Så undviker du att bli distraherad på internet

internet-gtd

Jag vet inte hur du fungerar, men själv har jag minst sagt en stark tendens att fastna i de sociala flödena så fort jag tar upp min mobil eller sätter mig vid en dator. Jag lever uppkopplad både i mitt jobb- och privatliv och varje dag konsumerar jag enorma mängder uppdateringar, bilder, kommentarer och annat innehåll på nätet. Det blir inte lättare av att jag dessutom arbetar med sociala medier-uppdateringar och generell onlinenärvaro som en viktig uppgift i flera kunduppdrag. Roliga tweets och intressanta artikeltips lurar alltid bakom hörnet även om det egentligen är helt andra saker jag borde göra.

Råden är många kring hur du ska undvika uppmärksamhetsfällorna. Steven Zhang säger att det mest produktiva sättet att hantera ens tid på internet är att minimera den tid vi lägger på det. Radikalt, jag vet.

”Jag tenderar att inte ha så bra självkontroll när jag använder nätet. Antagligen eftersom jag är en naturligt nyfiken person” skriver han i ett inlägg på Quora. Att vara på internet är som att slå på en brandslang med information, och våra hjärnor är ganska dåliga på att hantera det, är hans slutsats.

Så hanterar du din tid på nätet på ett vettigt sätt enligt Steven Zhang

1. Innehållsproduktion. Steven Zhang försöker arbeta så mycket som möjligt offline för att sedan koppla upp sig när det verkligen behövs. Han använder Getting things done som metod för att få saker gjorda, och det fungerar även offline. Han skriver blogginlägg och längre e-mailsvar i nedkopplat läge, och har i förväg sparat ned eller noterat uppgifterna så att de kan göras utan uppkoppling.

2. Innehållskonsumtion. När Steven Zhang vill läsa en artikel, ett inlägg eller längre mail skickar han innehållet till sin Kindle via en ”share to Kindle”-funktion. Det blir mindre distraherande att läsa innehållet på det sättet och han avsätter också längre stunder då han ”crunchar” igenom allt det han sparat undan för att läsa.

Steven Zhang konstaterar att han är som mest produktiv när han flyger eftersom det tvingar honom att vara nedkopplad (i alla fall på de flesta flyg än så länge). Jag känner likadant med att åka tåg. Att ha ett distansförhållande med regelbundna tågresor gjorde till exempel under för min produktivitet när jag var frilansjournalist en gång i tiden. Uppkopplingen på tåget var så svajig att det ändå var lika bra att göra saker som inte krävde internet.

Hur gör du för att få saker gjort, trots alla flöden som pockar på uppmärksamheten?

Varumärken’s gonna varumärke

Förra veckan blev jag intervjuad av två studenter som skriver en magisteruppsats med fokus på hur företag använder sociala medier i allmänhet och hashtags i synnerhet. Det går alldeles utmärkt att köpa sig utrymma i sociala medier som företag, men drömmen för många är förstås att det egna innehållet ska sprida sig på egen hand, helt utan saftiga marknadsföringsbudgetar (även om många av de ”virala” kampanjer som ofta framhålls som exempel på lyckad organisk spridning har fått rejäl skjuts av köpt utrymme, framförallt i inledningen av kampanjen). Kan man dessutom få kunderna att använda en gemensam hashtag innebär det utökade chanser till både exponering och insikter eftersom det blir tydligt var och när ens produkter eller tjänster diskuteras, och kanske framförallt av vilka.

Samtidigt finns det något som skaver när det gäller att jacka in i den existerande nätkulturen som kommersiell aktör och uppmana folk att prata om ens erbjudande på ett sätt som företaget tänkt ut, snarare än på ett sätt som uppstår organiskt. Jag tycker det känns mycket mer genuint när ett företag gör en Throwback Thursday (#tbt) eller en Follow Friday (#ff) och deltar i det samtal som redan pågår i olika kanaler, snarare än att försöka styra följare och användare till att bete sig på ett sätt som regisseras av företaget.

Tävlingar i stil med ”berätta om ditt bästa semesterminne med vår produkt och tagga med #MittBästaFöretagetxMinne så kan du vinna ett presentkort” skapar enkelt en närvaro och synlighet. Men som företag måste man också ställa sig frågan vilka personer det är som kommer att nappa på tävligen. För gigantiska konsumentföretag kanske volym är det viktigaste och det spelar ingen roll om det är målgruppens trendsättare som deltar i tävlingen och ”taggar rätt”, men jag tror ingen skulle säga emot om jag påstod att det vi delar i sociala medier också hjälper till att bygga vår identitet.

Vilken bild av mig får mina följare när jag delar det innehåll som ditt företag vill att jag ska sprida? Vill jag uppfattas som en person som hoppar på en tävling/uppmaning och lånar ut mitt sociala flöde för att eventuellt få chansen att vinna ett pris? Vilken sorts erbjudanden, produkter eller tjänster vill människor förknippas med på en nivå som gör att de gärna berättar om det för andra i sina flöden?

Ovanstående frågor tror jag är grundläggande i att avgöra den sociala kraften i ett kommersiellt budskap. Det går att jämföra med inchecknings-rabatter. Alla vill inte checka in och berätta för sina vänner att de besöker McDonalds, bara för att få en gratis kaffe. Medan det nog inte är lika svårt att få folk att checka in på biografen och berätta vilken film de ska se, för att få en uppgraderad popcornmeny.

Varumärken’s gonna varumärke, så att säga.

Nedan ett exempel från tidigare i år när ett företag (SL) fångar upp den befintliga nätkulturen kring Doge och lyckas balansera både tajming och tonfall på ett sätt som fungerar.

Våldsmoralist javisst

Populärkulturen är fylld av vålds- och vapenskildringar. Några av de största blockbuster-filmerna Hollywood producerat bygger ofta på skildringar av mord, extrema våldsdåd eller misshandel av människor. Detsamma gäller de största succéerna inom spelvärlden. Ända sedan filmen Motorsågsmassakern hade premiär har diskussionen om det så kallade videovåldet och vilken effekt underhållningsvåld har på dess publik pågått med en mer eller mindre hög frekvens.

Själv har jag inga problem med att spela Battlefield eller kolla på Homeland. Jag tror inte att det gör mig till en massmördare. Däremot finns det något som får mig att reagera (som tur är). Det är när skildringar av autentiskt våld visas. Det kan handla om mobilfilmade klipp från en krigszon, en demonstration eller en gänguppgörelse. Jag blir fortfarande berörd, som tur är. Jag tar fortfarande illa vid mig, även om jag också känner hur äktheten i det jag får se skapar en (inte alltid önskvärd) attraktion för innehållet i sig. Likt den som saktar ner vid en trafikolycka för att se vad som hänt, är det nästan omöjligt att motstå kraften i det som är äkta, oavsett om det är söta kattungar på youtube eller en bambuser-sändning från pågående attacker i Syrien.

Efter att själv ha burit både uniform och vapen i en konfliktzon började jag även reagera negativt på en viss sorts bilder i sociala medier – poserandet. Du vet när en kompis har besökt en skjutbana och lägger upp bilder på instagram där hen med vapen vill se tuff och hård ut. Eller när någon ska på maskerad och tar bilder av sig själv hållandes i en replika av ett handeldvapen. Jag har gjort det själv också och förstår mekanismen som ligger bakom. Tror jag.

Det jag tänker är att en våldskultur tar sig olika uttryck, både i populärkulturen, i väpnade konflikter och i människors liv. Så länge vår fascination för vapen och våld är så stor (och bekräftas i så många olika uttryck) kommer det också upprätthålla en maktordning som bygger på just våldsanvändningen.

Har jag gått och blivit antivåldsmoralist? Nja, precis på samma sätt som den egna tiden i uniform fick mig att reagera starkare på våldsskildringar, gav den mig också insikter om våldsmonopolets väsen och situationer där jag på riktigt inte kan se hur en icke väpnad konfliktlösning vore möjlig.

It’s complicated. Som vanligt.

Samverkan med en tysk officer under min tid utlandsstyrkan.

De får se det värsta från Facebook

På Facebook finns en grupp som går ut på att medlemmarna tillsammans anmäler sidor som kränker människor, religioner, organisationer eller andra aktörer. När det till exempel skapas en hatsida på Facebook vars enda syfte är att kränka eller hota en enskild person, debattör eller liknande tipsar vi varandra i gruppen och så försöker vi få Facebook att ta ner sidan (med vetskapen om att många anmälningar från flera personer får Facebooks automatiska algoritmer att hicka till och sidan att hamna i kön för manuell granskning). Det får förstås inte gå till överdrift så att det skapas någon slags censurverksamhet, men yttrandefrihet är inte samma sak som rätten att hata och kränka andra, och jag tycker att skillnaden blir tydlig i varje enskilt fall som dyker upp i gruppen.

Ofta fungerar det inte. Hatsidor får finnas kvar och budskap som går ut på att kränka någons person eller religion lämnas utan åtgärd. Standardsvaret brukar se ut så här:

Facebook Help Team
Thank you for taking the time to report something that you feel may violate our Community Standards. Reports like yours are an important part of making Facebook a safe and welcoming environment. We reviewed the Page you reported for containing hate speech or symbols and found it doesn’t violate our Community Standards.”

Att hantera abuse-anmälningar och annan form av feedback från användarna är ofta nyckeln till framgång för stora sociala medier med användare från i stort sett alla demografier. När plattformar som Facebook dessutom rör sig på en internationell arena är det lätt att inse svårigheten i att hitta en gemensam ”moral”, eller i alla fall riktlinjer som går att efterleva oavsett om du är en student på Stanford University, en mattförsäljare i Kabul eller en polarforskare på Grönland.

Vem är det då som sköter all den här modereringen? Vilka är det som varje dag får ta emot klagomålen och personligen ta del av det sämsta människan har att erbjuda i digital form? Enligt Hemanshu Nigam är det en yrkeskår som totalt sett består av minst 100 000 människor världen över. Nigam driver säkerhetskonsultföretaget SSP Blue och var en gång CSO på MySpace. I den här artikeln hos Wired berättar Nigam och andra personer hur ”modereringsbranschen” fungerar, och hur de människor som tvingas granska och bedöma tveksamt innehåll påverkas av det. Artikelförfattaren träffar flera personer som jobbar med att granska alla anmälningar.

”Constant exposure to videos like this has turned some of Maria’s coworkers intensely paranoid. Every day they see proof of the infinite variety of human depravity. They begin to suspect the worst of people they meet in real life, wondering what secrets their hard drives might hold. Two of Maria’s female coworkers have become so suspicious that they no longer leave their children with babysitters. They sometimes miss work because they can’t find someone they trust to take care of their kids.” (ur artikeln The Laborers Who Keep Dick Pics and Beheadings Out of Your Facebook Feed)

De stora sociala medier-jättarna är förtegna om hur deras moderering fungerar, men helt klart är att det är ett otroligt krävande jobb som ofta utförs av lågavlönad personal, oavsett om det är amerikanska collegestudenter (som ofta får ta hand om mer komplexa anmälningar hos till exempel Facebook eller Google) eller outsourcingföretag i andra länder där till exempel filippinska arbetare får ta hand om granskningen.

Under den arabiska våren gjorde bland annat Youtube några undantag från deras community guidelines och tillät grova skildringar av det våld som pågick under revolutionen att visas med varningstexter. Det hindrade dock inte det faktum att det krävdes mänsklig moderering av innehållet.

I tider av big data, smarta algoritmer och fantastiska system som automatiskt serverar oss med innehåll är det lätt att glömma människorna som får det att fungera när inte tekniken räcker till. Det finns definitivt saker att säga om HUR företag som Facebook definierar vad som ska vara tillåtet och inte på deras plattform, men om det är någon jag inte är avundsjuk på är det de enskilda personer som sitter längst ut på linan och ska se till att riktlinjerna efterlevs.

Fotnot: Många svenska företag (och medier) använder externa företag för att hantera sin innehållsmoderering. Det gör det smidigt att hantera ett allt större flöde av kommentarer från besökare och följare, men samtidigt påverkas lyhördheten och finkänsligheten i varje enskild granskning av att ansvaret flyttas ut från de företag och organisationer som ansvarar för själva sociala medier-närvaron.

21 bra inlägg från SR:s superanvändare

En av de mest udda jobbtitlarna jag haft är sociala medier-korrespondent på Sveriges Radio. Under en spännande tid arbetade jag i redaktionen för experimentprojektet och nyhetskanalen Alltid Nyheter i Sveriges Radio och använde sociala medier för research, dialog och rapportering. Under tiden i radiohuset blev det tydligt hur många nytänkare som fanns inom företaget. Både före och efter mitt uppdrag har jag försökt hålla koll på utvecklingen som pågår inom public service när det gäller användningen av webben som journalistiskt verktyg, något som förenklas av medarbetarnas ofta transparenta dialog i öppna kanaler.

Jag har tidigare beskrivit hur Twitter nästan har fungerat som ett intranät för Sveriges Radio där redaktioner och enskilda anställda utbyter erfarenheter och tips helt öppet mellan kanaler, program och platser.

De senaste två dagarna har Sveriges Radio samlat den egna personalens ”superanvändare” inom sociala medier (cirka 100 personer, vilket enligt uppgift motsvarar var 12:e anställd) för en tvådagarskurs, och precis som vanligt går det alldeles utmärkt att fånga upp en del smartheter på Twitter.

Här nedan är ett urval av intressanta tweets, konferensen pågår några timmar till och du kan följa diskussionerna här

 

 

Jag tränar alltså duger jag?

Suntoo Watch

Det är lopptätt så här års. Sommar och höst innebär stora möjligheter för den hugade att stoltsera med tävlingsresultat i sociala medier. Göteborgsvarvet, Stockholm Hel-, halv- och kvartsmarathon, Malmö halvmarathon, Malmömilen, Midnattsloppet och The Color Run är bara några av alla de lopp som arrangeras med sammanlagt hundratusentals löpare varje år. Den svenska löparboomen har fortfarande full fart framåt verkar det som.

Fredrik WassI helgen deltog jag i terrängloppet Tjur Ruset (till skillnad mot Tjurruset) på det gamla regementesområdet Ing1 utanför Södertälje. Samtidigt som jag funderade på med vilken vinkel jag skulle ta bilderna till den obligatoriska Instagram- och Facebookuppdateringen efter målgången slogs jag också av den kollektiva effekten av att mina flöden fylls av data och information från människor som för 20-30 år sedan betraktats som elitmotionärer, men som nu ofta är heltidsarbetande småbarnsföräldrar som ”bara tränar för skojs skull”. Dessa människor levererar dock prestationer och resultat på en nivå långt över Gumping-nivå om en säger så. Kvällen innan stod jag på en fest och pratade med ett par som sprang eller cyklade till jobbet i princip varje dag (15km enkel väg) och siktade på att göra en svensk klassiker tillsammans.

Vad gör det med oss att se bekanta vara missnöjda med sina toppresultat på milen eller ett marathon? Vad gör det med oss att faktiskt tycka att det är rimligt att ägna sig åt träning på en nästan nedbrytande nivå (i alla fall de som presterar uppåt elitresultat) och samtidigt förväntas sköta jobb, relationer, familj, barn och dessutom ha ett socialt liv?

Jag tycker så här:

  • Å ena sidan är det ganska vettigt att det anses bra att träna, och att folk gärna visar upp sina prestationer i sociala medier, om inte annat för att peppa sig själva (den kategorin tillhör jag själv). Det kan säkert skapa någon form av positivt grupptryck som gör att fler blir intresserade och det skapas en norm där regelbunden träning anses naturligt och ej som ett avvikande beteende.
  • Å andra sidan gör just benägenheten att bara publicera saker som utmärker sig eller avviker från den grå vardagen att flödet fylls av prestationer, oavsett om det är sluttider på långlopp, din fantastiska semester eller den där härliga middagen du var på. När vi sen skapar vår bild av omvärlden och vad våra vänner och bekanta sysselsätter sig med blir det som en dopad eller upphöjd version av verkligheten där ”ställtiden” mellan aktiviteterna sällan får plats. Den som inte gör något alls tenderar att heller inte berätta om just det. Duger jag om jag INTE tränar?

Ganska länge tyckte jag det var störande med folk som skröt om sina prestationer på nätet, men för en tid sedan har jag försökt tänka om. Jag tänker att den som själv mår bra av att berätta för andra om sin träning eller sina resultat gott kan göra det. Whatever makes you happy liksom. Och jag själv velar mellan att checka in på gymmet och att komma på mig själv med att träna flera gånger utan att ens instagramma det. Crazy, jag vet.

Tjurruset

 

Säga vad en vill om Soraya Post…

…men om alla EU-parlamentariker skrev såna här statusuppdateringar på sin Facebooksida skulle nog demokratiarbetet vara en smula mer roligt och transparent. Bara att börja en uppdatering med ”Här var det EU!” är ju briljant. Jag har åtminstone fått en insyn i vad en EU-parlamentariker faktiskt gör och vilka sammanhang hen verkar genom den här typen av uppdateringar.

”Hej allihopa! Här var det EU!
Arbetet går framåt men det är så underliga dagar i parlamentet nu. Det legislativa arbetet står liksom lite stilla utan en kommission på plats. Och om man ska vara helt ärlig så skojas det rätt friskt om att Juncker lyckats placera de flesta kommissionärerna på områden de är sämst på. Jag vet inte jag, men vissa får det att krypa över hela kroppen.
Spanien skickade en sexist som tycker att man ”får akta sig för att inte vara för smart när man pratar med kvinnor, för då kan man ju diskriminera dom”. Han ska tydligen ha hand om miljö men han har samtidigt en herrans massa oljeaktier. Åsså föder han upp tjurar för tjurfäktning som jag tror är förbjudet i EU?…”

Och sen fortsätter det i samma stil.

Oavsett om det är hon själv eller en medhjälpare som skriver så känns både tonfall och närvaro helt i linje med Fi:s strategi och deras bevisligen framgångsrika arbete med sociala medier.

Soraya Post

Konsten att dissa Ello

Att vara anti-svennebanan och framstå som ”det nya”, platsen där människor hänger som är något och förstått något före alla andra är alltid en tacksam position. Speciellt för uppstickare som vill utmana marknadens jättar. Det gäller oavsett om det handlar om den nya heta klubben, den nya restaurangen med svåruttalade namnet eller ett socialt nätverk på internet. I den sista kategorin hittar vi Ello, som på bara några veckor hajpats som ”Facebook-dödare” av vissa. Sajten startades som en reaktion på Facebooks namnpolicy som inte tillåter personer att använda sig av andra namn än sitt eget, vilket bland annat drabbade ett antal drag-artister.

Och lika snabbt kom motreaktionen. Artiklarna som går ut på att nej, den här tjänsten kommer faktiskt inte att döda Facebook – den här gången heller. Snabba men ofta relevanta analyser kring varför en social tjänst som bara funnits en kort tid inte kan ta död på gigantiska sociala medier-jättar med minst 10 år på nacken.

Ello är en gammal idé som har misslyckats förr” skriver Linus Larsson på Internetworld. ”Hajpen kring Ello missar det enda som är viktigt för sociala nätverk” skriver Mikael Zackrisson på Ziggy Creative Colony. ”Ello is no Facebook killer” skriver Mashable. ”Återigen, transparens people! Om man bara är tydlig så undviker man så mycket potentiell skit.” skriver Digge Zetterberg Odh om tjänsten här på resume.se.

Men för att fortsätta med restaurang-liknelsen så finns det ju plats för både nischade specialrestauranger med exklusiva menyer likväl som snabbmatsrestauranger med franchise-koncept och stordriftsfördelar. Det svåra är förstås att utifrån några besök på en liten kvarterskrog avgöra om dess koncept håller för att skalas upp och etableras på en internationell marknad. Det är ibland det som görs med nya sociala nätverk som fortfarande är i beta-version. Att kalla något ”Facebook-dödare”, ”Spotify-dödare” eller liknande handlar i första hand om positionering och att beskriva för omvärlden vilken sorts tjänst det rör sig om. I Ellos fall finns ett tydligt anti-etablissemang och integritetsvurmande med i leken vilket är tacksamt för många medier att rapportera om, då kritiken växer mot de stora it-jättarna när det gäller övervakning och användarnas exponering gentemot annonsörer. Samtidigt har Ello tagit in riskkapital vilket gör att investerarna förväntar sig lönsamhet och att så småningom antagligen sälja bolaget.

Linus Larsson och Mikael Zackrisson är båda inne på ett viktigt spår i sina inlägg när det gäller vår relation till olika sociala medier. Vi går dit användarna finns, och när en tillräckligt stor (eller trendig) massa uppstått hos en tjänst drar den till sig ännu fler. Men det är lätt att glömma att även Facebook och Twitter varit små startups med bara något hundratal beta-användare en gång i tiden. Få skulle under våren 2004 vågat säga att Facebook skulle bli ett globalt nätverk med mer än en miljard användare och att merparten av svenska folket så småningom kommer att bli medlemmar där. Det är helt enkelt lättare att dissa en tjänst som Ello än att hitta ett nytt Facebook.

(Jag är fullt medveten om att även det här inlägget ingår i mediedramaturgin kring hajpen av nya tjänster. Det är inte lätt att vara unik.)

Ello