Det var länge sedan jag blev så äcklad

Kulturskribenten Ann Heberlein kom i dagarna ut med boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.

Det är en bok som, om jag har förstått recensionerna rätt, visar upp Heberleins skelett. Hon blottlägger alla sina mörkar tankar, även under de ljusaste av dagar. Sin manodepression. Sina självmordstankar.

Det är en bok som jag vill läsa. För om det är något jag beundrar så är det människor som vågar visa upp all det svarta, nergråtna, fula hos sig själv. För att ge igenkänning, gemenskap och förståelse.

Precis runt dagarna då alla tidningars kultursidor recenserar boken försvinner Ann Heberlein. Hennes familj går ut i media och vädjar om hjälp. Det befaras att hon kan har gjort sig själv illa. Precis som hon skriver i sin nyutkomna bok.

Jag läser alltsammans förskräckt. 

Efter någon dag läser jag att hon har hört av sig och det rapporteras att hon mår bra. Skönt tänker jag.

Sedan googlar jag på hennes namn och ramlar över kommentarer på bloggar och Flashback hur människor tror att det är ett pr-trick.

Folk tänker tydligen: en författare som skriver naket om sina självmordstankar försvinner när boken ges ut. Måste vara ett pr-trick.

Det var länge sedan jag blev så äcklad. Jag äcklas av att det finns människor som inte känner att det finns gränser. Mänskliga spärrar kring vad man faktiskt yttrar. Tänk vad fan ni vill, men håll det där.

Att Ann Heberlein, på grund av sina psykiska problem, känner att det blir för mycket uppståndelse kring bokens utgivning. Det är inte oförståeligt.

Hon agerade efter sin sjukdom, inte efter en pr-apparat.

Men det finns inget slut på människors cynism. Ingen punkt. Jag är cynisk in i benet, men det har inte raderat bort min medmänsklighet. 

Jag vet var min punkt finns, snälla hitta era också.