Därför stannade jag med våldet

Det här är hyllningarnas dag. Jag kräver härmed att Expressens vikarierande ledarskribent Johanna Nylander får fast jobb på ledarsidan. Hon skriver mer initierat och klokt än de flesta på de liberala ledarsidorna.

I dag skriver hon en fullständigt lysande, och livsviktig, ledare om våld i samkönade relationer.

”Mäns våld mot kvinnor är ett vanligt begrepp för att beteckna det våld som sker i nära relationer. Män som slår sin fru, sambo, flickvän eller annan närstående kvinna dominerar statistiken av förövare. Att det är just män som slår kvinnor har ansetts så viktigt att betona, att de fall som faller utanför mallen har osynliggjorts och bagatelliserats.”

Hon tar upp hur vanligt det är med våld i samkönade relationer, men att det är så få som pratar om det. Och det nedslående faktumet att det är så få drabbade som söker hjälp. För att man inte vill riskera att inte bli trodd.

För även här blir könsrollerna så tydliga. Hur vi ser på kvinnor, män och våld. Kvinnor kan inte slå, de pratar. Om en man slår sin pojkvän är det ju bara för pojkvännen att slå tillbaka. Det är ju så män gör.

Det är de här föreställningarna om kön som hindrar många från att söka efter hjälp, eftersom de tror att de inte kommer att bli trodda och väl behandlade. Och där i skuggan får våldet fortsätta.

Vården har helt enkelt inte kompetensen och resurserna för att handskas med våld i samkönade relationer på bästa sätt. Och just därför är mörkertalet så stort, och frågan så tyst.

”Det finns ingen vård för de kvinnor som slår kvinnor. Det finns inget jourboende för en man som blir slagen. Vi måste börja tala om relationsvåld som en förekomst i alla typer av förhållanden. För att fler skall få makt att bryta kassa relationer innan isoleringen och det första slaget kommer. Alla kan drabbas.”

Jag har varit helt öppen med att jag var i en parrelation där jag både blev slagen och våldtagen. Jag sökte aldrig hjälp från vården. Jag ville inte utsätta mig själv för att inte bli trodd.

Så jag stannade.

Jag visste helt enkelt inte hur läkaren eller sjuksyrran skulle hantera det faktum att jag som kille blev slagen av min pojkvän. Jag ville inte riskera att de skulle behandla mig med misstänksamhet.

Så jag stannade.

Det är dags att vi börjar diskutera frågan, utbilda personalen inom vården och, som Johanna Nylander skriver, ge fler makten att lämna dåliga relationer, oavsett sexuell läggning.