En liten uppföljning

Häromdagen skrev jag att jag tycker att det är stötigt med människor som gör en stor grej av att de inte äter vissa saker. Några verkar ha tyckt att det var kul. Andra tyckte att det inte var så kul, eller som Emmerentia skrev, ”ytterst puckat”. Intressant nog har ingen i den sistnämnda gruppen varit jordnötsallergiker, nykter alkoholist eller jude/judinna som äter kosher. ALLA är vegetarianer.

Att kritisera vegetarianer är inget man enkelt kommer undan med. Få människor är så lätta att förorätta utan att man menar det. Så även i det här fallet. Nu råkar det nämligen vara så att jag inte har något som helst problem med vegetarianer. Jag förstår det fullt ut. Respekterar det. Har en massa kompisar som är det. Om jag bjuder någon av mina vegetarianska vänner på middag lagar jag vegetariskt till alla. Inga problem. Osv.

MEN.  Det var inte det jag skrev om. Problemet är, precis som i fallet med de andra matavvikelserna, inte själva avvikelsen utan det sociala krångel som uppstår i samband med den om man inte hanterar den smidigt. Och är man den avvikande personen i ett sammanhang är det man själv som får göra sig omaket att anpassa sig. Det är inte så himla jobbigt och ganska självklart egentligen.

Men något säger mig att de vegetarianer som går i taket när jag förslår att man inte ska gå bort på middag om man inte kan tänka sig att äta det värden bjuder på, inte är så intresserade av social smidighet. Så jag tänker att vi helt enkelt får vara överens om att inte vara överens.

Med det vill jag önska alla, vegetarianer och andra, en riktigt fin helg.

Samtidigt i Stockholms skärgård

Nu har jag alltså varit i Sverige i en vecka nästan. Det blev väldigt märkligt att landa mitt i sommaridyllen och åtta timmar senare få höra talas om så hemska saker att man knappt kan förstå det. Men ändå. Det är oerhört skönt att vara här.

Mest uppskattat hittills:

– Frukost. Svenska pålägg är världens bästa grej.
– Dagstidningar som man kan navigera och som får plats på frukostbordet.
– Att jag inte har hört en siren eller bil eller helikopter på fyra dagar
– Att ha på sig tröja för första gången på tre månader
– Att vara torr, alltså rent fysiskt. I Nevvan är man själv och allt annat alltid fuktigt. Hemskt obehagligt, när man tänker närmare på det.

Sämre saker jag hade glömt bort:

– Systemet stänger 15.00 på lördagar. Älskar Systemet. Öppettiderna, inte så mycket.
– Jag är skitdålig på att lösa korsord.
– Att alla människor ser precis likadana ut. I alla fall i Nynäshamn. Gör det mycket tråkigare att titta på folk.
– Svensk TV på sommaren. Har sett alla nordiska deckare som finns nu tror jag. De är värdelösa.
– Bristen på Netflix i kombination med ovan nämnda sommar-TV.

Om ett par dagar kommer jag in till Stockholm och får träffa en massa trevligt folk som jag har saknat något så otroligt på senaste tiden. Vi ses där!

FOOD, Inc.

FOOD, Inc.

Ganska exakt tre år för sent kollade jag häromdagen på dokumentären Food, Inc. Den var bättre än jag trodde. Det var inte så mycket djurplågeri och sånt. Mer fokus på de juridiska och ekonomiska förutsättningar som gör att vår matindustri kan se ut som den gör. Se den om ni inte har gjort det!

Något som jag däremot hade väldigt svårt för var filmens slut. Kontentan är nämligen att trots att vi har ägnat två timmar åt att prata om alla strukturella problem som finns i matindustrin, är det upp till mig att ändra på det. En bedrövlig situation som har skapats under nästan hundra år av lobbying, korruption och tekniska haverier ska rättas till av att jag betalar 5 dollar för ekologiska tomater istället för 2 dollar för vanliga. When consumers start demanding these products, we’ll deliver them, säger en av bönder avslutningsvis.

Man känner igen resonemanget från energisektorn. Vi har ett samhälle som är helt ohållbart beroende av fossila bränslen. Gå och släck en lampa och ta en dusch hellre än att bada, så ordnar det sig säkert.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om man tillämpat samma logik för hundra år sedan, när västvärlden började moderniseras. Bad man människor att välja produkter från företag som körde åtta timmars arbetsdag istället för tolv? Föreslog man för de rika att de frivilligt skulle avstå från hälften av sin inkomst så att vi kunde bygga sjukhus för pengarna? Erbjöd man fattiga, utslagna föräldrar valet att sätta sina barn i skolan eller att låta dem jobba i fabrikerna?

Vill man komma åt strukturella problem måste man ändra strukturerna. Man måste gemensamt bestämma att så här vill vi inte ha det, nu gör vi på det här sättet istället. Det kommer att göra ont ett tag och alla kommer inte hålla med, men sen kommer det att bli bättre. Konsumentmakt är ett otroligt användbart ord för företag och regeringar som vill smita från sitt ansvar i svåra frågor. Det låter ju så tjusigt. Men hittills har väl ingenting av värde någonsin förändrats utan inblandning från våra demokratiska institutioner. Jag förstår inte varför matindustrin skulle vara annorlunda.

When we start delivering these products, consumers will demand them. Så hade jag velat att bonden sa.

Fort Tilden

Häromhelgen gjorde jag mitt bästa i New York hittills. Alla som är i den här stan en lite längre tid under den varmare årstiden borde göra det. Man borde åka till hipsterstranden Fort Tilden.

Fort Tilden är en del av Rockaway Beach, men ligger längre bort och är ett naturreservat. Man tar båten från Pier 11 (i Financial District). Den kostar 25 dollar tur och retur och är utrustad med en fenomenal men något överprisad bar (Bloody Marys på utvägen, margaritas på hemvägen). Efter en mycket trevlig båttimme är man framme här: 

Bilden är Sandras.

Det ser alltså ut som Österlen eller Es Trenc på Mallorca. Det finns inget att köpa eller göra. Det är tyst och luktar hav och gräs (både den gröna och den rökbara sorten). Och det bästa av allt: varken barnfamiljer eller Jersey Shore-typer hittar av någon anledning dit. Istället befolkas stället av par och små gäng av människor mellan 20 och 35 som hänger, badar och kastar amerikansk fotboll.

Det bästa av allt är att när man är klar med sin Mallissemester kliver man in i teleportören och en timme senare går man ut och då gör man det i New York. Helt sjukt, faktiskt.

Det här ska jag göra varje lördag hela augusti.

22/7

Så här fick jag reda på vad som hände i Norge i fredags. Det kommer att läggas till Stureplansmorden, Estonia, 9/11 och Tsunamin i kategorin jag kommer alltid minnas var jag befann mig.

När något helt fruktansvärt händer reagerar man olika. Jag blir helt faktamanisk. Jag vill veta allt allt allt och driver min omgivning till vansinne med frågor. Kanske är det ett försök till att kontrollera något som man absolut inte kan kontrollera.

Men i just det här fallet kan jag inte, hur mycket jag än frågar, förstå. Jag fattar inte hur det gick till. Hur kan en eller möjligen två personer döda så många? Rent praktiskt, hur gör man?

Jag önskar att jag kunde vara lite mer normal och ledsen. Så borde man ju vara. Men jag måste få svar på alla mina frågor först. Sen kan jag kanske känna något inför det hemskaste som har hänt i Norden på väldigt, väldigt länge.

Sverige!

Nu ni. När ni läser det här sitter jag på en brygga/veranda i Stockholms skärgård. Som jag har längtat. Om en vecka kommer jag till Stockholm för en dryg veckas kramkalas och spritkalas och andra typer av kalas.

Om någon vill mig något som kräver min närvaro i Sverige är det nu det gäller. Dra iväg ett mail till mig så ser vi om vi kan fixa det!

The women of Qumar

Nu har jag kommit till mitten av tredje säsongen av Vita Huset. Helvete vad bra det är alltså. På fler sätt än man fattar först. Som det här, till exempel: 

För dig som inte orkar titta är det pressekreteraren CJ Cregg som får ett utbrott för att USA säljer vapen till (påhittade) arablandet Qumar. Samma USA som fördömde Apartheid kan utan problem samarbeta med ett land där halva befolkningen har det precis lika fruktansvärt som de svarta hade i Sydafrika. 

Qumar är påhittat, men problemet är det inte. Några timmars flygresa från Sverige, lever miljontals kvinnor i Saudiarabien, Afganistan och Libyen under förhållanden som är så vidriga att vi inte ens vill läsa om det i tidningen. 

Det handlar inte om genusteori. Det handlar om juridik och praktik som massmördar, plågar och förminskar. 

Det jag undrar är: Var är deras Olof Palme? Var ar de svenska politikerna, kvinnor som män, som skriker i högan sky eftersom människor avrättas mitt framför våra ögon utan att ha begått något annat brott än att vara födda med fel fysiska attribut? 

Det här är en av vår tids största humanitära katastrofer. Och alla som tittar bort och i framtiden hävdar att de inte visste bättre kommer att behöva skämmas så otroligt mycket.  Den som avfärdar kritiken som tokfeminism och teoretiskt dravel är lika fel ute som förintelseförnekare. 

Man märker

Man märker det på de små sakerna. På det goda kaffet. På vad folk mailar till varandra. På de höga skratten och möblerna i konferensrummen. På hur varenda dokument som bär byråns namn är skrivet, oavsett om det är en stor kampanj eller ett papper som förklarar pensionsförmånerna. På bristen på lösenord. På att Code of Conduct sammanfattas så här: 

Men man märker det också på de stora sakerna. Som att det är måndag morgon och alla som kommer in genom dörren ler. 

Det är så man märker att man nog kommer att trivas på sitt nya jobb. Från och med förra veckan är jag kreatör på Wieden + Kennedy NY. Jag är så glad och pepp att jag inte riktigt vet var jag ska börja.  

Störigt 2

När jag nu ändå sitter och stör mig: en annan jävligt jobbig typ av människa är den som säger något helt självklart som om det vore något speciellt. Det ska gärna vara något som personen ifråga tycker är lite politiskt inkorrekt, som ska provocera lite. Några exempel:

”Alltså jag gillar verkligen nazisternas formspråk”

”Jag kollar faktiskt på dokusåpor. Jag tycker det är så himla bra”

”Jag måste erkänna att jag lyssnar på Meatloaf. Det är min skämsmusik”

Aaaaaah jag blir vansinnig. Här i New York kryllar det av de här typerna. Folk som har snärjt in sig så mycket i vad man ska/bör tycka och reaktioner på det att det på något vis har gått varvet runt.

Gilla SS-uniformerna/Jersey Shore/Meatloaf så mycket du vill. Men gör det på riktigt i så fall. Det här jag vet att du vet att jag vet är mycket, mycket tröttsamt. Alternativt en total rip-off på Percy Tårars parodi på Expressen Fredags redaktion under tidigt 90-tal.

 

Störigt

Den som lyssnade på Alex Schulmans radioprogram i våras vet att han stör sig på många sorters människor. Tedrickare, nyktra människor, vegetarianer, i princip alla avvikande typer åker på en känga. Jag skulle kunna lägga till ganska många fler till den listan. Allergiker och cyklister till exempel. Fasansfulla, är vad de är. 

Sen slog det mig att många av mina bästa personer faktiskt är både en och två och tre av de grejerna, utan att vara det minsta stötiga. Helt enkelt för att de inte gör någon affär av det. Det är nämligen inte själva teet eller allergin eller sojakorven man stör sig på, utan AFFÄREN. Den STORA GREJEN. Det fasansfulla är människor som gör något avvikande och ska få alla andra, helt normala personer, att ofrivilligt engagera sig i den helt ointressanta avvikelsen och på så vis förstör hela det social samspel som måste fungera när människor umgås. För det hör också till saken, att de har människorna lider av/har valt något som är otroligt vanligt, men beter sig som att de var helt ensamma i världen om det. Och det är ta mig fan det värsta som finns. 

Nu ska jag go Magdalena Ribbing on your asses. Så här beter man sig för att inte driva sin omgivning till vansinne. 

Te: Man ber inte att få en kopp te om det inte erbjuds. Man säger bara artigt ”nej tack, det är bra” när någon erbjuder kaffe. Eller ännu hellre, tar emot kaffet men dricker det inte. Et voilà. Ingen affär alls. 

Vegetarian och andra självvalda dieter: Äter man ute finns ingen som helst poäng att prata om dieten. Man går dit majoriteten av sällskapet eller värden bestämmer och så beställer man något på menyn som passar ens självvalda utanförskap. Finns inget (vilket verkar osannolikt) beställer man det som är närmast och plockar bort det man av etiska/religiösa/hälsomässiga/smakmässiga skäl inte gillar och så får man äta sig mätt när man kommer hem. Man håller dock käften om det under hela processen. 

Om man blir bjuden på middag hemma hos någon tycker jag i princip att man lämnar sin diet hemma om inte värden uttryckligen frågar om det är något speciellt man önskar. Om man absolut inte kan göra avsteg från dieten är det bättre att inte gå bort på middag alls. 

Allergi: Som ovan. Det finns inga som helst skäl att prata om en allergi när man är på restaurang. Man frågar diskret servitrisen om det ar nötter eller något annat dödligt i maten när man beställer och anpassar sin beställning därefter. 

Blir man bjuden på middag bör man så snabbt som möjligt (alltså inte under själva middagen, utan flera dagar innan) meddela värden om vad man kommer att dö av och berätta hur man ersätter den livsfarliga substansen. Sen pratar man inte mer om det. 

Nykterhet: Likt i fallet med kaffe ovan finns ingen poäng med att prata om det alls. Ta glaset i handen, skåla och drick inte. Taktiken kan btw användas på i princip allt man bjuds på som man inte vill ha. Tacka, ta emot, ignorera. 

Det värsta är att jag efter den här enorma fallouten inser att nog ingen som läser den här bloggen tillhör den typen av människa jag riktar mig till, och att den här texten därför är helt meningslös. Nåja.