Mitt livs mest inspirerande timme

Som jag redan har nämnt var Patti Smith i Cannes tack vare byrånärverket Grey. I 45 minuter satt hon och Greys CCO, Tim Mellors, och pratade. Lågmält, förtroligt och helt trollbindande. De pratade om Pattis liv och konst. Hur det känns att ha så mycket inom sig att man måste skriva. Hur man kan bli så hög på sitt jobb att man klarar sig ifrån de droger som tyvärr tog livet av många av hennes vänner. Om akustiken i kyrkor, om tiden på Chelsea Hotel, om Janis Joplin, om att resa och sakna sin familj, om att förlora människor man älskar. Avslutningsvis läste Patti ett brev till sin bäste vän, Robert Mapplethorpe, som hon skickade precis innan han dog i AIDS 1989. Tyvärr kom det inte fram i tid och han hann aldrig läsa det.

Efteråt, när alla hade gråtit klart, stod jag och kramade en poster jag hade ryckt ner från väggen. Patti sa Oh, you got the big one! och skrev PEOPLE HAVE THE POWER stort över hela. Någon annan fick sin iPad signerad och jag vågade inte be om samma fast jag tyckte att det var en jättebra idé. Istället stammade jag något idiotiskt i stil med you’re amazing och snubblade iväg från vad som lätt var en av mitt livs mest inspirerande timmar.

Jag vill ge en stor eloge till Grey för att de fattar att inspiration och kreativitet inte handlar om reklam. Att höra en sant kreativ och inspirerande människa är mer värt än alla casefilmer i världen. Både för oss som yrkesmänniskor och som helt vanliga människor.

Något totalt oinspirerande är däremot Dagens Medias skildring av seminariet och den efterföljande presskonferensen. Till att börja med fattar jag inte varför någon i hela världen vill prata reklam med Patti Smith. Hon är en av världens viktigaste författare och poeter och musiker och presskåren frågar vad hon tycker om Twitter? Vad är det för fel på människor? Till detta läggs någon slags svenskt rekordförsök i felcitering inklusive en totalt förolämpande rubriksättning. Så här sa hon egentligen.

You know some people will say Patti, if you’re into punk rock why do you go to the opera, why are you here at an advertising convention? I’m a free person, I go anywhere the fuck I want. If I want to come to talk to people at an advertising convention they’re still people. Everyone has a mind. It’s possible to inspire people wherever you go.

Patti, you ARE amazing.

Veckans mediaskörd

Den här veckan läser jag serien Min barndoms somrar i DN och blir sjukt nostalgisk. Första delen, om 30-talet, hittar man här.

Jag ska också börja lyssna på alla finfina sommarprat. Clara Lidström och Torgny Lindgren känns som en bra början. Innan dess drog jag dock av den här väldigt sorgliga dokumentären om pionjärdyken i Nordsjön när oljan hittade utanför Norge. Helt fruktansvärt, och helt ihjältiget. Hur kan det bli så?

Av min kanske mest produktive läsare, Nils-Petter, fick jag också tips om boken Out of the Vinyl Deeps av Ellen Willis. Läs recensionen här och bli lässugen du med.

På Cannesfronten intet nytt

Reklam alltså. Jag hängde faktiskt lite palatset förra veckan. Pliktskyldigt gick jag runt och kollade på printar och fiffiga medialösningar och casefilmer. Det var sådär halvkul, ärligt talat. De bästa grejerna hade man i stora drag redan sett, och det andra var bra utan att kännas särskilt spännande. Men ändå, några spaningar:

1. Nästan ingen riktigt sexistisk reklam var nominerad i år. Skönt.

2. Det är megatrendigt att göra något begränsat på webben. Old Spice Response Campaign är väl skolexemplet, men överallt fanns idéer där folk fick köa, tävla och dela sig till en unik digital upplevelse. Nästa år kommer ingen vinna priser för just det, men vi har fått ett nytt verktyg till lådan, helt klart.

3. Butikslösningar känns som det mest intressanta mediet. Bäst i klassen var naturligtvis den koreanska Grand Prix-vinnaren Home Plus. Så jäkla framtid.

4. Om jag ser en enda popup-butik till kommer jag att kräkas. Särskilt om den säljer människor eller något annat knasigt.

Tankar på det?

Två tankar och ett förslag

Min favvogrej i Cannes förutom Patti Smith var nog ändå Googles seminarium. Jag hörde många säga att det var trist, men jag håller verkligen inte med. Till att börja med är det alltid kul att höra extremt begåvade människor prata, oavsett vad de pratar om. I det här fallet var det Eric Schmidt, Googles styrelseordförande och före detta VD. Han har drivit upp vår tids i särklass mest intressanta fenomen. Det är intressantast i alla kategorier; som företag, som kommunikationsplattform, som politik, som demokrati, som infrastruktur. Man kan inte föreställa sig livet utan Google. Schmidt kan berätta vad han åt till lunch och det skulle vara intressant.

Nu var det inte det han gjorde, utan lyckades på någon halvtimme få ur sig flera tänkvärda saker. Tre grejer fastnade jag särskilt för.

1. Googles affärsprincip att 70 procent av tiden ska ägnas åt kärnverksamheten, 20 procent åt närliggande verksamhet och 10 procent åt något helt annat. Jag har hört den förr men jag tycker att det tål att upprepas. Om en reklambyrå skulle göra samma sak skulle det innebära att varje anställd, från repa till CD, la en hel arbetsdag i veckan på något som inte var reklam. Det kunde vara en ny tjänst, att planera en fest, gå på en utställning. Närliggande, men inte kärnverksamhet. Utöver det skulle en halvdag i veckan ägnas åt något HELT annat.

Det är det ingen byrå i hela världen som gör. Kanske är det därför Google Creative Labs kör åttor runt oss andra.

2. Konkurrenter är inte problemet; det är att få ut idéerna på marknaden fort nog. Så sa Schmidt och det är så himla sant. Jag kan bli helt galen på hur lång tid det tar att få igenom en bra idé. Här i USA extra mycket, men också i Sverige. Om alla företag kunde komma överens om att bry sig lite mindre om vad deras konkurrenter gör och vad andra människor tycker och bry sig lite mer om att göra så många bra saker som möjligt skulle världen bli både lönsammare och roligare.

3. Det pratades mycket om hur smartphones är nutidens och framtidens viktigaste plattform; hur tjänster kommer att integreras och telefonen kommer att guida oss genom livet och visa vad vi ska köpa och vem vi ska träffa. Samtidigt sitter jag i festivalpalatset och kan inte komma ut på internet, för det finns inget wifi och roamingavgifterna ligger på 20 USD per megabyte. Hur 17 ska telefonen kunna bli sådär bra om man inte kommer ut på nätet så fort man åker utomlands? DET tycker jag Google borde ta tag i. Sen har jag inget mer att be om.

Det om detta. Fortfarande lite jetlaggad, så vi nöjer oss så idag.

Såhär blir ett inlägg när man inte har sovit ordentligt på 40 timmar.

Såhär blir ett inlägg när man inte har sovit ordentligt på 40 timmar.

Såhär blir ett inlägg när man inte har sovit ordentligt på 40 timmar.

Nu är jag tillbaka från Cannes och naturligtvis har jag massor att berätta. Jag orkar bara inte göra det just nu, för klockan är två på natten europeisk tid och jag gick inte riktigt och la mig natten innan det. Sådär som det blir, ni vet.

Men i morgon återkommer jag med intryck, avtryck och omtryck av en av de roligaste veckorna jag har haft på tid och evigheter. Exempelvis rörde jag vid (!) och pratade med (!!) Patti Smith (!!!).

Alltså kan man bli snyggare än så här egentligen? Kommer nog aldrig mer att ha på mig något annat än en vit skjorta knäppt upp i halsen.

Glad midsommar!

Nu återstår bara för mig att önska er alla en riktigt glad midsommar. Nu är säkert flera av er redan på väg till landställen och trädgårdar och parker. Ni har med er sill, grill, nubbe och färskpotatis. Ni kanske plockar blommor, slår ihjäl myggor och får ha på er flera lager tröjor och jackor så fort solen går ner. Eller det gör den ju inte, den bara dalar lite och nuddar vid horisonten och så vips är klockan 2 och det är ljust igen och fortfarande inte dags att gå och lägga sig.

Jag ska mest ägna mig åt att inte börja gråta av längtan just nu.

Nina and Sandra eat America, del 4: Olive Garden

I Amerika finns en för oss Européer mycket märklig tradition: Att på söndagarna ta familjen med sig och äta på ett lite finare ställe. Det är alltså inte McDonald’s eller Subway eller ens Applebee’s vi snackar om nu, utan riktig dining. Middagen ska dock fortfarande intagas hos en restaurangkedja, den ska bara vara lite dyrare och lite fiiiinare. Precis som på Olive Garden.

Olive Garden är alltså en restaurangkedja som finns utspridd över hela USA. I New York ligger den naturligtvis vid Times Square och var vid besöket täckt av en byggnadsställning, så det blir inga exteriörs bilder. Istället hoppar vi direkt till interiören.

Temat är italienskt, vilket avslöjas redan av menyns formgivning. Vi slog oss ner bland heltäckningsmatta och stoppade stolar och  körsbärsfanér.

Vår servitör presenterade sig som Scott och kom blixtsnabbt fram med vatten (och sugrör) samt sallad och breadsticks. Allt detta var unlimited, bara att beställa om alltså, om man inte skulle vara mätt efter de 1200 kalorier som menyn indikerade att de flesta varmrätter innehöll.

Här är vår mat. Vi tänkte inte trilla dit på pizza nu när det var fine dining på gång. Här skulle det has trevligt. Jag åt således mixed grill med squash, Sandra någon slags fisk med ännu mer squash. Till detta fick vi varsin glas inte helt oävet rödvin. Sen ägnade vi resten av kvällen åt att underhålla en söt liten tjej med jetlaggade föräldrar och försöka sörpla i oss helt odrickbart kaffe.

Omdöme: Maten på Olive Garden är helt okej och man blir garanterat mätt. Men om man ska betala bortåt 50 dollar för en middag tycker jag att man borde slippa äta den i vägkrogsmiljö. Lägg till detta en publik bestående av småbarnsfamiljer och skrikiga brudar som dricker gigantiska martinis, så förstår ni säkert varför jag, trots kökets ansträngningar, tvingas ge Olive Garden en svajig 2/5.

Synas men inte höras

Det här blir så sjukt tjatigt, men ibland måste man bara skriva av sig och då passar det ju alldeles utmärkt att ha en blogg.

Jag lyssnar som bekant på en del podcasts. På topp 10 i iTunes store finns inte en enda podcast som leds av en kvinna. Och i de största (Filip & Fredrik och Alex Schulman) kan man inte direkt påstå att könsfördelningen är speciellt jämn, varken när det galler gäster, diskussionämnen/personer eller dem som ringer in. Förutom den där gången när en tjej ringde in till Schulman och han helt plötsligt skulle ställa Slitz-intervjufrågor till henne (vilket han i och för sig snabbt insåg var lite konstigt, tack och lov)

Jag kollar också på Vita huset som anses vara ett under av jämställdhet. Där är nämligen en av huvudkaraktärerna kvinna. Det är förvisso en av sex huvudkaraktärer, och hon är förvisso pressekreterare vilket är den lägsta positionen av dem vi följer, men. Ändå hyllas Aaron Sorkin i bland annat Creative Screenwriting Magazine som en riktigt pionjär när det gäller kvinnoskildringar. Och faktum är att det är han ju.

Det finns sa himla mycket bred populärkultur som är bra och medveten. Som aldrig skulle dra en rasistiskt skämt eller ignorera klassproblematik men som ändå har en helt bedrövlig kvinnosyn, som i de allra flesta fall kommer till uttryck i att kvinnor helt enkelt aldrig nämns vid namn. De finns inte. Och gör man det en gång tycker man att man nu har försäkrat sig inför de kommande 10 programmen eller numren. 0% kvinnor är helt okej, 15% kvinnor gör en till jämställdhetskämpe.

Amanda Schulman blev häromveckan rasande på tidningen Slitz. Med rätta, naturligtvis. Det är ett fullkomligt skämt att tidningar som Slitz köps och läses och inte minst, skrivs och säljs. Men ibland vet jag inte vad som ar värst; det uttalade kvinnoföraktet i skräpkulturen eller det stilla tigandet i vara breda opinionslager.

Sleep No More

Om du funderar på att åka till New York och tänker att du i alla fall ska klämma in ett kulturellt evenemang mellan alla Bloody Marys och shoppingkassar tycker jag att du ska gå på Sleep No More.

Jag tänker inte berätta vad det är för det tar bort charmen rätt så mycket, men det tar ungefär tre timmar i anspråk, är lite läskigt, och inte likt något annat du tidigare har varit med om. Biljetter bokar man här, lämpligen ganska långt i förväg. Föreställning går September ut. Ta på dig rätt så bekväma skor.

Självinsikt

Härom morgonen gick Sandra upp och undrade stilla var jag var någonstans. Jag brukar nämligen alltid gå upp någon kvart för henne. Hon tittade in i mitt rum och såg att något rörde sig därinne. Då tänkte hon att det är större sannolikhet att det som rörde sig var en jättestor insekt än att jag hade försovit mig.

Det tyckte jag var talande och lite obehagligt. Note to self: Slappna av för fan.