Internetdialekter del 2 – jo, det är sant!

Det tog ett tag. Ett alldeles för långt tag. Men när nu till och med själva Språktidningen har skrivit om mitt inlägg från i somras (förvisso utan att påpeka att det heter internetsociolekter, inte dialekter), tog jag det som en symbolisk spark i baken. Jag lovade en uppföljning. Här är den.

Rakt-på-sak-människan

Typmening: Har någon tips på bra och billiga produktionsbolag för mobilapplikationer? 

Karaktäristiska ord och uttryck: Någon, var, hur, när, Monterosa, samt det evigt avslutande frågetecknet.

Fanbärare: Alla som jobbar med webb i någon form.

Analys: Rakt-på-sak-människan jobbar med internet. Därför är det som vi andra ser som avkoppling, nöje eller spioneringsmöjligheter för dem enbart förknippat med försenade briefer, snåla budgetar och trilskande kreatörer. Det leder till att personen ifråga bara ser sociala medier som ett arbetsverktyg bland andra: Information ut. Information in. Till sina FB-kompisars stora förtret berättar rakt-på-sak-människan aldrig vad de åt till frukost eller vem de var på bio med. De postar inte ens roliga filmer på hundar. Trots det hamnar deras sporadiska uppdateringar alltid högt upp i feeden, eftersom andra rakt-på-sak-människor inom 30 minuter har lämnat 28 kommentarer, samtliga bestående av ett ord.

Livsbejakaren

Typmening: Kärleken är inte blind. Den älskar fast den ser.

Karaktäristiska ord och uttryck: kärleken, livet, älskar, dalai lama, allt som passar inom mellan ” och ”

Fanbärare: Dalai Lama

Analys: Det spelar ingen roll om du inte följer den tibetanske munken på Twitter, hans adepter är så många att du ändå får din dos av digitala lyckokakor. Livsbejakaren har de senaste åren gått igenom en del ”jobbiga grejer” och därmed ”hittat sig själv”, antagligen med hjälp av en ”fantastisk terapeut” man gärna pratar högt om, och ett stort antal boxar Il Conte, vilket man pratar tystare om. Hur som helst är det värsta över nu, och Livsbejakaren vill inget hellre än att dela med sig av sin nyfunna visdom. Att de lösryckta citaten inte hjälper någon utom Livsbejakaren själv spelar mindre roll för detta mest upplysta av internetfolk, som redan är på väg mot nästa mål med en ny självhjälpsbok under armen.

Sociala Medier-experten

Typmening: My Josh Moment for @zeigor #westwing at United States Capital Building on #SoundCloud

Karaktäristiska ord och uttryck: ping, @, #, http://bit.ly.com

Fanbärare: Alexander Ljung (grundare av SoundCloud) och alla som skulle vilja vara honom

Analys: Sociala Medier-experten i teorin: En 30 nånting snubbe som i 25-årsåldern sjösatte en internet-startup som nu några år senare växer så det knakar. Han bor i en intressant stad, har rejäla glasögonbågar och checkar varannan dag in på en ny flygplats någonstans i världen. Framme vid destinationen håller han ett 20 minuters föredrag som inom den närmsta halvtimmen kommer att delas 248 gånger via Mashable och PSFK samtidigt som riskkapitalister kastar pengar på honom.

Sociala Medier-experten i praktiken: En medelålders, något överviktig man som i 40-årsåldern sade upp sig från sitt jobb för att bli fristående konsult i ett bolag som växer så att det… prasslar. Han bor i en medelstor svensk stad, har tunna glasögonbågar och checkar varannan dag in på ortens enda reklambyrå, som trots att han sa upp sig för tre år sedan står för 80% av hans fakturerade inkomst. Framme vid destinationen håller han ett timslångt anförande om hur lite reklambyråer förstår av sociala medier, inför en skeptisk men artigt lyssnande publik bestående av de gamla kollegorna och en ditlurad kund som helst bara vill dricka sin latte i lugn och ro. Efter presentationen stormar experten in i ett konferensrum och skriver femton rasande uppdateringar på raken, som ivrigt retweetas av hans sju likasinnade followers som är djupt förorättade över att 175 miljoner människor använder Twitter utan att över huvud taget förstå hur svårt det är.

Mamabloggaren

Typmening: Boken handlar om en tjej som ska hitta sig själv och i en lång period befinner hon sig i Indien där hon bara yogar och mediterar och lär sig leva i nuet. Jag blev så inspirerad av att lära mig allt det där. Att bara vara i nuet.

Karaktäristiska ord och uttryck: Mys, underbar dag!, perfekt kväll!, njutning, älskling/älsklingar

Fanbärare: Amanda Schulman.

Analys: Mamabloggaren bloggar inte nödvändigtvis på Mama, men det är i hennes roll som mamma, fru och kvinna mitt i livet vi får följa henne. Mama-bloggaren tänker säkert ibland på något annat än sina tekoppar, sina barn och senaste numret av Family Living, men på bloggen lägger vi allt sånt trist åt sidan. Istället viras vi in i en luddig filt av frukostmackor, fredagsmys och suddiga iPhonebilder, kryddat med tankar om att njuta av det lilla, vara snäll mot sig själv och att låta flickor vara flickor.

Det var det för den här gången. Men jag vill gärna ha fler tips. Vilka typer finns i din feed?

Den stora frågan

Nu ska jag skriva om en svår grej. Risken för att ni inte håller med mig har nog aldrig varit så stor. Men jag kör ändå. Jag ska skriva om barn.

Om någon hade satt mitt 17-åriga jag i en stol och sagt att om tio år kommer hälften av alla dina kompisar vara föräldrar, då hade jag verkligen inte trott på dem. Jag tänkte så klart att jag och de jag känner skulle bilda familj, men jag trodde att det skulle komma senare. Efter 30 i alla fall. Kanske 35. All statistik pekade ju åt det hållet, och våra egna föräldrar var där i krokarna när de fick oss.

Men så blev det alltså inte. Jag vet inte om det är statistiskt säkerställt eller så, men min känsla av min egen bekantskapskrets och folk man ser i media, är att 80-talisterna blir på smällen betydligt tidigare än sina föräldrar.

Det är naturligtvis jättehärligt. Barn är gulliga och deras föräldrar också. Men. Det finns en grej som oroar mig. Och om du själv är gravid eller av annan anledning lite känslig kanske du ska sluta läsa här, för nu kommer jag att skriva något du kanske inte gillar.

Min oro är följande: När man blir förälder förändras hela livet. Man får en person i sin närhet som är viktigare än allt annat. Första tiden är man sömnlös och förvirrad. Sen blir man lite mer som vanligt igen, fast samtidigt inte alls. Man får perspektiv. Man blir hel och vuxen. Och så ska det naturligtvis vara.

Problemet är att när prioriteringarna skiftas på det sättet är det något annat som blir mindre viktigt. En förälder bör inte jobba 12 timmar om dagen eller sitta uppe hela natten och prata politik. Föräldern bör inte gå upp så i ett intresse eller ett projekt att han eller hon blir okontaktbar i flera dagar. Föräldern bör inte prioritera en massa andra grejer och människor framför sin egen familj.

Men grejen är ju att de där 12-timmarsdagarna och nätterna och projekten och prioriteringarna behövs för att samhället ska utvecklas. Folk måste kunna vara uppslukade av det de gillar, oavsett om det är kärnfysik, radiobilar eller reklam, för att fältet ska komma vidare. Föräldrar kan göra sina arbetsuppgifter mer effektivt än andra, men någonstans tar det ändå stopp. För ingen kan göra allt.

Den mänskliga hjärnan är som mest kreativ fram till 33. Förr var det 27, men informationssamhället har köpt oss 6 extra år. Min oro är att om alltför många av de smartaste och mest intressanta hjärnorna skaffar sig föräldraprioriteringar kanske tio år innan det, missar vi andra för mycket att deras kapacitet.

Yes/no? 

När blev helylle provokativt?

Det här tycker jag var himla bra sagt. Från bloggen Ruutha:

”Kan någon snälla berätta för mig hur det kommer sig att jag oftare hör folk prata om Underbaraclaras helylle framtoning i sin blogg än om Jimmie Åkessons senaste politiska utspel? Jag kan seriöst inte förstå det? Jag kan inte förstå hur ”helylle” blev provokativt och hur ”politiskt korrekt” blev ett skällsord? Jag kan heller inte förstå att det överhuvudtaget finns de som vågar engagera sig politiskt eller ens engagera sig alls i någonting, vad det än handlar om. För det är ganska svårt att göra rätt om du döms ut så fort du ens tänker tanken på att försöka. Om fetsmällarna kommer från både höger och vänster, uppifrån och nedifrån så fort du sticker ut hakan i någon riktning, vilken den än må vara.”

Visst är det mänskligt att störa sig på folk lite till höger och vänster. Det är okej att garva åt folk och saker. Men om man bara stör sig och garvar och är rädd för allvaret, för att faktiskt tycka eller stå för något, blir livet så himla tomt. Vi lever i en värld med rasism, politisk extremism, knarkkrig, djurplågeri, trafficking, barnmisshandel och terrorism. Man behöver inte tycka något om allt. Man kan inte fixa allt. Men att man skulle kunna gå genom livet utan att bli rejält upprörd över de här sakerna lite då och då, tycker jag helt enkelt verkar osannolikt.

Så. Ta en djupt andetag. Läs en tidningsartikel. Bli helhjärtat förbannad på något. Ta ett litet steg för att göra något åt det. Bästa känslan i världen.

McDonald's, fläsklägg och reklam: Del 2

Okej, om man då tror på Bittmans artikel som jag skrev om i det förra inlägget, och vettig mat faktiskt inte är dyrare än snabbmat, vad är då problemet? Varför fortsätter människor att äta mat som gör dem sjuka?

Bittman kommer med några olika förklaringar. En är naturligtvis tid. Man hinner inte laga mat. Men samtidigt vet vi att vuxna tittar på TV i genomsnitt 1,5 timmar om dagen. Det tar inte 1,5 timmar att laga mat. Snarare handlar det om att man känner att man inte hinner.

Samtidigt finns, i alla fall i USA, ett tydligt argument av typen ”don’t tell me what to do”. Människor med små resurser har inte många friheter i livet, men av dem är att välja vad man ska äta. Att läkare och politiker och journalister berättar hur man ska välja gör ingen skillnad då.

Men, det här är inte den stora grejen. Och det är här det blir intressant för vår bransch. Bittman konstaterar nämligen att den största anledningen till vårt matbeteende är snabbmatsindustrin själv. Hur den de senaste 50 åren har jobbat fram ett system som är helt beroendeframkallande. Snabbmaten är utvecklad för att stimulera vår kropp på samma sätt som droger, men snabba kickar som man behöver fylla på allt allt oftare för att uppnå. Man blir en dopaminjunkie på nolltid. Samtidigt har snabbmatens etableringsstrategi och marknadsföring ändrat vår syn på vad som är socialt acceptabelt ätbeteende – från att man satt ner och åt tre gånger om dagen till att man äter hela tiden, på gatan/bussen/jobbet/i sängen/i bilen, gående, springande, körande. När kroppen har vant sig vid sockerkickar flera gånger i timmen är det jättesvårt att välja den ugnsstekta kycklingen.

2009 la amerikanska snabbmatsföretag 4.2 miljarder dollar på marknadsföring av de här sjukdoms- och beroendeframkallande substanserna som kallas mat. Det är jättemycket pengar. Röster höjs från många olika håll om att vi måste få ett slut på det. Förändringen måste vara både legal och kulturell. Bittman drar parallellen till tobaksindustrin, där man genom att förbjuda marknadsföring av produkterna, höja skatten och samtidigt satsa mycket pengar på anti-kampanjer lyckades förändra attityden till rökning.

Och mitt i alltihop står vi reklammänniskor och ska bestämma om och i så fall hur vi ska bidra till snabbmatssamhället. Idag tror jag att de allra flesta byråer har som policy att inte jobba med tobak. Hamburgare är inte alls samma sak. Än. Jag tror dock att det bara är en tidsfråga. Man kan naturligtvis hävda människors rätt att välja. Men eftersom folk faktiskt dör av de här grejerna, som dessutom är mycket beroendeframkallande, tror jag att det inte kommer att gå att göra det så länge till. Är vi beredda på det?

McDonald's, fläsklägg och reklam: Del 1

Idag läste jag en artikel som var så intressant att jag tror att den förtjänar inte bara ett, utan två inlägg. Det är inte ofta det händer. Artikeln i fråga fanns i förra veckans NYT Sunday Review, är skriven av Mark Bittman och har det mycket pedagogiska namnet Is Junk Food Really Cheaper?

Aspekt 1 som fångar mitt intresse är att Bittman just ifrågasätter den allmänt vedertagna uppfattningen att det är billigare att äta på snabbmat än att laga vettig mat hemma. Nu snackar vi inte kostnader för samhället eller så, utan rakt ur plånkan. Med några enkla räkneexempel visar han att det inte stämmer. Att mätta en familj på McDonad’s eller motsvarande snabbmatsrestaurang kostar 28 dollar. Att laga en helstekt kyckling med tillbehör för samma antal människor kostar 14 dollar, kan man tänka sig en vegetarisk chiligryta kommer man ner på 9 dollar. Då får man både mer mat och bättre näringssammansättning för pengarna.

Det här är inte så konstigt egentligen. Jag har haft förmånen att vara uppväxt med en mamma med en nästan krigisk inställning till halvfabrikat och snabbmat. Hon kokade fläsklägg och stompade rotmos och mixade potatissoppa hela 80- och 90-talen, medan jag stod bredvid och bläddrade i en kokbok från 1973 med den eggande titeln Bra mat som inte är dyr. Då tyckte jag att vår mat förvisso var god, men lite töntigt. Jag var avundsjuk på kompisar med frysen full av Billy’s Pan Pizza. Det verkade liksom tuffare att inte bry sig så mycket.

Men när jag några år senare flyttade hemifrån och började plugga var jag rätt så glad för den där ugnspannkakan. För under fem år på studiebidrag behövde jag inte käka nudlar en enda gång. Man kan nämligen ihop helt tallriksmodellerade måltider för nästan inga pengar alls om man bara vet hur man gör.

Trots det är de studentkokböcker som finns så himla dåliga. Alltid alldeles för mycket kött och för mycket kolhydrater och för lite grönsaker, och ofta inte alls speciellt billiga. Bara tråkiga. Och när ekonomiexperterna i DN ska berätta hur man ska reparera sina konton efter semestern säger de ”ta med matlåda” (Duh!) Jag har länge tänkt att jag skulle samla ihop mina bästa billighetsrecept på något sätt, men mellan allt annat kommer jag mig inte riktigt för. Aja. I väntan på det kommer här några tumregler, som jag fortfarande följer jämt. Jag tycker nämligen att det är roligare att lägga pengar på att resa och handla kläder än på att äta hämtpizza, så jag lagar såhär säkert sex dagar i veckan:

– Frysta grönsaker. Broccoli, brytbönor, brysselkål osv. Kostar kanske 7 kronor per portion och man kan alltid ha det hemma.

– Bönor och linser. När man har lärt sig en schysst linsgryta är alla ens problem lösta.

– Rotfrukter.

– En kombination av ovanstående tre ersätter pasta, ris och andra snabba kolhydrater lätt som en plätt med mycket mer näring.

– Soppor. Hacka upp lite olika sorters lök och steg i olja i en kastrull. Släng i vilka färska eller frysta grönsaker som helst, fyll på lite vatten och langa i en buljongtärning. Koka upp, mixa med stavmixer, rör i lite grädde eller creme fraiche och krydda. Käka med två kokta ägg. Mindre än 10 spänn per portion.

– För den som är singel: laga flera portioner på en gång när du ändå lagar. Jag brukar laga mat söndag och måndag, tre portioner åt gången, och göra i ordning matlådor för resten av veckan som jag bara kan värma om jag kommer hem sent från jobbet. 

– Köp storpack av sånt som håller och småpack av allt annat. Storpack är billigt, men vi slänger otroligt mycket mat, och det beror på att vi lätt överskattar hur mycket vi äter. Det gör ingenting med sånt som är fryst eller torkat, men är onödigt med allt annat.

– Kolla på jämförspriset. Man blir så himla lurad av olika förpackningar i mataffären. Om man kollar på jämförspriset istället för på enhetspriset kan man plocka en ost som är kanske hälften så dyr som den bredvid.

– Testa ovanliga delar av kött. Ekologisk fläskkotlett är billigare än dansk industriproducerad fläskfilé. En hel kyckling är billigare än ett tvåpack kycklingfiléer. Grytbitar och fläsklägg är inte svårt att laga, men måste bara ha en stor kastrull. 

– Experimentera med rester. Släng ingen mat. Man måste bara sluta tänka i termer av vad som är normalt att äta ihop. Köttbullarna måste inte komma med makaroner, liksom.

Inser nu att det här eventuellt är mer förvirrande än hjälpsamt. Kanske borde ta tag i den där receptsamlingen i alla fall.

Frågan man nu ställer sig är: Varför tror vi då att snabbmat är billigare? Varför fortsätter människor äta dåligt, och vad kan vi göra åt det? Det, mina vänner, får blir inlägg nummer två.

Hej alla PR-byråer, bra jobb ni gör

Okej, jag vet att jag har skrivit om det här förr, men jag måste igen. Sorry. Jag är så jävla trött på PR-byråer och pressreleaser att jag inte vet vad jag ska ta vägen.

Jag blir glad när någon mailar mig ett jobb de har gjort. Berättar lite om bakgrunden och vad planen är framöver och skickar med en länk. En person med ett namn som faktiskt har jobbat med kampanjen och som vet vem jag är och vad jobbet handlar om. Två tummar upp.

Jag blir absolut inte glad när xyz@storaprbyrån.se skickar mig ett jäkla massmail med ett sorgligt försök till personifiering genom ett Hej Nina, bra blogg du har.

För det första:
Bara tanken på att de säkert fakturerar tusen spänn i timmen för att copypejsta mailadresser från en lista. Blir helt vansinnig.

För det andra: Jag är inte journalist. Det är inte mitt jobb att läsa pressmeddelanden. Ni mailar min privata mailadress utan någon som helst aning om vem jag är. Jag har hamnat på någon lista någonstans och jag blir aldrig av med er för till skillnad från spam kan man inte blocka era adresser för ni är OLIKA personer hela tiden. Blir helt vansinnig.

För det tredje: Om ni nu vill att jag ska skriva om er förbannade bok/film/kampanj, ge mig då för tusan något att skriva om. Det är väl för sjutton inte nyhetsvärdigt att ett varumärke gör en reklamkampanj. Det händer tusen triljoner gånger om dagen. Har för mig att det där med nyhetsvärdering var med i Samhällskunskap A på gymnasiet, det var mycket pedagogiskt förklarat.

Ah, härligt med ett litet fredagsutbrott så här. Hoppas att alla, utom ni som skickar de bedrövliga PR-mailen, får en fantastisk helg. Själv ska jag gå in i fas 2 av min detox som innebär att jag bara får äta broccoli, blomkål, brysselkål, spenat, äpplen och päron i tre dagar. Deppo. Men! Sen kommer jag aldrig mer att bli sjuk. Och dessutom få sjukt snygga celler.

Vi hörs på måndag!

Brevväxling

En av mina favoritbrevvänner heter Emilia. Jag har aldrig träffat henne, men ibland dyker det upp ett mail där hon berättar lite om saker hon tänker på. Och så ställer hon ofta en fråga till mig, exempelvis vilka fem grejer jag stör mig mest på i hela världen eller vilka mina sämsta egenskaper är. Kan ni tänka er något roligare att få i inboxen en lite seg dag på jobbet?

I vår senaste korrespondens berättade Emilia varför hon läser min blogg.

Vet du vad du är? Du är min moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes.
Läste det på en blogg någon gång. Tycker det passar.

Jag blev oerhört glad att höra det. Själv har jag inte tänkt på det sättet förut. I mitt mentala positioneringsdiagram ligger jag i hörnet med planningbloggar och branschtugg. Jag är ett mjukare och spretigare varumärke inom  den kategorin, men det är ändå där jag hör hemma.

Men naturligvis kan man se det på flera sätt. Man kan se det här som en reklamblogg, eller som en New York-blogg, eller som en åsiktsblogg om allt möjligt. Men, man kan också se till vem jag är, rent demografiskt alltså. Och faktum är att jag ju är en ganska typisk bloggare. Jag är 27 år och bor i en storstad och jobbar med ”media”. Väljer man ett sånt diagram hamnar jag i samma ruta som typ Sofie Fahrman eller Elin Kling.  Och ser man det så sticker ju den här bloggen ut ganska ordentligt.

En blogg kan vara vad som helst, och det är det fina med det. Min blogg har lika många syften som den har läsare, och alla är naturligtvis lika uppskattade av mig. Men något gör mig extra motiverad när en person som Emilia hittar mig och tycker att jag bidrar med något intressant till just hennes bloggvärld. En plats där man fokus ett tag och prata om andra saker än de man pratar om till vardags. Kanske cookiemysterier eller internetdialekter eller genus eller klimatångest. Där inget egentligen spelar så stor roll så länge man kan skriva och läsa och tänka. När jag var yngre fanns tidningen Darling som gav mig en plats att göra just det. Om mina texter kan hjälpa till att skapa en sån plats for någon annan nu, står jag mer än gärna till tjänst så länge det behövs.

Emilia och alla andra: Ni är världens bästa läsare!

Vem vill bli Miljöpartist?

I går var det alltså premiär för Miljöpartiets lokala New York-grupp. Tusen tack för alla snälla mail, tweets och meddelanden! Som jag skrev igår vet vi inte riktigt vad det här kommer att leda till, men man måste ju börja i någon ända och snöret har två eller hur det nu var.

Lite på Twitter och lite i kommentarerna till den här höjdes ganska snabbt ett antal ögonbryn när det gäller faktumet att det är jag och Max som har startat den här gruppen. Borde man verkligen kunna vara miljöpartist om man jobbar med reklam? Reklam uppmuntrar ju till konsumtion. Det funkar inte, tycker vissa.

Jag tycker att det är en intressant frågeställning som förtjänar några rader här också. Den är intressant för att den är komplex. Komplexa frågor blir inte så snygga blogginlägg, men jag ska göra mitt bästa. Jo, jag tycker att jag kan jobba med reklam och ändå engagera mig i Miljöpartiet eftersom:

1. I princip alla yrken är dåliga för miljön. Men det är inte jobben det är fel på, det är systemet. Om inte reklamare får tycka att miljöfrågor är viktiga, vem får då tycka det? Någon som jobbar på Volvo? På H&M? På IKEA? På ICA? De är alla företag som på olika sätt bidrar till miljöförstöring. Vad säger vi om en läkare som skriver ut p-piller som i förlängningen förgiftar insjöar, får hon vara med? Jag tror att miljöfrågans största nackdel är att den gör det så lätt att peka finger, eftersom alla som är en del av västvärldens samhällen är en del av problemet. Men istället för att vänta på att någon helgonlik person kommer och ändrar på oss, tror jag att vi måste ändra på oss själva. Och jag tror inte att den förändringen är individuell, jag tror att den är systematisk. Att jag släcker en glödlampa räcker inte. Därför vill jag engagera mig.

2. Vi som jobbar med reklam är bra på kommunikation. Vårt jobb är att få människor att engagera sig i saker och fatta beslut. Det borde vara värdefulla egenskaper när man vill få människor att få upp ögonen för något man tycker är viktigt.

3. Miljöpartiet handlar inte bara om miljö. Jag tycker att klimat- och konsumtionsfrågor är viktiga, men det är inte hela anledningen till att jag har valt just Miljöpartiet. Jag tror till exempel på jämställdhet mellan könen, jämlikhet för människor med olika sexuell läggning och generös immigrationspolitik. Reklamare eller inte, som engagerad i Miljöpartiet kan jag försöka få de frågorna att få större uppmärksamhet.

Men framför allt är det spännande att prova nya former för politiskt engagemang. Jag, och många med mig, har en massa åsikter och idéer, men liten erfarenhet av traditionell partipolitik. Därför måste vi prova nya vägar, med alla för- och nackdelar det innebär. Kanske blir det inte som vi har tänkt oss. Men vi kommer i alla fall kunna säga till våra barn att vi testade.

Miljöpartiet New York

Miiljöpartiet New York

Efter några månader av pyssel är det alltså officiellt: Idag, på dagen 30 år efter att partiet bildades, startar Miljöpartiet ett lokalt nätverk här i New York.

Så om du bor i eller gillar New York och är intresserad av viktiga saker som miljö och jämställdhet, lajka oss på FB och följ oss på Twitter och köp en t-shirt och läs lite mer på vår hemsida.

Eller gör inget av det, men dra ett mail till mig och berätta att du är intresserad av att vara med när den här väldigt unga organisationen tar sina första, stapplande steg i den politiska världen. Å ena sidan: Ingen har gjort det här förut och vi vet inte riktigt vad det kommer att leda till. Å andra sidan: Möjligheterna att påverka har aldrig varit större. Kul va?

I den här artikeln i Aftonbladet förklarar vi lite mer hur vi tänker.

Nina and Sandra Eat America – Special Edition

Igår tog jag tunnelbanan upp till 57:e gatan för att göra en grej på temat ”saker man kan göra i New York men inte på så många andra ställen”. Jag inställde mig hos Dr Jason Pike for att påbörja mitt livs första detox.

Dr Pike vägde mig, mätte mig och kopplade konstiga elektroder på mina händer och fötter. Jag fick reda på att jag ligger på bra värden när det gäller kroppsfett och cellernas elasticitet (typ, minns inte exakt vad han sa men det lätt bra), men lite sämre när det gäller immunförsvar och vätska. Sedan fick jag en stor burk pulver, en liten burk piller och en tunn broschyr i en påse och blev ombedd att höra av mig igen om tio dagar för att boka ett återbesök.

I tio dagarna ska jag alltså leva på endast frukt, grönsaker, pulver och piller. Detta ska göra mig till en friskare och lyckligare individ. På återbesöket tas alla underliga värden igen och så får jag reda på om det har funkat.

Jag står och väger på gränsen mellan att tro att det verkligen kommer att funka och att det är total humbug. Största fördelen just nu är att det är äppelsäsong och det får jag äta hur mycket som helst.

Återkommer med rapport när något händer.