Så undviker du att bli distraherad på internet

internet-gtd

Jag vet inte hur du fungerar, men själv har jag minst sagt en stark tendens att fastna i de sociala flödena så fort jag tar upp min mobil eller sätter mig vid en dator. Jag lever uppkopplad både i mitt jobb- och privatliv och varje dag konsumerar jag enorma mängder uppdateringar, bilder, kommentarer och annat innehåll på nätet. Det blir inte lättare av att jag dessutom arbetar med sociala medier-uppdateringar och generell onlinenärvaro som en viktig uppgift i flera kunduppdrag. Roliga tweets och intressanta artikeltips lurar alltid bakom hörnet även om det egentligen är helt andra saker jag borde göra.

Råden är många kring hur du ska undvika uppmärksamhetsfällorna. Steven Zhang säger att det mest produktiva sättet att hantera ens tid på internet är att minimera den tid vi lägger på det. Radikalt, jag vet.

”Jag tenderar att inte ha så bra självkontroll när jag använder nätet. Antagligen eftersom jag är en naturligt nyfiken person” skriver han i ett inlägg på Quora. Att vara på internet är som att slå på en brandslang med information, och våra hjärnor är ganska dåliga på att hantera det, är hans slutsats.

Så hanterar du din tid på nätet på ett vettigt sätt enligt Steven Zhang

1. Innehållsproduktion. Steven Zhang försöker arbeta så mycket som möjligt offline för att sedan koppla upp sig när det verkligen behövs. Han använder Getting things done som metod för att få saker gjorda, och det fungerar även offline. Han skriver blogginlägg och längre e-mailsvar i nedkopplat läge, och har i förväg sparat ned eller noterat uppgifterna så att de kan göras utan uppkoppling.

2. Innehållskonsumtion. När Steven Zhang vill läsa en artikel, ett inlägg eller längre mail skickar han innehållet till sin Kindle via en ”share to Kindle”-funktion. Det blir mindre distraherande att läsa innehållet på det sättet och han avsätter också längre stunder då han ”crunchar” igenom allt det han sparat undan för att läsa.

Steven Zhang konstaterar att han är som mest produktiv när han flyger eftersom det tvingar honom att vara nedkopplad (i alla fall på de flesta flyg än så länge). Jag känner likadant med att åka tåg. Att ha ett distansförhållande med regelbundna tågresor gjorde till exempel under för min produktivitet när jag var frilansjournalist en gång i tiden. Uppkopplingen på tåget var så svajig att det ändå var lika bra att göra saker som inte krävde internet.

Hur gör du för att få saker gjort, trots alla flöden som pockar på uppmärksamheten?

Almedalen går utmärkt att följa från fastlandet

almedalen-video

Även om mediebevakningen ökat i intensitet för varje år så finns det stora blinda fläckar, eller medieskuggor på Visbys gator under Almedalsveckan. Merparten av alla intressanta seminarium, debatter och händelser når inte fram via de traditionella medierna. Men det betyder inte att de är omöjliga att följa.

Fler seminarium än någonsin dokumenteras genom livestreaming (och klipp man kan kolla på i efterhand) samt summeringar via bloggar, Twitter eller sajter som Makthavare.se,  Biståndsdebatten.se. För att inte tala om partiernas och organisationernas egna kanaler.

Faktum är att den som vill ha den bästa överblicken över hela Almedalsveckan nog gör klokast i att stanna hemma och följa flödena på nätet. Då missar man förstås ganska mycket av de direkta samtalen och diskussionerna, men har större möjligheter att hänga med i det som sägs på scenerna.

Det är lite som att besöka de olympiska spelen eller en musikfestival. Oavsett hur flitig du är så kommer det vara svårt att hinna gå på alla sporter eller lyssna på alla artister. Om du däremot bevakar det utifrån kan du antagligen ta del av långt fler programpunkter, men missar såklart mycket av den sociala aspekten.

Tre enkla, men ändå förhoppningsvis användbara tips:

  • Följ #Almedalen på Twitter. Via den taggen hittar du även andra taggar som kan dyka upp under veckan, kopplat till specifika händelser.
  • Sök på dina intresseområden i det officiella programmet på www.almedalsveckan.info. Där kan du även sortera fram de seminarium som sänds via webben. Praktiskt. Här har för övrigt Sveriges kommunikatörer listat 40 intressanta seminarium som sker under veckan.
  • Hitta organisationer och aktörer som sänder alla sina seminarium live och stanna kvar i deras pågående sändningar. Titta på inslag du kanske inte tänkt från början.
  • Bonustips: Den som har ett medie- eller sociala medier-bevakningsverktyg sätter förstås upp relevanta sökprofiler inför Almedalen och hittar på så sätt fram till godiset som finns bland de flera tusen programpunkterna.

Häromdagen spelade jag in podcasten Utvecklingssamtalet för tidningen OmVärldens räkning. Tillsammans med Brit Stakston, Carl Lagerqvist (Rädda Barnen) och Noak Löfgren (Biståndsdebatten.se) diskuterades hur man får ut det mesta av Almedalsveckan, oavsett om man är på plats eller inte. Lyssna gärna.

För övrigt meddelades idag att årets Almedalsvecka är den mest jämställda någonsin. I alla fall när det gäller antalet kvinnor och män som är paneldeltagare under veckans seminarium. Det skiljer sig dock stort mellan olika ämnen. Och precis som Seher Yilmaz från Rättviseförmedlingen påpekar så betyder det inte att kampen är över. Vem tar mest plats? Vilken roll har deltagarna i panelen och hur ser det ut med ytterligare mångfaldsperspektiv? Tre frågor som är minst lika viktiga.

Relaterat: Därför är Almedalen viktigare än mediebilden visar.

Mitt mest använda facebookverktyg

Finns det något värre än att dela en intressant artikel eller en länk till en bra sajt på Facebook, och så följer vare sig bild, rubrik eller ingress med i flödet? Ja, det gör det förstås. Men det är ändå frustrerande när förhandsvisningen av en länk försvinner. Ett exempel är hur det såg ut när den här Metro-krönikan av Björn Hedensjö delades på Facebook idag:

Metro-delning

Inte direkt upphetsande som synes, och utan en informativ statusuppdatering i anslutning till inlägget så hade jag aldrig klickat på länken. Förutom att hämta erfarenhet från mitt eget flöde och de Facebooksidor jag publicerar material på varje dag så har jag frågat runt lite bland folk som jobbar med löpande publicering på Facebook, och de vittnar om liknande upplevelser. Det ÄR svårt att få Facebook att hämta rätt information (även om själva koden på sidan man länkar till är korrekt). Vad som också verkar spela in är hur länge artikeln varit publicerad.

Det finns dock hjälp att få, och den hjälpen stavas ”Facebook debugger”. På undersajten developers.facebook.com hittar du ett gäng funktioner för den som arbetar med utveckling av facebookinnehåll på olika sätt. Den riktar sig främst till utvecklare, men även en drönare som jag har nytta av vissa avdelningar.

Varje gång jag vill se till att en artikel som delas får med rubrik, ingress och bild i förhandsvisningen så besöker jag först debuggern. Där klistrar jag in länken och väljer ”Debug” och sedan eventuellt ”Fetch new scrape information”, ibland flera gånger. I förhandsvisningen ser jag då exakt hur länken kommer se ut när den delas. Efter det återvänder jag till ”vanliga Facebook” och lägger ut länken med bra resultat.

För dig som jobbar med Facebook för företagssidor eller på professionell nivå är det här förstås gammal skåpmat. Men för dig som i första hand använder Facebook för privat bruk och undrar varför en länk blir ful när du delar den är mitt tips att först testa debuggern innan du läxar upp den som programmerat sajten du länkar till.

Så lever framgångsrika människor – eller?

Det är något som skaver med alla dessa artiklar där man lovas en genväg till ett framgångsrikt liv, bara genom att härma livsstilen hos människor som lyckats. Den senaste jag läste heter 11 saker framgångsrika människor gör på söndagkvällarna och radar upp en mängd saker som förvisso låter vettiga, men också extremt allmängiltiga.

Vad sägs som att hänga med familjen? Gå och träna? Förbereda veckan som kommer? Slappna av? Ja, alla de sakerna listas som någon slags själv till självhjälp för den som tidigare ägnat söndagkvällarna åt något helt annat.

En mycket mer relevant artikel skulle antagligen vara ”11 personer den här framgångsrika personen har i sitt nätverk, som den får affärsavgörande information ifrån och som hjälper den att lyckas”. Lägg sedan till den avgörande ingrediensen, som vanligtvis brukar vara sjukt hårt arbete, så blir artikeln komplett. Men det är sällan människor är beredda att öppna upp kring informella kontakter.

Visst kan man bli bättre genom att härma de som är bra, eller inspireras av sin omgivning. Men hur ofta har du känt att en produkt av listjournalistiken faktiskt förändrat hur du lever?

Så ska jag skriva min generationsroman

bokhylla

Stephen King berättar i boken Att skriva – En hantverkares memoarer om hur han skrev boken Lida. Det första som kom till honom var bilden av hur huvudpersonen ligger fastbunden i en säng hos en galen kvinna som bestämt sig för att med fysiska metoder se till att han inte skulle kunna ta sig från det hus där de befinner sig. Efter att ha beskrivit den delen av berättelsen vecklade King sedan ut romanen både framåt och bakåt längs tidslinjen och skrev om allt som hände fram till ögonblicket i sängen samt vad som hände efteråt och bokens upplösning.

Andra författare skriver mer linjärt och börjar helt enkelt med inledningen av boken för att sedan bygga berättelsen i den ordningen läsaren sedan får ta del av den, kanske med några kompletteringar av vissa avsnitt under korrekturarbetet.

Det saknas inte direkt människor i kommunikationsbranschen som har en bokidé i byrålådan, eller tänker att de någon gång skulle vilja skriva en roman. Vad är det som gör att vissa faktiskt får det gjort? Är det stenhård disciplin det handlar om? Eller en så stark berättelse att den skriver sig själv? Behövs en tidigt inblandad lektör som agerar beställare och ställer krav på författaren?

Kanske.

Men jag tror också att det handlar om vilken inställning man har till skrivandet. Jag har bloggat i 10 år och skrivit tusentals inlägg. Jag har även jobbat som journalist och skrivit både långa reportage och kortare artiklar. Men ännu återstår att skriva en längre bok. Det jag har insett är att den massiva mängden sidor som en bok består av lätt kan kännas skrämmande. Var börjar jag? Hur ska jag orka? Det är något med den där sammanhållna långa berättelsen som är speciellt.

Kanske är programmet Scrivener lösningen. Jag har tidigare använt det när jag skrev en längre guide på cirka 100 000 tecken och för mig som bloggare med vana att skriva många korta uppdateringar känns det som ett logiskt sätt att arbeta. Scrivener utgår från ett enda textdokument, men låter dig dela in det kapitel och undernivåer i ett strukturträd, lite som att navigera bland filer på en dator. Du kan enkelt hoppas mellan olika delar av texten och i princip skriva en bok hundra ställen samtidigt. Jämfört med att skrolla som besatt i ett superlångt worddokument gör Scrivener texten betydligt mer överskådlig, och kanske framförallt mer tillgänglig. Du kan gå in och ut ur textet på ett icke-linjärt sätt som tilltalar mig. Det finns andra liknande program på marknaden, och de flesta har även funktioner för research och att spara minnesanteckningar, referenser och annat material som du sparar tillsammans med ditt bokprojekt.

Är det i år det händer? Generationsromanen väntar på dig. Och mig. Eller så är det så som det gamla talesättet: ”If you want to be a writer then write”.

Nedan, ett klipp för alla författar-wannabes:

[youtubeplay id=”NTSGp4UdEvQ” size=”large”]

Foto: Pietro Bellini (CC-licens) 

Orka blogga – så gör du

Det brukar vara december som är den hetsigaste månaden jobbmässigt, men januari verkar hålla samma tempo. Därav lite ångest över att hinna med att skriva inlägg här på bloggen. Jag tänkte därför passa på att skriva lite om hur jag gör när jag känner att jag inte har något att skriva om, när idéerna är slut och deadline-ångesten börjar närma sig. Jag har sällan mängder av inlägg förhandspublicerade, utan skriver oftast inläggen samma dag de publiceras. Det gör jag för att försöka hålla mig aktuell, även om det också ger en del problem de dagar jag verkligen har fullt upp med annat.

Här är några av mina knep för att komma igång med skrivandet:

Jag brukar till exempel gräva där jag står. Idag är jag och föreläser i Malmö på Creative Day och skulle antagligen kunna skriva något om det. Eller så gräver jag mitt i eget flöde. Vad länkar folk till på Twitter? Jag kanske följer några olika hashtaggar sedan tidigare som jag kan spana in och se om det finns något intressant.

Ibland funkar det att ställa öppna frågor till sig själv, i stil med Vilken trend påverkar mig mest just nu? eller Hur ser mitt jobb ut framtiden? osv. Det går i princip att skapa ett oändligt antal frågor som man kan plocka fram när inspirationen tryter.

Ytterligare en metod, som kanske är lite mer av ”recycling”-karaktär, är att återanvända saker du redan publicerat. Genom att titta i mitt eget Twitter-, Facebook- eller Instagram-flöde så kan jag hitta uppslag och idéer som jag kanske inte tänkt på att jag haft. Eller så kan jag summera saker i stil med ”bästa tweetsen från senaste veckan” och göra andra typer av listor baserat på vad andra har publicerat.

Det mest fascinerande, och det här sker väldigt ofta, är att slutresultatet sällan handlar om det jag först trodde när jag började skriva inlägget. Istället är det viktigaste syftet att bara komma igång med skrivandet. Då kommer tankebanorna och analyserna dyka upp på köpet.

Och helt plötsligt har jag skrivit ett inlägg om att blogga, istället för ett inlägg om min föreläsning som jag först tänkt.

Trevlig helg!

[youtubeplay id=”NTSGp4UdEvQ” size=”large”]

Så skriver du den perfekta tweeten

LOL OMG WTF

Den här veckan har jag varit på någon slags miniturné och föreläst i Stockholm, Göteborg och Umeå för olika uppdragsgivare. En del av min dragning har handlat om hur innehåll sprids och vad vi älskar att dela i sociala medier, men också hur vi mäter genomslagskraften på nätet. Klicksajter som Buzzfeed, Upworthy, Lajkat, Newsner och Omtalat har förstås väldigt bra koll på det här och gör sitt bästa för att optimera allt ifrån rubriker och puffbilder till exakta formuleringar i anslutning till länkarna. BBC Radio1-journalisterna Ben Cooper och Joe Harland talar om LOL+OMG+WTF-faktorn. Om innehåll på nätet får oss att reagera på alla tre sätt blir det en given viral succé.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin rycker ut till klickets försvar och pekar på klickjaktens något smutsiga rykte och han spekulerar i om det är övergången till sociala medier som gjort att rubriksättandets konst nedvärderats:

”Rubriksättandet har länge kallats för journalistikens Formel 1. Förmågan att i sex eller sju ord formulera vinkeln på ett innehåll så att det lockar till läsning. Nu har den konstformen blivit extremt mätbar, inför det får vi redaktörer lite ångest. […] Steget mellan att läsa och att klicka är sannolikt mycket litet. Få klickar på något som de inte avser att läsa. Men klicka låter fult, läsa låter fint.”

Efter att ha jobbat på olika tidningsredaktioner och företag som webbredaktör, bloggat aktivt sedan 2004 och varje dag analyserat hur det innehåll jag skapar och sprider tas emot har jag kommit fram till några enkla sanningar om vad som fungerar och inte fungerar på nätet. Det hjälper även när till exempel Twitter själva delar med sig av härligheterna om vilka tweets som funkar bäst. Så, här är HELA LISTAN:

Fem saker som får dina tweets att spridas mer

  1. Starkt innehåll sprider sig självt (ju starkare budskap desto mindre behov av att tweaka rubriker och försöka trixa med formuleringarna)
  2. Tweets som innehåller bilder eller rörligt innehåll är den enskilt viktigaste faktorn för att öka synligheten och spridningen på en tweet
  3. Inlägg som innehåller siffror, hashtags och citat ökar chanserna till spridning ytterligare 
  4. Formuleringar som ”Så gör du…”, ”Därför fungerar inte…” eller ”8 saker som visar att..” ökar engagemanget
  5. En uppmaning att dela informationen vidare fungerar förvånansvärt bra. ”RT = kärlek” och liknande har visat sig effektivt. Bör dock användas sparsamt för mer kommersiella budskap, men fungerar bra för personliga inlägg eller ideella kampanjer

Och för att föregå med gott exempel: Så här twittrade jag om det här blogginlägget alldeles nyss (se nedan). Jag tror jag fick med allt på listan, även om första punkten såklart är upp till dig att bedöma:

 

Säg (inte?) upp dig utan att ha nytt jobb

I en klassisk ”jag var nere på botten men nu är jag tillbaka och mer framgångsrik än någonsin”-berättelse från MaxKompetens vice vd Björn Jonasson får vi reda på hans råd – att absolut INTE säga upp dig om du inte har ett nytt jobb eller uppdrag att gå till. Det gjorde nämligen Jonasson för några år sedan och med inbokade semesterresor över världen blev det en kostsam period där sparpengarna gick åt till att upprätthålla livsstilen.

På LinkedIn har Björn Jonasson publicerat inlägget I quit my job and it was my biggest mistake ever, där han i tre steg förklarar exakt varför det var en dum idé att säga upp sig utifrån ett känslomässigt, ekonomiskt och karriärmässigt perspektiv. Många av kommentarerna till inlägget är ganska skeptiska till Jonassons berättelse och på ett sätt känns det lite som krokodiltårar när han beskriver en sommar utan jobb men med ekonomisk stabilitet som ”ens största misstag någonsin”.

Min erfarenhet är dessutom den motsatta. Jag har flera gånger sagt upp mig utan att ha ett fast jobb att gå till. Dock är jag en ganska riskmedveten och strategisk person, vilket gör att jag sällan gör saker i livet utan att ha tänkt igenom det noga och dessutom satt på mig (kanske lite för många) hängslen och livremmar innan det ens blir av. Det har gjort att jag antagligen missat en del chanser och möjligheter. Jag har till exempel inte vågat mig på att riska stora ekonomiska värden i ett bolag. Däremot har jag placerat mig själv i riskfyllda miljöer, jobbat utomlands i konfliktzoner och varit egenföretagare på en allt mer konkurrensutsatt frilansmarknad. Men alla dessa situationer och roller har föregåtts av en del analysarbete. En avvägning mellan insats och risk, vinster och vägval.

Mina tre frågor att ställa till sig själv när en funderar på att säga upp sig utan att ha ett jobb ser ut så här:

1. Hur ser ditt nätverk ut?
Vilka människor känner du som kan hjälpa dig till ett nytt uppdrag? Känner de till att du vill ha nytt jobb, och i så fall har de hintat om eventuella möjligheter i framtiden? Att säga ”det ordnar sig säkert” är inte samma sak som att faktiskt kunna erbjuda en kontakt eller ett jobb. Kolla upp.

2. Hur ser intresset för dig ut inom det område du vill jobba?
Har du blivit headhuntad till jobb du haft tidigare? Har andra arbetsgivare visat intresse för dig i andra sammanhang, eller när du sökt ett jobb som du kanske inte fått, men ändå varit nära att få? Ju fler ”kontaktpunkter” desto större sannolikhet att kunna aktivera en tidigare relation. En allmän efterfrågan på kunskap inom ditt område är förstås också att föredra.

3. Hur ser dina meriter ut?
För någon som jobbat länge i en bransch och har ett starkt CV minskar förstås risken att bli utan jobb (om inte branschen i sig försvinner eller transformeras), även om hen kanske inte får sitt drömuppdrag på första försöket. Är du nyutexad och på ditt första jobb är det antagligen en risk att bara säga upp dig och dra, men om ovanstående två punkter är gynnsamma kan det fungera ändå. Är du till exempel nyutbildad programmerare eller interaktionsdesigner med ett gäng smarta egna projekt som visar vad du går för, och vill ha jobb på ett it-företag, en startup eller en webbyrå? Då står fler dörrar öppna än om du är nyutexad från journalistutbildningen.

Sätt dig i förarsätet
Så, att säga att du aldrig ska säga upp dig utan att ha nytt jobb tycker jag låter som en defensiv strategi. Däremot ska du vara realistisk och kanske ställa in Tokyoresan och utlandssemestern när intäkterna drastiskt minskar. Min känsla efter att dels ha sagt upp mig flera gånger från fasta jobb och dessutom tackat nej till vikariat som kunnat gå över till fast tjänst är en känsla av att vara i kontroll över mitt eget liv och mina egna val. Min väg framåt får gärna påverkas av oväntade möjligheter och spännande möten, men jag vill själv sitta i förarsätet.