Time well spent?

Enligt vissa uppskattningar stirrar vi på skärmen ungefär 150 gånger på en dag. Ljuset från skärmen ska enligt vissa undersökningar göra det svårare för oss att sova. Och det här är bara början. De yngre generationerna föds med en mobil i handen, vad kommer att hända med dem? Hur ska det gå?!?!

Nej, jag sällar mig verkligen inte till alarmisterna som ropar om förstörda generationer eller att vårt sociala liv tar skada av skärmtid. Men det skadar aldrig att reflektera. Och vi ser en ganska tydlig mottrend i dag – är vi verkligen medvetna om hur väl Facebook och de andra plattformarna är designade för att få oss att fastna?

The Attention Economy
Finns där en ny gilla-markering på Instagram tro? Har jag fått någon ny notis på Facebook kanske? Har det där mailsvaret kommit ännu? Allt fler plattformar och appar vill ha vår uppmärksamhet just nu.  En av motkrafterna heter Time Well Spent som drivs av Tristan Harris som har arbetat på Google. Deras lista nedan är trots allt rätt intressant att reflektera över tycker jag:

  • Snapchat turns conversations into streaks, redefining how our children measure friendship.
  • Instagram glorifies the picture-perfect life, eroding our self worth.
  • Facebook segregates us into echo chambers, fragmenting our communities.
  • YouTube autoplays the next perfect video, even if it eats into our sleep.

Jag har själv testkört Time Well Spents app Moments en tid för att se hur mycket jag använder telefonen. Den registrerar alltså varje gång jag plockar upp telefonen och mäter även tiden jag använder telefonen. Det som överraskade mig mest var hur ofta jag faktiskt plockar upp telefonen.

En nyttig övning och att bara ha appen installerad gjorde att jag reflekterade över användandet, men lite ironiskt kändes appen efter en tid som ytterligare en sak som tog min uppmärksamhet. Så appen är borta, men en liten tankeställare har jag fått med mig, framförallt över hur designen på plattformarna är gjorda för att vi ska fastna. Värt att reflektera över, även om vi inte behöver bli panikslagna.

/@jmjobring som för att spä på mitt det-var-bättre-förr-gnäll väljer Neil Youngs nya Fly By Night Deal som verkligen ekar av forntiden. På ett rätt skönt sätt.

 

 

 

 

 

 

Ljuset i tunneln – om #metoo och Paradisläckan

Först kom den Arabiska våren och vi var lyriska. Sedan kom trollen, Brexit och det Amerikanska valet och vi var i princip beredda att radera våra konton på de sociala medierna. Men nu vänder det kanske igen? Jag ser två fina stjärnor på den digitala himlen som just i dag lyser väldigt vackert.

Taggen #metoo är störst i Sverige
Med hjälp av Google Trends kan vi se att taggen #metoo är mest använd just i Sverige, sett till folkmängd, se listan nedan. USA där allt startade har pendlat mellan 8-9 plats. Och det riktigt vackra med taggen är förstås det genomslag den har fått. Bransch efter bransch tvingas ta tag i problem som uppenbarligen har sopats under mattan sedan Hedenhös. Men jag tycker att vi kan våga nära en dröm om att den här taggen är mer än en kampanj. Tänk om den kunde få hålla i sig, så att alla som inte kan hålla sina fingrar i styr och hålla respekten uppe gentemot sina medmänniskor faktiskt för evigt riskerar att hängas ut. Det är en vacker tanke, och kanske ändå inte helt omöjlig, i alla fall inte i Sverige där vi ser vilken urstark kraft taggen faktiskt är.

 

Paradisläckan är en vacker uppföljning
Den andra stjärnan på den digitala himlen just nu är Paradisläckan. Ryggradsreflexen från mäktiga män som Leif Östling får dem att framstå som att de ändå är lite påkomna med fingrarna i syltburken. Rent lagligt har de kanske inte gjort fel. Men deras reaktioner tyder ju på att om de hade vetat att folk skulle få reda på deras skatteupplägg hade de kanske inte agerat som de agerade. Men nu fick vi reda på det. Betraktar vi Paradisläckan som en naturlig fortsättning på Panampapers tror jag snart att vi har ett tillräckligt tydligt budskap till alla med offensiv, om än laglig, skatteplanering i tankarna – gör det inte om du inte kan stå för det.

Den gemensamma nämnare är förstås transparens
Hjälten i de två exemplen är transparensen. Och det är en transparens som möjliggörs tack vare digitaliseringen. I #metoo handlar det förstås om våra gamla hederliga sociala medier – möjligheten för privatpersoner att sprida sina åsikter via sina egna och andras kanaler. Tillsammans blir kraften och räckvidden enorm. I fallet med Paradisläckan och tidigare Panamapapers möjliggör digitaliseringen både möjligheten att läcka enorma mängder data (11,5 miljoner respektive 13,4 miljoner dokument) och möjligheterna att hitta saker i all data. Innan allt detta var digitalt hade det varit lastbilar med pärmar som journalisterna skulle plöja för att hitta nålar i höstackar. Nu kan 382 journalister i 67 länder tillsammans bygga sökbara databaser av materialet och sålla fram nålarna relativt fort.

I min värld är dessa båda exempel väldigt hoppingivande. Kanske kan vi vrida tillbaka digitaliseringen till folket. Bort från trollande idioter och bort från känslan av att de sociala medierna har glidit oss alla ur händerna. Transparensen kanske ändå kommer att regera, så att alla mörka hemligheter faktiskt kommer fram i ljuset och avskräcker framtida generationer från att tafsa eller skattefiffla.

/ @jmjobring som på Umeågalan igår kväll knockades av Pajalas nya stoltheter The Magnettes.

 

Vem hamnar i biflödet på Facebook?

Facebook testar just nu att skapa två nyhetsflöden. Ett ”biflöde” där nyhetstjänster hamnar, och alla företagssidor om jag har fattat det rätt. Och ett annat som är privat där dina vänner och andra riktiga människors inlägg syns. Testet genomförs tydligen i Sri Lanka, Bolivia, Slovakien, Serbien, Guatemala och Cambodia. Jo, du ska kunna betala dig in i det riktiga nyhetsflödet, men default-läget är att du hamnar utanför. Bland annat har AdAge skrivit om detta.

Martin Jönsson på Dagens Nyheter menar att Facebook öppnar dörren för ”fake news” igen med det här testet”Genom att göra nyhetssidor man följer till ett tillval, rycker man undan mattan för nyhetsföretagens organiska räckvidd.” Det i kombination med att engagemang som mätetal är viktigare än avsändarens trovärdighet, menar Martin Jönsson öppnar för att ”fake news” åter får stor spridning.

Och på Digiday resonerar man redan i dag om att Google är en mycket bättre partner än Facebook. Men den riktiga upprördheten och rädslan är förstås att Facebook helt ska släppa publicisterna (och sidorna?) och återgå till rötterna som en plattform för människor att dela med sig av sina liv. Punkt.

Är vi tillbaka där allt började?
I andra änden talar tyvärr Facebooks strävan efter eget innehåll också mot att de vill bli den nya ”kabel-tv-kanalen”, eller vad vi ska jämför det med ur historien. Kanske slutar allt där det började. Vi måste alltid köpa annonsplats för att få tillgång till folks uppmärksamhet, precis som vi köpte tv-reklam i kabel-tv-kanalen förr? Vissa tycker redan att vi är där.

Men jag har hela tiden hävdat motsatsen, att Facebook faktiskt är beroende av vårt professionella innehåll för att få en rimlig mix av bra material på sin plattform. Bara vi skapar bra innehåll förtjänar vi uppmärksamheten. Men om Facebook tar sina egna pengar och själva börjar producera det professionella innehållet, som FNL-serien, amerikanska varianten av SKAM o s v,  då blir de ju ett självspelande piano som inte behöver vårt innehåll. Kvar står vi som mer än någonsin tidigare behöver Facebooks kunders uppmärksamhet utan någon som helst plats på plattformen.

Cirkeln sluts
Upp med plånboken igen, cirkeln är sluten. Fast skillnaden är att konkurrensen från övrig media är mindre eftersom de har tappat massor av kunder på vägen, både på grund av just Facebook men också på grund av andra fundamentala förändringar i digitaliseringens spår. Jag trodde kanske att Facebook hade toppat sin aktiekurs och storlek, men detta är kanske bara början? Vill Facebook ”bara” bli en enda stor tv-kanal med global räckvidd som producerar eget innehåll och säljer annonsplatser?

Jag vill gärna tro att detta försök med ett ”biflöde” inte slår igenom och införs över hela plattformen, det vore nog en katastrof för många. Men det ger i alla fall mig åter en tankeställare om hur mäktigt Facebook är i dag. Och vi bör ständigt påminna oss själva om att Facebook faktiskt är ett börsbolag som ska göra allt för att maximera sina ägarens pengar. Litar vi för mycket på Mark Zuckerbergs filantropiska och visionära sida? Vad händer den dag Mark kliver av VD-posten och en ”ordinär” börs-VD tar plats? Det är en läskig tanke.

/ @jmjobring som lyssnar på Addeboy vs. Cliff tunga Americans i dag.

 

Två eller sex sekunder?

Det är befriande att läsa att Markus Ahlm på Colony i en debattartikel här på Resumé ifrågasätter om reklamfilmer på sex sekunder verkligen är svaret på hur vi kommer runt reklamtröttheten.  Vi har också sett uttalanden från Marc Pritchard, chief brand officer på Procter & Gamble Co, om att deras annonser visas i genomsnitt två sekunder.

Men i grunden handlar det förstås inte om reklamfilmer på sex eller två sekunder.  Ingen tror väl på allvar att vi vill se varken sex sekunder eller två sekunders reklamfilmer? Vi tittar givetvis så kort tid på dem för att vi kan undvika filmerna. Reklamtrötthet är väl i grund och botten bara ett uttryck för att vi nu kan välja bort reklamen, och då gör vi det.

Visst kan man, som Pritchard föreslår, skapa bättre annonsformat som inte irriterar oss. Eller som Ahlm föreslår, utnyttja reklambyråns kreativitet bättre; ”Ju mindre utrymme som ges till kreativiteten, desto mindre chans att vända den trenden.” Men går trenden att vända?

Vi kan aldrig vända tillbaka
Jag tror vi måste inse att vi aldrig kan vända tillbaka. Procter & Gamble måste hitta andra vägar till våra hjärtan för att vi ska välja deras tandkräm. De kan inte längre visa upp sitt varumärke tillräckligt många gånger så att jag väljer deras tandkräm i hyllan av den anledningen. Det finns helt enkelt inte längre tillräckligt med tillfällen då de kan störa mig med sina budskap. Men vad gör vi då?

Det är väl egentligen bara en väg kvar? Vi måste börja bygga varumärken som tillför värde för mottagaren, kanske lär oss att borsta våra barns tänder smartare. Vi bygger företag och varumärken som kunderna vill associeras med, kanske hjälper företaget till med tandläkarräkningar för de som har det supertufft ekonomiskt. Vi bygger in kommunikation i hela företaget från designavdelningen till VD via medarbetarna, så att allt vi gör kommunicerar företagets själ och hjärta på samma sätt och hela tiden.

Är det inte ändå lite skönt att vi nu faktiskt måste börja anstränga oss på riktigt för att skapa relevanta varumärken? En stor reklambudget så att jag kan skrika högst är inte längre det givna svaret.

/ @jmjobring som i dag lyssnar på denna lista.

 

 

Det är kärnorna i Äpplet som säkrar återväxten

”So we need to be true to who we are. And remember what’s really important to us. That’s what’s going to keep Apple, Apple: is if we keep us, us.” Citatet är från Apples grundare Steve Jobs och det var hans röst som ekade över de församlade i Steve Jobs Theater i går när Apple höll lanseringsmässa.

Att det finns en stark personkult runt Jobs är förstås ingen nyhet, och kanske var han inte världens bästa företagsledare. Men jag tycker ändå att man bör lägga rätt stor vikt vid hur världens största företag väljer att öppna ett av sina viktigaste event på senare år. Apple gör det genom att fundera över sina rötter och sin värdegrund. Allt det som gör oss, oss.

Här kan vi konkurrera
Är det något som kommer att överleva, och få oss att överleva, en allt hårdare globaliserad konkurrens är det exakt just det vi måste hålla reda på: Vad är det som gör oss, oss. Och är det något många svenska företag kan konkurrera med är det ju vårt svenska arv av schyssta arbetsförhållanden, (hyfsat) jämlika arbetsplatser, relativt ohierarkiska företag och andra mjuka värden.

Värdegrunden måste få ökad status
Värdegrunden måste få komma till heders igen. Den har skämtats bort i så många år och behandlats med valhet från en stor mängd företag. Kanske mest för att man har varit osäker på nyttan och inte riktigt insett värdet i det. Det är dags att uppgradera företagets själ och inse att Steve Jobs faktiskt hade förstått något väsentligt. Något som gör att världens största företag i dag pratar med sina kunder om varför deras medarbetare ska vilja gå till jobbet i morgon.

Det är kärnorna i Äpplet som säkrar återväxten.

/@jmjobring som idag har denna lista i lurarna.

 

De stora konsultbolagen har förstått – digitaliseringen förändrar allt

Trenden att högprofilerade globala konsultbolag köper digitala kommunikationsbyråer fortsätter nu när Deloitte köper Acne. I mina ögon är köpet ytterligare ett tecken på att digitaliseringen skär djupare än vad vi kanske hade trott från början. Deloitte och de andra förstår att digitaliseringen inte är en isolerad företeelse, det är i högsta grad en affärskritisk del av affären.

Men egentligen är det inte bara ”digitaliseringen”. Kanske är det snarare följderna av digitaliseringen som ritar om hela den globala affärskartan.  Och egentligen är det inte något hokus pokus – om du inte utvecklar den digitala kundresan tappar du kunder. Svårare än så är det inte. Det kan många butiksägare och företagsledare vittna om, snart också en hel del andra företag som inte orkar följa med i utvecklingen.

Skogsbolagen i norr är ett bra exempel

För oss i norra Sverige betyder det till exempel att våra stolta bolag som verkar i skogsindustrin måste digitalisera allt från själva maskinerna och reservdelsflödena till kundupplevelserna och gränssnitten som möter förarna samt inom en räcka andra områden.

Deloitte och de andra konsultbolagen har sedan tidernas begynnelse byggt upp ett förtroende hos ledning och styrelserna hos sina kunder, något som nästan alla kommunikationsbyråer saknar.  Byråerna pratar med marknad eller kanske sälj, men sällan med ledningsgruppen och näst intill aldrig i styrelserummen.

Vad ska vi göra? Vi ringer affärskonsulterna!

När ledning och styrelse börjar inse att digitaliseringen kommer in i allt fler delar av företagen inser de att de måste agera på något sätt. Men många är fortfarande villrådiga över vad de ska göra. De lyfter då som vanligt luren och ringer in sina affärsrådgivare på Deloitte och liknande byråer. Deloittekonsulterna vet förstås vad som ska göras, men de har inte själva haft kunskapen, de har i sin tur lyft luren till sina vänner på den digitala byrån och sett hur pengarna har ramlat in där istället. Nu hamnar de där pengarna i den globala affärskonsultens ficka istället.

Det går att tolka det här positivt och negativt:

POSITIVT: De börjar gå upp för allt fler företag att digitaliseringen inte löses genom att ”vi finns ju på Facebook”. Det handlar om att möta ett helt förändrat kundbeteende som skär rakt genom hela verksamheten och i många fall påverkar hela kundresan från kommunikationen till själva säljtillfället och vidare in i eftermarknaden, för att inte tala om själva varumärkesbyggandet och mer komplexa processer som personal- och kundvård.

NEGATIVT: Konkurrensen från de globala affärskonsulterna som har en vass digital byrå i bakfickan blir mördande – vilka har uthållighet och finansiella muskler som de här mastodonterna? Och kundkontakter? Och bredd på erbjudandet? Får vi se en ny svans av byrådöd i bakvattnet av det här?

Jag är alltid positiv…

Jag tror att jag väljer att tolka det positivt. I varje fall för oss som arbetar med företagen snäppet under de globala drakarna. För oss tror jag det är positivt att kunskapen om digitaliseringens påverkan på affärerna sprids uppåt i organisationerna. De mindre bolagen sneglar ju gärna på de större. Om de ser att storbolagen plockar in de digitala byråerna allt längre in i affärerna borde de förstå att det finns en anledning till det. Eller?

/ @jmjobring som har dessa tio i lurarna idag.

 

 

 

 

 

 

 

Söker du mindre trängsel och högre trovärdighet?

Kanske var Microsoft ändå inte så fel ute? I mina ögon lät beskedet att Microsoft köpte Linkedin som att ett ganska tråkigt techbolag köpte en rätt medioker social plattform. Min farhåga då var att Microsoft skulle lyckas döda plattformen helt genom att integrera in Linkedin i Microsoft-träsket – tänk fasan över en slags Office-integrering där man gjorde om Linkedin till att bli social inloggningsportal till Microsoft. Typ.

Men sakta, sakta kanske vi ändå kan ana att Linkedin faktiskt blir bättre och bättre. De har våra CV:n, de har nu självstartande video, det kommer en integrerade kamera och de har något som är kanske den viktigaste valutan idag och alldeles säkert i morgon: Trovärdigheten. Linkedin har i princip hamnat helt utanför allt prat om ”fake news” och klickbeten.

En intressant artikel från Business Insider visar hur mycket vi litar på de olika sociala plattformarna, se grafiken nedan och läs artikeln här. De blå staplarna är Linkedin.

Linkedin ligger alltså högt i allt utom när det kommer till att själv dela material. Det är förstås plattformens stora svaghet, men kan ju å andra sidan betraktas som en riktig tillgång om du själv vill nå ut. Väljer du Linkedin för din postning är alltså konkurrensen mycket mindre och trovärdigheten större. Låter ju som paradiset, men det finns förstås en baksida,

Baksidan är att så få av de 500 miljoner användarna är där dagligen och vi tillbringar typ två minuter på sajten jämfört med runt 50 minuter på Facebook (siffrorna kommer från samma Business Insider-artikel som ovan).

Sammanfattningsvis kan vi se att Microsoft ännu inte har förstört Linkedin, snarare tvärtom, men de har å andra sidan inte heller lyckats få igång annonsdelen av plattformen – den är fortfarande ljusår bakom Facebooks. Linkedin har stor trovärdighet och få som postar vilket gör den till en given plattform för dina företagspostningar, men den har å andra sidan klart färre användare som tillbringar mindre tid där än de stora plattformarna.

/ @jmjobring som finslipar manuset till tredje delen om Katja Lyss och lyssnar på de här låtarna för att vakna till efter sommaren.

 

 

Ett osunt gränslöst förhållande

Jag har under våren gjort ett antal videokrönikor åt ett förlag som gör undervisningsmaterial åt nyinflyttade svenskar. Jag har bland annat pratat om källkritik i traditionella medier och om hur man ska uppträda på nätet, men även försökt förklara hur man kan vara källkritiks när man tittar på bloggare, sociala medie-profiler, vloggare och andra influencers. Det är inte så lätt.

När vlogprofilen Jon Olsson hyllar RedBull som sponsor i någon av sina dagboksvideor i sin egen kanal är det inte reklammärkt. När Therese Lindgren berättar om sin egen kollektion har hon faktiskt i titeln på videon skrivit (i samarbete med CCS Healthcare), men i övrigt är det svårt att veta om det är reklam eller helt enkelt bara Therese som i sin egen kanal berättar om sina egna produkter. Och varför inte? Coca Cola visar ju sina egna produkter i sin egen kanal Coke TV, inte mycket reklammärkning där heller.

Jon Olsson har för övrigt en egen serie av skidväskor. De visar han upp i ett avsnitt han kallar ”What I do for a living”. Han berättar helt enkelt vad han gör på dagarna, förutom att åka skidor och vlogga. Är det reklam?

Samtidigt skriver Hanna Wedin på annan plats här på Resumé från Cannes om att det bara är en tidsfråga innan en influencers vinner ett Lejon i Cannes. Hanna skriver att varumärken inte har en chans att bygga upp en egen kanal och: ”Det som istället kommer hända är att varumärken får göra all sin marknadsföring i kanaler man inte själva äger.”.

Jag kan nog tycka att Hanna Wedin tar i lite väl mycket och att vissa varumärken nog ändå kanske kan fortsätta bygga sina egna kanaler, men om vi fullföljer hennes tanke så är det ju gänget Olsson och Lindgren vi får hänga med om vi vill nå ut. Men hur ska mottagarna då veta vad som är reklam och inte?

Missförstå mig inte här. Jag tycker att Olsson och Lindgren är grymt duktiga influencer och riktiga kommunikationsproffs. De vet exakt vad deras publik vill ha. De gör ju exakt det vi alla predikar hela tiden – du måste leva ditt varumärke och veta vad det står för.  Det är väldigt få varumärken där ute som kan säga det. Tyvärr.

Och vi som arbetar med kommunikation kan i princip tycka vad vi vill om utvecklingen. Reklamombudsmannen också. Och Konsumentverket. Och Sveriges Tidskrifter. Och Tidningsutgivarna. Och IAB. Kanske även journalisterna. Och de flesta andra som tidigare har försökt hålla en gräns mellan det köpta och det ”redaktionella”. Ska vi bara ge upp?

Eller är det kanske helt enkelt upp till oss som arbetar med det här att ge vettiga råd till våra kunder, så att de inser vikten av att skilja på reklam och redaktionellt? Spoons marknadschef, Björn Owen Glad, funderar runt samma ämne då det gäller native advertising; när ska annonsörer och publicister kunna straffas för att de slösar med konsumenternas tid och sitt eget förtroende?”, läs mer här.

Jag har förstås inte svaret, men jag vet att gränslöst sällan är helt lyckat. Inte i några förhållanden. Och jag är rätt övertygad om att vi borde prata mer om den här gränslösheten för att hitta tillbaka till ett sunt förhållande mellan redaktionellt och reklam.

/@jmjobring som i sommar tänker lyssna på Oh Wonder och skriva på den sista delen i trilogin om Katja Lyss.

 

 

Vad söker vi på Wikipedia idag?

Wikipedia är en extremt viktig uppslagsbok och uppskattas idag vara den 6:e största webbplatsen i världen. Att ha koll på vad alla söker på där är förstås en bra temperaturmätare om du vill veta vad vi tänker på just nu. Vilket i förlängningen kan hjälpa dig att haka på dagsaktuella samtalsämnen, något vi alla vet är en guldgruva när vi skapar innehåll.

Så, vad är på agendan just i dag i Sverige? Här ser du vad vi söker på svenska delen av Wikipedia just idag. Du kan också se senaste månaden eller veckan eller kanske kolla vad som är på väg uppåt och nedåt, du hittar alla länkar i vänsternavigeringen. Där kan du även byta språk och t ex se vad som händer i Danmark, där den mest besökta Wikipedia-artikeln denna månad verkar vara Sveriges byer...

Mest besökt på den engelskspråkiga Wikipedia denna månad är Hyphen-minus, som man också kan undra över. Tvåan Darth Vader är kanske mer självklar då. Så där kan man hålla på och fundera över mänskligheten, men mest av allt kan det faktiskt hjälpa oss att förstå vad som är på gång just idag.

/ @jmjobring som sedan min intensivaste skrivperiod med romanen Köld har en hang up på Oh Wonder, som just nu släpper låtar från ett kommande album,  i natt kom High On Humans. Det är faktiskt rätt kul att se hur bandet arbetar med släppen, t ex har de släppt originaljudinspelningen som Josephine gjorde då hon kom på låten efter att ha pratat med okända på tunnelbanan.

 

PR-världen är rund

Precis hemkommen från möte med vårt globala nätverk Global Com på Mallorca och man är så där uppfylld som man är när man får träffa entusiastiska kollegor från hela världen. Det man slås av är att vår bransch faktiskt är rätt homogen, oavsett om du verkar i USA, UK eller Umeå är utmaningarna och möjligheterna de samma hos kunderna och kundernas kunder.


Global Com består av cirka 70 ägardrivna PR-byråer från hela världen.

Alla pratar i dag om att få kunderna att förstå att de måste ta några steg ut ur sin komfortzon för att nå framgång. Trängseln är enorm och när vi väl får uppmärksamhet försvinner den mycket fortare. Inga nyheter där inte.

Nyhet för mig däremot var att snabbväxande ekonomier i Asien, som Myanmar/Burma, betraktar Facebook som Internet. De letar inte information på Google utan söker efter i princip allting inne i Facebook. Och var det något som förenade i princip alla man pratade med (förutom kineserna…), var det hur dominerande Facebook faktiskt är. Även inom B2B. Vad Linkedin pysslar med är det få som förstår. Däremot är många av PR-byråerna nog fortfarande lite avvaktande och försiktiga runt annonsering på Facebook. I varje fall i vårt nätverk.


Strecken på kartan som beskriver hur nätverket hjälper varandra att skapa affärer över världen växer nu för Global Com.

Försiktiga var nätverkets byråer dock inte när de pratade om tillväxt och tillströmningen av kunder, det råder en hyfsad optimism i branschen runt om i världen. Många vittnar om att deras kunder ser PR som räddningen ut ur reklamtrötthetsträsket. Men alla pratar också om hur svår balansgången är när de traditionella medierna svajar och gränserna mellan redaktionellt och köpt blir suddigare och suddigare.

Och som en följd av det kanske, så var det påfallande många av byråvännerna som pratade om hur värderingsdriven PR snabbt vinner mark. I dessa tider av politisk oro tar företagen stafettpinnen för moral och etik. Och många gör det dessutom riktigt bra.

En annan sak som man slås av är hur långt fram Sverige fortfarande ligger när det kommer till kreativitet. Vi väcker fortfarande avund runt om i världen för den kreativitet som kommer från svenska byråer.  Så, det är väl bara att vi alla sträcker på oss och fortsätter på den inslagna vägen och ta vår kreativitet till resten av världen. Världen behöver oss.

/ @jmjobring som lyssnar på Kamasi Washingtons 13 minuter långa softjazziga låt Truth och borstar bort den sista sanden mellan tårna.