Tack.

OMG, nu händer det verkligen. Sista inlägget på sista dagen. Jag har inte riktigt hunnit skriva alla önskeinlägg, men hoppas att det är ok i alla fall. En bra nyhet är att ett första utkast (typ) till min nya hemsida, ninaakestam.se, finns uppe nu. Där finns lite allt möjligt om mig och en funktion som jag inte skulle kalla blogg, men där en kan skriva texter när andan faller på. Så det kan ni ju spana in!

Annars vill jag mest av allt bara säga tack. När jag skrev tacklistan i boken sa förlaget att de aldrig hade sett en så lång, så jag kan tänka mig att det inte kommer att bli bättre här. Men det är faktiskt väldigt viktigt att tacka tycker jag, för en är ju väldigt sällan själv i något, och framför allt inte i en blogg. Alltså:

Tack till alla som jobbade reklambyrån Åkestam.Holst sommaren 2006. Ni var de första som läste mina dittills hemliga inlägg, och trots att de var sämst sa ni inte det utan uppmanade mig att fortsätta. Annars hade nog egentligen inget av det här hänt.

Tack till alla på Resumé och Dagens Media som gjorde mig till någon slags branschkändis innan jag ens kunde stava till utomhusenhet. Som lät mig debattera, krönikera och ranta hit och dit, och dessutom alltid bytte ut fula bilder på mig om jag bad om det. Extra tack till Claes på Resumé som frågade om jag ville börja blogga här, gav mig betalt för mödan och inte har lagt sig i ett skvatt vad jag gör.

Och tack till alla som jobbade på Garbergs samtidigt som ovanstående som stod ut med mina mediala utbrott. Finns nog ingen arbetsplats som har så högt i tak.

Tack till hela reklambranschen egentligen. Ni är en ständig källa till inspiration, vänner, baksmällor och kärlek. Utan er hade jag för att vara helt ärlig inte ens funnits, eftersom mina föräldrar träffades på reklambyrån Aggerborgs 1978.

Och apropå det vill jag tacka min familj. Dels för att jag finns men också för att ni alltid, alltid har lyssnat på mina planer och idéer och gjort att jag sedan alltid har fått för mig att min åsikt är viktig.

Sen var det ju det här med vännerna. Allt mina smarta, coola, roliga vänner i verkligheten och på internet som har lagt grunden till varenda ord som har skrivits på den här bloggen. Som har lyssnat och diskuterat och bidragit och delat och härjat runt. Vågar inte skriva namn av rädsla för att missa någon, men ni vet ju vilka ni är.

Tack till signaturerna Liv, Tom Croker och alla andra som under åren har kommenterat på mina inlägg med en aldrig sinande vilja att missförstå, hata och raljera. Jag fattar fortfarande inte hur man dag ut och dag in i åratal orkar lägga tid på en blogg man verkligen inte gillar. Men ni orkar, och det har många gånger gjort att jag har orkat fortsätta. Ni är en ständig påminnelse om att den världen jag vill ha är långt borta, och att även de enklaste saker, som mänskliga rättigheter och allas lika värde och en schysst samtalston, inte är självklara mål för alla.

Men ett ännu större tack till er läsare som kritiserar konstruktivt, lägger fram motargument, mailar artiklar och rapporter, följer upp på era egna bloggar, bjuder in till samtal och diskussion. Ni är internets finest och gör mig smartare varje dag.

Tack till alla er som mailar mig små utdrag ur era liv, ocensurerat och ärligt. Jag kan inte alltid hjälpa (och ibland inte alltid svara) men jag gör mitt bästa och är så glad att det är just mig ni släpper in i era svåraste funderingar.

Tack alla som har öst kärlek över mig de senaste åren. Ni som har delat inlägg, kommenterat, bjudit in mig att föreläsa, applåderat i publiken, gett ut min bok, köpt min bok, kommit fram snorfulla på krogen och gett mig världens största kram. Utan er hade det ju aldrig gått.

Nu drar vi ur pluggen på det här fina. Vi hörs och ses någon annanstans!

 

Den stora tipslistan

Det kanske allra mest önskade inlägget sedan i tisdags är att jag ska sammanställa en lista på var jag hittar min inspiration. Så kan man liksom hoppa över min blogg och gå direkt på källan. Nu har jag knepat och knåpat i flera dagar och det är så himla svårt alltså. Jag har ganska få människor/plattformar jag följer; snarare använder jag sociala medier (framför allt FB) för att få tips om enstaka inlägg och artiklar som folk gillar. Jag kurerar mina sociala medier-flöden stenhårt, lägger till och tar bort personer hela tiden (inte som vänner, så klart, men vilka jag ser i flödet). Eftersom jag har lite underskott på folk som är politiskt engagerade på den borgerliga bland mina kompisar så ser jag till att markera dem jag har som viktiga, så får jag mer av det de skriver. Så är det ett enda tips jag vill ge är det väl det: följ folk och organisationer ni gillar, så kommer de att servera er allt kul på ett silverfat.

Men det är så klart vissa som dyker upp oftare än andra bland favoriterna, och de kommer här. Det här är som sagt ingen uttömmande lista, läser mycket annat också, men hit återkommer jag alltid.

På Facebook

AllBright. Organisation som verkar för ökad jämställdhet i näringslivet. Amanda Lundeteg som är VD är en av mina favoritfeminister.

Rättviseförmedlingen. inte bara tips och listor, utan sitter också på väldigt mycket spännande information och samarbeten.

Stuff Mom Never Told You. Egentligen en podd som också är värd att lyssna på, men på deras FB postar de sjukt mycket roliga, och ofta knasiga, grejer om kvinnor genom historien. Kan handla om allt från politik till cowgirls till douchebags (den riktiga produkten alltså, inte människor).

Bögministeriet. Ganska likt Stuff Mom Never Told You fast då gällande homosexuella (framför allt män) istället för kvinnor. Trams och politik om vartannat. Bygger också på en podd.

Feminist Frequency. Jag älskar reklam och jämställdhet. FF älskar populärkultur och jämställdhet. Vi har mycket gemensamt.

Miljöpartiet, inkl politiker som Maria Ferm, Gustav Fridolin, Annica Hjerling. Att följa politiska partier och deras toppkandidater är ett jättebra sätt att få koll på debattartiklar, fakta och argument. Inte minst kan kommentarstrådarna ibland bli riktigt bra.

AllOut. Aktivistorganisation för HBTQ-rättigheter. Är blixtsnabba på att uppmärksamma (och agera mot) begränsningar av mänskliga rättigheter runt om i världen.

Bloggar och sajter

Jezebel. USA:s största (tror jag i alla fall?) feministiska nättidning för kvinnor. Den är alltså som en tjejtidning, fast bra. Ofta ha Jezebel den perfekta blandningen av trams och politik. Bra påminnelse om att man varken behöver vara arg eller allvarlig för att prata om viktiga saker.

Vitamin W. Sajt med feministiska nyheter. Mer politisk och vuxen än Jezebel, men också lätt att ta till sig och blandar friskt mellan olika områden.

Genusfolket. Svenska motsvarigheten till ovanstående, dock med allvarligare ton för det mesta. Ofta långa och genomarbetade inlägg från olika skribenter. Handlar inte bara om jämställdhet mellan könen utan också rasism, klass, etc.

Sandra Beijer/Brita Zackari/Elsa Billgren/Kristin Zetterlund/Parisa Amiri. Det känns nästan ovärdigt att klumpa ihop så begåvade människor men även om dessa kvinnor är sinsemellan rätt olika är motiveringen till att följa dem densamma: det är människor som har feminism som en självklar grundbult i allt de skriver, utan att det nödvändigtvis handlar om just feminism. Det är smart, roligt och visar precis som Jezebel att jämställdhet inte behöver utesluta smink eller bilder på idiotiska hundar.

På instagram

Svart Kvinna. Riktiga upplevelser från rasifierade kvinnors (och ibland mäns) vardag. Bedrövlig läsning, men viktig påminnelse om hur det faktiskt ser ut i Sverige för många som inte är normen.

Reklamera. Projekt av Sveriges Kvinnolobby dit man kan anmäla könsdiskriminerande reklam genom att ta en bild och hasgtagga den med #reklamera. De tar sedan vidare anmälan till Reklamombudsmannen. Superviktigt att följa för alla som bryr sig om reklam i någon form.

Poddar

Genier. Moa Gammel intervjuar framgångsrika kvinnor i kreativa yrken. Det handlar bara om jobb, jobb, jobb och är så spännande att en trillar av stolen.

Synfält Framåt. Politisk podd där makthavare intervjuas och ställs mot väggen med rappa och vassa frågor. Om du inte har bestämt vad du ska rösta på än: lyssna på dina alternativ här så lär det bli solklart.

Tryckt media

DN – inte så mycket för ledarna (utom Elsa Kugelberg nu i sommar) men för det absolut bästa uppställningen av krönikörer. Hanna Hellqvist, Björn av Kleen, Golnaz Hashemzadeh, Fredrik Strage, osv. Love ’em all.

Arena och Neo – idémagasin för vänstern respektive liberaler. Här skriver några av de bästa hjärnorna och pennorna i Sverige.

Modern Psykologi – för att jag gillar psykologi och forskar om det och så.

Det var det! Hoppas att ni hittar lite nya (eller nygamla bortglömda) ställen att sätta tänderna i!

Recept för jämställdhet på 16 ingredienser

Önskeinlägg igen! Några av er har undrat om jag inte kan sammanfatta några enkla, handfasta tips för hur man kan jobba för jämställdhet i vardagen. Så här kommer den, listan för jämställdhetskämpar som inte kräver att man läser en enda bok!

För män

– Umgås med dina kvinnliga vänner på tu man hand. Det ger en massa nya perspektiv och bygger på allas nätverk (floskelspråk för kompisgäng). Ät lunch, ta en öl, maila roliga klipp till varann. Har du inga tjejkompisar? De finns ofta att hitta på jobbet. Annars kan man börja i släkten: häng med syrran utan resten av familjen i släptåg, eller din partners syskon, eller kusiner, eller mostrar, eller vem sjutton som helst. Hälften av jordens befolkning är kvinnor och många av dem är urtrevliga, så med lite ansträngning bör det gå galant.

– Är du chef? Glöm inte att social-umgås med dina kvinnliga anställda också. Sitt kvar och gagga över en kaffe efter lunchen, till exempel.

– Gå hem ikväll och fråga din partner om hon tycker att ert hem funkar som det ska och om ni delar lika på hemarbetet. Jämställdhet handlar inte bara om att lägga lika många timmar, det handlar också om att ta lika stort ansvar för rådd, tjat och arbetsfördelning. Är hon eller du inte nöjd? Ta initiativet till att skriva en lista där ni delar upp ansvarsområden och snacka igenom vilken nivå på tex städning som ni båda är okej med.

– Bryt upp grabbiga miljöer. Säg ifrån om någon pratar nedsättande eller generaliserande om kvinnor (även om det är på skoj) och låt bli att göra det själv. Eller ta med ovan nämnda tjejkompis nästa gång du ska spela squash med killarna.

– Läs/lyssna på/titta på böcker/musik/film/konst som handlar om, eller är gjord av, kvinnor. Det är kul och givande med blandning.

– Ta inte mer än ditt sätes angivna plats i kollektivtrafiken.

– Gör en lista över dina kvinnliga förebilder, från mamma till Jeanne D’Arc. Kommer du inte på några? Podcasterna Genier och Stuff Mom Never Told You som jag tipsade om här om dagen vimlar av grymma förebilder från alla möjliga bakgrunder.

– Om du är ute och går sent på kvällen, undvik att gå för nära främmande kvinnor. De är rädda, vilket är hemskt, men sant. Gå över på andra sidan gatan. Ta ner luvan. Säg ett glatt Hej! om du möter någon på löprundan.

– Kräv halva föräldraledigheten, och stå på dig även om din partner inte vill dela med sig. Det är ju till hälften ditt barn, för sjutton.

För kvinnor

– Umgås på tu man hand med dina manliga vänner. Av samma skäl som ovan.

– Är du chef? Se till att du inte gör en massa underkvalificerat jobb som tar tid från det du egentligen ska göra. Delegera till en manlig kollega istället (dina kvinnliga anställda plockar säkert nog med kaffekoppar ändå).

– Bryt upp brudiga miljöer. Byt samtalsämne om ni fastnar i en massa okonstruktivt tjat om killar och barn. Prata om allt ni gillar och låt allas fulla personligheter få plats. Ta med ovan nämnda killkompis så händer det oftast av sig själv.

– Sluta omedelbart att läsa ”tjejtidningar”. Efter 6 månaders detox kan du kolla om du fortfarande saknar dem och i så fall smyga in en ytterst liten del i din mediadiet.

– Gör en lista över 10 kvinnliga förebilder du inte redan känner till. Kom ihåg att det finns kvinnor inom alla fält, det är bara vi som glömmer bort dem hela tiden. Lite research kan behövas alltså.

– Om du är ute sent på kvällen, glöm inte att du har lika mycket rätt till gatan/löprundan som männen har.

– Ta halva föräldraledigheten, varken mer eller mindre, även om du gärna vill ta mer. Det kommer att löna sig på så många sätt i framtiden.

Sådär, bara att skriva ut och spika upp! Och kommentera gärna med egna tips.

Forskning hit och dit

Dags för önskeinlägg igen! Den här gången ska vi prata lite om forskning, nämligen min forskning.

Sedan 2012 går jag doktorandprogrammet i Business Administration (företagsekonomi) på Handelshögskolan i Stockholm. För den som inte är så nere med alla akademiska termer kan det vara lite snurrigt, så häng med här: jag håller alltså nu på att doktorera. Det kan man säga är en utbildning för att bli forskare, som kommer efter en magisterexamen. Programmet tar ungefär fyra år, och då skriver man på sin doktorsavhandling. När den är klar och godkänd disputerar man, och får då en doktorsexamen, och kan titulera sig doktor (PhD på engelska). Efter det kan man fortsätta forska för att så småningom bli docent (associate professor på engelska), och sen efter en herrans massa år kan man bli professor (full professor på engelska).

Men nu är jag alltså ungefär halvvägs igenom min tid som doktorand. Det innebär att det är mitt heltidsjobb att forska och undervisa i mitt specialämne som är konsumentmarknadsföring, med fokus på reklam. Just min doktorsavhandling handlar om oavsiktliga effekter av reklam, alltså hur reklam påverkar människor utöver i deras relation med ett visst varumärke. Det är skitspännande tycker jag.

Rent praktiskt kan man forska om reklam på flera olika sätt. Jag använder mig i första hand av experiment som metod. Det innebär att man visar olika sorters reklam för människor, och så mäter man hur de reagerar på den, antingen genom att ställa frågor till dem eller genom att registrera deras beteende. Om det finns skillnader mellan vad olika människor som har sett olika reklam säger eller hur de beter sig, kan man då anta att det beror på skillnader i reklamen. Till exempel kunde jag och mina handledare på så sätt konstatera att människor som ser homosexuella par i reklam verkar känna sig mer empatiska än dem som får se samma reklam med ett heterosexuellt par.

Vissa har undrat var man kan ta del av resultaten av min forskning, och svaret är tyvärr att det kan man inte än. Akademisk forskning tar tid och man bör inte gå ut med den innan den har blivit publicerad. Det innebär att andra forskare har granskat den supernoga och tycker att resultaten håller. Sånt tar ofta flera år. Det är en bra grej att tänka på när folk refererar till ”forskning” i exempelvis en dagstidningsartikel. Att en studie har gjorts och säger något är inte tillräckligt. Det kan vara rätt, men det är inte dubbelkollat. Om det däremot står att studien är publicerad i en vetenskaplig tidskrift, kan man vara mer säker på att den stämmer.

Alltså kommer det att dröja ett tag innan ni kan få höra sånt från mig. Däremot kommer det redan i december en bok där jag har skrivit ett kapitel baserat på andra människors forskning, det kommer jag att tipsa om på FB, insta och twitter så fort det finns att läsa. Och när (om) jag någonsin får något publicerat så lovar jag att berätta om det också så fort champagnedimman har lagt sig.

Hoppas att det var svar på alla frågor! Idag börjar dessutom Popaganda. Är så himla peppad på det, hoppas att vi ses där!

När jämställdheten klampar ut

Nu, hörrni, ska jag passa på att använda en av mina sista dagar i den här kanalen till att prata om nåt som kan vara jättekänsligt, så sitt ner på en bekväm stol innan du läser vidare. Jag tänkte säga några ord om hur folk som har barn tillbringar tid med dessa barn. Först ett klargörande: Jag kommer inte att i första hand referera till föräldrar som lever på marginalen rent ekonomiskt, utan såna som tillhör medelklass+ och har möjligheter att välja. Typ som många av den här bloggens läsare.

Det är nämligen så att nu har det börjat. Det där som jag har hört äldre människor säga, och precis som alla yngre människor före mig avfärdat med ”nej men gud, som kommer vi i vår generation inte att göra!” Nämligen att där barnen kommer in, där tågar jämställdheten med bestämda steg ut.

Så här brukar det ungefär se ut: Det börjar oftast med föräldraledigheten, som mamman tar drygt ett år av och pappan (i bästa fall) tar resten. Det gör så klart att hon får en tajtare relation till barnet. Saknar det mer när de inte är tillsammans. Oroar sig mer. Såna känslor uppmuntras, eller ses åtminstone som självklara hos mammor, medan de inte är alls lika accepterade hos pappor. Så det blir naturligt att mamman tycker att det är urjobbigt att stressa från jobbet, komma för sent till dagis, komma för sent till mötet, och känner sig otillräcklig på alla håll. Självklart börjar man fundera på om det är värt det, och kommer fram till att det inte är det. Tiden med barnen är viktigare än jobbet. Så mamman går ner i arbetstid. För familjen ska kunna stanna på samma ekonomiska nivå som tidigare måste pappan jobba mer, klättra snabbare, komma hem senare. Det leder till mindre tid och ork än innan att ta tag i städ och tvätt och matsäckspackning. Så det hamnar på mammans bord. Till och med deltiden blir jobbig, med huset och allt, och nu tjänar ju dessutom han så bra, kanske är det bäst om hon jobbar ännu lite mindre? Och simsalabim har kvinnor och män födda 1985 satt sig i precis samma situation som drev deras farföräldrar till vansinne 60 år tidigare.

Det intressanta är att det spelar ingen roll hur rollerna såg ut innan barnen. Om han tjänade mer är det naturligt att hon är hemma, det andra vore ju ekonomiskt orimligt. Om hon tjänade mer är det också naturligt att hon är hemma, hon har ju slitit så mycket och känner att det är dags att prova något annat. OM VI INTE TÄNKER EFTER HAMNAR VI DÄR. Det har vi alltid gjort. Och även fast jag vet det känns det surrealistiskt när jag ser det hända folk jag känner. Att det kan vara så himla lätt att analysera strukturer och fördomar i andra sammanhang, men när det gäller en själv är det plötsligt så svårt.

Men vi kan inte ha det så. Det handlar inte bara om ansvar för jämställdheten, för kvinnors möjlighet att försörja sig själva, ha makt över sitt eget liv, kunna lämna en destruktiv relation, för föräldrar att kunna se sina barn i ögonen om 20 år och säga att vi gjorde allt vi kunde för att världen skulle bli en bättre plats för dig. Det handlar om barnen också. Inget barn förtjänar att växa upp och vara målet med en förälders liv. För det är inte så enkelt att en person som tidigare var driftig, perfektionistisk och älskade bekräftelse kommer att byta personlighet bara för att hen får barn. Det kommer att bara att vara projektet som ändras, från det perfekta jobbet till den perfekta familjen. Föräldern som lägger ner sitt jobb (eller stora delar av det) för att ägna sig åt barnen kommer att behöva få all sin bekräftelse genom dem, eller genom omvärldens reaktioner på dem. När de misslyckas är föräldern misslyckad. De bär hela hens framgång på sina axlar. För ett barn som samtidigt då inte får tillgång till den andra föräldern, för att hen jobbar så himla mycket, blir det alldeles för mycket att bära.

Jag tänker på det här nu, för jag vill gärna ha barn en dag och jag vet att om vi inte tänker och planerar kommer vi att hamna där, precis som miljontals människor före oss. Och jag vill inte det. Jag vill att mina barn ska växa upp med två (minst) tillgängliga vuxna, mycket frihet och alla möjligheter. För att komma dit (eller i alla fall ge det en chans), är det några grejer jag tror är bra att göra:

– Dela föräldraledigheten lika. Fundera inte ens på något annat. Det handlar om båda föräldrarnas och barnens rätt till varandra. Det kanske skulle vara enklare eller i stunden kännas bättre på något annat sätt, precis som det vore enklare om det aldrig regnade på midsommarafton. Men verkligheten är som den är och då får man helt enkelt lösa det efter de premisser som finns.

– Spara pengar innan. Då fastnar man inte lika lätt i de kortsiktiga ekonomiska resonemangen (för alla fattar ju att det på sikt är bättre ekonomi i två människor som jobbar än en, eller 1,5).  Precis som man kan spara till en semesterresa kan man så klart spara till att ha det ok även när man är hemma med kids.

– Gå ner i arbetstid båda två. Jag fattar att det inte är optimalt att jobba heltid om man har små barn. Men både ekonomisk och praktiskt är det ju väldigt mycket bättre om båda går ner 20% än om en går ner 40. Att man går tidigt ett par dagar i veckan gör typ ingen skillnad, men gör någon det varje dag blir det snabbt befäst att man är en ”sån” som aldrig är där, och blir bortplockad från roliga projekt, befordringar och lönepåslag.

– Lev med dåligt samvete. Jag fattar ärligt talat inte hur folk med familj får ihop det, och är mäkta imponerad av hur de fixar och trixar. Ändå verkar många av dem leva med dåligt samvete, jämt. Jag tror att det är oundvikligt när barnen är små. Det är bara att förbereda sig på kaos, ducka och kämpa, inse att barn växer upp i krig och klarar sig ändå, att ingen arbetsplats hittills har imploderat av ett par vabb-inställda möten, och tänka på att det bara rör sig om några år.

Det var mina cents på det området. Jag vill verkligen inte lägga sten på börda för de kvinnor som redan kämpar på och ge dem ännu mer dåligt samvete för att de dessutom pajar jämställdheten. Och som sagt, jag vet att det ofta inte är nån plan, utan de flesta hamnar där utan att riktigt fatta hur det blev så. Men det här är viktigt, på riktigt. Det är en konkret sak vi alla, män som kvinnor, kan ta tag i och göra brutalstor skillnad på bara något decennium. Gud vad jag hoppas att vi gör det.

 

Och nu då?

Alltså gud, tack! Har läst alla fina mail och kommentarer det senaste dygnet och är helt gråtfärdig. Så mycket snälla ord att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag återkommer under veckan med inläggen ni har önskat (tips på annat en kan läsa + ett om min forskning står på listan) och nu tänkte jag börja med ett som många också frågade efter: Hur kan man följa mig nu?

Till att börja med vill jag alltså poängtera att anledningen till att jag slutar blogga är att jag behöver dra mig undan och få lugn och ro. Alltså kommer alla mina kanaler att bli mindre aktiva, inte bara bloggen. Men, det händer ju ändå en del grejer framöver, inte minst för att saker laggar (mycket av det jag gjorde i våras kommer tex ut nu under hösten).

För att ha koll på vad jag har för mig kan man följa mig på FB (se till att ni lajkar den officiella sidan) instagram och twitter. Där kommer jag att länka till allt. Innan veckan är över ska också min nya hemsida bli klar, där man bland annat kommer att kunna hitta hela bloggarkivet (sedan jag började hos Resumé 2011). Återkommer om det!

Texter

Jag kommer att fortsätta som krönikör i Metro. Krönikorna kommer ut på nätet varannan fredag och sitter i papperstidningen varannan måndag.

Den facknovell, Jiroekonomi, jag har skrivit åt Novellix kommer ut nästa vecka. För att läsa den kan man antingen prenumerera på Novellix, eller köpa den löst på något försäljningsställe.

Meningen med Hela skiten fortsätter att finnas i bokaffärerna. Jag kommer att prata om den på Bokmässan också, 27/9.

Och sist men inte minst: I vår kommer bokversionen av min blogg ut! Det här är så att säga work-in-progress men tanken är att den kommer att innehålla de mest populära inläggen jag har skrivit, blandat med några av mina krönikor genom åren. En MYCKET fräsig person kommer att skriva förordet, så mycket kan jag säga. Om ni har gamla favoritinlägg ni absolut vill ska vara med får ni gärna tipsa i kommentarerna.

Föreläsningar

Det bästa sättet om man vill ha mig som föreläsare är att plugga Master in Marketing and Media Management på Handels. Där handleder jag också uppsatser (på kandidatnivå också) och dyker upp i lite olika sammanhang. Utanför Handels kommer jag inte att kunna föreläsa lika mycket som hittills, men kommer att göra några få framträdanden i höst/vår. (tex som keynote speaker på Webbdagarna i Göteborg, det ska bli SKITKUL). För att boka mig som talare kontaktar man min agent Simon på Volante.

Forskning

Det kommer ett separat inlägg om det!

Debatter/paneler/intervjuer etc. 

Det här kommer jag tyvärr inte heller kunna göra så mycket som jag har gjort hittills. Sorgligt men sant. Om det inte gäller forskningen, så klart. Då kan man kontakta mig på nina.akestam@gmail.com

Hoppas att det ger en hyfsad bild av vad som pågår. Och igen, tack för all kärlek, blir så glad!

<3<3<3

 

Några tankar om Gail Dines.

På Nordiskt Forum stiftade jag för första gången bekantskap med forskaren och anti-porraktivisten Gail Dines. Dines är sociolog som har forskat kring hur porren påverkar populärkulturen i över 20 år, och bland annat skrivit boken Pornland. Kortfattat kan man säga att Dines inte är särskilt förtjust i de resultat hennes forskning har visat (således aktivismen).

Dines är en fenomenal föreläsare. När hon tog scenen på NF blev det direkt knäpptyst i publiken. Alla nickade, skrattade, höll med och förfärades på precis rätt ställen. Här är ett klipp från en snarlik föreläsning hon höll i Australien för några år sedan:

Jag som själv är intresserad av hur olika kulturella uttryck (reklam i mitt fall) påverkar samhället tycker ju så klart att det är jättespännande att höra andra forskare som gör liknande saker, framför allt när de gör det bra. Dines får allt att låta så enkelt, så tydligt och rakt. Det är häftigt. Problemet är bara, och det är därför jag har gått och ältat det här sen i juni, att jag inte kan köpa allt det hon säger.

För att klargöra: jag har inte läst Dines forskning utöver de presentationer som finns på Youtube. Det kan vara så att allt hon säger som jag inte har koll på stämmer. Problemet är att så fort hon touchar ett område jag faktiskt kan (som reklam och mediateori) så är det hon säger ofta förenklat och snedvridet.

Under Nordiskt Forum påstod Dines bland annat att reklam utformas för att få folk att må dåligt, vilket gör att de handlar mer (och att det är en av anledningarna till att kvinnor objektifieras i reklam). Det finns det vad jag vet ingen som helst forskning som stödjer. Hon hävdade vidare och Miley Cyrus och Madonna måste vara ett offer för kapitalismen, eftersom ingen människa skulle bete sig som de gör av fri vilja. Det tycker jag också är väldigt skakigt att säga utan belägg från exempelvis psykologiska teorier. I Australienföreläsningen menar hon att ”women-friendly porn” inte existerar (vilket inte stämmer, det finns feministisk porr även om den så klart är väldigt ovanlig jämfört med den icke-feministiska) och att det i så fall kanske finns ”5, 50 eller 5000 kvinnor som uppskattar det”. Igen saknas källor eller teorier som stöttar påståendet, som dessutom låter helt orimligt i mina öron (det måste ju finnas fler kvinnor än så som jobbar med det, till och med).

Men framför allt är det tveksamt hur Dines beskriver själva grunden till problemen: att det finns en välorganiserad, ondskefull kapitalism som medvetet förstör för kvinnor för att tjäna pengar. Den bilden är vanlig i politisk vänsterdebatt, men har kritiserats av sociologer sedan urminnes tider, just för att det inte finns något vetenskapligt stöd för den. Resultatet är det ingen som ifrågasätter – alltså att det finns negativa konsekvenser av kapitalism, att kvinnor sexualiseras och objektifieras i media, att det får negativa effekter för vanliga kvinnor. Däremot har man inte kunnat fastställa att intentionen skulle vara det. Att det ser ut som det gör beror alltså inte på att det finns hemliga klubbar där företagare samlas och gör upp gemensamma planer. Snarare är världens företagande väldigt fragmenterat, där de flesta inte har en aning om vad de andra håller på med. På en rak fråga tror jag att de flesta företagare svarar att de vill hjälpa sina kunder, inte förstöra för dem (här kan man ju också gå till sig själv – hur många känner du som går till jobbet för att jävlas?).

Och ändå, trots att få vill andra illa, hamnar vi där vi gör, med alla de här problemen. DET tycker jag är intressant. DET är värt att forska på och försöka förstå.

Det finns ingen som blir gladare än jag av att akademiker engagerar sig för att förändra världen, och jag tvivlar inte alls på att Dines har goda intentioner. Däremot är det viktigt att inte låta målet helga medlen. Bara för att nåt låter bra betyder det inte att det stämmer. Det är jobbigt, men det är först när vi försöker fatta saker på djupet som vi kan få ordning på de riktiga orsakerna till problemen, och de riktiga lösningarna.

Det märkligaste inlägget jag någonsin har skrivit.

Då har det blivit dags. Jag har funderat i några månader, vetat helt säkert i några veckor, och nu är det alltså dags att berätta: Det här är den sista veckan för den här bloggen.

Reaktion-pic när jag ens tänker tanken. 

Jag har bloggat i över åtta år totalt (gawd). Under den tiden har jag tagit examen, börjat jobba, flyttat till New York, flyttat hem, börjat forska, skrivit en bok, kraschat två förhållanden och bytt klädstil fler gånger än jag kan räkna. Och nästan varje dag har jag påtat ihop mer eller mindre lyckade inlägg om allt möjligt jag tänker på. Det har handlat om reklam, jobb, böcker, film, New York, miljö, veganrecept och jämställdhet. I början för ungefär fyra läsare. Nu för 40 000, en bra dag.

Jag älskar bloggen och jag älskar er som läser. Så jag måste göra en klassisk it’s not you, it’s me. Det är jag som behöver tid och lugn att fokusera på mitt jobb. Och hur mycket jag än vill, så går inte det när man samtidigt ska ut med tankar och texter och mail och möten. Det blir varken hackat eller malet, och är det något jag har kommit fram till de senaste åren är det att jag inte trivs med att jobba så. Något (eller ganska mycket, ärligt talat) måste läggas ner, och detta något blir allt utom min forskning.

Det klassiska sättet att sluta blogga är att låta det rinna ut i sanden. Uppdatera mer och mer sällan tills ingen riktigt orkar titta in längre och till slut, efter flera veckors eller månaders tystnad, så dyker det upp ett ursäktande inlägg om att livet kom emellan och att bloggen läggs på is tillsvidare. Precis som riktigt trista och oepiska förhållanden, alltså. Så tycker inte jag att vi ska ha det. Därför gör jag så här istället, så rakt och ärligt det nu kan bli genom ett wpadmin-interface. Hoppas att ni tycker att det känns ok.

Så vad händer nu då? Tja, den här veckan tänkte jag köra på precis som vanligt. Den 31/8 kommer sista inlägget. Och självklart finns jag här fram tills dess för att svara på frågor/tankar. Är det något du undrar? Något önskeinlägg som borde skrivas? Något annat vi borde prata om? Kommentera eller maila så gör jag mitt bästa för att svara/styra/lösa!

Ni är inte för kräsna?

Det Metromåndag igen! Den här gången handlar det om huruvida unga människor som vill ha ett jobb med schyssta villkor inte är förjäkla bortskämda egentligen. (En hint: jag tycker inte det). Finns att läsa i dagens papperstidning eller här. 

Vi måste snacka om privilegier.

Jag läser en hel del amerikanska sajter och bloggar om feminism. Det är kul, för ofta skiljer sig diskussionerna här och där ganska mycket åt och man kan hitta både inspiration och nya idéer. En sån grej som är jättepoppis i USA just nu, men inte riktigt har nått den svenska mainstreamdebatten, är diskussionen om privilegium (privilege, på engelska). Jag tycker att vi borde snacka lite om det.

Privilegium är motsatsen till diskriminering. Precis som att diskriminering kan ske på många olika grunder (kön, hudfärg, läggning, klass, ålder, utseende osv) finns det många sorters privilegier. Och precis som diskriminering är privilegium ingenting som individen har valt eller gjort sig förtjänt av.

I feministiska diskussioner pratar man ofta om det manliga privilegiet, male privilege. Men man kan precis lika gärna prata om vitt privilegium, medel/överklass-privilegium, smalt privilegium, heterosexuellt privilegium eller fuktionellt privilegium. Den som är privilegierad åtnjuter helt enkelt frånvaron av att bli diskriminerad på just den grunden. Det den här personen är eller gör anses, inom den kultur personen befinner sig i, vara det normala och är alltså ingenting man behöver tänka särskilt på.

Jag är fullkomligt överöst med privilegier. Min hudfärg gör att jag aldrig behöver ha konversationen Var kommer du ifrån? Stockholm. Ja, men var kommer du från egentligen? Min sexuella läggning gör att jag aldrig behöver rätta folk som utgår ifrån att min partner är en kille. Min klass gör att jag inte tvekar en sekund på att jag hör hemma på högskolan, på restaurangen, i fina butiken. Min funktion gör att jag inte behöver spana efter rullstolsramper så fort jag ska hem och hälsa på en kompis. Min kroppsstorlek gör att jag kan trycka i mig en hamburgare och få uppskattande kommentarer från omgivningen, inte äcklade blickar. Och så vidare. Det är helt enkelt en jäkla massa grejer jag inte behöver gå runt och oroa mig över varje dag. Det gör att jag kan lägga enormt mycket mer energi på sånt jag egentligen vill göra.

Privilegium innebär inte att livet är problemfritt. Självklart gör det ont att bli kallad jävla överklassunge av barnen som ska vara ens kompisar. Självklart kan jag som lång och smal kolla avundsjukt på kurvigare tjejer. Självklart finns det en massa situationer jag också kan känna mig obekväm i. Men det betyder inte att jag inte får del av fördelarna av mitt privilegium i väldigt många fler fall. Det här skriver jag för i princip varje debatt jag har följt om privilegier har hamnat i en sån diskussion: vadå, ni som säger att det finns ett smalhetsprivilegium, tycker ni att det är kul med ätstörningar eller? Nej, så klart inte. Men man måste vara väldigt närsynt om man inte kan ta in att den som följer samhällets normer får en massa oförtjänta fördelar som andra inte har. Inte överallt, alltid. Men för det mesta, och för det mesta utan att vi ens märker det. Vi ser det som självklart att vi ska få gå, stå, prata, jobba här.

Och det är just det som är poängen: det är oförtjänt. Inga av de här fördelarna mina privilegier ger mig har jag förtjänat. Det har inget med min kompetens eller person att göra. Det är helt slumpmässigt. Just därför är det så viktigt att prata om det. Privilegier (och motsatsen diskriminering) får oss att fatta fel beslut, anställa fel människor, hålla tillbaka talang. För att komma åt det räcker det inte att prata om vilka som orättvist väljs bort. Vi måste också prata om dem (oss) som orättvist väljs till. Därför tycker jag att det är dags att föra in lite mer privilegier i den svenska debatten.

(nu har jag skrivit privilegier ungefär 7000 gånger i det här inlägget. Det är skitsvårt att stava, så om det är fel någonstans får ni stå ut med det, eller säga till. Kram!)