Radioskugga

I helgen var det Halloween här och jag har inte haft så roligt på cirka tvåtusen år. Det gjorde inte så mycket är världens snöstorm drog in över stan och paraplyerna blåste sönder och det var omöjligt att få tag på taxi. Jag fick ändå dansa till Spice Girls med låtsastatuerade gettotjejer, kolla på utsikten från taket på en italiensk hemmafest på Lower East Side och gå vilse i källaren i ett townhouse i Brooklyn.  Men herregud vad trött jag är nu alltså. Jag hade tänkt publicera ett inlägg om hur man söker jobb på reklambyrå, men det får bli imorgon istället.

Här försöker jag göra någon slags modebloggarmanöver och ta kort på mina rivmärken på ryggen med hjälp av en iPhone och en spegel i Chris och Christians badrum. Gick sådär, kan man säga. Men kan verkligen rekommendera att gå på kalas i mask.

Något anknutet till gårdagens inlägg

Jag är lång. Inte jättelång, men med ett par hyfsade klackar står jag någonstans vid 1.90 och svajar. Så har det varit sedan jag var tonåring och det är inget jag varken har uträttat eller kan göra något åt. Det bara ÄR.

Detta faktum får jag påpekat för mig då och då. Typ en gång om dagen. Det har blivit bättre sen jag flyttade, för i New York ser alla människor så olika ut att ingen riktigt orkar bry sig. I Sverige däremot gick det så långt att jag började skicka ut varningsmail på morgonen de dagar jag hade högklackat på jobbet, så att alla kunde häva ur sina åsikter om min längd gemensamt till frukost och vi sen kunde ägna oss åt viktigare saker.

Det är inget fel att vara lång och jag vet att de som påpekar att jag är det inte gör det för att vara taskiga. Ibland är det bara ett konstaterande, ibland är det menat som en komplimang. Men det spelar ingen roll, för det är sjukt tråkigt att prata om och det finns inget vettigt att säga tillbaka.

– Vad lång du är.
– Tack? Förlåt? Jag vet? Va, det visste jag inte?

Vad fasen ska man säga?

Jag fattar inte folk som har den här typen av tourettes kring andra människors utseende. Fattar de inte att de är den miljonte personen som säger samma sak? Fattar de inte att ALLA tänker det de just sa, men att folk bara tycker att det finns roligare saker att prata om än andras hårkvalitet eller skostorlek? Jag menar, jag faller ju ändå inom ramen för det rätt vanliga. Hur det måste vara för folk som verkligen är långa eller korta eller har stora ögon? Det måste vara skitjobbigt, är vad det måste vara.

Med det tycker jag att vi tar fredag och bestämmer oss för att den här helgen låter vi folk se ut som de gör utan att lägga oss i det. Jag kommer att ta mig an detta uppdrag i mina allra högsta klackar.

Här är jag och Sandra. Jag är 1.80, hon cirka 1.62. Så jäkla stor skillnad är det ändå inte.

Dagens hårklyveri, eller: komplimanger, beröm och bekräftelse.

På senaste tiden har jag nördat ner mig i lite olika föräldrabloggar med genusperspektiv. Kanske är det för att mina kompisar har börjat föröka sig i rasande takt, eller bara på att det är intressant rent allmänt, det spelar inte så stor roll. Hur som helst: Något som skribenter som exempelvis Lady Dahmer gärna återkommer till är användandet av beröm och komplimanger i barnuppfostran och hur det påverkar oss människor.

Resonemanget är enkelt: Det vi får komplimanger för är det vi lär oss är viktigt. Därför är det viktigt att vuxna tänker på vad vi berömmer barnen för. Säger vi ”vad fin du är” oftare än vi säger ”vad smart du är” lär vi barnen att utseende är viktigare än smarthet. Inte så konstigt, och något som jag absolut tror kan tillämpas på vuxna också. Ger vi varandra uppskattning för egenskaper som är viktiga på riktigt uppvärderar vi dem. Dessutom tror jag starkt på att man ska bekräfta människor för något de faktiskt kan påverka själva, inte för något de har fötts med. Det blir bättre så, helt enkelt.

Men, allt det här utgår från ett antagande jag alltid har tagit för givet: att man blir glad av komplimanger. Men sen slog det mig att det finns en till aspekt av det här, nämligen att komplimangen, oavsett vad den rör, objektifierar personen och/eller dess beteende. När komplimangen kommer farande måste man kliva ur sig själv och sitt sammanhang och värdera den nya informationen. Är jag smart? Är jag snygg? Är jag bra på att skriva, har jag en fin jacka? Man avbryter hjärnans verksamhet for att studera sig själv och komma med ett svar. Även om processen bara tar några sekunder hackar den liksom upp stämningen.

Komplimangen kanske inte alls ar det sociala smörjmedel den så ofta sägs vara. När jag har funderat på det här har jag märkt att jag för egen del blir som allra gladast när man märker att människor i ens omgivning uppskattar det man gör, utan att det blir ett samtalsämne. När kollegorna hakar på resonemanget man för. När kompisarna garvar högt åt ens skämt. När bloggläsarna mailar sina frågor om livet i stort.

Kanske har vi helt enkelt blandat ihop bekräftelse med komplimanger? Kanske borde vi snacka lite mindre och nicka lite mer?

Vi kommer alltid ha hösten 2011

Nu får ni ursäkta ett fruktansvärt otacksamt inlägg. Förra veckan beklagade jag mig över antalet mail, och nu blir det värre. Jag ska nämligen beklaga mig över innehållet i dessa mail. Feel free att välja en annan blogg just idag om ni inte står ut.

Jo, det är ju så att på senaste tiden har jag fått massor av mail. Ovanligt många av dem har handlat om hur jag har bloggar på senaste tiden. Jag ska inte sticka under stol med att ordet bloggtrans har använts. Det verkar som att jag de senaste månaderna har hamnat i något slags läge där det finns oändligt mycket att skriva om, och oändligt många vinklar på varje ämne, och det verkar ni gilla.

Jag känner ju själv att det har gått ovanligt lätt på sistone. Jag ser intressanta grejer överallt som jag bara måste berätta om. Men. Jag kan ju inte låta bli att oroa mig för att det kommer att ta slut. För att det kommer en dag när inget kul händer och jag har avhandlat varenda ämne på listan Att blogga i iPhonen. Och för varje mail som ger en fin komplimang om hur jag skriver, känner jag att den där dagen kommer närmare. Dagen när ni blir besvikna.

Jag skröt någon gång om att jag aldrig får skrivkramp. Att skriva mycket och att skriva bra är dock inte samma sak. Förr eller senare blir jag slapp i pennan eller så måste jag åka produktion i Sydafrika eller något annat förfärligt.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte riktigt. Kanske att jag är så himla glad att ni läser och mailar. Kanske att jag hoppas att ni stannar även om jag blir lite sämre ett tag. Och om jag inte repar mig kan vi i alla fall säga Vi kommer alltid ha hösten 2011.

Mail skickat till Nina Åkestam, anno 2001

Hej Nina,

Tänk att du är sjutton år nu. Jag vet att det känns jättemycket, och samtidigt alldeles för lite. Dina klasskompisar ska snart fylla 18 och du måste låna deras leg för att kunna följa med ut. Men jäklar vad kul ni har. Du har bra kompisar, och de flesta av dem kommer du att gilla precis lika mycket om tio år. Jag vet att det går bra för dig, i skolan och så. Du har precis träffat din första pojkvän och även fast han kommer att dumpa dig på Café Depå om tre månader är det ingen fara. Du kommer över honom på mindre an två veckor och trots att ni bor i samma stad kommer ni aldrig mer att ses. Om ett år kommer du istället att träffa någon som du blir kär i på riktigt, och det kommer att vara fantastiskt. 

Något som däremot är ett problem är att du slutade äta för ett halvår sedan. Sedan dess har du gått ner nästan 10 kilo och inget gör dig lyckligare än att ställa dig på vägen och upptäcka att ytterliga några hekto har försvunnit. Jag känner dig väldigt väl, och ändå vet jag inte riktigt varför du gör så här. Kanske är det bara för att alla andra gör det, kanske är det för att testa, kanske är det en försenad tonårsrevolt. Men jag skulle vilja berätta några problem som det här kommer att ställa till med och be dig att omvärdera beslutet.

1. Att kräkas efter nästan varje måltid. Det kommer att förstöra din mage så att du kommer att behöva åka in på sjukhus en massa gånger de närmsta åren när du hellre vill vara ute och gå igenom hemska gatroskopier och inte kunna dricka alkohol och annat trist.

2. Det kommer också att förstöra emaljen på dina tänder så att de alltid är fläckiga.

3. Du kommer att missa en massa grejer i skolan för att du inte orkar, och sen behöva plugga om alltihop nästa år när alla andra är ute och festar.

4. Du kommer att börja röka, vilket är ditt livs hittills minst produktiva beslut.

5. Du kommer behöva blunda så fort du ställer dig på en våg och be sköterskan att inte berätta vad som står där och därmed framstå som en idiot vid de kommande sju årens hälsokontroller.

6. Du kommer att driva bort flera av dina bästa kompisar för att de tröttnar på att hänga med dig, eftersom det enda du tänker på är dig själv och vad du ska äta eller inte. Du är helt enkelt skittråkig att vara med.

7. Du kommer att skämmas för dig själv resten av livet. För att en så pass smart och vettig person gick på tjejtidningsmyten om att ätstörningar är vad man ska hålla på med.

Och vet du vad det värsta är? Ingen kommer att bry sig. Du är inte det minsta speciell som gör så här. Du är en produkt av en tid och ett samhälle där man helt enkelt förväntar sig att 17-åringar ska bete sig så. Uppmärksamheten du vill ha kommer att lysa med sin frånvaro tills du slutar bete dig som tjejer ska och istället gör tvärtom. Om du bara kunde börja med det nu, på direkten, skulle jag bli mycket tacksam.

Hälsningar

Nina Åkestam, tio år senare

Stora byråguiden

Här kommer del två i serien De vanligaste frågorna jag får. Den första, Hur har du fått jobbet du har idag? kan du läsa här.

Frågan: Om man vill jobba med reklam eller media, vilka sorters företag finns det och vad skiljer dem åt?

Svaret:

Reklambyrå. 

Här jobbar jag. Reklambyrån ansvarar för att tillsammans med kunden ta fram strategier för marknadskommunikationen (som förutom reklam omfattar media, PR, event, osv) och sen komma på hur den här strategin ska genomföras. När man har kommit på det tillverkar man själva reklamen, ner till minsta kommatecken och bild. Arbetet på reklambyrån är alltså väldigt varierande beroende på var i processen man befinner sig. Man samarbetar även med alla företag på den här listan (utom mediahus). Reklambyrån anser sig vara kundens viktigaste samarbetsparter, vilket alla andra på listan också anser sig vara.

Det finns två huvudtyper av reklambyrå.

Partnerägd – ofta en mindre byrå som drivs av människorna som äger den. Det är ofta högt i tak och man kan prata direkt med dem som bestämmer, för de sitter vid skrivbordet bredvid. Exempel på kända partnerägda byråer är Forsman & Bodenfors, Åkestam.Holst och Garbergs. Min byrå, Wieden Kennedy, är också partnerägd.

Nätverksbyrå – ägs helt eller delvis av ett internationellt nätverk med massor av byråer i hela världen. Fördelen är att man kan dra nytta av de internationella resurserna och man oftast får högre lön. Nackdelen är att beslutvägarna kan vara långa och omständliga. Exempel på kända nätverksbyråer är DDB Stockholm, Lowe Brindfors och Saatchi & Saatchi.

Mediabyrå

Mediabyrån är ansvarig för att kunden gör rätt medieinvesteringar för sin reklam. De drar upp strategier, ger råd och köper media, exempelvis en 30 sekunders reklamfilm i TV4 eller en helsidesannons i DN. På senare år jobbar mediebyrån och reklambyrån ofta tätt ihop, eftersom fler idéer lever utanför traditionell medier och behöver skräddarsydda lösningar. Mediebyrån är också ofta ansvarig för att mäta effekten av en genomförd reklamkampanj. Exempel på mediabyråer är Carat och Mediaedge: cia. 

PR-byrå

PR-byrån har på senare år delats upp i två typer. Jag tänker fokusera på den sistnämnda, eftersom de sysslar med det som jag tror att ni som läser den här bloggen är mest intresserade av.

Traditionell PR-byrå: Jobbar oftast med hemliga kunder, krishantering och lobbying. Exempel: Kreab, JKL.

Marknads-PR-byrå: Jobbar precis som reklambyråer med öppna kunder som man försöker göra kända och populära, men istället för att göra reklam hittar man på idéer som man tror kommer att skapa uppmärksamhet, vilket leder till ”förtjänad media”, alltså utrymme på redaktionell plats som man inte behöver betala för. Linjen mellan reklam och marknads-PR är ofta hårfin och båda byråtyperna klampar kors och tvärt över varandras territorier, men det gör inget. Ofta samarbetar man kring en idé eftersom reklambyrån är bättre på göra själva kampanjen medan PR-byrån vet hur man ska bearbeta journalister och andra för att sprida den. Exempel: Prime PR

Varumärkesbyrå

En byrå som inte gör reklam eller kampanjer, utan som jobbar med strategin innan man kommer till kampanjläge. Man undersöker hur kundens varumärke uppfattas och vad man behöver jobba på, och sedan föreslår man olika lösningar, där reklam och/eller PR kan vara en del. På varumärkesbyrån finns också exempelvis jurister som är specialiserade på varumärkesfrågor. När varumärkesbyrån ska ”lämna över” till reklambyrån uppstår ofta problem, eftersom reklambyrån tycker att man kan allt som varumärkesbyrån kan och därför vill börja om från början. Exempel: Rewir, Differ

Produktionsbolag

Produktionsbolag är i själva verket ofta ganska löst organiserade nätverk av frilansare som går ihop för att göra själva produkten som ska levereras i slutändan. Det finns produktionsbolag inom webb, reklamfilm, TV och stillbild. På produktionsbolaget jobbar regissörer, fotografer, programmerare, producenter och en massa annat folk, alltid mycket fler än man någonsin kan föreställa sig. Produktionsbolagen jobbar så tätt med reklambyråerna att man oftast är varandras bästa kompisar och inte helt sällan har barn ihop. Produktionsbolagen är också bäst på att festa av alla företag på den här listan. Exempel: B-Reel, Camp David, Adamsky, Titan Television

Mediehus

I Sverige finns några stora mediehus som äger i princip alla tidningar, bokförlag, TV-kanaler och sajter som finns. När man säger att man vill ”jobba med media” så är det antagligen någon av de här arbetsgivarna man ser framför sig. Eftersom husen är så stora finns det oändligt många yrken inom dem, från journalist till AD till säljare till programmerare. Eller bloggare, för den delen. Den här bloggen ligger ju exempelvis på resume.se som ägs av Resumé Förlag som ägs av Bonnier. Så min lön kommer från samma ställe som TV4s VDs. Exempel: Bonnier, Schibstedt

”Kundsidan”

Här buntar vi i reklambranschen ihop alla som anlitar oss, alltså alla företag som INTE finns på listan ovan. Det säger sig självt att det kan vara nästan vad som helst. Jag har exempelvis jobbat med Telenor, Försäkringskassan, Södra Cell (som gör pappersmassa), NetOnNet och Heineken. På vart och ett av de här företagen finns människor som jobbar med reklam och marknadsföring. Beroende på företagets storlek och typ ser arbetsuppgifterna och rollerna olika ut, men om det står Marknadschef på visitkortet har man antagligen ganska mycket med företagen på den här listan att göra. Man kan alltså ha i princip vilken arbetsgivare som helst, och ändå vara del av ”mediasvängen”, fast man bestämmer då över de andra istället för att bli tillsagd.

Jag tror att vi nöjer oss såhär. Det här är ingen uttömmande lista, men det är en början. Känner du att någon byråtyp fattas får du gärna lämna en kommentar och förklara vad det är för något, så kan alla nyfikna lära sig ännu mer.

Damn I wish I was a lesbian and that you were too

Idag är jag megaglad för min favvo Maria kommer i eftermiddag och ska bo hos mig i fem dagar. Så. Himla. Kul.

Maria och jag lärde känna varandra i ett augustiklibbigt högstadieklassrum 1997. De följande åren delade vi folköl, sportlovsresor och Lady Soul-tröjor och lyssnade på Björn Rosenström – Splitter Nya Blå Glänsande Sockiplast och Lauryn Hill – Can’t Take My Eyes Off Of You och tjatade till oss Douglas Rose-jeans och åt femtusen cheesburgare och tog tunnelbanan till T-Centralen för att nypa i fina klänningar på Champagne. Sen blev det 1999 och vi började i olika gymnasier. Vet ärligt talat inte vad som hände, det har var ju pre-Facebook och avståndet mellan Odenplan och pluggisskolan Viktor Rydberg och Karlavägen och festskolan Östra, som var typ tio kvarter, kändes enormt. Vi blev inte osams eller så, det kom bara in nya människor som fanns närmare till hands.

Sex år senare stod jag och trängdes på dansgolvet (eller dansterassen, kanske är rätt ord) på F12 och så stod hon plötsligt där. Min gamla bästis som jag inte hade pratat med på sex år. Vi kramades och hoppade omkring och bytte nummer och sa vi måste verkligen ses. Och då fick jag en slags panik, för jag insåg att vi kommer ju inte ses. Det är bara sånt man säger när man springer på gamla kompisar på en klubb. Så vi sa det en gång till, lite mer på allvar. Dagen efter sågs vi. Nu har det gatt sex år till och vi har hängt ihop rätt bra, trots flyttar och karriärbyten och annat.

För att fira det lyssnar vi på den här fantastiskt peppigalåten och kanske Facebookar någon vi alltid har gillat som tusan men av någon anledning har tappat kontakten med.

Ha en underbar helg!

Hönan och ägget

Adweek har listat 10 sexistiska reklamfilmer i artikeln Ten Sexist Ads Made By Total Pigs. De första tre placeringarna innehas av filmer med rätt många är på nacken. Plats 4 till 10 är nutida. Vi har uppenbarligen blivit bättre på dramaturgi och produktion, men vad gäller människosyn har stora varumärken som Allstate, Dodge och Mercedes uppenbarligen inte utvecklats särskilt mycket.

På samma sajt hittar man listan Top Creative Minds in Digital. Könsfordelningen… 100 – 0 till männens fördel.

Hur var det nu igen, det där med hönan och ägget?

De Politiska Biografiernas Höst, del 1

Sedan i augusti har jag hållit på med första delen i vad som skulle bli De Politiska Biografiernas Höst, men som redan nu har urartat till Böckerna som folk ger mig och jag får dåligt samvete om jag inte läsers höst. Nåväl, för ett par veckor sedan läste jag ut Henrik Berggrens (ej Broder Daniel-sångaren, vilket alla jag har pratat med om denna bok har frågat. Vad är det för människor jag umgås med egentligen?) Palme-biografi Underbara Dagar Framför Oss.

Låt dig inte avskräckas av att den här luntan är 700 sidor, för den går fort att läsa. Och när man är klar vet man inte bara allt (ALLT!) om Sveriges genom tidernas viktigaste politiker, men vet också det mesta om Sverige mellan 50- och 80-talet. Kanske är det för att jag började skolan 1990 och den har perioden då varken var samhällskunskap eller historia, men jag visste i princip inget alls innan jag började med den här boken. Jag blandade ihop Fälldin och Erlander. Jag trodde att Socialdemokraterna vann jordskredssegrar varenda val. Såna saker.

Nu vet jag bättre och känner att jag faktiskt förstår Sverige lite mer. Men, en invändning har jag. Palme var en kontroversiell person, vilket Berggren återkommer till många gånger i boken. Därför tycker jag att det är lite märkligt att författaren liksom sveper över de här kontroverserna. När Palme satt vid makten drabbades Sverige av några av de största skandalerna i vår politiska historia. Typ IB-affären. Typ Bordellhärvan. Och även om Palme var en bra person på många sätt, måste han ju ibland ha gjort fel. Ganska ofta, om man får tro hans kritiker. Det skulle jag vilja veta mer om. Men som tur är finns ju P3 Dokumentär.

I kronologisk ordning

Nu mina vänner kommer ett mycket praktiskt inlägg. Det är inte så roligt, men inte heller helt oviktigt. Jag får nämligen den här frågan några gånger i veckan och nu ska jag, en gång för alla, skriva ett utförligt svar helt fritt från ironi och annat trams.

Fragan:
Hur gjorde du för att få det jobb du har idag?

Svaret, i kronoligisk ordning:


2002 (18 år)
. Tog studenten från Viktor Rydberg Gymnasium (sam-sam). Sökte till Handels och kom in. Började plugga där hösten 2002. Extrajobbade med att sälja skor på Rizzo. Hatade Handels, hade nästan inga kompisar och var inte med i några föreningar.

2003. Fortsatte på Handels. Sommarjobbade på världens tråkigaste jobb, en försäkringsmäklare, med att göra branschanalyser.

2004. Gjorde klart år två på Handels, som då innebar att man var klar med det alla läste gemensamt. Sommarjobbade på samma ställe som året innan. Tog ett sabbatsår, åkte till Paris och pluggade franska på Sorbonne. Lärde mig kedjeröka, dricka rödvin och leva i minimala lägenheter med toalett i trapphuset och dusch i köket.

I lägenheten på Rue des Ecouffes där alla i Paris bor förr eller senare, hösten -05

2005. Jobbade som skidlärare i Åre. Lärde mig att bära barn i uppförsbacke och att bli utskälld av danska föräldrar. Velade in i det sista om huruvida jag skulle läsa nationalekonomi eller marknadsföring som huvudinriktning för de två sista åren på Handels. Valde marknadsföring av oklar anledning. Hatade fortfarande Handels, men tänkte att det väl var lika bra att göra klart nu när jag hade kommit halvvägs. Började plugga marknadsföring. Älskade ämnet, människorna och alltihop. Vilken tur!

2006. Gjorde klart tredje året på Handels. Skaffade en mentor genom organisationen Carpe Competencia. Sommarjobbade på reklambyrå (Akestam.Holst) med lite allt möjligt, framför allt hjälpte jag till att göra inskicken till tävlingen 100Wattaren. Började fundera på allvar på att börja med reklam. Åkte till Cannes Lions utan att känna någon. Startade den här bloggen för att skriva om det jag lärde mig. På hösten började jag MCXL, en kurs på Handels som bara handlar om reklam och marknadskommunikation. Inom utbildningen fick jag praktikplats på reklambyrån Garbergs. Började nästan gråta av besvikelse, ville vara på Le Bureau som var himla hippa. Praktiserade som planner i fyra veckor, älskade varje sekund, och blev ombedd att stanna kvar en dag i  veckan.

På Östermalmstorgs tunnelbanestation i sju år gammal skinnjacka och fådd halsduk. Gud vad jag romantiserar studentekonomin såhär i efterhand. 2006.

2007. Skrev uppsats på Handels och jobbade närmare halvtid på Garbergs. Skrev på kontrakt för fast anställning i mars. I juni la jag fram min uppsats och två dagar senare började jag heltid på byrån. Hade nog ganska bra betyg, man hämtade inte ut dem förrän tre år senare när jag skulle flytta till USA. Ehum.

2008. Jobbade på, tävlade i olika reklamtävlingar och hade väldans kul på dagtid och kvällstid. Tröttnade på att vara planner. Funderade på att gå tillbaka till Handels och forska. Bad att få testa som copywriter istället.

På maskerad med tema Kalle Anka och hans vänner, julen -08. Jag är dockan som blir skrämd av en spindel, obs.

2009. Jobbade som copywriter på Garbergs. Satt i en massa reklamjurys och paneldebatter. Började undervisa på Berghs och blev kursansvarig. Skrev krönikor i Resumé. Reste till Milano, London, New York och Borås. Jobbade helt enkelt jävligt mycket och höll på att gå i tusen bitar. Tidrapporteringsprogrammet vägrade ta emot så manga timmar jag ville mata in (och då var det bara tiden på byrån, inte bloggen, krönikorna och det andra). Började fundera på om det här verkligen var optimalt.

2010. Kännde mig väldigt färdig med Stockholm i allmänhet och mitt liv i synnerhet och kom på att jag ville flytta till New York. Hörde av mig till folk som jobbade här och satte ihop min mapp. Pratade med Sandra som ville samma sak. Frågade oss fram till kontakt med en agent. Åkte hit två veckor på sommaren och träffade 10 byråer som agenten satt upp möten med. Fick erbjudanden från tre av dem. Valde den som kändes bäst i magen. Skrev på, fixade med visum, flyttade tre månader senare. HÄR kommer poängen med att gå Handels eller annan formell utbildning som inte är Berghs. Det är nämligen mycket, mycket enklare att få visum om man har minst en bachelor. Det går annars också, men det är meckigt, framför allt om man inte har jobbat så länge. Så om du har påbörjat en utbildning kan det vara värt att gå klart den bara av den här anledningen.

Jag och Sandra hittar lite öltid mellan intervjuerna, sommaren -10.

2011 (27 år). Började trivas i New York, men vantrivdes något fruktansvärt på jobbet som visade sig vara något helt annat än vi trott. Bestämde oss för att stanna ett år och hoppas på det bästa. I april hörde två killar av sig som vi hade träffat sommaren innan. De hade nu bytt jobb och var ECDs på Wieden + Kennedy. De frågade om vi ville komma och jobba för dem. Vi sa ja. Jiddrade lite med visum och kunde byta jobb två månader senare.

I en taxi någonstans på Manhattan en väldigt sen kväll, våren -11.

Och nu har det gatt tre månader till och här är jag. Inte så rakt, inte så välplanerat. Men ändå.

Klart slut!