Hur går det med den konsumtionsfria månaden, som nu inte längre är en månad utan tre?

undrar du kanske nu. Jo tack, det går väl rätt bra. Har inte sprungit på några jätteproblem än. Har gett bort ett par födelsedagspresenter i upplevelseform. Det var väl enda gången man fick tänka till lite. Häromdagen råkade jag dock gå in Acnes hemsida och då blev det jobbigt. Jag blev nämligen dödsförälskad i de här.

Ni som har shoppingmöjligheter kan ju gå in och köpa dem här. Helst i storlek 40, så att jag kan få köpa dem när ni har tröttnat på dem. Om det ens är möjligt. Att tröttna på dem alltså.

Efter detta bakslag var jag lite deppig. Vilket, påminde jag mig själv, är precis varför jag gör det här. Vad är man för människa om man på riktigt blir ledsen på grund av ett par ljusblå mockaboots? Hur kan man bli sårad av ett par skor?

Nä, så kan vi inte ha det. Det är bara att använda all KBT och yogasutror man kan och släppa taget. Men jag blev ändå lite gladare när jag kom på att jag hade ett oöppnat ljus från Byredo uppe på micron. Inköpt i Paris i november, och alltså helt legitimt. Jag vet att det är skitfjantigt att gilla doftljus, men jag gör det i alla fall. Särskilt dem från Byredo. De är snygga i all sin fjantighet. Det fick åka fram som plåster på såren.

Och ni då? Hur går det med era nyårslöften?

 

 

*reklampaus*

Jag försöker att inte använda den här plattformen för att trumpeta ut vad jag gör annars. Alltså jag skriver inte så mycket om Wieden och MPNY. Det störigaste jag vet är nämligen när folk använder fel kanaler för att skryta om sitt jobb. Under julen upptäckte jag att jag plötsligt tyckte att det var himla kul att hänga på Fejan. Det tog ett tag innan jag fattade varför: under tio dagar var feeden helt fri från poster av typen Kolla min nya twitterkampanj! och WHOHOOO! Fyra i Månadens Kampanj!  Eftersom jag ofta är kompis med åtminstone halva arbetsgruppen och produktionsbolaget får jag samma himla länk tio gånger. (detta är ej skryt om hur mycket folk jag känner eller så, bara så liten Sveriges reklambransch är) Det är väl okej någon gång ibland, om man har gjort något fucking amaaaaazing, men vafan. Det mesta man gör är ju rätt mediokert. Vill vi kolla på varandras jobb lajkar vi byråns eller varumärkets sida, ok?

Men! Som den mycket mänskliga, och därför helt irrationella, person jag är, tänker jag nu göra helt tvärtemot min egen princip. I veckan händer nämligen två helt strålande saker för Miljöpartiets minsta lokalavdelning.

På fredag lunch gör vi studiebesök på Greenpeacebåten Rainbow Warrior som just nu ligger i hamn i New York. Mer info om det hittar man här.

På söndag har vi workshop på temat Vad är Miljöpartiet? och partisekreterare Anders Wallner (alltså typ viktigaste personen tillsammans med Gustav Fridolin och Åsa Romson) är med oss på Skype för att svara på alla tänkbara frågor om grön ideologi och politik. Mer om denna sammankomst kan man läsa här.

Som vanligt behöver man inte vara medlem i MP eller ens rösta grönt för att hänga med. Att man är nyfiken/uttråkad räcker gott. Så om du eller någon du känner är i New York i helgen och tycker att det här låter kul, kom förbi!

*slut på reklampaus, åter till ordningen*

 

N-ordet

När man bloggar händer det att folk inte håller med en. Det händer, oftast, att de berättar varför de inte håller med och lägger fram fakta eller en analys som stöder det de tycker. Och för det mesta har de rätt. När man, som jag, tycker till om saker hela tiden händer det då och då att man missar nåt, eller helt enkelt har fel.

Det händer också att folk inte har så mycket till analys, men ändå inte håller med. Detta leder till att de ofta känner att de måste säga något om hur skribenten är som person. I mitt fall är det ett ord som alltid återkommer i det sammanhanget: naiv. Vilket jävla skitord det är.

För grejen är att jag är många saker. Besserwisser, självupptagen, ensidig, stel, dålig förlorare, drar förhastade slutsatser, saknar tålamod. Men naiv är inte en av de grejerna. Jag ar snarare alltför cynisk. Enda anledningen till att naiv ändå dyker upp i kommentarer om mig är att jag är kvinna och inte jättegammal. (man kan fundera på hur länge man kommer att betraktas som ung, men det är ett annat inlägg)

Man säger aldrig att män är naiva. De kan vara dumdristiga, våghalsiga, korkade, idioter. Men de antas ändå förstå vad de håller på med. Den där klappen på huvudet, ”du tror att du kan för att du inte förstår bättre”-attityden som ordet naiv innebär, den är förbehållen kvinnor som sticker ut nacken.

Naiv är ett praktiskt ord, eftersom det med två ynka stavelser säger så mycket. Personen som är naiv har inte bara fel i sak, den är också inkompetent nog att inte förstå det. Den är antagligen ung, oerfaren. Den släpps inte in där de riktiga diskussionerna förs. Det är inte ens någon idé att förklara för en naiv person varför man inte håller med, för den skulle ändå inte begripa. På det viset misskrediterar ordet den som anklagas, samtidigt som den friskriver den som anklagar från att behöva förklara sig närmare. Man kan inte kalla någon ett pucko utan att få följdfrågor, men med naiv går det utmärkt.

Den som vill ha ett typexempel kan lyssna på Studio Ett från den 18:e januari. Två före detta modeller har startat modellagenturen Fair Faces, som jobbar för att ge modeller schyssta arbetsvillkor. En vettig och rimlig idé som borde få de befintliga agenturerna att rysa, eftersom bara själva namnet är en kritik mot dem. De andra agenturerna avböjer medverkan i programmet, men lyckas ändå få in det förbannade N-ordet när reportern intervjuar grundarna. Ingen undrar varför. Vi lutar oss bara tillbaka och lär oss att två nittonåriga tjejer som vill göra livet lite bättre för några andra är helt jävla ute och cyklar.

Följdfrågor på det?

 

The longer the waiting the sweeter the kiss

När man är utlänning är all tid lånad. En papperslapp i passet är allt man har att hänga upp sin tillvaro på. Ändå måste man låtsas som att allt är som vanligt. Man måste skaffa lägenhet och bredband och dagstidningsprenumeration, sätta barnen på dagis, planera semestrar och födelsedagar. Men någonstans i bakhuvudet vet man ändå. Att helt plötsligt kan mattan dras undan, papperslappen bli ogiltig, tack och hej och var vänlig lämna landet inom två veckor. Man har sett det hända massor av gånger. Folk som ena stunden är där, på jobbet, på brunchen, på den jättelånga picknicken i parken, och som sedan försvinner med en instagrambild på massor av resväskor uppställda på trottoaren.

Det gör att alla är väldigt passapåiga. Kanske är det därför det är så kul att bo här, och kanske är det därför man gärna umgås med andra utlänningar. De tackar inte nej, skjuter inte upp. De låter det inte gå veckor när ingenting händer, ”för det är ju ändå så trist i januari”. Man lever ju med ett påtvingat jäkla carpe diem över huvudet.

Men samtidigt. Samtidigt som allt är kul och på, har alla utlänningar en annan sak gemensamt. De har vandrande tankar. De tänker varje dag på saker som inte finns i närheten. Platser, mat, åsikter, rättigheter. Och mest av allt, så klart, människor. Människor som är viktigast i världen, men är så himla långt bort. Pojkvänner, fruar, barn, föräldrar, mormödrar, bästisar, hundar och kanariefåglar som man vinkar till på Skype och skriver upp i kalandern och kryssar dagar tills man får träffas igen, under någon helt vansinnig vecka när man ska hinna göra och visa allt, och samtidigt lära känna varandra igen efter åtta månader av förvirrade WhatsApp-konversationer.

Det är jobbigt, men det är så det är. Som tur är känner alla samma sak. Man kan prata om bra restauranger för besökande föräldrar, billigaste biljetterna (via Amsterdam) och det förbannade Viber som aldrig funkar. Och så kan man lyssna på låtar från folk som vet precis hur man har det.

när du inte är här

Ehum.

Dröm natten mot onsdag: Sandra och Alexandra (som i verkligheten pluggar, men i drömmen är min kollega) skäller ut mig efter noter för att jag är en så himla värdelös kreatör. Jag kan inte hitta på idéer, inte presentera, inte producera någonting. De fortsätter med min person i allmänhet och berättar allt de alltid har hatat med mig men inte sagt förut. Sandra säger att hon från och med nu ska jobba med Josh istället, och Alexandra säger att hon hellre jobbar själv. Vad som helst är bättre än att jobba med mig. Jag vaknar.

Dröm natten mot torsdag: Jag ska föreläsa på känd reklamskola men är helt oförberedd. Försöker freestyla, men misslyckas totalt. Folk i publiken buar och skriker att de minsann har betalat dyra pengar för den här skolan, och vem fan är jag som tror att jag kan lära dem något? Det slutar med att kursansvarig lärare kommer inte och kör bort mig från scenen, varpå han skickar ett sms där det står: kom aldrig tillbaka. Jag vaknar.

Ser fram emot vad natten har att bjuda på. Har uppenbarligen lite problem med självförtroendet just nu.

Hjälp del 2

Fråga 6. Jag har pluggat X och jobbat med Y och är intresserad av Z, vad tusan ska jag göra med mitt liv?

Åh. Jag är glad och hedrad över att du frågar mig, men jag vet faktiskt inte. Vill man jobba med reklam är Berghs den absolut säkraste och enklaste vägen. Men man kan komma från helt andra håll, som jag gjorde. Jag tror att man aldrig vet vad man ska göra. Livet är en arbetshypotes. Jag funderar varje dag på om jag gör rätt saker och vad som skulle vara alternativet. Det är bara så det är. De som verkar tillfreds tror jag inte är de som har hittat rätt, det är de som har accepterat att det alltid kommer att vara lite oklart vad som är rätt och inte.

Men som princip tror jag att man ska akta sig för att vara för bestämd. Det lättar på pressen. Man behöver inte ”vara” ett yrke, eller en personlighet, eller en åsikt. Man gör något just nu, och när förhållandena ändras gör man själv det också. Jag tror inte att jag alltid kommer att bo i New York eller alltid jobba med reklam eller alltid blogga. Men just nu gör jag det, och det är inte mindre värt för att jag inte tror att det kommer att vara för evigt.

Och så tror jag att man alltid ska tänka på vad man själv kan göra för andra. Nu är jag ute på farligt djupt meningen-med-livet-vatten här, men om man vill känna att det finns en poäng med att gå upp ur sängen på morgonen ska man göra så lite som möjligt för sin egen skull och så mycket som möjligt för andras. De andra kan vara ens kunder, ens kollegor, ens barn, ens vänner, ens bloggläsare, minkar eller barn som far illa. Det spelar inte sa stor roll så länge man bryr sig på riktigt.

Sådärja. Det här blev långt, men jag hoppas att ni förstår och känner att ni har fått svar på i alla fall någon av de här stora, svåra frågorna. Ni är så duktiga allihop, det kommer att ordna sig!

Allt kändes som en evighet, han ville inte vara där och titta på det jag gjort.

Läser det här inlägget hos Annika Bäckström och blir hemskt besviken. Annika har varit på intervju för en praktikplats på en (ej namngiven) reklambyrå och gått därifrån med tårar i ögonen.

Annika skriver:

Det här var för snart ett år sedan och idag blir jag arg så fort jag tänker på det. Jag har hört om det, men hoppades att de där inskränkta reklambyrågubbarna inte fanns på riktigt. Man kan fråga sig varför jag ens fick komma på intervju i första taget då han var väldigt tydlig med att jag var från fel skola, hade fel typ av praktik och hade haft fel lärare.

Om man frågar CDn som satt i samma rum skulle säkert historien bli en annan (hoppas jag), men det spelar inte så stor roll. När man sitter där med sin mapp är man så utsatt. Man vill så mycket och har så mycket att förlora, är så rädd för att göra fel, medan den som sitter på andra sidan är mitt i sin egen bekvämlighetszon. Något som var menat som skoj eller försök till hjälp kan tas för något helt annat om man inte väljer sina ord väl.

Varje person som lämnar ett möte med samma känsla i kroppen som Annika är ett enormt misslyckande för CDn ifråga, för byrån, och lite för hela reklambranschen. För vi vet alla att Annika inte är den enda som har känt så här. Att de flesta av oss som kollar på mappar någon gång har varit disträ, ointresserade, icke-konstruktiva, ibland taskiga. Bara för att vi själva hade en dålig dag.

Så onödigt. Skärpning, för sjutton.

Hjälp!

Ganska ofta får jag mail från personer som är sugna på att flytta till New York, men inte vet hur de ska gå till väga. Så ofta, dessvärre, att om jag svarade på alla skulle jag inte hinna göra så mycket mer under en dag. Därför tänkte jag sammanfatta några tips och råd och svar på de vanligaste frågorna här. Jag hoppas att det hjälper.

1. Vem kontaktar man för praktikplats/mappvisning på en amerikansk byrå?

Personen som ansvarar för rekrytering har titeln creative manager. Kolla byråns hemsida eller googla. Jag kan tyvärr inte rekommendera att vår manager på Wieden kollar på just din mapp, om jag inte känner dig och vet att du är bra. Inte för att vara taskig eller ohjälpsam, men jag är noga med sånt och skulle aldrig tipsa om någon som jag inte personligen kan gå i god för. Däremot kan man ju alltid maila och ringa och ta det den vanliga vägen.

Tips: Håll koll på branschnyheter innan du hör av dig. Om byrån just har förlorat en stor kund och sparkar en massa människor är det nog bäst att skicka mappen någon annanstans. Och tvärtom: den som precis har fått in stora uppdrag letar med ljus och lykta efter folk. Undvik att höra av dig till byrån precis efter att de har vunnit en massa reklampriser. Det gör alla, och det är himla genomskinligt. Som byrå gillar man folk som är uppriktigt intresserade av jobben man gör mer än dem som är ute på prisjakt.

2. Vilken agent använde du och vilken agent ska jag använda?

Jag och Sandra använde en agent som specialiserar sig på folk som har jobbat ett tag. Här gäller samma sak som i fallet ovan: jag kan inte tipsa henne om dig om jag inte känner dig. Andra agenter har jag tyvärr väldigt dålig koll på, eftersom vi hittade rätt direkt. Så jag skulle testa LinkedIn, branschtidningar eller fråga andra svenskar som jobbar i New York för fler tips.

3. Jag ska precis ta examen fran Berghs/Hyper Island och vill till New York, vad ska jag göra?

Okej, inte svaret du vill ha, men: stanna i Sverige. Det är utmärkt att börja sin karriär där.

Att jobba utomlands är det bästa jag någonsin har gjort, och jag tycker alla ska prova det någon gång i livet. Men svenska byråer är superbra när man precis börjar jobba. På tre år i Sverige hinner man göra massor. Man idear, presenterar, producerar, reser, får insikt i hur en byrå fungerar. På tre år i USA hinner man i värsta fall inte göra någonting. Om man har tur får man ur sig en kampanj om året. Det finns undantag, men de allra flesta svenskar som det går bra för utomlands jobbade ett antal år i Sverige och byggde upp sin mapp innan de drog.

4. Kan du kolla på min mapp?

Ja, i mån av tid, men jag kan inte göra så mycket med den. Wieden är en stor byrå och jag har inget att säga till om när det gäller rekrytering. Men jag kan tipsa om dig till dem som bestämmer om du är duktig och jag tror att du skulle passa här.

5. Det här med att skriva på engelska, hur funkar det?

Det ar superjobbigt. Jag gick på engelskspråkigt gymnasium och universitet och har lätt för språk överlag, men får ändå kämpa som tusan. Man får läsa engelsk litteratur, lyssna på podcasts, prata så mycket man kan med kollegorna, och öva öva öva. På plussidan är amerikanska byråer vana vid utländska kreatörer. De förväntar sig inte att ens engelska ska vara perfekt, och man får hjälp med korrekturläsning och så.

En sista fråga kommer imorgon, men det svaret blev så långt att det får bli ett eget inlägg.

#himc

Förra veckan fick jag för andra gången förmånen att delta i Hyper Islands Master Class. Förra gången var 2009 när hela Garbergs reklambyrå satte sig på tåget ner till Karlskrona för några dagars digital mangling. Den här gången gick jag på en öppen klass här i New York. Onsdag till fredag satt 15 personer från tre världsdelar och 10 olika företag i ett rum. Det var det roligaste jag har gjort på länge.

Som svensk har man ju ganska lätt för det digitala. Men att bara få komma bort från sitt vanliga jobb några dagar och prata om det man gör, är så himla mycket värt. Att dessutom få göra det med folk från helt olika länder, kulturer och arbetsplatser är helt fantastiskt. Det låter klyscigt, men perspektivet man får. De nya vinklarna. Etc.

Jag blev också påmind om varför jag gillar att jobba med reklam. Det var när jag i slutet av andra dagen pratade med Tomas, som är grundare till en av Chiles största reklambyråer. Han är i 60-årsåldern och skaffade Facebook för tio dagar sen. Han var så lycklig att han nästan inte kunde stå still. Han tycker att han har världens bästa jobb, och nu hade det precis blivit ännu bättre. Han skulle genast hoppas på planet tillbaka och strukturera om hela byrån.

Om du i någon form jobbar med reklam eller marknadsföring tycker jag verkligen att du ska ge Hyper ditt utbildningsbidrag i år. Inte så mycket för att lära dig om hashtags (även om man kan få lite feeling för vad kursen innebär genom att kolla tagen som är rubriken till det här inlägget), utan för att själv tänka igenom vad du håller på med egentligen. Och visst, man kan göra det på egen hand. Men det är mycket roligare att göra det ihop med en filmproducent från Tyskland och en småbarnsmamma och marknadschef från Detroit.

Här kan man läsa mer om de utbildningar som finns.

Meatless Monday

Det har tagit ett tag för mig att samla ihop mig i den här frågan, men nu har jag bestämt mig. Om inte annat för att stödja Jonas Paulson och de andra politikerna som har fått ta så jäkla mycket skit i den här debatten, när allt de vill är att göra en pytteliten förändring i människors mathållning en himla dag i veckan. Från och med förra veckan kör jag Köttfri Måndag.

Anledningen till att jag inte har gjort det hittills är inte sakfrågan, utan helt enkelt att jag äter vegetariskt tillräckligt ofta (skulle tro cirka 50% av mina måltider) för att inte känna att jag måste samla ihop ätandet till en speciell dag. Men nu får det fasen vara nog.

Köttfri Måndag är ett internationellt initiativ som föreslår att människor i västvärlden väljer vegetarisk mat på måndagar. Syftet är naturligtvis att minska köttkonsumtionen, men också att få oss att tänka till kring hur vi lever någon gång i veckan. Ingen föreslår att vi ska sluta äta kött helt. Ingen vill att vi ska ligga kvidande av hunger och proteinbrist på golvet medan våra barn gråter efter hamburgare och de svenska landskapen växer igen på grund av koss-brist.

Det några kommunpolitiker har gjort är alltså att föreslå att vi kör den här grejen i skolor, på dagis och i vården. På måndagar serveras god och näringsriktig mat, men den kommer inte från djur. Det har fått människor från alla rimliga och orimliga håll att gå i taket. Över en dag. En minskning på 14%. Man ba: kom IGEN.

Det lustiga är att om ingen hade sagt nåt, utan bara serverat exempelvis ugnspannkaka, broccolisoppa, wok, bibimbap eller omelett på måndagar hade de nog inte ens märkt något. Men nu är helt plötsligt mänskliga rättigheter inskränkta och hela jordbruksindustrin på väg att gå under. Trots att vi äter 30% mer kött än för bara 20 år sedan, och de skånska slätterna uppenbarligen inte var igenväxta då heller.

Så nu kör jag. Men idag är det Fancy Friday och vi äter, dricker och dansar precis vad vi vill. Ha en fantastisk helg!