Att ha mod att förmänskliga en sjukdom

Jag har tidigare skrivit om kulturjournalisten och författaren Ann Heberlein. Om hur hon försvann efter att hennes bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” kom ut i bokaffärerna.

Boken handlar om hennes dagliga kamp mot självmordstankar, orsakade av den bipolära sjukdom som förut kallades manodepressivitet.

Jag kände ett stort obehag kring den diskussion som då pågick på Flashback och olika bloggar om att hennes försvinnande skulle vara ett pr-stunt för att kränga lite fler böcker.

Nu berättar hon i dagens Svenska Dagbladet om hur det egentligen var:

”Mitt liv blev plötsligt övermäktigt, och jag befann mig återigen på den där mentala motorvägen, när man bara rusar rakt fram utan att se avtagsvägarna. Propparna gick, kan man säga, och autopiloten slog på. Och den är iskallt rationell. Jag vet hur jag ska göra, jag lade ut villospår så att man inte skulle kunna hitta mig.”

Tydligen var det tanken på barnen som så småningom fick henne att återvända hem.

”Jag hörde deras röster i tystnaden. Men det var en mycket skrämmande upplevelse, både för mig och mina närstående. Sjukhuset hade begärt polishandräckning när de hämtade mig hemma, och det satt pressfotografer i buskarna i trädgården, det var hemskt. Men alltsammans har gett mig insikt om att jag måste ändra på mitt liv, jag måste jobba mindre, måste dra ner på tempot.”

Jag vet inte hur det är att leva med den sortens sjukdom som Ann Heberlein har. Jag har visserligen haft riktigt becksvarta perioder i mitt liv, men mina självmordstankar har varit få.

Jag vet dock hur viktigt det är att det finns människor som ger sjukdomar, psykiska och fysiska, ett ansikte. Någon som förmänskligar det som är abstrakt för många. Det gör att människor får lättare att förstå och därmed acceptera varandra.

Att ha modet som Ann Heberlein har. Det beundrar jag. Och jag hoppas att hennes öppenhet hjälper alla som behöver den.