Varför debatterar vi så hetsigt på nätet?

Inför den här diskussionen, i Talkshow i P4 & P5, ställde jag en fråga på Twitter kring varför debatter i sociala medier ofta blir väldigt polariserade och hetsiga. Vad är det som gör att vi (jag?) har lättare att ta till ett högre tonläge, använda vassare ord eller helt enkelt bli mer konfliktbenägna när vi sitter bakom en skärm jämfört med ansikte mot ansikte?

Jag fick många svar, och redovisar några av de här nedanför, men de gemensamma nämnarna tycks vara tre:

  • Tempot – Det är lätt att svara i affekt och det går snabbt att skicka iväg en uppdatering, innan man ens hunnit tänka igenom det ordentligt.
  • Formatet – Det ofta begränsade utrymmet i till exempel tweets eller kommentarsfält gör att mycket kontextuell information försvinner, som till exempel nyanser, förklaringar, tonfall, bakgrund och andra faktorer som hjälper oss att förstå debattörens ståndpunkt
  • Den relativa anonymiteten – Även om vi pratar med människor vi känner till, gör tekniken och skärmarna att vi känner oss lite distansierade. Det är ibland lättare att hamna i konflikt med en vän i en nätdiskussion jämfört med om man diskuterat i samma rum.

Frågan om debattklimatet på nätet känns evig, och hur näthat och andra sämre uttrycksformer ges utrymme i vanliga människors vardag är en ständigt pågående diskussion. Det jag funderar på är om det här är en övergångsfas i begynnelsen av internethistorien, eller om det är något som alltid kommer att existera. De mänskliga känslorna och reaktionerna kommer förstås finnas kvar, men jag tänker på våra ibland ganska primitiva sätt att hantera de i onlinemiljön.

Vad tror du?

 

Hur en enda tweet kan förstöra ett liv

Kommer du ihåg Justine Sacco? Inte? Det tror jag att hon själv är ganska glad över. En enda oaktsam tweet för lite över ett år sedan ödelade i princip hela hennes karriär och startade en lavin av näthat, skämt och reaktioner. Historien om hennes öde ger en inblick i konsekvenserna av en hyperuppkopplad värld där 140 teckens begränsning också innebär enorma risker för den som vill kontrollera hur den uppfattas av omgivningen.

Justine Sacco var pr-personen från IAC som den 20 december satte sig på en flight från New York till Sydafrika, twittrade ut några snabba tweets, innan hon satte telefonen i flight mode för flygturen över atlanten. Vid landningen hade en hel värld uppmärksammat hennes tweets, hashtaggen #HasJustineLandedYet trendade worldwide, hon var i stort sett redan uppsagd från sitt jobb och hade fått enormt mycket kritik. Hennes telefon fylldes snabbt med hundratals meddelanden och mentions från både vänner och upprörda människor.

Den tweet som startade allt var den här:

“Going to Africa. Hope I don’t get AIDS. Just kidding. I’m white!”

Jag minns själv händelsen och hur många tech-bloggar rapporterade om händelsen, något som förstås gav det ännu mer spridning.

I efterhand har Justine Sacco berättat att tweeten var ett sätt att göra sig lustig över amerikanernas inskränkta inställning och dessutom ironisera över sitt eget ”white privilege”. Den var ironiskt skriven, men som de flesta vet, är ironi dömt att misslyckas på nätet – framförallt när innehållet visas upp utan sin kontext.

Hade alla de som upprördes över tweeten läst vad Justine Sacco skrivit i övrigt kanske reaktionerna blivit annorlunda. Men det var för sent.

Diskussionen om näthatets konsekvenser pågår konstant, men kanske diskuterar vi för sällan de ”karaktärsmord” som sker i kölvattnet på ogenomtänkta statusuppdateringar. Vem har inte sagt något ogenomtänkt i ett svagt ögonblick och sedan ångra sig? Idag kan ett litet snedsteg få livsavgörande konsekvenser. Ibland är det befogat, men jag skulle säga att det lika ofta beror på bristen på kontext. Vi kan inte läsa in tonlägen och sammanhang utan agerar på bristfällig kunskap.

Den som inte gjort sig skyldig till en överdriven reaktion på nätet får gärna kasta första stenen, jag vet i alla fall att jag gör det regelbundet. Det går fort att avfärda någon eller något. Dessutom krävs svartvita resonemang för att få extra spridning i tyckonomins flöden. En liten tröst skulle möjligtvis kunna vara att lika snabbt som något uppmärksammas och kritiseras långt mer än vad som får anses rimligt, lika snabbt riktas strålkastarljuset till nästa uppdatering att kritisera, uttalande att fördöma eller person att hänga ut.

Den som lyckas kontextualisera debatterna på nätet och öka den emotionella bandbredden för vår kommunikation på nätet sitter antagligen på en av de viktigaste sociala uppfinningarna för framtidens webb.

Google och Twitter – fiendens fiender

Nyligen stod det klart att Google sluter avtal med Twitter om att kunna indexera alla tweets, något som inte varit möjligt sedan 2011 när Google+ lanserades (och Twitter upplevde det som en konkurrent till den egna tjänsten). Det gör det dels möjligt för Google att presentera sökresultat som bättre reflekterar realtidshändelser och nyheter än tidigare eftersom Twitter nästan blivit synonymt med realtidsrapportering. Twitter får i sin tur tillgång till Googles massiva användarskara och förbättrar sin räckvidd. Är det en win-win-situation, eller vem av parterna tjänar egentligen mest på överenskommelsen?

Enligt Azeem Ashar på Venture Beat är händelsen att betrakta som ett avtal mellan fiendens fiender. I alla fall om dina fiender heter Facebook och Apple. Twitter kommer nu att kunna konkurrera med Facebook i Googles sökindex. Samtidigt kommer inte Apple vara den enda stora spelaren med direkt tillgång till Twitters direktström av miljontals tweets. Dessutom går avtalet mellan Apple och Google om att låta Google vara default-sökmotor i Apples Safari-webbläsare ut snart, och det spekuleras om förhandlingsläget inför en eventuell ny avtalsperiod. Samtidigt står Microsoft (Bing) och Yahoo! i kö för att få ta plats som default-webbläsare i Apples operativsystem.

”Den här överenskommelsen kommer att gynna både Google, Twitter och deras gemensamma användare – på bekostnad av Facebook och Apple”, skriver Azeem Ashar.

”Avtalet förtydligar utvecklingen som Twitters vd Dick Costolo gör när det handlar om att få tweets att synas för fler icke-användare och att skapa större annonsintäkter från en bredare publik. Twitter, som också levererar sin data till Microsofts Bing-sökmotor och Yahoo!, siktar på att driva mer trafik till sin sajt när användartillväxten bromsat upp”, skriver Sarah Frier för Bloomberg Report.

Facebooka är silver – Twittra är guld

Göran Hägglund meddelar att han avgår via Twitter

Jag står ganska långt ifrån Sanna Rayman politiskt, men hennes beskrivning av hur Twitter behandlas jämfört med andra sociala medier utifrån till exempel Göran Hägglunds tweet om att han avgår, sätter fingret på ett intressant fenomen. Ska vi bedöma politiker och andra makthavare utifrån hur snärtiga formuleringar de eller deras staber lyckas få ur sig på 140 tecken?

”Det är inte att jag ogillar Hägglunds twittrade gärning, han har varit ett nöje att följa och jadå, han har varit bra på det. Men det där är inte en kompetens, det är en läggningsfråga. En del är kommunikativa och passar väl in på Twitter och Hägglund är en sådan person. Andra är inte det och då ska de inte tjatas dit av journalister som har fått för sig att twitternärvaro är ett viktigt grundkrav för statsrådspost eller ett partiledarskap”, skriver Sanna Rayman.

Hennes text fick mig verkligen att tänka till. Visst är kommunikativ förmåga en extremt viktig egenskap för den som vill lyckas nå ut med sin politik eller sitt budskap i största allmänhet. Och visst måste förtroendevalda och andra makthavare vara duktiga på att både sprida sina åsikter likväl fånga upp omgivningens reaktioner och föra samtal. Men varför har just Twitter-närvaron blivit den viktigaste arenan bland de sociala plattformar som står till buds? I alla fall när det gäller ”tyckonomin” kring politiken.

Som Sanna Rayman skriver så är det ingen som säger att någon ”fattat Facebook”, medan det med Twitter framstår som att du antingen är down with it eller inte. Antingen i framkant och delaktig i flödet, eller utanför och ouppkopplad.

Jag tror det beror på tre saker:

    1. Twitter som plattform är inte direkt enkel att förstå för den som bara kliver in där utan att veta så mycket om den. För att ens förstå vad det ska vara bra för måste du börja följa människor, och många funktioner förklaras inte, utan är underförstådda (även om Twitter blivit bättre på att introducera sina nya användare på senare tid). 
    2. Twitter är än så länge relativt litet i Sverige jämfört med jättar som Facebook och LinkedIn. Min kollega Hampus Brynolf kartläggning Twittercensus visar att antalet aktiva användare i Sverige förra året ligger på runt 250 000-300 000 (fler än två tweets senaste månaden). Det gör att dess användare fortfarande kan se sig som lite av en nischad grupp, oavsett om det är rollspelare i Tierp eller politiska journalister i huvudstaden. Att ”fatta Twitter” blir alltså lite av en grej, när inte alla finns där.
    3. Slutligen handlar det om koncentrationen av vissa yrkesgrupper och opinionsbildare i vissa kluster på Twitter. Här finns procentuellt sett väldigt många journalister, debattörer, pr-konsulter och politiker. De följer varandra och de deltar i varandras diskussioner. Dessutom märker vi hur samtalet som förs även får genomslag i traditionella medier. Det är här nyheterna först dyker upp, oavsett om det är en världshändelse eller ett regionalpolitiskt utspel, vilket gör att de twittrare som ingår i klustren som har med media, politik och it att göra, lätt känner att de ligger lite före alla andra.

Att ”fatta Twitter” blir utifrån ovanstående ett bevis på modernitet och proaktivitet, egenskaper som politiker gärna vill förknippas med. Om det därmed också innebär att en twittrande politiker är en bättre politiker tror även jag är långt ifrån självklart.

Nedan, den svenska twittergrafen, från Twittercensus 2014 där du själv kan leta upp var du befinner dig.

Twittercensus

Älska mini-grävet

Förra året vann Metros källkritik-projekt Viralgranskaren Stora journalistpriset som årets förnyare. Att källkritik skulle prisas som en ny företeelse trodde nog få journalister för 10-15 år sedan.

Människor har alltid spridit rykten eller mer eller mindre overifierade uppgifter, antingen för att konspirera, skvallra eller för att det helt enkelt inte finns mer fakta just där och just då. Det senare ser vi exempel på i nyhetsrapporteringen varje dag. Vissa hävdar att eftersom det går så extremt snabbt att sprida felaktig information så har det blivit lättare att skapa falska rykten eller plantera ”nyheter”. Det är nog delvis sant, men samtidigt har det blivit väldigt mycket enklare att kontrollera fakta, att söka efter mer information och att få en lite mer nyanserad bild på egen hand, utan att vara hänvisad till ett fåtal gatekeepers som filtrerar intrycken från omvärlden, som i det tidigare medielandskapet.

Jag tänker på det när jag läser diskussionerna kring Rickard Söderberg (@gaytenor) och den twitterkonversation som han delat och som fått stor spridning på nätet.

Fredrik Strömberg (medgrundare av mediestartupen KIT) gillar, precis som jag, Rickard Söderbergs närvaro på nätet sedan tidigare, men tyckte sig ana något konstigt med historien och ifrågasatte om konversationen verkligen hade hänt i verkligheten, speciellt med tanke på att alla tweets senare raderats. Här är Strömbergs genomgång av händelsen, pedagogiskt upplagt i ett Storify-flöde.

”Jag undrar om det kan vara så att en sån här härlig sociala medier-story om mello-artisten Rickard Söderberg egentligen är en fejk. För jag prenumererar nämligen på tanken om att ”om det låter för bra för att vara sant är det ofta det.”, skriver Fredrik Strömberg.

Fredrik Strömbergs ”mini-gräv” ledde i sin tur till att Emanuel Karlsten intervjuade Rickard Söderberg för Sveriges Radios räkning där den schlager-aktuella operasångaren förnekade att konversationen skulle vara fejkad. Där står vi nu.

Oavsett vem som har rätt tycker jag att händelsen visar på hur källkritik både kan vara underhållande och tillgänglig. Sen finns det såklart många som oavsett presentation av övertygande bevis väljer att låta sin ideologi stå framför fakta, jag tänker på rasisterna i Sveriges riksdag eller de som ser tiggare som direkt utsända av maffian med lyxbilarna gömda bakom hörnet.

Jag vill och hoppas att 2015 ska bli källkritikens år. Älska mini-grävet.

Extremisterna som finns i ditt flöde

Johan Ripås är en erfaren journalist med stor erfarenhet från rapportering kring oroshärdar i olika länder. I ett intressant inlägg på sin blogg försöker han gräva lite mer på djupet kring vad som gör en människa till extremist, fanatiker, ja kanske till och med terrorist. Han beskriver hur radikaliseringen för en enskild människa sker successivt och ofta med en syn på sig själv som offer. Även terrorister är människor, och även terrorister tycker det är svårt att döda oskyldiga, speciellt på nära håll. Därför krävs långa förberedelser och motiverande samtal som kan övertyga personen om att den våldsamma handlingen är den enda vägen.

”Därför är det typiskt med irrationellt beteende hos terrorister vid utdragna attentat. Ena sekunden kan terroristen stå och argumentera för sin sak och skona människor för att i nästa sekund skrikande börja skjuta blint igen. Jag känner flera som bevittnade just detta i under attacken mot köpcentrumet Westgate i Nairobi.” skriver Johan Ripås.

Inlägget är intressant som helhet, men för dig som kanske inte kan identifiera dig med en jihadistisk självmordsbombare utan snarare ser dig som en åsiktsstark debattör på nätet finns en intressant slutsats. Efter att Johan Ripås själv träffat både radikala extremister och deras offer och försökt förstå hur de tänker och fungerar, känner han igen liknande mönster på hemmaplan, i den svenska debatten.

”…genom mitt intresse för människor i demokratins utkanter och en bit utanför tycker jag mig ha skaffat en ganska bra extremistradar. Och då menar jag en känsla för vilka människor som rör sig i extremisternas tankevärld, men aldrig någonsin kommer att plocka upp ett vapen. Kanske är lätt fanatiska människor en bättre beskrivning. Människor som har ett svartvitt tänkande som påminner om de fundamentalistiska miljöer som jag har besökt. Människor med drag av extremistiskt tänkande och blind övertygelse tycker jag mig ibland se befolka svensk debatt också.”

Och det är Twitter som verkar vara den perfekta arenan för fanatiker ointresserade av det nyanserade samtalet enligt Johan Ripås. Han undrar hur det påverkar debattklimatet när dessa outtröttliga personer fyller flödena med inlägg och argument som aldrig är till för att nyansera utan alltid handlar att vinna diskussionspoäng, oavsett ämne. Han beskriver hur de aldrig tycks vilja sova, utan alltid är vakna och närvarande i debatten, och hur många andra tystnar när de dyker upp.

”De är konspiratoriska och aggressivt lagda mot alla som inte företräder Sanningen. Det handlar om människor som inte tycker sig behöva mer än 140 tecken på Twitter för att punktera en människa som har en annan ståndpunkt. […] Det viktiga är att vinna genom att misstänkliggöra och tysta sin motståndare. Det handlar om människor som dras som magneter till enkla infekterade konfliktlinjer, men som sällan eller aldrig hörs i nyanserade resonemang.”

Jag själv funderar ofta på vad det är med just Twitter som gör debatter så extremt polariserade och nästan omöjliga att föra. Jag har garanterat själv gjort mig skyldig till långa argumentationer utan vilja eller ens lust att nyansera eller försonas med motparten i debatten. Den enklaste analysen är att det är det korta formatet som får diskussioner att snabbt bli hetsiga och upprörda. Jag tror dock att även realtidsmomentet spelar in. Det känns ofta meningslöst att skriva flera inlägg i rad i en diskussion för att nyansera, då det antingen hunnit komma in andra inlägg emellan (vilket gör diskussionen svår att följa) eller så har strålkastarljuset hunnit riktas åt ett annat håll.

Min känsla är att Twitter-extremisterna inte bara dyker upp i sammanhang där det diskuteras politik eller religion. De finns där oavsett ämne, och det är alltid någon som blir extra triggad av ett ämne eller diskussionspunkt.

Känner du igen en Twitter-extremist när du ser en?

Johan Ripås: Några tankar om extremistiskt tänkande.
Bild överst: Från Twittercenus 2014. Min kollega Hampus Brynolfs årliga kartläggning av svenska Twitter.

Här är fyra Twitter-typer som kollar på Agenda

Att titta på SVT Agenda på söndagkvällarna och samtidigt följa kommentarerna på Twitter är en fascinerande upplevelse. Jag tycker mig ha utkristalliserat fyra sorters twittrare:

  1. Partisten. Visar tydligt vilket lag hen håller på och skriver saker som ”Har aldrig sett partiledare x så stark som hen är i kväll #NuGällerDet” (oavsett hur bra eller dåligt partiledaren presterar)
  2. Mediamänniskan/kommentatorn. Vill vara ”objektiv” och kommenterar innehåll, form och struktur på sändningen och skriver saker som ”Otroligt sunkig frågeställning från Agenda nu #Mediekritik”
  3. Komikern. Vill hitta den perfekta onelinern för komisk effekt och många retweets och skriver saker som ”Se upp, kolbiten sägs ha skymtats i lobbyn till tv-huset #rekvisita” (gör ofta flera försök för att hitta fram till något som tar fart).
  4. Hejaklacken. Följer flödet men skriver inte så mycket själv, är dock aktiv genom att retweeta vad andra skriver och placera ut strategiska favorit-markeringar till tweets hen håller med om.
Här är några exempel som twittrades ut under kvällens program. Kan du kategorisera dem?

Och självklart avslutar jag med meta-meta-twittraren. Det vill säga jag, som twittrar om att andra twittrar om Agenda:

Foto: SVT

LO:s budgettwittrande väckte kritik

”Och vill ni se ett Twitterkonto go bananas så kika in på Twitter.com/LOsverige. Dagens lärdom: Twittra aldrig i affekt.” skrev den digitala strategen Sarah Larsson Bernardt på Facebook igår kväll i samband med att det stod klart att budgeten fälldes av Sverigedemokraterna. Samma sak tyckte (kanske inte oväntat) Tobias Holdstock (m).

I sak kan jag hålla med. Men den som aldrig skrivit något ogenomtänkt och förhastat på nätet får gärna kasta den första stenen. Vad som naturligtvis skiljer @LOSveriges uppdateringar från oss vanliga dödliga är att det är frågan om ett organisationskonto och inte någons personliga twitterflöde. Dessutom handlar det om kommentarer kring politik vilket lägger till en extra dimension av potentiella klavertramp. 

Det gör det dock inte mindre intressant att diskutera var gränserna går för vad som är okej att skriva och inte. Min erfarenhet är att om det är något som organisationer, myndigheter och företag har svårt för i sociala medier, så är det att framstå som en avsändare av kött och blod. Att helt enkelt ha ett tonläge och en röst som känns mänsklig (med allt vad det innebär av skiftande humör, intensitet och agerande).

Det är lätt att fastna i en sörja av mer eller mindre tillrättalagda uppdateringar och svar som mer påminner om uttalanden från en stelbent byråkrat än en medmänniska, speciellt när det handlar om att bemöta klagomål eller agera kundtjänst. Ibland finns det naturliga och rimliga orsaker att det ser ut som det gör, men jag efterlyser mer färg och liv i uppdateringarna.

Det är möjligt att @LOSverige tittar tillbaka på gårdagens tweets och ändrar uppfattning om rimligheten i dess innehåll. Men det är ingen tvekan om att den som skrev inläggen har ett brinnande engagemang och en tydligt färgad agenda. För följare och andra intressenter är det tydlig kommunikation i ett pressat läge, med en diskussion om lämpligheten i ordvalen som en efterföljande svans.

@LOSverige på Twitter

Så skriver du den perfekta tweeten

LOL OMG WTF

Den här veckan har jag varit på någon slags miniturné och föreläst i Stockholm, Göteborg och Umeå för olika uppdragsgivare. En del av min dragning har handlat om hur innehåll sprids och vad vi älskar att dela i sociala medier, men också hur vi mäter genomslagskraften på nätet. Klicksajter som Buzzfeed, Upworthy, Lajkat, Newsner och Omtalat har förstås väldigt bra koll på det här och gör sitt bästa för att optimera allt ifrån rubriker och puffbilder till exakta formuleringar i anslutning till länkarna. BBC Radio1-journalisterna Ben Cooper och Joe Harland talar om LOL+OMG+WTF-faktorn. Om innehåll på nätet får oss att reagera på alla tre sätt blir det en given viral succé.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin rycker ut till klickets försvar och pekar på klickjaktens något smutsiga rykte och han spekulerar i om det är övergången till sociala medier som gjort att rubriksättandets konst nedvärderats:

”Rubriksättandet har länge kallats för journalistikens Formel 1. Förmågan att i sex eller sju ord formulera vinkeln på ett innehåll så att det lockar till läsning. Nu har den konstformen blivit extremt mätbar, inför det får vi redaktörer lite ångest. […] Steget mellan att läsa och att klicka är sannolikt mycket litet. Få klickar på något som de inte avser att läsa. Men klicka låter fult, läsa låter fint.”

Efter att ha jobbat på olika tidningsredaktioner och företag som webbredaktör, bloggat aktivt sedan 2004 och varje dag analyserat hur det innehåll jag skapar och sprider tas emot har jag kommit fram till några enkla sanningar om vad som fungerar och inte fungerar på nätet. Det hjälper även när till exempel Twitter själva delar med sig av härligheterna om vilka tweets som funkar bäst. Så, här är HELA LISTAN:

Fem saker som får dina tweets att spridas mer

  1. Starkt innehåll sprider sig självt (ju starkare budskap desto mindre behov av att tweaka rubriker och försöka trixa med formuleringarna)
  2. Tweets som innehåller bilder eller rörligt innehåll är den enskilt viktigaste faktorn för att öka synligheten och spridningen på en tweet
  3. Inlägg som innehåller siffror, hashtags och citat ökar chanserna till spridning ytterligare 
  4. Formuleringar som ”Så gör du…”, ”Därför fungerar inte…” eller ”8 saker som visar att..” ökar engagemanget
  5. En uppmaning att dela informationen vidare fungerar förvånansvärt bra. ”RT = kärlek” och liknande har visat sig effektivt. Bör dock användas sparsamt för mer kommersiella budskap, men fungerar bra för personliga inlägg eller ideella kampanjer

Och för att föregå med gott exempel: Så här twittrade jag om det här blogginlägget alldeles nyss (se nedan). Jag tror jag fick med allt på listan, även om första punkten såklart är upp till dig att bedöma:

 

Gentrifieringskaos på fotbollsplanen

Janne Josefssons hatobjekt nummer ett – Södermalm, brukar ofta beskyllas för att i princip bara ge plats åt kulturskribenter, låtsas-DJs och halva Twittereliten. En isolerad ö där ”alla” är medelklass och har samma livsstil. Men det är inte bara Hornstulls invånare som klagar på att gentrifieringen gått för långt, du vet när nyinflyttning och nybyggen höjer statusen på ett område så att de som bodde där från början trängs ut till förmån för personer med högre inkomster. De senaste åren har fenomenet med gentrifiering blivit ett problem för San Francisco stad.

Förut var programmerarna i Silicon Valley fullt nöjda med att sitta ute i Menlo Park, Mountain View eller Palo Alto med sin Jolt cola och lägga hela sin vakna tid bakom en skärm i nåns vardagsrum för att bygga ”nästa Google”. Nu krävs mer för att tillgodose en nördkultur som inte bara börjat betraktas som näringslivets vinnare, utan också blivit ett ekonomiskt nav med mängder av nyblivna exitstinna entreprenörer redo att spendera eller i alla fall upprätthålla en livsstil som lämnar avtryck. Kraven på tillgång till utbud och nöjen från unga startup-människor har lett till lite av en massinflyttning till San Francisco, både för it-företagen och människorna. Twitter har till exempel placerat sitt huvudkontor i kanten av Tenderloin, ett av stadens ruffigaste områden, i utbyte mot skattelättnader från staden San Francisco som gärna ser att statusen på området höjs.

Det här har lett till protester från invånarna. Utvecklingen har fått hyrorna i staden att skena och San Francisco betraktas nu som en av USA:s dyraste städer att leva i. Inflyttningen leder också till sociala problem. Ett exempel som fått stor uppmärksamhet är när ett gäng vuxna personer ”kör bort” några ungdomar från en fotbollsplan i området Mission, med hänvisning till att de betalat för att använda planen. Ungdomarna säger att de alltid spelat på den planen och att det aldrig kostat några pengar. Det visar sig att San Francisco Parks and Recreation (motsvarande stadsdelsförvaltningen antar jag) har infört ett avgiftssystem relativt nyligen och alltså gjort det svårare för vem som helst att använda planen, till förmån för den som har råd. Det hjälper inte att en av de vuxna har en Dropbox-tshirt på sig och att hela gänget verkar jobba på startups.

I det lilla är händelsen bara en liten dispyt, som dessutom verkar ha hanterats ganska bra i slutändan, men i det stora bekräftar det den uppdämda frustrationen över ”IT-folk” som kommer och tar över San Francisco. Videoklippet från händelsen har blivit till ytterligare en gnista i de motsättningar som skapats i staden på senare år. Samtidigt är förstås startupvärlden viktig för både staden och området. Det skapar många nya jobb och det för in nytt välkommet kapital i finanskrisens spår.

[youtubeplay id=”awPVY1DcupE#t” size=”large”]