Kritik av startuphajpen inte bara av ondo

startups

Det behövs verkligen fler kritiska röster kring startupvärlden, speciellt när det gäller pratet om nya arbetstillfällen och andra typer av samhällsekonomiska aspekter. Spotify används ofta som exempel på ett av de mest framgångsrika startupföretagen i Sverige, trots att verksamheten inte är lönsam (enligt egen uppgift för att fokus ligger på tillväxt, snarare än att visa svarta siffror) samt att bolagskonstruktionen, med Luxemburg-registrerat moderbolag, pekar på avancerad, om än laglig, skatteplanering. (vilket entreprenörskramande politiker kanske inte alltid lyfter fram i sin vurm för innovationsbolaget). Marcus Jerräng skrev förtjänstfullt om fenomenet i Computer Sweden för några år sedan.

Det är även hos Computer Sweden jag hittar Unni Drougges senaste krönika, där hon ger sig på den svenska startup-scenen med konkreta argument, men också en del raljerande globaliseringsmotstånd, monopolrädsla och en uppmaning att kämpa emot skatteflykt och utvecklingen av ett tjänstesamhälle byggt på Uber, AirBnB och andra C2C-tjänster.

”Kan vi inte bli chaufförer eller hyra ut våra bostäder kanske vi kan klia varandras ryggar och tvätta varandras skjortor. De som blir över får väl sitta i fattighusets Fas 3, 4, 5 … 10 under kameraövervakning med direktkanal till Youtube.

Jag vet inte om det är fler krönikor i stil med Unni Drougges som behövs hos svenska startupbevakare som Breakit och Di Digital, men att problematisera samhällsaspekten av bolagens utveckling känns välkommet. Dock ser jag inte att det är startupbolagen själva som bär det största ansvaret för en ibland överdriven hajp med luddiga löften om nya jobb. Det gör vi – kunderna, investerarna, politikerna, makthavarna.

Relaterat:
Lorentzon: Jag är en stolt skattebetalare (Di 2013)
It-branschen en pionjär inom skatteplanering (CS 2013)
På tal om Luxemburg Leaks, skatteplaneringsimperiet och Spotify (Copyriot 2014)

En gnälltwittrares kompletteringar

Omslag från tidningen Fokus

Imorse landade veckans nummer av tidningen Fokus i brevlådan. Sedan jag såg omslagsbilden twittras ut från Fokus redaktionskonto igår visste jag att det skulle finnas en större artikel om Stockholms startupvärld med rubriken ”Stockholm kokar” i numret. Spännande! Inne i tidningen och på sajten rubriceras reportaget med orden ”Det regnar pengar” och det finns en ingress om hur amerikaner och kineser vallfärdar till Stockholm för dess teknikföretag, och en undran om vad politikerna gör samtidigt.

Fokus-reportern Johan Anderberg har gjort ett mycket bra nedslag i den bubblande it-scenen i huvudstaden och han har dessutom lyckats lyfta fram delvis nya personer och aktörer som inte alltid är med i spalterna när det pratas startups. Han beskriver även intressanta perspektiv som handlar om hur de politiska makthavarna ser (eller inte ser) på it-världen som en bransch för framtiden, och hur it-boomen runt millennieskiftet gjort att många är långt mer försiktiga när det gäller satsningar, med risk för att bli brända igen.

Det är precis den här sortens reportage jag gillar att läsa i Fokus. Lite längre och fördjupande beskrivningar av en bransch eller en trend som inte bara fokuserar på ”the usual suspects” utan lyfter de stora perspektiven med koppling till allt ifrån bostadsmarknaden, arbetskraftinvandring, samhällsbyggnad och regionutveckling till svensk industri och entreprenörskap.

Men som den gnälltwittrare jag är kunde jag inte låta bli att uppmärksamma några småsaker i artikeln som jag tycker ger en lite skev bild. Jag diskuterade det direkt med Johan Anderberg på Twitter och fick bra svar, men för eftervärlden och för att ge en kompletterande bild summerar jag det här också:

  • I urvalet av personer som intervjuas och som också syns på förstasidan i Fokus har entreprenörerna namn som Berglund, Landgård, Landén, Lilja, Andersson, Björklund och Gustafsson. Idel svenskklingande namn och idel vita ansikten på omslaget. Den svenska startupscenen rymmer en större representation än så. Eller som Isobel Hadley-Kamptz skrev på Twitter: ”man hade ju inte behövt gå längre än till Truecaller för lite fler hudtoner”.
  • Communitybyggare som varit väldigt viktiga för startupscenen (till exempel Ted Valentin, Martina Elm och andra entreprenörer och företag) utelämnas och det beskrivs i stort som sett att det inte fanns någon ”scen” att tala om innan amerikanen Tyler Crowley blev anlitad av Stockholm Business Region för att sätta fart på communityt. Det är en bild som jag tror många arrangörer av konferenser, meetups och gränsöverskridande aw- eller kod-träffar inte skulle hålla med om. Därmed inte sagt att Crowleys insats varit oviktig. Jag skulle säga att den verkligen varit avgörande för att skapa det intresse som finns just nu kring de svenska bolagen.
  • Kritiken mot Crowley (från flera håll) när det gäller grabbkultur och bristen på tänk kring jämställdhet är också något som utelämnas i beskrivningen av honom som en pastor som styr över sin församling. Jämställdfrågorna ekar ju både här och i Silicon Valley, och är närvarande i debatterna kring entreprenörskap på ett helt annat sätt än tidigare.

Jag gillade verkligen reportaget, och jag gillar Johan Anderbergs texter generellt. Så även den här gången. Men jag tänker också på hur de som varit med och kämpat för att bygga det svenska startupcommunityt (samtidigt som sina egna bolag) antagligen känner sig en smula förbisedda när det nu görs en ny historiebeskrivning.

Stockholms startups hetare än någonsin

Stockholm Business Region vill uppmärksamma oss på hur stark den svenska startupscenen är just nu. Och varför inte. Deras sammanställning nedan visar hur 2014 antagligen var ett av de mest framgångsrika åren någonsin om man summerar investerat kapital i Stockholmsbaserade startups, börsnoteringar, exits och andra händelser (inte minst communitybyggandet).

En av höjdpunkterna är den gigantiska exiten som Minecraftbyggarna Mojang gjorde när företaget blev uppköpt av Microsoft. 2,5 miljarder dollar på ett bräde till grundarna. Något som grundaren Notch själv kommenterade i ett inlägg i september som avslutades med orden ”It’s not about the money. It’s about my sanity.”.

Samtidigt står det nu klart att SIME-gänget med Ola Ahlvarsson i spetsen startar ännu en arena som ska hjälpa entreprenörer och andra aktörer i innovations-ekosystemet att mötas och utvecklas. Platsen heter Epicenter och ligger i samma hus som SUP46 på Malmskillnadsgatan. Det verkar bli lite av ett kontorshotell med eventverksamhet och erbjudanden till de som väljer att jobba i lokalerna.

”Epicenter offers over 6 000 m2 in the heart of Stockholm dedicated to innovative fast growing companies, corporate innovation initiatives, cool members from all over the world and a SIME stage alive with great speakers and events every week. If you have not been to Stockholm for a while this is a great moment to come over….” skriver Ola Ahlvarsson på Facebook.

Hon är USA:s teknikchef

Megan Smith

Megan Smith var tidigare chef för affärsutveckling på Google i nio år. Sedan början av september är hon Chief Technology Officer (CTO) of the United States. Smaka på den titeln. Ganska maffig, eller hur?

USA:s CTO kallas formellt för ”Associate Director for the Office of Science and Technology Policy” och är en position som skapats under Obamas tid i Vita Huset. Uppdraget består bland annat av att arbeta med hur teknik kan användas för att skapa jobb och reducera kostnader för hälso- och sjukvård, samt skydda USA.

Megan Smith tycker det är viktigt att lyfta fram hur de entreprenörer och utvecklare som idag finns i startupvärlden kan göra stor nytta även i offentliga verksamheter. Utmaningarna är ofta minst lika stora, samtidigt som det arbete du gör påverkar miljontals människor.

”So many kids at the top schools apply for Teach for America. I’d like to talk to those young people and say: Consider government. It’s real service, and you can affect hundreds of millions of people. And if you’re working for U.S.A.I.D. and the State Department, you can affect billions of people.” Megan Smith i en intervju hos Washington Post.

I USA är it-standarden hos de offentliga instituationerna ganska eftersatt, men samtidigt påpekar hon att det finns utrymme för förändring.

”We’re working with talented regulators, figuring out how to help innovators have a space in which to prototype and plan — what we call “sandboxing” — while we’re still protecting the American people. […] If you come, you can bring your own methods. The American government will be whatever we all make of it.”

Megan Smith vill förstås locka till sig smarta hjärnor och försöker marknadsföra staten som arbetsgivare så gott hon kan. Och även om offentliga uppdragsgivare ofta kan uppfattas som lite mer byråkratiska så finns det fördelar med att jobba mot staten i både Sverige och USA ur ett entreprenörsperspektiv. Budgetutrymmet för utvecklingsprojekt påverkas till exempel inte lika mycket av de ekonomiska cyklerna som det gör inom näringslivet. Målen för olika projekt är sällan att sälja mer av en tjänst eller en produkt utan snarare att underlätta medborgarnas liv, vilket påverkar synen på vad till exempel konvertering innebär i ett offentligt webbprojekt.

Det ska bli spännande att se hur Megan Smiths bakgrund och roll kommer att påverka Obamas it-politik, om den gör det. Samtidigt planerar Oliver Stone en film om Edward Snowden, en centralfigur när det gäller kritiken mot det statliga digitala samhälle vi alla lever i sedan många år. Huvudrollen som Snowden kommer att spelas av Joseph Gordon-Levitt.

Foto: David Sifry (CC-licens)

Webbsverige behöver mer Kiss and Tell

Hela det politiska Sverige började vädra karriärblod häromdagen när detaljerna från Daniel Suhonens nya bok Partiledaren som klev in i kylan dök upp i media. Författaren själv har ivrigt ställt upp i intervjuer med de största svenska medierna och berättar utförligt om tiden med Håkan Juholt som socialdemokratisk partiledare (och hans egen roll som talskrivare och vad det verkar självutnämnd mastermind). Han tar verkligen till brösttoner och kallar det som hände Juholt för ”Vår tids mord på Ceasar”. Dagens Samhälles debattredaktör Andreas Henriksson konstaterar på Facebook att ”Det borde skrivas fler böcker i den här politiska ”kiss and tell”-genren i Sverige”.

Jag håller med honom, och även om den House of Cards-älskande delen av min hjärna gillar att få ta del av rävspelet och makthungern i den politiska världen, är jag minst lika intresserad av vad som händer bakom kulisserna på några av de mest sönderkramade företagen i Sverige – startupbolagen.

Hos bransch och affärstidningar lyfts ofta framgångsrika entreprenörer fram, och alla älskar en vinnarstory. Berättelsen om Mojang, Klarna, Skype och Spotify återanvänds och skapar tillsammans en nästan mytisk dimension kring det svenska it- och webblandskapet. Men få verkar vilja hänga ut konkurrenter i branschen, eller tidigare samarbetspartners, på samma sätt som i den politiska världen. Kanske ligger skillnaden i att det handlar om ekonomisk framgång och inte politisk makt, och att skiten riskerar att sprätta även åt det egna hållet när väl fläkten sätts igång. Samtidigt finns det otroligt mycket att lära av att inte bara analysera hur vinnarna lyckats, utan också hur förlorarna misslyckats.

Visst bevakar bransch- och affärspress många av de aktuella it-bolagen och berättar om både misslyckanden och ibland även lite mer intrikata avslöjanden. Men det är sällan som de inblandade personerna själva väljer att berätta sin story (som Daniel Suhonen gör i sin bok).

Det behövs en motvikt mot rena hyllningssajter som Swedish Startup Space. Vilken entreprenör skriver en ”Entreprenören som klev in i kylan”-bok (eller blogg)? Vem har råd att göra det?