Ett perfekt nedslag i medieutvecklingen

svt-aret-i-medierna

Under påskhelgen har jag haft tid att komma ikapp lite med långläsning och långtittning. En dokumentär som du kanske redan hört om, men som jag tycker är värd att uppmärksamma igen är SVT:s Året i medierna – kris, klick och stora kliv. Programmet ser tillbaka på medieåret 2014 men är också ett väldigt bra tidsdokument.  Flera av de största medieaktörerna får utrymme att ge sin bild av medieutvecklingen, samtidigt som mediekrisen med hundratals försvinnande journalistjobb ställs mot det något mer positiva budskapet om en allt större efterfrågan på journalistik. Vi får se hur de svenska youtube-stjärnorna skördar framgångar samtidigt som många av de större svenska dagstidningarna kapar antalet redaktionella tjänster.

Det är också belysande att höra Darja Isaksson från Ziggy Creative Colony konstatera i slutet av programmet att den som säger att medielandskapet gynnade demokratin bättre förr, är på gränsen till historierevisionist.

Bilden överst är från ett klipp som visas i dokumentären, med en reklamfilm för internet från 1990-talet. Redan då visste man vilket håll det barkade med andra ord. Sevärt tidsdokument för både det korta och långa tidsperspektivet med andra ord.

Här är fyra Twitter-typer som kollar på Agenda

Att titta på SVT Agenda på söndagkvällarna och samtidigt följa kommentarerna på Twitter är en fascinerande upplevelse. Jag tycker mig ha utkristalliserat fyra sorters twittrare:

  1. Partisten. Visar tydligt vilket lag hen håller på och skriver saker som ”Har aldrig sett partiledare x så stark som hen är i kväll #NuGällerDet” (oavsett hur bra eller dåligt partiledaren presterar)
  2. Mediamänniskan/kommentatorn. Vill vara ”objektiv” och kommenterar innehåll, form och struktur på sändningen och skriver saker som ”Otroligt sunkig frågeställning från Agenda nu #Mediekritik”
  3. Komikern. Vill hitta den perfekta onelinern för komisk effekt och många retweets och skriver saker som ”Se upp, kolbiten sägs ha skymtats i lobbyn till tv-huset #rekvisita” (gör ofta flera försök för att hitta fram till något som tar fart).
  4. Hejaklacken. Följer flödet men skriver inte så mycket själv, är dock aktiv genom att retweeta vad andra skriver och placera ut strategiska favorit-markeringar till tweets hen håller med om.
Här är några exempel som twittrades ut under kvällens program. Kan du kategorisera dem?

Och självklart avslutar jag med meta-meta-twittraren. Det vill säga jag, som twittrar om att andra twittrar om Agenda:

Foto: SVT

Får klimatskeptiker hjälp av media?

Runda Bordet SVT

Vi har nått en tipping point när det gäller de globala miljöfrågorna. Klimatskeptikerna får allt mindre utrymme inom både vetenskap och politik, samtidigt som samtalet om hur vi ska lösa energiutmaningarna i framtiden allt mer handlar om ny teknik och nya möjligheter snarare än domedagsprofetior och ett problemorienterat synsätt. Det var några av slutsatserna som kom från SVT:s nya samtalsprogram Runda bordet som hade premiär igår kväll.

”Hur är det ställt med klimatet – finns det hopp eller rusar vi mot vår undergång? Varför händer så lite? Vem borde göra vad? Hur lång tid har vi på oss? Gäster: Olof Persson, vd och koncernchef Volvo, Karin Bradley, bitr. lektor hållbar stadsutveckling KTH, Johan Rockström, professor i miljövetenskap och föreståndare Stockholm Resilience Centre, Gustaf Arrhenius, professor i filosofi och vd Institutet för Framtidsstudier samt Annika Jacobson, chef Greenpeace Sverige.” (från presentationen av första avsnittet)

Den namnkunniga panelen tog sig an de stora frågorna på ett både respektfullt och tillgängligt sätt. Det fanns även en sak jag reagerade extra mycket på. Det var när diskussionen handlade om vår förståelse som befolkning för de förändringar som är nödvändiga för att lösa klimatfrågorna. Johan Rockström från Stockholm Recilience Center sa något som fick mig att haja till (fritt transkriberat):

”Vi tenderar till att i media porträttera det som att antingen är man för eller emot att människan orsakat klimatförändringarna. Men det är mycket mer komplicerat än så. Media sätter ofta en förnekare mot en klimatforskare och så blir det bilden som gäller. Men när man gör en SIFO-undersökning i Sverige så litar ungefär 75 procent av befolkningen på forskningen och är helt övertygad om att människan orsakar klimatförändringarna och vill ha politiskt ledarskap. Samma sak i Tyskland och i Storbritannien. Och kan ni tänka er, i Kina är siffran 92 procent, Indien 91 procent och Brasilien 90 procent. I USA 66 procent. Medvetenheten hos medborgarna är mycket högre än journalisterna porträtterar det som.”

Risken med det här är enligt Johan Rockström att politikerna inte vågar ta tuffa klimatbeslut, eftersom de tror att befolkningen är mer kluven till frågan än den egentligen är. Det bromsar utvecklingen.

”Politikerna tror att det det finns omedvetenhet och brist på engagemang. Men i verkligheten finns ett jättestort mandat att agera. Det finns en tipping point i termer av engagemang.” (säger Johan Rockström i programmet)

Johan Rockströms utläggning pekar på något väldigt intressant inom det journalistiska hantverket, nämligen att hela tiden ge utrymme för ”den andra sidan” eller ”den andra parten”, oavsett hur marginell denna åsikt eller rörelse är. Rent dramaturgiskt blir en fråga enklare att presentera om det går att hitta en konflikt. Utgångspunkten är att om en politiker, företagsledare, forskare eller annan makthavare uttalar sig måste det finns en motpart som inte håller med och som måste ges utrymme för att balansera artikeln, inslaget eller reportaget. I de flesta fall är det här givetvis helt i sin ordning och den dag journalistik slutar vara ifrågasättande och kritisk förlorar den både sitt värde och sin relevans. Däremot går det att diskutera hur mycket utrymme olika parter ska ges tycker jag.

Det finns några andra områden där det här fenomenet förekommer, och där det tycks lika svårt att hantera inom journalistiken, till exempel jämställdhet och invandring. Grundlösa åsikter ställs mot vetenskapliga bevis som att båda har samma vikt. Fenomenet gör att medias bild av vad ”folk” tycker i en fråga eller en situation ger ett splittrat intryck när det i verkligheten kan råda samsyn hos en stor majoritet. På samma sätt försvinner frågor där konflikt saknas ut från de stora politiska debatterna. Det skedde till exempel med nätintegritet och försvarsfrågor i den senaste valrörelsen. De större partierna hade en samsyn och konfliktlinjen låg helt enkelt inom andra frågor.

Så går det till att vara expert i tv

Fredrik Wass i SVT Aktuellt

Första gången jag satte min fot i en tv-studio var när jag själv stod bakom kameran. Under studietiden jobbade jag extra som fotograf på en av TV4:s lokalstationer. Jag jobbade både med att sköta studiokameror i direktsändning och att följa med reportrar ut för att göra lokaljournalistik ”på fältet”. Studio-vanan har jag fått användning av när jag senare i min karriär fått agera talesperson eller expert i olika media-sammanhang. Som journalist, bloggare och nu kommunikationskonsult blir jag ibland tillfrågad om att uttala mig kring trender på webben, Facebooks framfart, företag som gör bort sig på nätet, integritetsfrågor, musikbranschens digitala förflyttning, sociala medier i allmänhet eller något annat webb- och it-relaterat.

Igår var det dags igen. SVT Aktuellt ringde och ville att jag skulle kommentera hur nätkampanjer som #BringBackOurGirls och #Kony2012 fungerar, och om många människors engagemang på nätet verkligen får någon effekt i praktiken eller bara leder till slacktivism (det korta svaret är: Det beror på). Inslaget kan du se 37 minuter in i sändningen, men det jag tänkte skriva om är själva processen det innebär att vara med i 3 minuter direktsänd intervju i ett av Sveriges största nyhetsprogram. Det som syns i rutan är ju lite av ett konstruerat samtal. Upplägget för att vara gäst i olika nyhetsprogram är ganska lika, oavsett vilken radio- tv- eller webb-tv-sändning det handlar om. Så här gick det till igår och så går det oftast till enligt min erfarenhet:

1. Får under dagen ett samtal eller ett sms från en researcher eller redaktör som 1. Beskriver att de ska göra ett inslag kring ett visst ämne och frågar om jag 2. är tillgänglig för att vara med i direktsändning, ofta samma kväll (logistiken är ofta avgörande, då det är ont om tid och redaktionen vill säkra upp att man faktiskt kan vara med och ta sig till studion, alternativt vara med via länk eller telefon – mer vanligt inom radion).

2. Vid det första samtalet gör researchern en förintervju och ställer frågor som liknar de som kommer ställas under det riktiga inslaget i nyhetsprogrammet. Här resonerar man ofta om lite olika spår och vinklar för att hitta en kärna med ett tydligt budskap. Eftersom det är så ont om tid för intervjun i sändningen (ofta max 3 minuter) är det viktigt att snabbt komma till poängen. Vanligtvis hinner programledarna inte ställa mer än 3-4 frågor innan de rundar av och sändningen fortsätter.

3. Efter samtalet börjar jag fundera på vad jag tycker är viktigt att få sagt, med erfarenheten att hälften av det ändå inte kommer att rymmas på den korta tiden. Jag jobbar vidare med andra saker på jobbet, men har mentalt börjat förbereda mig för sändningen senare på dagen.

4. Programledaren hör av sig under dagen (händer inte alltid) för att prata igenom ämnet en gång till. Ofta har hen fått ett antal frågor från researchern som nu ställs till mig ytterligare en gång. Det här skapar en trygghet hos båda parter kring vad diskussionen/intervjun kommer att handla om och vilken sorts svar jag kommer att ge i direktsändningen.

5. Programledaren eller researchern tar mina adressuppgifter och beställer en taxi till ett specifikt klockslag med marginal för att jag som gäst ska hinna till tv-huset och bli sminkad samt eventuellt hinna försnacka lite med programledaren på plats.

6. Jag tar på mig kläder utan synliga logotyper (om det är public service) samt ej vitt eller med täta mönster, vilket kan störa bilden.

7. Taxin hämtar mig hemma (om det är en kvällssändning) eller där jag råkar befinna mig och tar mig till tv-huset/tv-studion där en person möter upp mig i receptionen och tar mig till sminket. Som man utan hår går sminkningen snabbt. Min erfarenhet är att TV4 lägger mer tid på smink och hår rent generellt jämfört med SVT. TV4:s gäster blir helt enkelt fixade lite mer, framförallt kvinnliga gäster. Det är förstås ingen slump utan ingår i kanalens visuella profil.

8. Efter sminkningen tar jag plats i lobbyn/väntrummet. Där brukar det alltid sitta andra gäster som ska vara med i programmet och ibland småpratar man lite innan. Ska man vara med i en paneldiskussion kan det finnas en fara i att prata av sig för mycket med de andra före sändningen. Försöker då att prata om allt annat än just ämnet vi är där för att diskutera.

9. Under ett inslag, eller under väderpresentatörens dragning lotsar en studiovärd eller ljudtekniker in mig till min plats i studion samt sätter på mig en mikrofon. Hinner snabbt hälsa på programledaren (om det inte är gjort tidigare) och brukar sedan mentalt fokusera på de frågor jag vet ska komma, samt ta en slurk vatten för att inte tappa rösten mitt i sändningen.

10. Någon form av påa görs där programledaren läser en inledningstext från prompter, alternativt så visas ett färdigproducderat inslag. Därefter startar själva intervju i stil med ”Och då säger vi välkommen till Fredrik Wass, kommunikationsrådgivare…”

11. Programledaren ställer sin första fråga och jag svarar på den för för tredje eller fjärde gången den dagen. Ändå känns det inte som en repetition av det jag sagt tidigare, utan ofta dyker det upp nya vinklar och spår när man väl är på plats. Är det flera programledare turas de om att ställa frågor, vilket också brukar bli lite mer spontant.

12. Under intervjun försöker jag avläsa i programledarens kroppspråk och ögon hur långt det är kvar av tiden och om hen vill att jag ska utveckla eller avrunda mina svar. Efter några minuter, precis när det känns som att man blivit lite varm i kläderna och hamnat i en intressant diskussion är det dags att gå vidare.

13. Jag sitter kvar på min plats medan programledaren påar nästa inslag eller lämnar över till en kollega. I nästa lite längre paus kommer en studiotekniker/studiovärd fram och tar bort mikrofonen. Jag säger hejdå till folket i studion, går ut och får en taxi beställd. Slår på mobilen i taxin hem och får några sms från vänner som sett mig i tv och vill påpeka just det.

14. Den kvardröjande känslan bruka vara att min medverkan kändes helt okej, men att jag ville få sagt mer och kanske svarat på ett mer ekonomiskt sätt (dvs. färre ord för samma innehåll). Men jag kan villkoren för den här typen av inslag och vet att det aldrig kan bli en helt igenom faktaspäckad kommentar. Istället handlar det om att nyansera ett ämne eller ge perspektiv på ett inslag.

Tidsåtgången för mig som gäst för att medverka i 3 minuter nyhetssändning motsvarar ungefär en halvdag utspritt över en eller flera dagar, beroende på hur tidigt redaktionen hör av sig. Behöver jag göra egen research kring ämnet ökar förstås tiden det tar att förbereda sig. Jan Gradvall har tidigare uppmanat alla frilansare att alltid ta betalt för sin medverkan i olika program. Emanuel Karlsten har också skrivit om det. För mig som heltidsanställd konsult kan det sägas vara en del i jobbet.

Att ha gäster i nyhetsprogram är ju ett välbeprövat koncept och bryter av från växelspelet mellan klassisk prompterläsning blandat med förproducerade inslag. En aspekt att tänka på är att både fysisk tillgänglighet samt vanans makt spelar roll i valet av experter eller analyspersoner. Valet av person utgår förstås från sakkunskap, men även andra faktorer spelar in. Har personen varit med tidigare (dvs är personen van att prata i tv)? Brukar personen kunna sammanfatta det hen vill säga på ett tillgängligt och kortfattat sätt? Om det är en expert, verkar hen förtroendeingivande? Olika typer av program har förstås andra urvalskriterier.

(Det här inlägget kom till på uppmaning av en kollega som tyckte att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det egentligen går till bakom kulisserna när någon blir inbjuden att medverka i en sändning).

SVT Aktuellt Claes Elfsberg, Cecilia Gralde, Fredrik Wass

Billigare tv är inte automatiskt sämre tv

Jag fortsätter skriva om valet då det finns många aspekter av det som är intressanta ur ett medie- och kommunikationsperspektiv. En sån sak är mediebevakningen, och kanske framförallt tv-bevakningen.

Unika och spänstiga partiledardebatter, profilerade gäster, erfarna producenter, lättsamt men också nördigt tilltal, rätt balans mellan underhållning och samhällsdebatt. Så skulle jag beskriva Aftonbladets tv-bevakning av årets valrörelse. Från de första sändningarna av Partiprogrammet till den unika första partiledardebatten som livesänts av en kvällstidning. Både Aftonbladet och Expressen har tillsammans flyttat fram positionerna och suddat ut gränserna för vad som definierar tv, tidning, webb och radio i valrörelsen och på mediekartan. Tillsammans med ett stort fokus på läsar/tittar-medverkan och alltid närvarande sociala medier-redaktörer har de bildat skola för en ny sorts samhällsprogram.

Hur stod sig då kvällstidningarna mot det trygga ånglok med starka resurser och mycket kunnande som SVT:s valprogram är? Min kollega Hampus Brynolf har löpande analyserat Twitter-statistiken under de stora tv-sända debatterna i slutet av valrörelsen (hos SVT, TV4, Aftonbladet och Expressen) och jämfört mängden omnämnanden. Twitter är inte representativt för svenska folket, däremot skulle jag säga att siffrorna går att ställa mot varandra för att se tendensen.

Mediehusens kamps på Twitter

Fortfarande är det SVT som skapar mest engagemang på Twitter under sina debatter, men kvällstidningarna gör bra ifrån sig och hamnar i nivå med några av TV4:s utfrågningar. Vi har sett början på ett trendbrott där SVT och TV4 får kliva ner från tv-tronen som de två dominerande aktörerna med livesända valdebatter. Kvällstidningarnas tv-satsningar har förstås rullat på ganska länge, men nu verkar tiden mogen för att på allvar ta upp kampen med tablå-drakarna (även om de har betydligt färre tittare live så gör ”long tail-effekten” en hel del när materialet kan återanvändas och styckas upp på respektive sajter).

Än så länge är det SVT som står för den så viktiga Valundersökningen under valdagskvällen, vilket alla andra medier refererar till. Och fortfarande upplever jag det är SVT som lockar de tyngsta gästerna och som har den mest påkostade produktionen. Men på vissa områden ligger konkurrenterna inte långt efter. Framförallt tvingas de vara mer snabbfotade och smarta i sina grepp på grund av mindre resurser, även om satsningarna ökar i storlek hela tiden. Och samtidigt är en kvällstidningsredaktions hela DNA baserat på snabbhet, närvarokänsla och flexibla arbetsmetoder, egenskaper som är som gjorda för live-tv.

Billigare tv är inte automatiskt sämre tv, men ofta en ny sorts tv.

Valdeltagandet har ökat för tredje valet i rad och ligger nu på cirka 85 procent. Huruvida mediernas bevakning bidragit till det kräver nog lite fler analyser, men både i diskussionerna mellan människor i sociala medier och i de traditionella mediernas olika valsatsningar känns det som att de politiska samtalen haft en synlig och konstant närvaro detta supervalår 2014.

Aftonbladets livesända partiledardebatt på Stockholm Waterfront