Om sambandet mellan takåsar, Cameron Diaz och misshandel

Förra veckan var jag alltså i Paris. Jag bodde där hösten 2004 och har åkt tillbaka ite då och då sedan dess, men nu har det gått ett par år sen sist. Som vanligt var det fantastiskt. Kallt som fan, grått och ruggigt, mina dollar räckte ingenstans, det tog en kvart att få beställa i baren och man fick slåss mot ficktjuvsbarn flera gånger om dagen. Och ändå. Så fint.

Med tanke på ovanstående blev det mest att vi satt inne och drack rödvin och tittade ut över takåsarna. Klyscha, ja, men så var det. Och så pratade vi, mest om politik och kärlek. Diskuterade så att vinglas spilldes i soffor och vänskaper svajade.

Den politiska diskussionen behöver vi kanske inte fokusera så mycket på, ni vet ju typ vad jag sa och vad man kan tänka att andra svarade och så landade vi till slut i den här bilden som Micke la upp på fejan dagen efter att jag åkte.

(Han påstår att det inte var en pik men det tror jag inte på)

När det gäller kärlek tyckte jag däremot att vi kom fram till lite bra saker. Som att vi alla är något helt sanslöst påverkade av Hollywood. Man pratar ganska mycket om hur media får människor att må dåligt över sina kroppar, men ganska lite om vad det gör med vår övriga självbild. För är det något vi har fått veta sedan vi var små, förutom att man ska vara smal och snygg för att ens existera, så är det att kärlek mellan vuxna är romantisk, heterosexuell och VIKTIGAST AV ALLT.

Tänk på det klassiska upplägget av en mainstreamfilm, vilket genre som helst. Huvudpersonen har antagligen ett dåligt utgångsläge, men allt, från robotinvasioner till jobbförluster till psykisk psykdom botas av den romantiska kärleken. Alternativt kan utgångsläget vara fantastiskt, som i min tonårsfavorit Snygg, Sexig, Singel (vad är det för jävla titel?!) där huvudpersonerna tror att de har det toppen med grymma jobb, lägenheter, kompisar osv, men snart förstår att de hade de ju inte alls, för sen blev de KÄRA och då spelar inget annat någon roll. Vara kär = toppen. Allt annat = botten.

Jag fick en uppenbarelse om det här i somras nar jag hade en period av att vara så himla glad. Jag vaknade varje morgon pigg som en mört och nästan dansade till jobbet. Jag var så himla ledsen för alla andras skull, eftersom de inte fick vara jag, som ju hade världens bästa liv. Men sen kom jag på mig själv. Jag måste ha fel. För jag var ju inte kär. Inte ihop. Inte ens lite småförälskad. Och då kan man inte vara sådär glad. Då kan man vara helt okej, men man ska ändå känna att något fattas.

Nu kände jag inte alls så och det fick mig att tänka. Och känna mig en smula lurad. För att jag har blivit så matad med en viss bild av filmer och böcker och TV att jag går och letar efter något helt i onödan, istället för att vara glad att över det som är bra. Jag kan inte låta bli att undra vad det här spelar för roll för människor som stannar i destruktiva förhållanden alldeles för länge. För att man har lärt sig att det är bättre att vara kär än att vara frisk, stark och glad. Det är till och med värt att bli slagen eller gråta varenda kväll eller göra sexgrejer man inte vill göra. Allt är bättre än att inte vara kär. (Hollywood tar naturligtvis upp dåliga förhållanden också, men då är lösningen alltid – ett annat förhållande).

Det är inte sant. Man behöver inte en parrelation för att leva ett meningsfullt liv. Kärleken mellan två personer kan vara fantastisk, men den är inte per definition viktigare än familj, vänner, hälsa, planeten, fred eller rättvisa. Tänk vad mycket energi man skulle kunna frigöra om alla halvdassiga förhållanden bara avslutades så att vi kunde lägga tankekraft på annat.

Okej, här är ett exempel på min drygaste och mest besserwissiga sida

Men vad fasen, sån är jag ju. Jag håller på att bli galen på en grej, och det är inte att folk säger spendera tid eller skriver Filmmys med familjen… när de menar Filmmys med familjen. (eller möjligen Filmmys med familjen!) Det är när folk grattar annat folk på Facebook med frasen Ha den äran.

Vad fasen betyder det? Att du har äran att fylla år, och att jag känner ett behov att påpeka det? Det är ju världens mest uppenbara syftningsfel. Det är jag som har äran att gratulera dig på födelsedagen. Som i sången Med en enkel tulipan på bemärkelsedan, vi har den äran, vi har den äran att gratulera. Om man vill gratta någon med den frasen ska man alltså skriva Har den äran, inte ha den äran.

Sådär, nu var det sagt. Nu kan ni få tycka att jag är hur störig som helst, för om jag slipper se det här på fejan, bara en dag eller två, kommer jag bli en så mycket lyckligare människa.

Dagens ekonomiska teori

Okej, jag lovade bloggsemester alldeles nyss, men nu sitter jag här i en vindsvåning i Paris med en gin & tonic och väntar på middagsgäster och läser lite tidningsartiklar och vips blir det blogg i alla fall. Hur som helst.

Per Olof Persson skriver en text i Ystads Allehanda om det naturliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män, något som sedan Gudrun Schyman svarar på. Med den äran, ska tilläggas. Att jämföra pigor och drängars arbete för hundra år sedan för att förklara varför kvinnor och män fortfarande får olika ersättning för exakt samma arbete kanske inte är helt glasklart.

Men det intressanta tycker jag är Per Olofs förklaring av vad en marknadsekonomi är och hur den fungerar. Den påminner nämligen väldigt mycket om hur politiker brukar resonera, och jag blir alltid lika förvånad över att fler ekonomer inte går i taket. Så här skriver Per Olof:

”Det som sker är att konsumenterna värderar alla typer av konsumentprodukter i förhållande till varandra. Om exempelvis konsumenterna ökar sin efterfrågan på tomater så stiger priset på tomater och om konsumenterna minskar sin efterfrågan på potatis så sjunker priset på potatis.

Producenterna av tomater får nu högre intäkter och detta ger tomatproducenterna möjligheten att öka efterfrågan av arbetskraft. Om full sysselsättning råder i ekonomin, så måste tomatproducenterna bjuda upp priset på arbetskraften (lönerna) för att kunna få tag på mer arbetskraft. 

(…)

Detta är en objektiv beskrivning av hur lönerna sätts mellan olika branscher. Löneskillnader mellan företag inom samma bransch beror däremot på företagets produktivitet.”

Det är ett väldigt vanligt sätt att resonera. Problemet är ju bara att man då missar basen för all ekonomisk teori: grundförutsättningarna som måste vara uppfyllda för att teorierna över huvud taget ska gälla. Exempel på sådana förutsättningar är

– att varan man diskuterar är helt homogen, alltså inte kunna variera i kvalitet

– att perfekt information råder för alla deltagare på marknaden

– att transaktionskostnaderna är noll

– att det inte finns några inträdes- eller utträdesbarriärer för att delta på marknaden

– osv.

Det här är alltså sådant man lär sig under Nationalekonomi A, och det krävs inte jättemycket tanke för att inse att de här villkoren väldigt sällan, om någonsin, uppfylls i verkligheten. Sån här enkel teori om utbud och efterfrågan kan alltså inte användas för att förklara lönesättningen i en så komplex branch som exempelvis vården.

Jag vet inte vad Per Olof har för bakgrund och om han har läst nationalekonomi, men det som oroar mig är att hans resonemang känns igen från hur politiker i allmänhet resonerar kring avregleringar och marknadskrafter.

Som ekonom har jag inget emot den fria marknaden, men för att kunna använda ett verktyg måste man veta dess begränsningar. Att slå in en spik med en såg har liksom aldrig funkat.

Hepp!

Om allt vill sig väl sitter jag på ett flygplan när du läser det här. Det ska snart landa i Paris där jag ska få något, med amerikanska mått mätt, så vansinnigt som fyra dagars semester. Fyra sammanhängande, långa dagar. Det är Thanksgivinghelg och hela USA stänger butiken.

Själv tar jag alltså tillfället i akt och flyr till Europa där jag ska äta croissant, snubbla på kullerstenar och bli blåst av taxichaufförer. Däremot tänkte jag, om det är okej med er, inte blogga. Men vi hörs på tisdag!

Men alltså!

Herregud vad många fina kommentarer som har trillat in till mitt förra inlägg. Var inte alls beredd! Inser nu i efterhand att det kanske verkade som att jag gick med håven, men det var verkligen inte meningen. Jag kände mig precis så deppo som jag skrev. Men! Jag har varit med ett tag nu och jag vet att man kommer ur sådana svackor. Jag kommer kanske att sluta blogga någon gång, men det kommer inte att bli nu, och det kommer att vara ett mer överlagt beslut i såna fall. Oroa er inte.

Men det sagt är jag innerligt tacksam för alla ni som har hört av er med olika former av pepp. Någon påpekade att det nästan bara var kvinnor som skrev uppmuntrande, vilket ju är intressant, eftersom jag tror att jag har en ganska blandat läsarskara. Men könsfördelningen jämnade ut sig lite under dagen, och dessutom fick jag fler mail från killar. Så kanske är just viljan att uppmuntra någon annan offentligt inte könsbunden, även om jag tror att kvinnor, framför allt yngre, är mer benägna att använda just kommentarfunktionen på bloggar som kommunikationsform. Män verkar ofta föredra Twitter eller mail. Och se där, så enkelt är det att få tillbaka skrivgnistan.

Det är för övrigt jättebra att ni skriver vilken typ av inlägg ni gärna ser mer av. Vissa gillar de mer kommunikationsbetonade inläggen, andra vill gärna veta mer om mitt liv i USA och någon tredje ber om svar på några frågor. Så det får nog fortsätta bli lite av allt, men inte just exakt nu. För här är klockan nio på kvällen och jag har precis kommit hem från jobbet och satt på Serge Gainsbourg på Spotify och ska försöka packa väskor och måla naglarna och annat världsligt innan jag måste gå och lägga mig. Men kram på er allihop, jag har läst varenda bokstav ni har skrivit även om jag inte hinner svara alla individuellt.

ps. Vem är svinbra på banners egentligen? Är det någon speciell person eller får vissa bara in en lyckträff ibland. Banners är skitsvårt tycker jag. ds.

 

Vi visste att den här dagen skulle komma

För några veckor sedan oroade jag mig. Nu har det hänt. Jag har tappat bloggnistan. Några grejer hände samtidigt som fick mig att komma av mig helt. Först flyttade jag, vilket råkade sammanfalla med en helt hysterisk period på jobbet och besök av människor som jag verkligen vill vara med. Det kändes som att dygnet tappade hälften av sina timmar. Sen gjorde Resumé om sin sajtdesign och när jag kollar på veckans statistik är den nere på en tredjedel av vad den brukade vara. Sen öppnades kommentarsfältet, och jag blev påmind om hur det känns att ha folk som varje dag berättar för en hur värdelös man är. För hur dumt det än är kan tio intressanta, vettiga kommentarer förintas av en enda diss. I alla fall för mig.

Sen kom KOMMENTAREN. Den som har funnits i mitt huvud säkert tio gånger om dagen sedan den skrevs för ett par veckor sedan. Personen som skrev var nog inte ute efter att göra mig ledsen, det tror jag inte i alla fall. Men precis det påpekandet fick mig att få skrivkramp för första gången i mitt liv. JÄVLA SKIT.

Kommentaren gällde att jag aldrig kommer med något nytt. Att jag bara upprepar vad andra säger och skriver. Att jag postar filmer som alla redan har sett. Att jag är befriande naiv. Att det är bra att jag påminner om ämnen som redan har tagits upp på tusen ställen så att fler kan läsa om dem.

Först blev jag förvånad. Av alla saker jag har oroat mig för har nämligen just nyhetsvärdet inte varit en stor grej. Jag har ju aldrig försökt vara tidigt på trenden för sakens skull. Jag skriver om grejer när jag har något att säga. Så jag hade aldrig tänkt på att jag kanske upprepar något folk redan har hört.

Sen blev jag ledsen. För jag lägger ner så många timmar på den här bloggen, och jag har alltid känt att jag bidrar med något. Självklart skriver jag ibland om saker som andra skriver om, precis som alla skribenter gör. När något är på tapeten tar man upp det, liksom. Men jag tycker alltid att jag kommer med någon ny vinkel. Uppenbarligen är det inte sa. Och de senaste veckorna har det blivit filtret jag ser allt igenom: är det tillräckligt nytt? Hur många andra har skrivit om det här? Jag som aldrig egentligen har läst bloggar, har börjat dammsuga internet för att kolla om jag är tillräckligt unik i min tankebana.

Här inträder skrivkrampen. För jag kan inte komma på ett enda ämne som känns nytt och intressant. Jag har påborjat tretusen inlägg och stoppat mig själv efter halva, eftersom jag börjar oroa mig för om det är nytt, vilket det säkert inte är.

Så. Vet inte vad jag vill komma med det här. Bara berätta hur det är, kanske. Eller be om ursäkt for att ni följer Sveriges minst unika, men befriande naiva, blogg.

Vanliga frågor del 5: Visum i USA

Det här är en fråga som är extremt trist att svara på, men jag förstår att den är viktig med tanke på hur ofta jag får den. Finns inget kul eller spännande med att skriva om visum. Är ju liksom inte jurist, ju. Men man kan inte ha kul jämt. Således:

Hur gör man för att fixa arbetstillstånd/greencard i USA? 

Svaret:

Det är inte ditt problem att fixa tillstånd. Vill man flytta till USA söker man jobb här, och när man får det sköter arbetsgivaren hela den juridiska processen. De betalar, de fixar advokater, rubbet. Själv måste du bara samla ihop tusen papper och svara på en miljon frågor och ha en ängels tålamod, eftersom processen tar mellan tre och sex månader.

Alltså är det korta svaret på frågan: skaffa ett jobb och gör som de säger.

Ett lite längre svar kan låta så här: Det finns olika typer av arbetstillstånd i USA. Det absolut vanligaste är att man får ett arbetsvisum, som exempelvis J1, H1B eller O1. Lite olika regler gäller för olika visum, men grundprincipen är att det ger dig rätt att jobba i USA under en viss period (i mitt fall 3 år) och att det är sponsrat av arbetsgivaren. Du kan alltså inte byta jobb utan att göra om visumprocessen, vilket jag då fick erfara i våras. Men det var inga problem, man gjorde bara om allt man gjorde för det första jobbet. Som sagt, arbetsgivaren säger till dig vad du ska göra och vilket visum som är aktuellt för dig. Du behöver inte oroa dig.

Steget över visum är Green Card, vilket är ett arbetstillstånd. Du är fortfarande inte amerikansk medborgare men kan byta jobb och bransch som du vill. Man kan få Green Card genom att delta i Green Card-lotteriet som hålls en gång per år. Chansen att vinna är ganska stor när man är svensk. Man kan också med arbetsgivarens hjälp, eller på egen hand, med en armada av jurister, ansöka om Green Card. Skulle dock säga att det är ett senare steg när man vet att man verkligen vill stanna i USA länge. För att behålla sitt Green Card måste man nämligen bo och arbeta huvuddelen av året i USA. Börja således med visum och fundera på om Green Card är något för dig.

Efter ett antal år med Green Card kan man ansöka om att bli amerikansk medborgare. Då har man samma rätttigheter och skyldigheter som andra amerikaner. Exakt hur den processen ser ut vet jag inte, eftersom jag själv är rätt långt därifrån. Om någon vet, lämna gärna en kommentar! Däremot vet jag om om man får barn under tiden man bor i USA blir barnet automatiskt medborgare. Således har Allan, Saskia och några andra av de allra yngsta människor jag känner mycket bättre rättigheter än sina icke-amerikanska föräldrar.

Är man frilans gäller andra regler, men dem har jag inte riktigt koll på så om det får ni fråga någon annan.

Just det, gifta sig kan man ju också göra! Är man gift med någon med ett visum eller Green Card (oavsett nationalitet) har man rätt att vara i USA, men inte att jobba där.  Vill båda jobba måste man alltså skaffa separata visum. Är man gift med en amerikansk medborgare tror jag däremot att man automatiskt får arbetstillstånd. Någon som vet?

Det var det om detta. Jag har som sagt inte världens bästa koll eftersom det här inte är mitt expertområde, men förhoppningsvis hjälper det lite på vägen i alla fall.

Saker jag gör på kvällarna nu när jag för första gången på typ tre år bor själv

– Köper orimligt dyra ekologiska städprodukter och använder dem lite för flitigt för vad som kan anses normalt.

– Går in i badrummet lite slumpmässigt bara för att jag kan och för att ingen annan är där. Någonsin.

– Sjunger med skithögt till den här typen av låtar, tills jag kommer på att även om det bara är jag i lägenheten har jag fortfarande grannar.

– Lagar mat som inte hänger ihop. Jag gillar mat som inte är en ”rätt”. Typ grönsaker, ostbitar, lite soppa, en kokt ägg, några salamiskivor.

– Organiserar saker jättenoga och blir lycklig när de ligger kvar på samma ställe morgonen efter.

– Får problem när jag ska försöka hänga tavlor rakt.

– Firar in fredagen med bourbon som jag precis har lärt mig att uppskatta (var ju ett nyårslöfte förra året – check!)

Och med det tar vi helg. Ha det fint!

Essex/Delancey

En väldigt typisk sak för New York är att ingenting är riktigt bra uttänkt, men det funkar liksom ändå.

Min favoritgrej i den kategorin är tunnelbanestationen Essex Street/Delancey Street pa Lower East Side, där linjerna J, M och F kommer in från Brooklyn för att sedan försvinna iväg åt olika håll på Manhattan. M kommer in på samma spår som J. F kommer in på ett annat spår, en våning ner, men fortsätter sedan på samma spår som M uptown. Om man ska från Lower East Side till exempelvis Central Park, kan man alltså ta M eller F, men de går på olika spår på olika våningar. Till historien hör också att tunnelbanan har inte alls funkar som i Stockholm. Den går kanske var tionde minut (mer sällan på helger) och det finns ingen nedräkningsklocka på de flesta stationer.

Det har har lett till ett intressant system som är väldigt mycket New York. Man chansar på vilket tåg man tror kommer först, och ställer sig på perrongen för F eller M. I trappan mellan våningarna staller sig människor sedan med några meters mellanrum. När M eller F rullar in på stationen ropar alla i kedjan ”The M is coming!” eller ”The F is coming!” och viftar med armarna och alla som då står på fel perrong hinner springa upp eller ner för trappan medan de som står närmast tåget håller upp dörrarna så att alla kommer med. Den här proceduren upprepas ungefär var tionde minut, dygnet runt.

Andra städer skulle helt enkelt ha sett till att tågen rullar in på samma perrong. Inte konstigt att New York är en av världens mest kreativa platser.

Jag funderar på att byta yrke

Häromdagen gick jag till jobbet när jag märkte hur alla människor jag mötte plötsligt slet upp sina mobilkameror, ropade och pekade. De var helt uppslukade av något som pågick bakom mig. Vad var det de såg? En kändis? En digital jätteskärm som också fungerade som mobilspel? Ett välkoordinerat event av 3D-projektioner? Nej. När jag vände mig om såg jag den här.

Här lägger man nästan all sin vakna tid på att komma på intressanta, nyskapande och effektiva reklamidéer. Och så blir man helt utskåpad av en bil. Formad som en korv. En korvbil.

Det gav mig lite ångest.