2009-01-29
0

Jag kan tycka att alla de här reklamsåporna är ett grepp som har förlorat sin kraft. I alla fall ur kreativ synpunkt. Precis som att reklambyråer ofta använder tomtar och troll i sin kommunikation, så känns reklamsåpor som ett A4.

Platt och blekt.

ICA:s reklamsåpa slutade vara rolig för några år sedan och varje gång jag ser Stig i rutan får jag hybris. King, snälla tänk om, tänk nytt, skrota.

Den nya reklamsåpan för 3 signerad Scholz & Friends är troligtvis den sämsta jag har sett de senaste åren. Den är förbluffande usel på alla sätt och vis. Jag vill inte vara elak, men hur tänkte man?

Och hur fan kan den hjälpa 3 att kränga mobiler och stärka varumärket? I don’t get it.

SEB-såpan signerad Storåkers McCann fattar jag inte överhuvudtaget. Det är en humor som går förbi mig. Men trots det kan jag tycka att den är lite trevlig just för att den inte försöker ta för sig allt för mycket. Men hur den hjälper SEB vette katten.

Och sedan har vi då Teliafamiljen som kanske eller kanske inte kickas ut nu när DDB Stockholm tar över rodret från Storåkers McCann. Jag gillar faktiskt den. Jag tycker den ofta är småkul.

Men jag gillar ungarna bättre än pappan. Han framstår mest som världens sämsta pappa. Och det är ju inte så kul. Så låt barnen få sköta det där själva eller kom på något nytt nu när den har harvat runt i ett par år.

Men den absolut bästa reklamsåpan av dem alla är ju den med Pernilla Wahlgren och Christina Schollin för något hårfärgningsmedel jag har glömt namnet på.

Det är den sjukaste reklamen någonsin. Pernilla som pratar med sin morsa som om hon är fyra år och som har så spejsade ögon att man undrar över hårfärgens bieffekter.

Reklamen skriker: köp inte det här!

Det är så fantastiskt dålig reklam att den blir enbart fantastisk.

Jag ville ha klippet här men det går inte att lägga ut från YouTube. Undra varför? Men klicka här istället och tryck på repeat.