Nu börjar det. Tyvärr.

Det gick väldigt mycket fortare än jag hade trott. Fortare än statistiken säger att det ska göra, tror jag? Det ska ju handla om barnledighet och deltidsarbete och olika prioriteringar. Man ska väl i alla fall hinna fylla 30 först. Men det är mindre än fem år sedan jag gick ut Handels och redan har nästan alla kvinnor/tjejer jag känner halkat efter killarna i karriären.

Vi gick samma utbildning och läste precis samma kurser med samma betyg. Vi hade samma kontakt med lärarna och fick samma första jobb och ingångslön. Vi jobbade lika många timmar med lika viktiga uppdrag och hade samma fritidsintressen. Men sen slutade det vara samma. Sen fick killarna VD på visitkortet och tjejerna marknadschef. Killarna blev Planningchef och tjejerna blev researcher.  Killarna Senior Strategic Advisor och tjejerna projektledare.

Det säger sig självt att lönen sätts därefter. Jag och Sandra får finna oss i att bli tagna för juniorer och gång på gång förklara att jobben i vår mapp faktiskt är våra, att de gjordes på riktigt och att vi var ansvariga. Våra manliga kollegor får finna sig i att få ganska många tusenlappar i månaden mer betalt än vi.

Än så länge kan man bita ihop, dunka näven i bordet och tjata sig till rättvisa. Man måste bara använda en massa tid och energi som istället hade kunnat läggas på att göra bättre jobb. Men vad händer sen? Vad händer den dagen man blir på smällen? Vad händer den dagen det blir nedskärningar på byrån? Vad händer den dagen man blir så jävla förbannad att man helt enkelt ger upp?

Det undrar jag i mitt stilla sinne.

Lanvin Fall 2011

Häromdagen bekände jag att jag är fundamentalt ointresserad av mode. Nu inser jag att det kanske beror på att modevarumärken i vanliga fall gör så lobotomerat tråkig kommunikation. För när jag ser det här blir jag sugen på cape och slokhatt.

Så. Himla. Roligt. Och låten. LÅTEN! Alla på jobbet gick runt och nynnade på den igår. Filmen plockade 40 000 visningar bara under dagen igår, och vad den är uppe i nu har jag ingen aning om. Hur som helst är det uppfriskande att se något helt nytt. Som är roligt. Så roligt.

Jag älskar Ariel Fashion Shoot

Fyndigare rubrik än så får inte det här inlägget, för ibland finns det ingen anledning att krångla till det. Kampanjen som Ariel, Saatch & Saatchi, B-Reel och Atomgruppen  har dragit ihop är lätt det bästa jag har sett i år.

I korta drag: Genom en Facebook-app styr man en riktig industrirobot som är laddad med grejer som chokladsås och lingonsylt. Framför roboten snurrar kläder. Man har 30 sekunder på sig att träffa kläderna. Plagget man träffar tvättas med Ariel och skickas hem till en.

I teorin är det här mycket bra. Kategorin tvättmedel är så sjukt tråkig, trots att det handlar om att ta hand som sina kläder. Och kläder är ju kul. Genom den här idén skiftar Ariel fokus från tråkig tvätt till roliga kläder, och lyckas dessutom få till den gamla klassikern att göra, inte bara prata. Och det på ett sätt som känns både nytt och intressant.

Jag var så klart tvungen att testa hur det fungerar i praktiken också. Gick in på appen, ställde mig i kö, och efter en kvart var det min tur. Jag måste erkänna att jag var nervös. Är inte van att prestera inför publik sådär. Körde principen att bara ställa roboten rakt fram och skjuta som en dåre. Och jag vann! Fatta oddsen för det?

Här kommer dock min enda invändning, som jag säkert tror att arbetsgruppen har försökt få till men av någon anledning inte fixat. Jag vet inte vad jag vann. För man kan inte zooma in i bilderna på kläderna och det står varken märke eller storlek. Jag tror att det var ett vitt linne. Det lär jag ju märka när det dimper ner hos mina föräldrar på Linnégatan inom tre veckor.

Hur som helst, sjukt bra idé och genomförande för en sjukt svår produkt. Bra gjort, gänget!

Irene-relaterad uppdatering 2

Nu är det söndag eftermiddag och Irene har dragit vidare norrut. Hon var lite som en kickersbrud. Jävligt kaxig på förhand, men sen blev det inte så mycket av det, vilket man naturligtvis är väldigt glad för.

Jag ligger hemma i sängen och är sjuk men mina kompisar är ute på gatorna med Instagram och systemkameror i högsta hugg. Några favoriter so far:

Matilda körde en planking på West Side Highway

Christian mötte den här snubben i korsningen Grand/West Broadway i Soho

Men på Broadway mötte han inte så många alls

Rasmus behövde inte ens lämna sitt rum för att ta del av dramatiken.

Det behövde däremot den här farbrorn, hunden och taxin som Matilda träffade.

Det här är definitivt den märkligaste veckan i mitt liv. Jordbävning, family court, tropisk storm och salig röra på det privata planet. Men intressant nog reagerar man inte så mycket som man kanske tror på förhand. Man sitter inte i ett rum och tänker Ojojojojoj vad hemskt allting är! Man lever så vanligt man kan under förutsättningarna.

Det blir nog ett avsnitt West Wing på det här.
 

Väntan

Nu är det lördag kväll och vi väntar med spänning på vad orkanen Irene ska föra med sig till New York. Längs Broadway är alla skyltfönster igenbommade, tunnelbanan slutade gå vid lunchtid och det börjar rassla oroväckande i löven. Vi har fyllt badkar och kastruller med vatten och bunkrat upp med konservburkar och vin.

Snart kommer nog elen att stängas av och vi vet inte hur länge det varar. Vi hörs igen när det är över. Tills dess lyssnar vi oavbrutet på den här spellistan. hurricanes

Världens bästa Eric får ett utbrott på Whatsapp

Eric och jag har växt upp tillsammans och han är en av mina bästa personer i hela världen. Bland annat på grund av såna här saker. Nu bor han i Tokyo och jag hoppas som tusan att jag kommer kunna åka dit och hälsa på någon gång.

Manhattan Mini Storage

Tvärs över gatan från jobbet finns mitt favoritvarumärke i hela New York: Manhattan Mini Storage. Det är ett helt vanligt sånt där ställe där man kan hyra ett förråd för sina grejer. Med skillnaden att det inte är vanligt alls.

Manhattan Mini Storage är nämligen ett av de mest åsiktsintensiva varumärken jag någonsin har träffat. Och det fina är att de inte har åsikter om förvaring, utan om lite allt möjligt. Och framför allt älskar de New York.

Den inte så upphetsande fasaden

Åsikterna kastas ut lite överallt i stan, alltid i samma superenkla form.

Remember, if you leave the city you have to live in America

Why leave a city that has six professional sports teams, and also the Mets?

If you don’t like gay marriage, don’t get gay married

Min personliga favorit har jag tyvärr ingen bild på:

NYC. Where models sometimes date ordinary people.

Som om det inte vore nog: Nu när det är skolstartstider kan man gå in där och donera skolkit som sedan vidarebefordras till barn som inte har råd att köpa sånt själva.

Låt oss sammanfatta: Här har vi alltså ett företag som säljer dussinvaran förvaring. Ingenting särskiljer dem från konkurrenterna. Ändå vet alla precis vilka de är, vilket beror på att de tar ställning när det gäller allt ifrån äktenskapslagstiftning till sport. Och det funkar. Jag tror dessutom att man gillar det även om man är Mets-fan, helt enkelt för att man gillar folk som tycker nåt och står för det.

De flesta varumärken har betydligt intressantare och mer emotionella produkter än Manhattan Mini Storage. Om de kan, kan alla andra också.

Brev från kolonien

Ibland försöker jag förklara för någon som frågar (eller inte frågar men bara råkar komma i vägen för min svada) hur det är att bo och jobba i New York. Man kan försöka börja förklaringen i den amerikanska corporatekulturen, eller i utekvällarna, eller i det fascinerande men skitjobbiga i att leva med somrar som i Amazonas och vintrar som på Grönland. Men på senaste tiden har jag kommit fram till en mycket bättre förklaring.

Att bo och jobba i New York är precis som att vara på kollo. Eftersom:

1. Man är långt bort från allt som är tryggt och hemma.

2. Man behöver inte ta ansvar för någonting. Mat, städning, tvätt, disk, hundpromenader – någon annan tar hand om alltihop.

3. Det finns inga veckodagar, precis som på sommarlovet.

4. Man måste ibland göra saker man inte vill för att någon vuxen (läs CD) säger att det ”bara är så”.

5. Man blir ihoptussad med en massa folk som man träffar varje dag och varje kväll. I början är man skeptisk, men så småningom blir man varandras bästa vänner.

6. Man gör allt i grupp.

7. Man bor trångt i spartanskt och har sett de flesta av sina vänner utan kläder.

8. Ibland ringer man hem till mamma och gråter.

men

9. Man har mycket mer pengar.

10. Man får bli full när man vill.

Intressant nog hatade jag att åka på läger när jag var liten. Nu tycker jag att det är toppen. Kanske är andra 10-åringar mycket mognare än vad jag var. Eller så är det pengarna och spriten som gör hela skillnaden.

En helt vanlig tisdag

8.00 Går upp

9.30 På jobbet. Jobbar.

12.15 Yoga. Vi testar en jobbig ställning där man liksom ska lägga upp höger ben på höger axel, sträcka ut höger arm därunder och vrida hela överkroppen åt vänster. Trillar omkull.

13.30 Tillbaka på jobbet. Jobbar lite mer och ska precis kolla på den där länken till lägenheten med all frukt.

13.51 Jordbävning

13.53 Hela kontoret samlas på gatan och funderar på om huset ska rasa eller inte.

14.03 Får första flyern i handen som lovar Earthquake Sale bara idag.

14.24 Hela kontoret samlas på baren mitt emot (bottenvåning) och dricker öl istället.

15.20 Mass-mail om att kontoret har stängt för dagen och att alla ska gå hem, dock inte medelst tunnelbana eller taxi.

15.30 Jag och Sandra går igenom säkerhetskontrollen på New York City Criminal Court.

15.40 Jag och Sandra hittar rätt rum inne på New York City Criminal Court

15.41 Jag och Sandra läser skvallertidningar

16.00 Jag och Sandra fortsätter läsa skvallertidningar

16.27 Som ovan.

16.55 Som ovan.

17.03 Jag och Sandra får efter en och en halv timmes väntan i Manhattans deppigaste kontor träffa åklagaren som driver vårt inbrottsfall. De har gripit killen som gjorde det. Han är 15 år och vi är rätt säkra på att det är han och hans mamma som vi möter på vägen ut.

17.20 Får ångest och tycker väldigt synd om 15-åringen.

18.00 Kommer hem och känner att nu vore det skönt att lägga sig i en sån där kapsel där man flyter omkring och inte hör eller ser något. Hur som helst vill jag helst inte uppleva något mer idag.