2009-07-31
0

Jag bor i ett liknande hus, i en liknande förort. Det kunde ha varit jag som när det började brinna på en våning under mig kastade mig ut i trapphuset. Och dog där.

Tragedin i Rinkeby. Varje gång jag tänker och läser om den tåras mina ögon. Mamman som dog med sina fem små döttrar. Och den överlevande pappan med de två kvarvarande sönerna i famnen.

Som tidningarna intervjuar bara några timmar efter tragedin. Och jag tänker att det är fel. Låt de med sorg sörja. I fred.

Men sedan ser jag en större bild. Att när sorgen drabbar, när tragedin är ett faktum, då närmar vi oss varandra.

Det här var en muslimsk familj ursprungligen från Somalia. På begravningen i går i Råcksta kom 2000 personer. Från hela världen. Kvinnorna stod i skogen bredvid, medan männen stod framför kistorna. För att det är så de gör på begravningar.

Svårförståeligt, visst, men ett annat sätt att leva, att tro. Och handskas med saker. Som sorg.

Det är den större bilden jag ser, och upplever i folks reaktioner till tragedin. En större förståelse för våra olikheter i det här landet. Men också vetskapen om att i sorgen är vi lika, oavsett hur vi visar den.

Som imamen Bashir Aman säger i DN:

”Vi är alla människor. Om vi öppet visar varandra hur vi hanterar olika situationer blir det inte längre så farligt. Jag har mött mycket samförstånd och respekt under de här dagarna, det är fantastiskt.”

Och det är nog det som är ljusglimten i allt det svarta. Att det sedan är sorgligt att sorg krävs för en större öppenhet, det ställer bara krav på att vi måste hitta andra sätt att möta varandra.