Skit som hände medan vi höll på med annat, sammanfattning

Jag läser en blogg som heter Kulturekonomi. Den drivs bland annat av min gamla lärare på Handels, Emma Stenström. Hon är sa fruktansvärt bra på många sätt. Ett av dem är att hon alltid ifrågasätter vad ekonomi är och vad det som ämne ska handla om, vilket inte är så himla vanligt bland forskare och lärare på Handels.

Därför blev jag så extra glad när jag läste det här  inlägget. Ett citat:

Diplombal vid Handelshögskolan i Stockholm 11.11.11 – och alldeles uppenbart är något på väg att hända.

Först ett tal från rektor till diplomanderna, där han bland att konstaterade att kritiken mot vad handelshögskolor lär ut just nu är stark. Visserligen ville han inte ge kritikerna rätt, men han påpekade att vi ändå tar kritiken på allvar, och att vi ser över om vi inte ska lägga in mer sociala och humanistiska aspekter i programmen. 

(…)

Samma tema präglade middagen. Till bordet hade jag Direktören från Stora Banken – och kvällens samtalsämne blev något i stil med: Kommer 2012 att bli det nya 1968?

Han (!) berättade bland annat hur sjuttio studenter nyligen promenerade ut från grundkursen i nationalekonomi på Harvard – i protest mot att de tyckte att de lär sig ett för ensidigt perspektiv och att man inte tar tillräcklig hänsyn till de inkomstskillnader och att vissa gynnas, och andra inte.

Det är en intressant tid!

Jag har gått runt såhär i flera månader, kanske hela 2011, och liksom studsat av förväntan. Det var en förväntan som började komma krypande redan i kraschen 2008, men som nog inte har börjat infrias förrän nu. Förväntan om att nu håller saker på att förändras. Det ekonomiska och kulturella system som har varit rådande i västvärlden sedan industriella revolutionen fungerar inte längre. Och fler och fler börjar tänka att det nog inte kommer att kunna repareras; det måste byggas om från grunden.

Det är sjukt spännande, och de saker jag har försökt beskriva i den här inläggsserien är alla aspekter på den nya ekonomi som håller på att växa fram. Ny ekonomi behöver nya företag. Och nya företag behöver nytänkande reklambyråer. Det är här vi kan hitta vår inspiration. Det är här vi kan skilja oss från nästa twitterkamapanj.

Det här är vägen framåt.

Gott nytt år!

Skit som hände medan vi höll på med annat, del 5

När jag pluggade var jag inte feminist. Vi läste genusteori på Handels, men jag brydde mig inte så mycket. Eller så fattade jag inte. Jag minns en del av teorierna, men kunde inte applicera dem på mitt eget liv.

Sen började jag jobba. Jag började se hur alla beslut fattades av män. Hur mina manliga kursare snabbt gjorde karriär, medan de kvinnliga fastnade med sämre titlar och lägre lön. Hur det i förlängningen ledde till att de grupper som bestämde mest blev väldigt homogena. Hur säljer man mascara när ingen i arbetsgruppen någonsin har använt det, liksom?

Det har gått fem år sen dess. På den tiden har det på flera fronter hänt mycket. På min gamla byrå finns det nu inte mindre än tre kvinnliga partners. Vi fick en kvinna i Platinaakademin och en (förvisso samma) som huvudjuryordforande för Guldägget. Flera av Sveriges största byråer och största varumärken har kvinnor på VD-stolen. På Berghs och Komm är det samma sak.

På andra fronter har det gått långsammare. Av 48 kreatörer på min nuvarande byrå är sex kvinnor. I börsbolagens styrelserum har andelen kvinnor backat. I Saudiarabien har kvinnor precis fått laglig rätt att köra bil. När listan över de 20 personer i Sverige som tjänade mest förra året publicerades fanns inte en enda kvinna med.

Men. Även om det inte går så fort som många av oss vill, håller saker på att hända. Runt om i världen och hela vägen in i ateljén på lilla reklambyrån blir bilden något mer nyanserad. Fler kvinnor än nagonsin jobbar och tjänar sina egna pengar. Fler både män och kvinnor vill ta ut svängarna i sin könsroll och sitt föräldraskap. Fler kvinnor startar egna varumärken där de ser hål i marknaden som de gamla, traditionellt homogena bestäm-människorna missade.

Jag tror inte att man ska starta varumärken eller byråer som bara riktar sig till kvinnor. Men jag tror på fullt allvar att en reklambyrå som inte anpassar sig till en ekonomi som till hälften styrs av kvinnor kommer att få det jäkligt kämpigt framöver. Några exempel på vad som kan hända:

– Ny lyxkonsumtion. När fler kvinnor tjänar massor av pengar kommer en ny lyxkonsumtion uppstå, för de flesta av oss vill inte ha en sportbil eller en klocka, och vi vill inte ha klassiska ”presenter”, så där som på tiden när kvinnlig lyx definierades av att ha en rik man som kunde köpa diamanter till en.

– Ny tjänsteekonomi. Traditionellt har det varit accepterat att leja ut traditionellt manliga sysslor (snickeri, däckbyten, biltvatt, gräsklippning osv) men inte traditionellt kvinnliga (städning, tvätt, matlagning). Det funkar inte längre. Jag struntar i om någon tycker att jag ska ta hand om ”min egen skit”. Jag har inte tid att tänka på det. Förresten är din bil skitigare än mitt hem, garanterat.

– Nytt föräldraskap. Vi är en blinkning ifrån delad föräldraförsäkring i Sverige. I USA är det fortfarande självklart att man som kvinna väljer mellan karriär och familj, men det finns röster som ifrågasätter det. Den dagen män och kvinnor delar lika på ansvaret för sina barn kommer helt nya massmarknader att uppstå. Dels har vi män som köper grejer till sina barn. Hemmapappor. Mammor som jobbar svinmycket och måste lindra samvetet gentemot sina små barn där hemma. Inte för att idealisera detta på något vis, men det kommer naturligvis att gå att tjäna pengar på det.

– Nya företag i alla branscher. Ju mer blandad en ekonomi blir, desto fler unika, kreativa företagsidéer kommer att dyka upp. Att kvinnor nu häver sig upp från lågavlönade deltidsjobb till att definiera själva vad företagande är upprör många. Kolla bara på ”bloggtjejerna”, ska de få tjäna pengar bara sådär egentligen? Japp, det ska de, och det kommer de. De och många, många andra som vi idag inte ens kan föreställa oss.

– Affärskvinnor. Just saying. Det saknas sjukt mycket produkter för professionella kvinnor, från kläder till teknikprylar till hotell till flygbolag. Och inte minst saknas det attityd. Det saknas varumärken som fattar hur det är att få en jävla maska på strumpbyxan på väg till ett kundmöte i Borås och som har tamponger på toaletten i business class. Osv.

Att fundera på hur ens egen byrå och ens kunder kan hjälpa till med jämställdhet är inte bara moraliskt rätt. Det är något man kan tjäna pengar på. Stora pengar.

Skit som hände medan vi höll på med annat, del 4

Kalle och Björn gick ut Berghs 2003. De fick jobb på en byrå på Mallorca och flyttade dit. Det var något mycket märkligt. Förutom Paul & Linus och några tuffa kreatörer som gjort en repa i London var det ingen som hade hört talas om svenskar som jobbade utomlands.

Nu skriver vi 2011 och när jag stod och minglade på Hyper Island-festen häromdagen sa amerikanen jag pratade med: Another Swede?! You guys are contagious!

Och det stämmer ju. Här i New York finns det svenskar på varenda byrå med någon slags digital ambition. Folk jag lärde känna i Stockholm är utspridda i Shanghai, Sydney, Tokyo, Paris och Moskva. När det drar ihop sig till praktikperiod på Berghs får jag panikslagna mail från studenter som undrar om de är helt rökta om de inte praktiserar utomlands i ettan (och svaret på det ar självklart NEJ. Man får praktisera var man vill och det spelar inte alls så stor roll for resten av karriären. Vem man är och vad man har i mappen är det viktiga.)

Även om reklamen fortfarande oftast är nationell är människorna det inte. Som byrå måste man konkurrera med hela världen om de bästa talangerna, och som anställd måste man våndas och fundera på vad man vill. Klart är att det här påverkar hur vi jobbar.

Till att börja med påverkar det utbildningarna. För där Berghs och de andra skolornas roll tidigare var att förse typ 10 svenska byråer med nytt blod, är det nu att rusta folk för att jobba i vilken kultur som helst, var som helst. Skolorna måste veta mer och kunna mer och ha bättre kontakter för att kunna leverera det studenterna behöver. Just nu har de inte riktigt det, och det leder till en massa ryktesspridning och onödig oro.

Det påverkar också byråerna. Jag tror att en byrå i Sverige måste bli mer och mer svensk för att lyckas. Stockholm, Göteborg och Malmö kan inte konkurrera med andra städer i puls och inspiration, men vi har annat. Platta organisationer, korta beslutsvägar, många semesterdagar, snabb karriär. Och framför allt: man får ut jobb. Man får erfarenhet. Man blir partner. Om jag hade en byrå skulle jag se till att försöka bli ännu bättre på de här grejerna.

Och inte minst påverkar det oss, alltså vi som drar. Vi lär oss en massa grejer och blir konstiga. Ju längre jag är här, desto mer svensk känner jag mig. Men jag inser ju att jag säkert också blir mer amerikansk utan att märka det. Om jag kommer tillbaka och jobbar i Stockholm är jag inte säker på hur det skulle kännas eller om det skulle finnas en plats för mig.

Men det fina är ju att det har blir en spegling av det jag skrev om i förra inlägget. Ju fler av oss som drar, desto fler kan relatera till hur det känns att vara ny i ett land. Ju fler språk pratar vi och ju fler kulturer kan vi avkoda. Nästa steg är naturligtvis att locka folk från andra länder till byråerna i Sverige. Kan Ogilvy i Paris ha engelska som arbetsspråk kan vi också. Kan jag och Sandra sälja soffkuddar till kvinnor i mellanvästern kan nog en fransyska lära sig vad Systembolaget är.

Skit som hände medan vi höll på med annat, del 3

Mohammed är på väg att bli Sveriges vanligaste namn. Så kan vissa personer, som inte står mig särskilt nära politiskt, säga och höja ett varningens finger. Det är i och för sig inte sant, Mohammed ligger pa 65:e plats bland namn som pojkar döptes till 2009, efter exempelvis Melker och Edvin. Men det stämmer att trenden är uppåtgående. Att vara svensk innebär inte längre nödvändigtvis att man äter blodpudding eller firar jul eller under uppväxten satt klistrad framför Björnes Magasin. Däremot innebär det att man handlar grejer av svenska varumärken.

2008 hade 17,9 procent av Sveriges befolkning invandrarbakgrund, om man med det menar att man själv eller båda ens föräldrar är födda utanför Sverige. Runt 100 000 personer flyttar in varje år. Det är runt 100 000 personer som oavsett om de kommer från Oslo eller Bagdad inte har samma referensramar som dem som kan hmm:a igenkännande med Fredrik Lindström och Peter Englund i Världens Modernaste Land.

Några som däremot hmmm:ar väldigt mycket är alla som jobbar med kommunikation. Bortsett från någon enstaka polack är reklambranschen lika homogen som Bullerbyn.

Det ingår i vårt jobb att kunna sätta sig in i andra människors verklighet och behov. Man måste inte VARA alla människor man ska göra reklam för. Men om ingen på byrån vet när Ramadan infaller, hur stor är då chansen att man hittar på en spontan rolig grej för det? Hur stor är chansen att man kan gå före och visa sina kunder de nya affärsmöjligheter som uppstår i när kulturer blandas?

När briefen säger målgrupp: alla (vilket svenska briefer av budgetskäl oftast gör. Att målgruppssegmentera en marknad på 9 miljoner är faktiskt sällan en bra ide), blir det i själva verket ofta ”alla jag känner” när man väl börjar jobba. Det blir att man gör reklam för dem man kan relatera till. Så ju fler typer av människor vi på byrån känner, desto större är chansen att vi genom vara idéer faktiskt kan fånga ”alla”.

Alltså tycker jag att man ska:

– Anställa folk med olika bakgrunder. På min byrå är vi av 68 nationaliteter. Det är jattekomplicerat och man missförstår varandra hela tiden, men det gör också att man påminns om att alla inte är som jag. Dessutom är det mycket inspirerande.

– Vara medveten vid casting, så att man faktiskt representerar målgruppen. En person som bryter behöver inte spela rollen som ”invandrare”. Den personen ar en helt vanlig kund i verkligheten, och kan vara det i reklamen också.

– Fundera på sina kunders varumärken utifrån ett mångkulturellt perspektiv. Vad finns det för högtider, traditioner, uttryck osv man kan jobba med? Alla ni som läste Blue Ocean Strategy för några år sedan, DET VAR DET HÄR DOM MENADE.

– Ta reda på vad det finns för problem vi kan lösa. Så här på rak arm kan jag bara komma på typ Tele2 av de stora varumärkena som fattade att många människor vill ringa till andra länder, och gjort kampanjer om det. Klart att det finns såna möjligheter for alla varumärken i alla branscher att kapa till sig marknadsandelar.

– Och, för att sluta vara så cynisk och ekonomisk: det är kul när folk är olika. Det är därför New York är världens bästa stad. Man får förklara sitt språk och sina kläder och sina traditioner femtusen gånger, men det får alla. Man plockar upp nya idéer och gör sig av med gamla man inte gillade egentligen. I år har jag firat högtider med ursprung i typ 10 olika kulturer, och de flesta hade jag aldrig hört talas om innan. Bara en sån grej.

Årssammanfattning

Åh nej, panik. Det är december och som bloggare ska man kondensera, reflektera och sammanfatta. Göra någon slags best-of-kavalkad eller en spellista eller vad sjutton som helst. Jag har verkligen ingen lust. Känner mig inte alls färdig med 2011, tror att det kommer att pågå till mars nästa år minst. Men den här lilla enkäten som jag har snott från Margret kan jag tänka mig att svara på.

Fem Tio händelser som varit bra det här året?

1. Att jag bytte jobb och började pa W+K
2. Att jag började blogga för Resumé.
3. Marias två besök i Nevvan.
4. Att jag upptäckte att jag trivs som singel.
5. Att vi startade MPNY.
6. Att jag hittade min fina lilla lägenhet i SoHo.
7. De minst 20 nya strålande personer jag har lärt känna
8. Alla resor. San Francisco, Stockholm, Cannes, Paris, L.A. Och då har jag ändå en kvar i år!
9. Varenda jäkla dag jag får vakna upp i min favoritstad. Vilket är alla dagar utom när jag reser.
10. När jag fick nog av saker och ting och sa det.

Fem händelser som varit sämst det här året?

1. Varje arbetsdag innan jag började på W+K
2. Alla nedskjutna och dödade idéer
3. De gånger mina vänner har fått hemska besked. Har själv varit så himla skonad från hemskheter i år, är oerhört tacksam för det.
4. Vintern.
5. De gånger jag har velat prata med någon, som mamma eller pappa, och insett att de är 8 timmars flygresa härifrån.

Vad har du lärt dig i år?

Engelska, att äta ostron, att dricka whisky, att bry mig lite mindre om jobbet, hur man startar en politisk lokalavdelning, allt om Sandra Beijer

Blev året som du har tänkt dig?

Hade som vanligt ingen tanke, är sjukt dålig på det här med målbilder och planer och så. Men det blev nog roligare. Har haft kul mest hela tiden.

Vilka kläder har du använt mest?

Min jeansfärgade shortskostym från Acne. FATTA vad ful man kommer tycka att den är om typ fem år. Mina framtida barn kommer att garva ihjäl sig när de ser bilderna.

Överdelen till nämnda kostym åker taxi någon gång i våras. 

Ångrar du något?

Japp. La ner för mycket tid på folk som inte förtjänade det, både i jobbet och privat.
Vad har du mest lyssnat på för musik?

Veronica Maggio, Maskinen, och, som vanligt, gammal gubbrock
Årets tre roligaste fester?

Shit vad svårt! Har ju dem varje helg. OMG. Men skulle gissa på Christians 30-årsfest (se nedan hur kul det var), Guldägget (för då fick jag träffa alla) och Marias och min lördagsutgång i oktober. Hade också mycket kul på min och Sandras orkanfest, men man får nog inte säga sin egen.


Vad har du tittat på? (film, tv, serier..)

Biofilmer nästan varje vecka, ibland flera gånger. WEST WING.

Vilka människor har du hängt mest med år?

Sandra, Alexandra, Christian, Mia, Mathieu, Fabian, CF, Marie, Erik, Rasmus och alla andra i vårt fina lilla gäng. Hej varje dag.

Vilka nya personer har du lärt känna i år?

Typ alla ovanstående utom Sandra och CF. Alltså man visste ju vilka alla var innan, men i år blev vi vänner. Och säkert hundra personer till. Mycket bra år för mig som har himla svårt för nya människor.

Vad är det vackraste du fått i år?

Mail och sms från människor som saknar mig.

Årets bästa sms?

Ovanstående. Alltså inte bara det här, alla i den kategorin.

Vad är det bästa du har läst?

Henrik Berggrens biografi om Olof Palme, alla mina favoritbloggar, och Sandras beskrivning av mig här. Är jag verkligen sådär? Alltså jag framstår ju som snäll men helt galen. Men det bjuder jag på.

Bästingar, del 2

Några till favoriter när vi ändå är igång.

Clara Lidström, bloggare, entreprenör mm. http://www.underbaraclaras.com/

Clara och jag har på ytan inte så mycket gemensamt. Hon är gift, har en liten bebis och bor i ett hus i Norrland. Hon gillar lugn och ro och att baka, sy och pyssla. Hon klär sig i vintage och är frikyrklig och dricker inte alkohol. Eh, för att vara helt ärlig kanske man kan vända ut och in eller upp och ner på mig och där hitta Clara. Hur som helst har jag följt Clara i en herrans massa år och jag tröttnar aldrig. Dels tror jag att det är för att hon påminner mig om alla små val jag gör varje dag som gör att mitt liv är som det är. Det finns inget som säger att jag måste göra såhär, jag skulle kunna vara någon helt annan stans. Dels är det för att hon outtröttligt står upp mot alla de krafter som vill förminska henne till en cupcakebakande hemmfrukramare. Det är inspirerande.

 Emelie Thorén, skribent, DJ, bloggare: http://nojesguiden.se/blogs/emelie-thoren

Om Clara Lidström är min motsats på det praktiska planet, är nog Emelie min motsats på det mer emotionella. Jag började läsa hennes blogg ganska sent, för något år sedan, och fattade först ingenting. Blev helt ärligt livrädd. Hur kan en människa vara så öppen? En människa som dessutom är liksom känd? Emelie skriver om allt det där som alla gör och känner, men som ingen av oss andra vågar, eftersom vi har hårt regisserade bloggpersona som styr bilden vi kablar ut av oss själva. Vi låtsas att vi är tillgängliga, men i själva verket får våra läsare bara en liten skärva. Nu känner jag ju inte Emelie, men jag får känslan av att vi får hela henne, vilket är både intressant och inspirerande.

Natashja Blomberg bloggare och skribent, http://www.alltforforaldrar.se/ladydahmer/

Jag VET tjatigt som tusan. Men Natashja är ett geni som har förändrat mitt liv, på allvar. Jag älskar att hon pendlar mellan att släppa in oss i sin egen vardag med alla problem det innebär att försöka hjälpa sina barn till att bli självständiga individer, och att lyfta upp viktiga frågor på ett allmänt plan. Jag älskar att hon blir arg och inte tummar på sina principer vad än folk kallar henne. För hon har rätt och de andra har fel, och historien kommer att visa det,

Jason Diakté (Timbuktu), musiker

Jag lyssnar inte jättemycket pa Timbuktu, men så fort jag ser Jason i något sammanhang måste jag bara läsa/kolla/lyssna. Spelar ingen roll om det är ett sommarprat eller en sportlovskonsert på after skin i Åre eller ett avsnitt av Så Mycket Bättre. Jag vill vara hans kompis. Jag vill prata politik och musik och höra fler av hans historier. Han verkar så himla vettig.

Annika Norlin (Säkert/Hello Saferide), musiker

Jag vet inte vad min Spotify skulle vara utan Annika. Det finns ingen känslostämning hon inte har skrivit en låt om. Det finns ingen som har fått mig att hoppa sönder så många parkettgolv. Att hon dessutom verkar vara en sund person, som gör precis det hon själv vill i den mängd som passar henne, gör mig alltigenom lycklig. Hon visar att man inte behöver vara perfekt och stark för att ha integritet. Precis som Emelie Thorén, egentligen. Det är något jag själv har jättesvårt för, och därför blir jag himla imponerad.

Det är två delar av min lista. Vad säger ni? Vilka är era bästa personer?

Skit som hände medan vi höll på med annat, del 2

För ungefär fem år sedan startades varumärket Method Home. Grundaren var en före detta reklamare som tyckte att det fanns två problem med städprodukter: 1. De tog bort smuts men lämnade giftiga kemikalier efter sig 2. De var sjukt fula. Method tog fram miljövänliga städprodukter och förpackningar som var snygga nog att låta stå framme. Idag har de metervis med hyllutrymme i varenda amerikansk mataffär.

När man hörde talas om Method tänkte nog många: NU. Nu händer det. Nu kommer bransch efter bransch att revolutioneras utifrån ett grönt perspektiv. Vi kommer att få nya förpackningar, transportkedjor, tillverkningsprocesser osv för det allra mesta. Och det har vi faktiskt fått. Det finns oerhört mycket kvar att göra, men de moderna gröna varumärkena växer och frodas.

Grundproblemet kvartstår dock: vi håller alla på att konsumera oss till döds. Det var ett problem som inte fanns pa DDBs 60-tal eller Paradisets 90-tal. Vi som jobbar med reklam nu måste däremot ta ställning till det. Vi måste hantera faktumet att vi är en del av en ohållbar världsordning.

Det här är jätteintressant tycker jag, för än så länge är det nästan ingen i reklambranschen som pratar om hur vi som byråer ska kunna bli en del av lösningen, och inte problemet. Men det samtalet maste komma igång snart, väldigt snart, om vi inte ska bli lika frånsprungna som de länder som inte fattade att digitalt var viktigt. Vi kan:

– Fundera på vår egen verksamhet. Reklam är i sig förhållandevis miljövänligt om man jämför med exempelvis ett stålverk. Men man skulle ändå kunna förbättra mycket. Här i USA finns exempelvis EcoSet som ser till att minimera slöseriet kring filminspelningar och plåtningar. Det finns säkert tusen liknande åtgärder man skulle kunna göra om man bara tänkte på det en timme eller två.

– Skaffa kompetens för att kunna ge våra kunder råd på den här fronten. Det är lätt att snacka om greenwashing och att man inte ska göra det, men vad ska man göra då? Vart vänder sig ett varumärke som vill ha råd kring hur de blir gröna på riktigt? Inte till de stora svenska reklambyråerna i alla fall.

– Fundera på etik och gränsdragningar. På 60-talet var det självklart för alla byråer att jobba med tobak, idag skulle ingen göra det. De flesta skulle också tacka nej till Sverigedemokraterna, Lundin Oil och olika vapentillverkare. Men sen då?

– Hitta på idéer som gör världen grönare. Killarna bakom Method startade ett eget varumärke, men det behöver man inte alltid göra. Nästa gång man får i uppdrag att designa en förpackning eller bygga en ny kommunikationsplattform kan man ju ha det i bakhuvudet.

Andra tankar?

 

Bästingar Del 1

Ni vet såna där personer som man inte känner men som man tror att man känner? Som man har följt på håll i år, och på olika sätt hoppats att man ska springa in i för att man är ganska säker på att man skulle bli kompisar om man bara fick chansen. Såna där som får det att klicka till i hjärtat så fort man ser att de har postat ett nytt blogginlägg eller skrivit en ny krönika eller gjort vad det nu är de gör så himla bra.

Jag kallar dem för mina bästingar. Här är några.

Lars Berge, journalist och kolumnist i SvD

Lars Berge är bra på att skriva, men framför allt är han bra på att tycka. Han pekar ut saker som när man läser dem är helt SJÄLVKLARA, men som man inte hade tänkt på innan. Hans senaste krönika, Lucia 4-ever, är precis en sån. Jag får ont i kroppen och huvudet av att läsa Lars texter. Och sen blir jag så otroligt tacksam, för att han är en sån som har fattat. Som inte sitter och säger Men jag är ju man och jag är jättesnall, jag bli himla ledsen när ni drar män över en kam för alla är ju individer utan istället använder sin roll till att påverka. För hur trist det än är kommer feministiska budskap alltid att få bättre schvung när de kommer från någon som man inte kan anklaga för att prata i egen sak. Som en vit man och pappa med en jäkligt vass penna.

Hanna Fahl, journalist på DN, P3-legend och hipsterinstruktör

Jag har ju skrivit om Hanna tidigare. Hon var min första hipsterbesatthet och jag kommer inte över henne. När jag var 21 år och himla osäker bland alla tuffa reklamare som jag inte visste om de var ironiska eller på allvar gillade neongröna solglasögon (vi skriver typ 2005 nu), vände jag mig till Hanna. Jag lyssnade på Kär i en Hipster och googlade Russian Springbreak och ClitSplit och började lyssna på HotChip och försökte passa in. Det gick skitdåligt såklart, jag har aldrig varit bra på att vara hipp. Men någonstans fick jag för mig att Hanna inte bara kunde hjälpa mig att förstå allt det här tuffa, hon skulle också förstå att jag misslyckades och tycka att det var helt okej. För övrigt är Hannas text om Bob Dylan-männen något av det bästa som skrivits under 2011.

Erik Almqvist, journalist på Filter

Det här kanske blir tjatigt, men skit samma. Filter är bra och Erik är den främsta anledningen till det. Min vän Gabriel, som är den enda journalist jag känner, har förklarat för mig att journalistiken har två ben: grävandet och skrivandet. Det är väldigt ovanligt att man är bra på båda delarna. Aha! tänkte jag då. Det måste vara anledningen till att jag är helt besatt av Erik Almqvist. För han skriver inte bara de mest intressanta artiklarna, han skriver dem så att jag vill läsa. Ah, behöver ett nytt nummer av Filter NU!

Fler fantastiska människor kommer imorgon.

Den här veckans (och min sista) krönika i Resumé

Härom veckan var jag på ett mingel anordnat av Svenska Konsulatet i New York. I Mothers lokaler på 11th Ave stod ett gäng förväntansfulla och något förvirrade svenskar och försökte kallprata med varandra. Sveriges handelsminister var inbjuden för att berätta om regeringens syn på den för Sverige så viktiga exporten av kreativitet.

Efter lite vin och många obekväma situationer där man inte visste om man skulle kramas eller skaka hand fick vi sätta oss. Handelsministern tog plats framför oss. Hon berättade att export är jätteviktigt för Sverige. Hon berättade att Sverige inte längre bara säljer lastbilar och läkemedel utomlands, vi säljer tjänster också. Och framtiden finns i de kreativa tjänstebranscherna. Mode, design, musik, reklam. Det tycker regeringen är jättebra och viktigt. De kan till exempel hjälpa till att förmedla kontakter med leverantörer i Asien. Eller hjälpa en att växa från 2000 till 15000 anställda i USA, som Ericsson gjorde.

När hon är klar klappar alla så gott de kan med plastglasen i handen, och det är dags för Q & A, eftersom dragningen hålls på engelska trots att alla i rummet är svenskar. Det går lite trögt. Men till slut sträcker någon upp handen och säger: Men jag då? Jag har precis startat ett klädmärke och jag har tre anställda. Finns det någon hjälp för mig att få?

Det kan handelsministern inte riktigt svara på, så hon berättar istället om en jättebra roadshow som Scania och Cirkus Cirkör gjorde ihop. Men frågan hänger kvar. Det är lätt att säga att tjänsteekonomin är framtiden. Det är lätt att skriva böcker om den kreativa klassen som sedan säljs på Pocket Shop på Arlanda, där direktörer i farten kan plocka upp dem och läsa på flyget ner till bilmässan i München. Men faktum är att på riktigt, rent praktiskt och juridiskt, händer det väldigt lite. Det är fortfarande de stora industriföretagen som är viktiga. Som är på riktigt. Det är dem staten måste rädda när det krisar och det är dem vi måste ta hänsyn till när vi lagstiftar om skogsavverkning och bensinskatt.

Vår bransch består av små företag, men vi är också på riktigt. Vi anställer folk och omsätter pengar och betalar skatt och har affärsplaner. Jag tycker att det är dags att vi på allvar börjar kräva att de politiker som så gärna använder oss som exempel på hur bra det går för Sverige, också börjar bygga system som stöttar oss och våra affärsmodeller. Om vi gör det kan handelministern förhoppningsvis snart komma på fler exempel på kreativa företag än Cirkus Cirkör.

Skit som hände medan vi höll på med annat, del 1

I förrgår publicerade TIME Magazine sin klassiska Person of the Year. Inte helt oväntat blev det The Protester. För är den en enda grej man kommer bära med sig från 2011 så är det att folk fick nog.

Det började med arabiska våren, spred sig till Occupy Wall Street och gatorna i Spanien och Grekland. Rörelserna skiljer sig åt, inte minst genom målbilden, men faktum är att det var längesen det kändes så självklart att vara politisk. Att jag själv blev politiskt aktiv under samma tid, vet jag inte om det är en orsak eller en verkan av att jag ser aktivism överallt, men det spelar kanske inte så stor roll. Oavsett om det tar sig uttryck i en ockupation, en sittstrejk, ett upplopp eller ett medlemskap i ett politiskt parti är det fler som tycker något och som står upp för det. Och det de tycker är inte jättekul för befintliga makthavare i den politiska och ekonomiska sfären.

Det här tror jag kommer innebära ett problem och en möjlighet för reklambranschen.

Problemet: Vi är en del av det kapitalistiska system som just nu är under granskning/stenkastning. Stora företag, som traditionellt har stått för större delen av vara inkomster, blir hårt ansatta, och alla vet att uppdragsgivare under press inte producerar så himla bra reklam. Samtidigt är det svårt att inte själv börja ifrågasätta sitt yrke och sin roll, när alla runt omkring en flyger upp på närmsta barrikad. Kan jag verkligen stå för det jag gör? Är det bästa sättet att tillbringa 10 timmar om dygnet? Vad tror jag på egentligen?

Dessutom tycker jag att Medierna i P1 satte fingret på en viktig grej häromveckan. De konstaterade att våra traditionella medier kommer från en publicitisk tradition av tydlig politisk agenda (det jag vill säga här är att Aftonbladet är rött och SvD blått, vet inte varför det blev en så högtravande mening). De nyare medierna, särskilt FB och Google, kommer däremot från motsatsen. De tycker absolut ingenting och går inte ens att få tag på om man undrar över något de gör. Det var inget jätteproblem så länge de främst användes till dela videos på salsadansande hundar, men när nu mer och mer av innehållet blir politiskt, och i vissa fall, som under Londonkravallerna och den arabiska våren, sprängstoff på högsta nivå, blir företagens tystnad ett problem. Hur vet vi vems ärenden de går? Vill vi ens ha medier som förhåller sig neutrala till vilket pris som helst? Såna grejer måste vi börja fundera på.

Möjligheten: Det har sällan funnits större sug efter företag som står for något. Står man för något vill man berätta det. När man vill berätta något är reklam ett mycket bra verktyg. Jag har ju tidigare skrivit om Manhattan Mini Storage som i sin reklam tar ställning för homosexuella äktenskap och mot republikanernas presidentkandidat Mitt Romney. Det är ett litet exempel, men jag hoppas att det bara är början. När man börjar gräva i sina kunders värderingar blir det sjukt mycket mer intressant än tekniken man sedan använder för att få ut det man vill säga.

Vem blir OWS-rörelsens bank? Vem ställer sig och bjuder på kaffe på gatorna i Aten? Vilket företag sätter upp den första vepan som välkomnar nya Slussen? Vem blir först med ett patenterat och helt oanvändbart cirkeldiagram som segmenterar målgrupper efter politisk ståndpunkt?

Det får vi se.