Francisco som gärna ser att statusen på området höjs.

Det här har lett till protester från invånarna. Utvecklingen har fått hyrorna i staden att skena och San Francisco betraktas nu som en av USA:s dyraste städer att leva i. Inflyttningen leder också till sociala problem. Ett exempel som fått stor uppmärksamhet är när ett gäng vuxna personer ”kör bort” några ungdomar från en fotbollsplan i området Mission, med hänvisning till att de betalat för att använda planen. Ungdomarna säger att de alltid spelat på den planen och att det aldrig kostat några pengar. Det visar sig att San Francisco Parks and Recreation (motsvarande stadsdelsförvaltningen antar jag) har infört ett avgiftssystem relativt nyligen och alltså gjort det svårare för vem som helst att använda planen, till förmån för den som har råd. Det hjälper inte att en av de vuxna har en Dropbox-tshirt på sig och att hela gänget verkar jobba på startups.

I det lilla är händelsen bara en liten dispyt, som dessutom verkar ha hanterats ganska bra i slutändan, men i det stora bekräftar det den uppdämda frustrationen över ”IT-folk” som kommer och tar över San Francisco. Videoklippet från händelsen har blivit till ytterligare en gnista i de motsättningar som skapats i staden på senare år. Samtidigt är förstås startupvärlden viktig för både staden och området. Det skapar många nya jobb och det för in nytt välkommet kapital i finanskrisens spår.

[youtubeplay id=”awPVY1DcupE#t” size=”large”]