Har Konstfacks-Anna ballar av stål?

Jag skrattade högt flera gånger åt Ballar av ståls premiäravsnitt. Det är inget jag är särskilt stolt över, men det är väl bara att konstatera att jag är en ganska simpel människa som inte ryggar för den lägsta formen av billig humor.

Min man, och tydligen bättre hälft, var däremot inte det minsta road. Han påpekade att det fanns klara likheter mellan provokationerna i Ballar av stål och Anna Odells Konstfacksbluff, som jag minsann inte var det minsta road av när det begav sig.

När jag läser senaste intervjun med Anna Odell, det är andra gången hon får tala ut i DN, känner jag mig allt mer säker på att hennes experiment bygger på precis samma tema som Ballar av stål, om än ur ett betydligt kreddigare konstperspektiv.

På frågan om hon känner sig orolig över att en eventuellt fällande dom för falskt alarm, våldsamt motstånd, ofredande samt oredligt förfarande kan leda till ett fängelsestraff, svarar hon:

Det är klart att jag blir lite orolig men jag känner mest att det ska bli intressant att se vad det är för substans i anklagelserna. Jag står fortfarande för det jag har gjort.

Kaxigt värre.

Hon upplever dessutom att omvärldens reaktioner på hennes påhitt tyder på att ”konsthatet växer”. Men hon anser att hon fortfarande har stöd från Konstfacks ledning, även om det inte är så ”tydligt”.

Nej, något tydligt stöd kan man verkligen inte tala om efter Konstfacks rektor Ivar Björkmans pudel på DN Debatt för två veckor sedan.

Anna Odells kaxiga, något självgoda attityd till omvärldens reaktioner visar att hon målmedvetet filar och putsar på bilden av sig själv som nyskapande rebell. Hon verkar vara övertygad om att hennes kritiker kommer att tystna när hon slutligen visar upp resultatet av alla sina lagbrott.

Men jag gissar att hennes projekt i stället kommer att framstå som ett försök att vara med och kasta saker i huvudet på folk, i konstvärldens egen division av Ballar av stål.

Och risken finns att hon upptäcker att ingen skrattar.