Därför avgör sociala medier det extra valet

Aftonbladets partiledardebatt i september 2014

Sociala medier som arena för opinionsbildning och röstfiske har varit på tapeten i åtminstone de senaste 10 åren. Både innan och efter en valrörelse spekuleras och undersöks det hur partierna lyckats med att nå fram till sina väljare. Partiarbetare gör studiebesök i USA under de amerikanska presidentvalen för att förstå sig på hur nätet används som arena av kampanjstaberna. Samtidigt används klassiskt valstugearbete, dörrknackning och traditionell annonsering fortfarande i stor utsträckning och vissa forskare hävdar med bestämdhet att sociala medier inte har en avgörande effekt på valresultatet.

I diskussionen utgår man ofta från vad partierna själva gör i sociala medier medan jag hellre vill fokusera på den opinionsbildning som sker mellan individer och grupper utanför partiorganisationerna. Det går att hävda att sociala medier inte är avgörande för partierna i deras valarbete, men att hävda att det inte har betydelse för väljarnas politiska åsikter vad som händer i sociala medier är något annat.

Nu är det som bekant dags för extra val, och rimligtvis lyfts frågan igen om vilken roll de sociala medierna kan och hinner spela. Jag tänker ta tillfället i akt och upprepa fem punkter som jag tidigare sammanställt när det gäller sociala mediers effekt på valrörelser i allmänhet. Slutsatsen jag drar kan kort summeras med: Människor avgör valet, var de än är.

    • Hur bra fungerar valstugor, torgmöten, frågestunder och direkta möten mellan väljare och politiker för att avgöra ett val? Det ska jämföras med att lägga motsvarande resurser på den sociala webbnärvaron. Sociala medier är en kanal, en kommunikationsplattform, men också en mötesarena. Budskap som bärs av plattformen vara avgörande, precis som ett möte i en valstuga, en tv-reklam eller en tidningsannons kan vara det. Via sociala medier når partierna dessutom befolkningsgrupper som de annars inte skulle kunna ha en dialog med. När vi har flera generationer som helt väljer bort tablå-tv så når inte heller delar av mediernas rapportering fram till stora grupper i befolkningen på samma sätt som tidigare.
    • Vad händer om ett parti helt skulle avstå sin närvaro i sociala medier, valstugor och tv-reklam under valrörelsen? Skulle det förändra valresultatet? Antagligen, vilket återigen sätter fokus på att sociala medier måste ses som en del av något större än en apparat som på ett mystiskt sätt skulle omvandla svagt väljarstöd till större, eller på egen hand lyfta ett parti till valseger.
    • Innehåll i sociala medier påverkar antagligen väljarna på ett marginellt sätt, men politiska val avgörs ofta just på marginalerna. Det är inte de som röstat på samma parti i hela sitt liv som är den viktigaste målgruppen under en valrörelse, utan snarare de som inte bestämt sig.
    • Mobilisering! All kommunikation handlar inte om att övertyga. Om ett parti ser sociala medier som en kanal för att jaga väljare kommer de att misslyckas. Däremot är sociala medier en central funktion för att mobilisera de egna leden, skapa engagemang, få valarbetare, peppa förtroendevalda att köra ända in i kaklet och så vidare, precis så som Obama använt sociala medier. Och om inte det spelar någon roll kan man undra vad som spelar roll.
    • Slutligen, dock inte av liten betydelse, är insikten om att det ofta är i samtal med andra, oavsett om det sker i sociala medier eller vid fysiska möten, som våra politiska åsikter färgas och avgörs. Att vi tar mer intryck av rekommendationer som kommer från våra egna vänner än via en marknadsföringskampanj lär inte vara någon nyhet för någon pr-makare.

Bild: Aftonbladets partiledardebatt i september 2014

Säga vad en vill om Soraya Post…

…men om alla EU-parlamentariker skrev såna här statusuppdateringar på sin Facebooksida skulle nog demokratiarbetet vara en smula mer roligt och transparent. Bara att börja en uppdatering med ”Här var det EU!” är ju briljant. Jag har åtminstone fått en insyn i vad en EU-parlamentariker faktiskt gör och vilka sammanhang hen verkar genom den här typen av uppdateringar.

”Hej allihopa! Här var det EU!
Arbetet går framåt men det är så underliga dagar i parlamentet nu. Det legislativa arbetet står liksom lite stilla utan en kommission på plats. Och om man ska vara helt ärlig så skojas det rätt friskt om att Juncker lyckats placera de flesta kommissionärerna på områden de är sämst på. Jag vet inte jag, men vissa får det att krypa över hela kroppen.
Spanien skickade en sexist som tycker att man ”får akta sig för att inte vara för smart när man pratar med kvinnor, för då kan man ju diskriminera dom”. Han ska tydligen ha hand om miljö men han har samtidigt en herrans massa oljeaktier. Åsså föder han upp tjurar för tjurfäktning som jag tror är förbjudet i EU?…”

Och sen fortsätter det i samma stil.

Oavsett om det är hon själv eller en medhjälpare som skriver så känns både tonfall och närvaro helt i linje med Fi:s strategi och deras bevisligen framgångsrika arbete med sociala medier.

Soraya Post

Frågan som var stendöd i valet

Istället för att försöka analysera det parlamentariska kaoset som gårdagens valresultat innebär (andra gör det bättre) och inse det sorgliga och samhällsfarliga i sd:s framgångar (Killinggänget gör det bättre) tänkte jag lyfta ett perspektiv jag saknat i valrörelsen.

Problemet med politiska debatter i allmänhet och valrörelser i synnerhet är det debattvakuum som inträffar i frågor där det finns ett blocköverskridande samförstånd (eller i alla fall ett ointresse att debattera). För mig blev det slående hur frånvarande digitaliseringsfrågorna varit i årets valrörelse. Det manifesterades kanske mest tydligt när Piratpartiet röstades bort från EU-parlamentet tidigare i år, men också i alla de partiledardebatter och utfrågningar som ägt rum de senaste veckorna. Jag själv har aldrig röstat på Piratpartiet men självklart varit intresserad av de relevanta frågor partiet driver, dock inte med en helhetspolitik jag velat stödja.

Integritetsfrågorna verkar stendöda. Frågor kring övervakning är försvinnande få. Kritiska röster har funnits men sällan dominerat debatten. Detta under ett år då vi sett stora avslöjanden på den internationella arenan i spåren efter Edvard Snowdens läckta dokument, med stort intresse från publiken i Almedalen när The Guardian berättade om hur de jobbade tillsammans med nämnde Snowden i avslöjandena.

Nedanstående tweet skrev jag i fredags kväll. Den fick 73 retweets, vilket tyder på att många känner igen sig i problemformuleringen (även om just Twitter som debattarena självklart inte är representativt för hela svenska folket).

Övervakningsfrågor i valrörelsen

Frågor kring hur vi vill att staten ska agera och hantera sin digitala närvaro och myndighetsutövning har bäring på många andra frågor. Dessutom finns det mycket att diskutera när det gäller att några stora amerikanska it-jättar har byggt infrastrukturen för vårt digitala samhälle. Det är lite som att amerikanska Department of Transporation skulle styra över hur vi bygger våra vägar i Sverige. Eller att General Electric (GE) skulle sköta vår elförsörjning. Fundera på det.

Personligen använder jag tjänster från Google, Apple, Facebook och andra jättar varje dag, och mitt digitala liv skulle vara fattigare utan dem. Dock finns krafter som både vill begränsa nätfriheten samt låsa in oss på kommersiella arenor, istället för att ha en fri tillgång till det öppna nätet. Jag vet inte vad som krävs för att vi som medborgare ska bli mer intresserade och medvetna om den kamp som pågår just nu mellan statlig styrning, kommersiella intressen och medborgerlig frihet. Fler avslöjanden? Större skandaler?

Det är för många som tjänar på likgiltigheten.